Nyordning
Språk behöver nya ord. I takt med att samhället utvecklas uppstår behov för nya ord att uttrycka sig med, och i ungefär samma takt utdateras andra. Tyvärr hinner språket inte alltid med. Typiskt för detta är den teknologiska utvecklingen som går så fort att nya prylar inte hinner få några nya etablerade namn på svenska. Därför adopterar man helt enkelt engelska uttryck.
Den ständiga globaliseringen och internationaliseringen, inte minst inom näringslivet, är en annan orsak till att vi översvämmas av engelska ord. På sina håll har det för länge sedan passerat gränsen för det löjliga med alla team coordinators och annat dumt istället för fullt fungerande svenska ord som gruppchef, arbetsledare eller skiftbas. Det finns heller knappt en detalj i en dator som heter något svenskt längre. Det verkar inte ens självklart att det heter just dator längre. I en kass reklamfilm jag såg nyligen användes just ordet computern i bestämd form. Vedervärdigt!
Därför gillar jag SvD:s initiativ saknade ord. Att med gemensamma krafter uppfinna nya ord kan inte vara fel. Tvärtom; med lite tur får vi oss en släng av den isländska modellen där man sätter en ära i att hitta på nya ord vid behov, och gärna återanvända gamla. Det isländska ordet för dator, tölva, är en sammansättning av tal (som i räkna) och völva som är ett utdaterat ord för spåkvinna. Nog kan Islands styvnackade motvilja mot låneord tyckas konservativ i överkant, men Island kommer å andra sidan att ha ett eget språk långt efter att vi bytt ut vårt eget mot engelska.
Vad gör det då, kan man fråga. Jag vet inte. Vi kanske kan fråga någon afrikansk stam. Eller några nordamerikanska indianer. Språket är en del av ett kulturellt arv. Ska något som utvecklats under århundraden avvecklas på ett par generationer?
Nej, fram för mer initiativ liknande SvD:s. Själv bidrar jag bara med spridandet av nedlåtande epitet som plattnacke och ålbete men det är fan så användbara ord. Betydligt mer användbart än team coordinator.
Andra bloggar om: språk, ord, svenska, isländska, engelska, intressant?
Nog är plattnacke och ålbete användbart! Jag undrar om det är för att det är lite “tufft” och “fräckt” att använda engelska ord. Man vill låte lite sådär internationell. Du vet vi jobbar global. Eller nåt?
Jodå, visst är det lite tufft och fräckt allt. Det är givetvis en anledning. Många gånger tror jag dock att det är av ren lathet man väljer ett engelskt ord istället för att söka efter ett svenskt med samma betydelse.
Kan det verkligen vara LATHET? Jag menar; du ska lära dig uttala ett nytt ord, du ska lära dig betydelsen av det, du ska lära dig att begripa när det ska användas. Är det inte enklare då att använda ett redan begripligt ord som man dessutom kan uttala? Om än på olika dialekter. Folk är banne mig konstiga.
Eftersom svenskar överlag är rätt bra på engelska och vi hör så mycket engelska hela dagarna genom tv och radioskval, så är inte inlärningsprocessen så svår. Tvärtom; vi kan orden redan. Däremot krävs det kanske lite tankeverksamhet (och inlärning) för att hitta passande ord på svenska.
Och ja, jag tenderar också att använda engelska ord ibland. Ibland av lathet, ibland för att det är lite “fräckt” eller bara för att det kan vara ganska roligt.
Åh, jag älskar uttrycket ålbete! Använder det alldeles för sällan.
Försökte komma på något bra uttryck nu, men det är fan stiltje i skallen.
Jodå, jag kan också en massa engelska uttryck (har ju två söner)men de tillhör kanske inte ord man använder på kafferep (som jag aldrig går på) eller tillsammans med väninnor. Mer med grabbarna och deras kompisar. Och då känner ja mig lite cool och smart. Mamman kan säga OMFG, LOL…
Me like dina inlägg – det hoppas jag att du vet, trots att jag så sällan kommenterar (vilket främst beror på att jag inte har något relevant att tillägga). En balanserad röst med ett behagligt språkbruk, typ.
Hm, “utdateras” – är det ett listigt insmuget exempel? I mina öron låter det som en rätt ful anglicism. Jag menar att det borde heta “åldras”, “föråldrade” eller något i den stilen.
Och sedan kunde man gott, i humorns namn, ändra styckets sista mening till: “Därför adapterar man helt enkelt engelska uttryck.” :)
Mia: “Utdateras” var inte menat som ett insmuget exempel. Det första ord som dök upp i skallen var “obsolet”, och det om något måste vara en anglicism. Men om “utdatera” nu är en anglicism – jag tycker iofs att det känns som ett svenskt ord – så visar det möjligen hur svårt det kan vara ibland.
Eric: Ålbete är ett utmärkt ord!
Lotta: OMFG och LOL är väl inte ens engelska utan internetska. ROTFL är fint också. ;)
Språkförbistring och språklättja från de som borde förvalta det kulturella arv som vårt språk är en stor del av är verkligen rätt irriterande. En gång i tiden tyckte jag det var ballare med joystick, monitor och screen-mode än styrspak, bildskärm och skärmläge. Det var då det…
FUCK! Jag som trodde jag var med! ;)
Josh: Faktum är att “obsolet” finns med i min SAOB (föregående upplaga, dock) och betyder just “föråldrad”. Lustigt. Däremot finns inte “utdaterad”. Eller för den delen “daterad”, som jag har för mig brukar användas. Fast det handlar kanske mer om att något hör hemma i en specifik tidsperiod än att det är gammalt eller föråldrat? Hm.
Snubblade över en lite roligare ordlista: http://www.softwolves.pp.se/misc/reviderad_svensk_ordlista/
Skrattar f.ö. gott åt TTs kommentar – “styrspak” var väl ett jävla ord!
Själv vurmar jag för många av de ord som håller på att falla i glömska varvid vårt tungomål berövas en rad nyanser. Vad sägs till exempel om det underbara tolvhundratalsadjektivet “oglad”?
Jag håller ju med men å andra sidan – det är sannerligen inte något nytt fenomen. Gissa hur många procent av nutidssvenskans ord som är lån från lågtyskan?
Svar: ca 50 %! Vi har alltså fler lågtyska ord än vi har fornnordiska. (Det är bland annat därför som vi inte begriper skriven isländska idag – de har inte haft lika mycket kontakt med tyskar…) Att nutidens innespråk, engelska, sätter sina spår är alltså inte konstigt eller unikt. Men det hindrar inte att det är snyggare med “skrivare” än “printer” etc.
Med “obsolet” måste väl ha latinsk rot, inte engelsk?
på tal om “oglad”, på jamska kan det mesta vara “o”-nånting för att vara tvärtemot sitt huvudord. Mycket praktiskt! Fast svårt för gam-gubben som reste till England när han för första gången kom utomlands och på flygplatsen hittade skylten ovanför dörren och sa “In och o-ut, det blir ju samma sak!” :)
… för övrigt en total skröna, men rolig ändå
Skulle tro att språket är en naturlig process som användarna skapar tillsammans. Det speglar kulturen i stort, och den anglosaxiska dominansen går nog inte att bryta med kampanjer. Undrar om islänningarna verkligen använder de där orden annat än i officiella sammanhang.
Och kom ihåg att det som är löjligt idag är standard imorgon.
Härnere i Götet säger vi ålarens. Det slemmiga man rensar ur ålen. I klass med ålbete?
Team coordinator= lagsamordnare?
Typ som Svennis är?
Mia och Besökaren: Ok, så obsolet är inte ett engelskt låneord. Jag fattar. ;) Och visst har låneord alltid förekommit. Jag menar dock att det faktum att det alltid förekommit inte är en godtagbar anledning att inte värna de befintliga orden. Printer kontra skrivare är ett lysande exempel – det finns ett vanligt förekommande, enkelt svenskt ord som alla känner till, så varför byta ut det mot ett engelskt?
CarroN: Jo jag har hört att längre upp i landet är man t ex ohungrig istället för mätt. För övrigt är det nog hälsosammare att äta sig just ohungrig än mätt, men det är en annan diskussion. :)
Paradigm: Som jag skrev här ovan; att utvecklingen tuffar på åt ett håll är inte en anledning att bara lägga sig ner och dö. Vi kan väl försöka bevara det som bevaras kan? Jag tror inte heller för ett ögonblick att kampanjer kan bryta den anglosaxiska dominansen, men det kanske kan få en och annan att tänka till.
Trulsa: Mja. Ålbete är väl snarare det man matar ål med. Och ålar äter typ det där som ingen annan vill ha. :)
Linda: Man kan tycka det. :)
Kollade av misstag på sportnyheterna där de talade om tennisturneringen i Båstad och om avgörande “skiljeset”.
Skiljeset? tänkte en annan. Vad är det? Svenska regler?
Men eftertankens kranka blekhet gav mig en hint….. jag har bara hört ordet ‘tiebreak’ i mitt liv…..Nog kan det vara samma…..
Kax Z: Nä nä, tiebreak heter tiebreak på svenska också, skiljegame skulle det möjligen bli, eller skiljespel om man vill ta bort alla lån. Skiljeset är det tredje vid först till två bunna eller det femte vid först till tre, d v s det avgörande setet. (Set förresten, vad skall vi översätta det med? Uppsättning kan vi för fan inte säga).
Besökaren
Tack, nu fattar jag.
Josh
Är ordet tölva en överföring till isländska av begreppet pc (personal computer) eller ett ord för computer? Finskan lär också ha ett eget ord för dator men om det betyder personlig dator vet jag inte. Vet du ursprunget till engelskans p i pc?
Ehm… Du har ju själv just skrivit det ursprunget till engelskans p i pc – personal. Jag förstår inte frågan riktigt, men såvitt jag förstår är “tölva” en dator. Således är även mac en “tölva”.
Perssonel.
Jag tackar.
Ah! Har jag inte tänkt på. Inte en personlig dator, utan en personaldator?
Varsågod?
P i PC står för “personal” och inget annat. En person(lig)-dator med andra ord. För att särskilja den från något stort magnetbandsutrustat åbäke med terminaler som användes på företag och myndigheter i forna dagar, får man anta. En dator för hemmet. PC var väl om jag inte minns helt fel i grunden ett varumärke och inte som idag något slags löst begrepp, och jag tror inte man ska hänga upp sig så mycket på innebörden i just “personal computer”. Det lät nog bra mycket snitsigare i början på åttiotalet än vad det gör nu. De flesta nuförtiden tänker säkert “personal computer… till skillnad från vad?”
Men PC är väl fortfarande lite av ett varumärke? En Mac är också en personlig dator, men inte en PC. Eller har jag fått nåt om bockfoten igen?
Det finns ingen anledning att vara rädd för anglicismer, tvärtom, OM de tillför någon betydelse/nyans och passar in i böjningsystemet så är de av godo. Mängden etablerade ord från engelskan är fortfarande begränsat jämfört med lågtyska, franska, högtyska, och latin i svenska.
Engelskan själv är ju 60% franska ord, och fick dessutom en gång viktiga ord från “oss”: they, them, their, sister, egg, skin, sky, hand, flat, low, odd, ugly, wrong, call, give, raise, smile, until,… för att nämna ett antal.
Engelskan är ett fantastiskt och nyanserat språk just därför att det ganska ohämmat lånat in ord och ändrat dess uttal för att passa deras system. Självklart skall vi svenskar göra detsamma, även i modern tid!
“OM de tillför någon betydelse/nyans och passar in i böjningsystemet så är de av godo.”
Just det. Det jag har problem med är alla engelska ord som inte tillför någon betydelse (nyans är svårare – varje ord har en nyans).
som CV, vad är det med det egentligen? Varför har vi inga meritförteckningar längre?
(och ja, jag vet att det inte är engelsk, men det är inte mindre irriterande för det)
Ett CV och en meritförteckning är inte samma sak.
men jag vill veta varför vi inte skriver några längre, varför de inte duger när man söker arbete. (dessutom, om jag inte var pank så hade jag kunnat sätta en slant på att majoriteten tror att det är samma sak)
en snabb googling gör bara att jag kan ställa frågan igen, varför använder vi inte meritförteckning längre? skäms!
http://www.uadm.uu.se/jobb/cvtips.html
Saxat från språknämnden:
Cv är en förkortning för det latinska uttrycket curriculum vitae (uttalas med betoning på i i vardera ordet, vitae uttalas som vite), vilket betyder ’levnadslopp’. Det ska därför egentligen användas om den kortare levnadsbeskrivning man ofta lämnar i en arbetsansökan, med uppgifter om utbildnings- och arbetserfarenheter, familjeförhållanden, fritidsintressen m.m. I praktiken används cv dock ofta synonymt med meritförteckning – som är det ord man egentligen borde använda!
Så ni har rätt bägge två – ett CV och en meritförteckning är inte samma sak och meritförteckning betecknas som regel felaktigt som ett CV. Ett ypperligt exempel på hur ett inlånat modeord onödigt, felaktigt och förvirrande tränger bort ett väl fungerande svenskt alternativ.
Men det viktigaste med ett språk, oavsett om det är “ren” svenska, nysvenska eller halvt bortglömd skoltyska i en bazaar i Turkiet, är väl att man kan göra sig förstådd med det.
Det är mindre viktigt att språket man använder följer alla grammatiska regler eller ej, eller att man bara använder ord som finns i en ordbok, än att man lyckas i sitt uppsåt att kommunicera.
Att påstå att svenskan kommer att bytas ut mot engelska är fånigt. Svenskan kommer att finnas kvar länge till!
Nu ska jag googla fram vad plattnacke och ålbete betyder!
Petteri: Du har helt rätt. Problemet är dock att om man inte åtminstone till en stor del följer de regler som finns så gör man sig inte förstådd utanför den egna gruppen. För det är lätt att hävda att “jamen vadå, Stina fattar ju!”. Stina ja, men resten? Språk har flera syften. Ett är att kommunicera med så många som möjligt. Ett annat är att exkludera.
Ahhh… Det är skönt att höra att någon tycker att man har rätt!
I bland räcker det med att göra sig förstådd i en grupp. Alla grupper, familjer, grannskap, arbetsplatser, brukar utveckla en egen jargong som är mer eller mindre begriplig för en utomstående. Det kan röra sig om referenser till händelser eller platser, förkortningar, förenklingar av begrepp, facktermer och ord från andra språk. Jargongen kan kanske så småningom inkluderas i det officiella språket.
Nya ord, vare sig de är jargong i en grupp, låneord från andra språk eller konstruerade med hjälp av officiella regler och normer, är en potentiell berikning av ett språk. Är de nya orden bra får de spridning och slår rot i ett språk; är de inte bra så glöms de bort.
Men om vi nu är överens om att språket i första hand ska kunna användas för att kommunicera och i andra hand bör följa de officiella reglerna, så undrar jag om det är värt besväret att lägga ner energi på att bli upprörd över att enstaka uttryck eller ord inte är klockrent svenska?
Hur stor är gruppen som vet vad plattnacke eller ålbete betyder?
Var det jag som blev avsiktligt exkluderad?
Petteri: Jag blir inte upprörd över enstaka ord. Däremot irriterar jag mig på att man byter ut fullt funktionella svenska ord mot engelska dito – i synnerhet när de dessutom används fel, som i fallet CV i kommenterarna ovan. Likaså irriterar det mig att folk skriver isär fan ta mig allting, eftersom särskrivna ord inte nödvändigtvis betyder detsamma som när de är hopskrivna (och för att det är fult). Det är inte i första hand hur folk pratar, utan hur de skriver.
Diverse nedsättande invektiv såsom plattnacke och ålbete brukar förklara sig själva och knappast exkludera någon. :)
PC var inte ett varumärke i början utan en
“persondator” som beskrivits i tråden. PC kom efterhand under 80- och 90-talen att
stå för wintelmaskiner (datorer oftast utrustade med processorer från företaget Intel
och operativsystemet Windows från programvaruföretaget Microsoft,
eller möjligen någon variant av UNIX, t.ex. Linux).
Macintosh som däremot var ett varumärke direkt (från datorföretaget Apple),
var en speciell sorts PC som hade ett eget operativsystem. Numera är en PC
något som inte kör Mac-OS, fast då inte en Mac som kör Apples egna
UNIX-variant MacOS-X. Numera använder även Apple Intels processorfamilj, medan
många PC kör med t.ex. AMDs och inte Intels processor. PC har dessutom börjat användas
som server, dvs. som en gemensam dator, för hela kontoret eller större enheter t.ex.
för att hantera tusentals olika användare uppkopplade via internet, så
vi har gått hela varvet runt och under tiden skapat en total begreppsförvirring.
F.ö. är “utdaterad” definitivt en angliscism, å andra sidan en som relativt
smidigt låter sig lånas in i svenskan. Allvarligare är det med ord med “s” i plural,
oböjbara adjektiv, ord med vansinnigt ointuitiv stavning osv. som verkligen stör
språkkänslan. Där måste vi gemensamt arbeta med språket för att det inte skall bli
oanvändbart i slutänden.
MVH – En gammal IT-stöt