Ode till ett piller
Ah. Zoloft, gamle vän. De två veckorna vi varit åtskilda har varit långa och jobbiga. Jag har tänkt på dig hela tiden, längtat. Mitt liv är inte komplett utan dig.
Jag gjorde ett försök att fimpa mina antidepressiva. Mitt andra försök. Det första var i vintras och gick inte bra. Jag tänkte att förutsättningarna var bättre den här gången; ljusare ute, tryggare anställning och dessutom började jag träna och tänkte att lite endorfiner och annat gott skulle fungera. Det hade det säkert gjort också, om det inte hade blivit avbrott i träningen samtidigt som jag slutade knapra piller.
Resultatet blev helt enkelt att jag mådde sämre. Inte som förr, inte än, men märkbart sämre. Både jag själv och sambon märkte att utförsbacken började redan efter några dagar. Håglöshet, ointresse för saker, lättirriterad, humörsvängningar. Irritationen och humörsvängningarna uppstår inte sällan just när sambon försöker få mig att visa lite intresse för saker. Jag vet att jag borde bry mig men jag gör det inte och så blir jag irriterad och grinig för att hon tjatar om saker som jag inte bryr mig om (fast egentligen tjatar hon inte; det räcker att hon nämner allt som jag skiter i). En del av det här kan möjligen bero på abstinens och vara övergående, men har man provat ett bottenlöst dyhål en gång så chansar man inte.
Det kanske allra värsta är nog ändå yrseln. Det är ett abstinens, det är jag säker på, men jag står fan inte ut. Två veckor senare är jag fortfarande nästan konstant yr. Eller, yr är inte en bra beskrivning heller. Det påverkar inte balanssinnet, det snurrar inte. Det bästa sättet att beskriva fenomenet är nog, lagom datornördigt, att omgivningen laggar. När jag vrider på huvudet hänger inte synfältet riktigt med. När något händer känns det som att jag märker det en mikrosekund senare. Mycket irriterande, och i sig påfrestande på psyket. Och när jag sitter vid laptopen, som nu, kan jag få känslan av att jag tippar framåt, sakta, men balanssinnet säger “pff, det gör du inte alls!” och jag tror på det. Resultatet blir ett slags evigt tippande eftersom någon del av hjärnan envisas med att jag snart slår pannan i tangentbordet. Obehagligt.
Så jag gav upp slutandet, ringde vårdcentralen och sa till om ett nytt recept. Naturligtvis kom det en helg emellan och sen jobbade jag natt och sov bort hela tisdagen då mitt recept skulle komma in till Apoteket. Därför blev jag grinig över de snäva öppettiderna och skrev gårdagens sura inlägg. Givetvis var Apoteket idag ett under av effektivitet och trevligt kundbemötande vilket leder till att jag nu känner ett styng av dåligt samvete. Jojo, somliga straffar Gud på en gång. Hade jag varit en gnutta mer narcisistisk hade jag förstås tolkat det hela som att Apotekets ledning läst min blogg, kallat till krismöte och omedelbums skickat ut en lista med direktiv till sina filialer. Eftersom jag inte helt uteslutit att så är fallet tänkte jag göra ett litet test.
Israel och Palestina: Nu jävlar skärper ni er annars blir jag riktigt lack!
Sådär. Vi får väl se om det hjälper. Om det inte fungerar kan det förstås bero på att de inte kan svenska.
Tillbaka till min polare Zoloft då. Grejen är den att jag har tänkt om. Varför ska jag sluta med något som inte ger mig några negativa biverkningar, och som är så billigt att det nästan kostar gratis? (Zoloft i sig är inte billigt, men de lågprisalternativ jag får kostar nästan nada. Dagens variant kostade 91:50 för 100 tabletter.) Visst är idealet att inte käka medicin, det ska man väl alltid sträva efter, men vaffan… I en perfekt värld liksom. Det finns betydligt större saker att ta itu med än att jag äter billiga tabletter som får mig att fungera utan biverkningar.
Jag har tänkt om såtillvida att jag börjat se depressionen som ett handikapp snarare än en sjukdom. Jag ser det inte längre som något jag kommer att bli frisk från. Vilket är lugnt, så länge jag har mina tabletter. Diabetikern behöver insulin, jag behöver serotonin. Svårare är det inte. Jag käkar hellre Zoloft livet ut än halkar tillbaka ner igen.
Eller så kan man se det rent ekonomiskt. Depressionen kostade mig skulder i sexsiffriga belopp (inklusive ockerränta). Mina piller har förmodligen inte kostat mer än två, kanske tre, tusen på tre år. Inklusive läkararvoden. Depressionen kostade mig min bostad, min bil, mitt sociala liv, min värdighet. Framför allt kostade den mig tid som jag aldrig får igen. Tid då jag kunde ha gjort något vettigt, eller något roligt. Tid som jag inte ens minns, för jag satt i princip bara och glodde och lät dagarna flyta ihop. Efter Zolofts inträde har jag istället börjat arbeta, börjat beta av mina gamla skulder, börjat bygga upp ett socialt liv igen, skaffat lite värdighet. I det perspektivet känns det som att jag kan ta lite biverkningar också, kanske tappa en arm eller så, och Zoloft skulle fortfarande ligga på plus.
Vi skulle förresten åka till Prag under semestern, men det hade blivit ganska dyrt, och plötsligt kände jag bara att det inte var värt det. Lusten att åka till en stad jag har längtat efter att åka till i flera år var plötsligt borta. Den där håglösheten igen. Men det är nog lika bra att inte åka nu ändå. Vi tar det lite senare när jag förhoppningsvis har balanserat upp mig själv tillräckligt för att verkligen uppskatta det. Varför åka till Prag och vara grinig liksom? Vi hittar på något annat de närmsta veckorna istället.
Andra bloggar om: depression, zoloft, lyckopiller, apoteket, intressant?
Helt med dig där. Bättre att köra med än utan om utan är sämre.
Det är svårt med depressioner, min erfarenhet av piller är dock att de bara är beroendeframkallande och inte löser några problem. Fast alla är vi förstås olika. Jag hoppas att du snart vill ut och resa igen och kan göra dig fri från handikappet pillerbehov.
Neny är väl en typisk sån där irriterande person. Jag känner igen det du beskriver och efter att ha läst på lite om depressioner (som Neny uppenbarligen inte gjort) så visar det sig att en djup och långdragen depression faktiskt får fysiska följder. Vi har helt enkelt bränt sönder vissa synapser som tar upp serotonin vilket innebär att vi måste antagligen resten av livet ge kroppen detta, och hjälpa andra synapser att göra ett bättre jobb genom medicin. Att evangelisera mot “piller” innebär därmed att Neny hellre ser att Josh och jag kanske går tillbaka in i depressionen, på grund av de kroppsliga men den tidigare depressionen gett, än att vi äter en medicin som håller oss friska.
Varför inte säga åt oss att ta livet av oss direkt? För det är indirekt det Neny säger.
Jag har inte läst på så mycket utan går mest på egen erfarenhet. Det du berättar om brända synapser är nytt för mig. Däremot har jag läst om forskare och läkare som menar att depression inte nödvändigtvis måste ha sin orsak i psyket (i form av t ex trauman) utan mycket väl (i vissa fall) kan bero på fysiska fel, som diabetes. Alltså en oförmåga att producera eller ta upp signalsubstanser. Om så skulle vara fallet är pillerknaprandet definitivt nödvändigt – ingen terapeut i världen prata bort diabetes, för att fullfölja den liknelsen.
Jag tror att motviljan mot piller grundar sig i förutfattade meningar och okunnighet. Antidepressiva medel som Zoloft är inga droger. Det är inte så att vi som käkar dem går runt som lobotomerade zombies. Det gör vi däremot utan Zoloft.
Jag har hört både ock Josh och Deep. Och varit där. Fy fan säger jag bara. Har varit tvungen pga av värk att äta lugnande till natten, istället för sömntabletter för att kunna sova. Slutade med dem efter 10 år då dosen ökat betänkligt. Upptäckte plöstligt världen. Hade gått i en bubbla med femtioelva biverkningar och inte haft en aning. Sover som en kratta numera men det är det värt. Får väl se hur länge jag orkar med tröttheten och den ökade värken. Dessa pillar går INTE att jämföra med de antidperssiva som jag tog en period. Då hade jag inga biverkningar. Följ din hjärna och ditt hjärta. Säger jag bara.
En jäkla livsresa du beskriver så jag förstår mer än väl att ett piller då och då är att föredra framför det du beskriver som ett bottenlöst hål. Kämpa på!
Nämen knapra på.
Jag lever i symbios med (räkna räkna) fyra … fem … sex … personer och släktingar som utan Zoloft, Cipramil och annat knaper mår pyton. Mitt eget knark heter basket, vilket faktiskt kostar mer (medlemsavgifter) och gör mer ont (vrickade fötter och armar) och tar en jävla massa mer tid och planeringsförmåga än pillerknaprande.
Som sagt: medicin är bra.
/En som är totalberoende av Bricanyl (astmamedicin) och som inte tänker sluta ta den
Tack Josh, du beskrev sjukdomen/handikappet/tillståndet på ett mycket bra, enkelt och klart sätt.
Tack Josh, du beskrev sjukdomen/handikappet/tillståndet på ett mycket bra, enkelt och klart sätt.
Jag tycker det är ett sundhetstecken att inse att man behöver hjälp och att ta emot hjälpen, oavsett om det handlar om piller, terapi eller hammarslag mot ankelknölarna. Att göra sig av med medicin bara för att det är medicin verkar däremot lite korkat. ;)
Första gången jag hittade hit.
Jag har knaprat antidepressiva i 9 år nu och alltid tyckt att, tja, varför inte. Hjälper de mig så.
Det som skrämmer mig lite är just de symtomen du beskriver när man ska lägga av.
Den där jäkla yrseln, eller att liksom synen inte hänger med, är jäkligt obhaglig. Spelar ingen roll hur sakta man trappar ner. För du minskade väl dosen lite i taget med flera veckor mellan varje nedtrappning?
Har slutat två gånger och gett upp då det blivit för jobbigt. Övergående säger läkarna. hade kanske varit bra med stöd under tiden då, men någon sådan hjälp går ju inte att få.
samma sak när man blir sjuk. recept på piller. Ingen samtalshjälp och då får man ju tänka på att självmordsrsken ökar just när medicin sätts in. Det är bara så jäkla dåligt.
ha det gott
Depression är en förödande sjukdom. Att inte behandla den leder till allehanda hälsoproblem, förutom det livselände du så träffande beskriver.
Det finns en kanonbra bok som gör upp med den romantiserade bilden av depression som så många fortfarande anammar: Aldrig Depression av Peter D. Kramer.
Cipramil hjälpte mig genom den jävligaste perioden av mitt liv. Jag är glad att jag sökte hjälp och tog den.
Det är ju exakt så som du skriver, diabetiker behöver insulin, folk med högt blodtryck tar blodtryckssänkande, andra som har sköldkörtelproblem får äta Levaxin resten av livet och andra behöver serotonin. Jag har vänner som gått igenom samma process vad det gäller att omvärdera medicineringen som du beskriver. Det är en jobbig process men en stor lättnad när man gjort sin omvärdering och kan äta den medicin man behöver utan ruelse.
Jag gläder mig innerligt å dina vägnar. Dessutom har du gjort en välgärning med att skriva om detta.
Så poetiskt på något sätt.
Tack för era kommentarer allihop. Jag uppskattar responsen och de olika infallsvinklarna. Jag bemöter inte alla enskilt den här gången, men känn er inte bortglömda för det. Ett par individuella svar är dock på sin plats.
Lotten: Bricanyl är också ett bra exempel på medicin man kan få använda hela livet. Basket klarar jag mig däremot utan, men någon i närheten som gillar att spela tennis får gärna hojta till.
Mia: Du tar upp en viktig sak där. Stödet vid insättning och utsättning av antidepressiv medicin är oerhört viktigt. Jag hade det (tack och lov) när jag började äta Zoloft.
LAJ: Klart som fan att det är poetiskt, det är ju en ode. ;)
Det absolut bästa jag läst om depression är den här bloggposten av Gordon Atkinson. Ett utdrag:
“Okay, this is the important part. This is why there are no heroes with depression. On the day you snap, you are just a guy who snapped. You get no credit for the weeks or months or years that you were being heroic. No one knew that you were holding all that inside. Sorry buddy, there are no bonus points for being a hero. When you snap and start yelling at your kids for no good reason, you are just a guy who yells at his kids for no good reason.”
För mig var det en aha-upplevelse första gången jag läste den. Rekommenderas.
Så sant så sant!
Jag håller fullständigt med dig – om jag måste knapra piller för resten av live, so be it. Hellre det än att (i mitt fall) tappa ytterligare X antal år.
Kan jag tänka mig att ta mitt liv för att slippa detta, ja du fan kan jag tänka mig att äta alla piller i världen istället.
Kämpa på, och säg inte nej när Zoloft vill komma tillbaka. Enligt mig är dessa små piller guld värda.
Väl skrivet.
Depressionen har tagit 8 år av mitt liv som gisslan tillika de första uppväxtåren av min äldsta dotter (min dep. inte hennes dock).
Men jag är splittrad, för samtidigt som detta tidvis har varit och delvis är ett helvete tvingade det också till ändring i hur jag lever mitt liv. Alla värdingar och mål jag tidigare hade har behövts omvärderas eller i vissa fall formuleras. Så på så sätt har det också inneburit ett rikare liv utan den status och karriärjakt som annars premieras så högt.
Hade jag inte så handfast ramlat in i depression och panikångset när jag gjorde, hade alternativet med all säkerhet varit hjärtinfarkt före 40. Inget lockande alternativ.
Så behöver kroppen/knoppen knapra piller, så knapra på!
Våga söka samt ta emot hjälp! Man kan inte ta sig ur helt själv, (egen erfarenhet, inte stödd av någon som helst fakta).
[...] Jämställdhet och/eller genus, Statsrevision, Studentkår, Ideologi. trackback Inspirerad av Joshs kåseri om sina piller och de många inlägg jag läst den senaste tiden om olyckliga [...]