En vass kandidat
Edit: Justerat kategoriseringen.
Det är bara tisdag än, så det är inte riktigt dags att kora veckans plattnacke, men Björn Ranelid ligger bra till. Inte minst för att han även tidigare gjort ett par utspel och samlat ihop till en titel.
Den här gången är Ranelid arg på Guillou. Det är det visserligen många som är – ibland välgrundat, ibland inte – men i det här fallet är Ranelid mer än lovligt korkad. Om man som svensk författare med en total försäljning på fem- till sexhundra tusen böcker uttalar sig på följande vis om en författare som sålt nio miljoner bara i Sverige så måste man vara dum i huvudet:
Guillou är avundsam på mina enorma framgångar
Så är det nog. Guillou gråter sig nog till sömns över Ranelids enorma framgångar. Inte ens jag är avundsam på Ranelids enorma framgångar. Den dag jag har lyckats få ihop en bok kanske, men inte nu.
Bakgrunden till Ranelids ilska är Guillous krönika i söndags, som tyvärr inte går att länka till eftersom Aftonblaskan envisas med att ta betalt för det lilla som är läsvärt i deras tidning, där Guillou antyder att Ranelid kort och gott är en gnällspik. Han går också på offensiven mot Ernst Brunners utspel om att sluta skriva för att kvinnliga deckarförfattare säljer mer än honom. Krönikan är bra och spydig i typisk Guillousk anda (och en pdf-version av hela söndagens aftonblaska finns att ladda ner här).
Ranelids försök att slå tillbaka är mest tragikomiskt.
Han kan inte skillnaden mellan senaste, sista och kommande. Det är ett tecken på obegåvning, slarv och likgiltighet, säger Björn Ranelid.
Och senare:
I början av juli berättade han att han varit nära att ta sitt liv. Det tolkar Jan Guillou som ett pr-knep för att sälja fler böcker.
– Det är en rent kriminell handling att säga så, säger Björn Ranelid.
– Är man så kallhjärtad är det kriminellt. Jag har mått enormt dåligt.
Enligt vilken paragraf då? Vem är det nu som visar tecken på obegåvning, slarv och likgiltighet?
Björn Ranelid är i stort behov av en pr-konsult som kan lära honom att det ibland är bättre att tiga än att orera om sin egen förträfflighet. Någon som kan berätta för honom att vi andra inte ser en gudomligt begåvad författare, utan en avundsjuk grinpelle.
Ett citat från Guillous krönika också då.
Ranelid har ju också varit inne på det spåret, när han exempelvis påstod att det finns en miljon människor i Sverige som kan skriva som Liza Marklund, men bara en som kan skriva som Björn Ranelid.
Den senare delen av påståendet är naturligtvis sann. Som Ranelid har ingen skrivit sen konditor Ofvandahl för mer än ett sekel sedan. Om däremot en miljon svenskar kan skriva som Liza Marklund hade vi nog betydligt fler än tolv deckardrottningar i landet.
Där satt den. Och det där är ett ganska bra exempel på “guillouska”, om det nu skulle finnas något sådant.
– Min stil är fullkomligt unik i Sverige, säger Björn Ranelid.
– Har du hört talas om guillouska?
– Nej, men ranelidska har du säkert hört talas om. Det är klart att han är avundsjuk.
Klart han är. Vi är alla avundsjuka på dig. Jag har aldrig läst Ranelid, och nu är jag fullständigt övertygad om att jag även i fortsättningen tänker fortsätta gå miste om hans genialitet. Starkt jobbat, P-G.
Andra bloggar om: jan guillou, björn ranelid, böcker, författare, gnäll, deckardrottningar, intressant?
Ja herrejösses. Jag är inte alls bekant med Ranelids böcker och så lär det förbli även för mig. Vilken jävla nolla.
Ärligt talat: Ranelid är rätt kul. Visar känslor och så. gillar när han blir arg. Underhållande. Liknar Guillou mer än han tror.
Med den luggen så förtjänar han inte bättre.
Z: Jojo. Underhållande på samma sätt som Linda Rosing är det. Han liknar nog henne och de andra han inte vill erkänna som författare mer än han tror också. Och beträffande deras tveksamma författarstatus skulle jag förvisso kunna hålla med honom, men han är en sån självgod gnällspik att jag inte kan förmå mig till det.
Janne rockar!
Jag har visserligen läst Ranelid, men jag kan inte annat än skratta åt hela grejen, för du har ju helt rätt, skillnaden mellan ett par tusen sålda böcker, och miljontals är ganska stor. Guillou har en helt annan, större publik eftersom han skriver om sådant som fängslar folk. Ranelid har ett väldigt vackert, djupt språk i sina böcker men skriver samtidigt såpass komplicerat och tungt att ganska få orkar igenom en hel roman, eller ens förstår den. Guillou har, i min mening, alltid varit bitsk men också väldigt träffsäker, och under den buffliga ytan finns det en stor portion intelligens. Visst, man ska inte förringa depression och självmordstankar, men en viss PR låg det säkert bakom uttalandet, eller åtminstone fiske efter medlidande.
Ibland frestas jag att göra en jämförelse mellan litteratur och musik. I en sådan jämförelse skulle inte antalet sålda exemplar vara en kvalitetsstämpel – det allra mesta radioskvalet och topplistemusiken är faktiskt skit, rent musikaliskt.
Men jag tror inte att en sådan jämförelse låter sig göras fullt så enkelt. Det krävs helt enkelt mer för att skriva en bok än att göra en skiva. Guillou, Marklund, Läckberg och Ranelid har alla hittat på en historia, ägnat oräkneliga timmar med att skriva ner den, pyssla, radera, göra efterforskningar, skriva om och bearbeta. Således har en deckare, oavsett vad Ranelid tycker, hög verkshöjd.
Undantagen ska väl vara de av spökskrivare författade biografierna om trettioåriga tuttbimbos (motsvarande tuttbimbos som går in i studion och stönar till ett färdigt sound).
om inte annat så krävs det mer att läsa en bok än att lyssna på en skiva…
Ja det också. Definitivt en faktor att ta med i jämförelsen. Frågan är om talböckernas framfart kommer att sänka kvaliteten – kan man skriva “skvalböcker” som man har på i bakgrunden som med musik, eller kräver en historia lika mycket fokus när man läser som när man lyssnar?
Förlåt och ursäkta, men jag kan faktiskt inte låta bli:
“kvinnliga deckarförfattare säljer mer än honom” – vad menar du, är de hallickar? Säljer de månne böcker också? ;)
(i skolan fick jag lära mig att det hette “mer än han [gör]“, nämligen)
Jag är kluven när det gäller Björn Ranelid, har läst ett flertal av hans böcker och verkligen uppskattat många av dem. Språket är bitvis alldeles fantastiskt vackert. Måste jag väga in medias presentation av hans person när jag bedömer hans böcker? Alltså, för mig är det två helt olika saker.
[...] Björn Ranelid är en fåntratt. Det är inget nytt. Och nu är han igång med en ny bok. Så då ger han sig på Liza Marklund och Jan Guillou, och när han får mothugg blir han en riktig cry baby. Jävla stolpskott. Läs också hos Josh: En vass kandidat. [...]
Mia: Jo jag vet att det ska vara “mer än han [gör]“. Jag brukar hålla mig till den formen, men nu råkar det förhålla sig så att “mer än honom” faktiskt inte är helt fel heller. Numera godtas båda varianterna. Jag orkar inte leta upp någon källa till det just nu – du får helt enkelt tro på mig eller leta själv. :P (Du gör dock rätt i att påpeka det eftersom det var en inkonsekvens i mitt språkbruk.)
Nej, du får tycka om Ranelids böcker hur mycket du vill. För mig som oinvigd är dock hans person ytterst dålig PR och får mig att inte vilja läsa.
Jag har tragglat mig igenom en Ranelidbok och jag måste hålla med om att språket bitvis är på en sällsynt vacker nivå. Tycker även han som person är rätt intressant även om jag inte kan påstå att jag uppskattar allt vad det innebär… Dock är han ett uppfriskande original i vår svenska ankdamm.
De aktuella uttalandena är dock pinsamma och det finns inte mycket mer att tillägga än det Josh och DeepEdition redan påpekat. Guillou är kung även om kronan halkat på sned under senare år med ett och annat riktigt klavertramp (“fildelning är stöld”) och ett och annat dåligt horerival (att tillåta Aftonhoran att PLUS-märka hans krönikor på nätet *dumdumskott i foten*).
Det skulle så klart varit “…hålla med Mia här ovan om att språket…”.
Tack, Thomas – där fick jag anledning att återkomma!
Jo, jag tänkte på det efteråt, att det faktiskt är rätt skönt (och just precis uppfriskande) att Ranelid framställs som mänsklig. Eller… jag ska väl kanske acceptera att han *är* och *visar sig* mänsklig – för det är ju inte bara Aftonblodet som visar den bilden av honom.
Och Josh, jag menade naturligtvis inte att be dig om råd kring hur jag ska tycka och tänka. Det handlade om en sorts retorisk undran och reflektion. Jag tror förresten inte att Ranelids böcker skulle intressera dig, även om det vore skoj att höra dina synpunkter. Frågan är om du skulle kunna läsa hans texter utan att väga in PR-personen. (hm, har inte vi pratat om detta förut?)
I övrigt vill jag bara säga att det var bättre förr, då det fanns tydliga regler kring hur språket skulle användas. Det är med språk som med trafik: reglerna har ändrats så att man fasen inte vet vad som gäller längre.
:)
(vänta nu, hade inte du en preview-funktion för kommentarer en gång i tiden? ;)
Jag börjar från slutet som vanligt: Ja, jag hade en preview-funktion i gammelhumlan.
Det är på grund av att reglerna ändras som gamlingar inte kan köra bil. Övriga slutsatser får du dra själv. ;)
Låt vara att Ranelid framställs som mänsklig, med småsinthet, avundsjuka och allt vad det innebär. Han själv verkar dock vilja framställa sig själv som en halvgud. Vilket sänker honom fullständigt i min bok.
Och jag följer din senaste kommentar, uppifrån och ned.
Ja, det var det jag menade – vi kanske skulle fixa preview här också. :)
Inga kommentarer kring bilkörningen. Just nu.
Tja, behov av att framhäva och överdriva sig själv är väl också mänskligt? Eller är det en liten Jante som talar: du ska inte tro att du är något? ;)
Läste just följande (om Marianne Fredriksson): “Vi hade olika uppfattningar om hur man kan gestalta, men jag ställer mig inte över andras sätt att skriva, säger Björn Ranelid”. Det är tydligen samma, fast lite olika.
Ref. länk
Det är kanske dags att lämna Ranelid därhän nu. Så viktig är han ju inte.
Preview vore trevligt, men importfunktion av gammelhumla känns mer väsentligt. :P
Javisst. Men det spelar liksom ingen roll hur många varv vi drar den där grejen; det får vara hur mänskligt det vill att främhäva sig själv – att göra det på Ranelidskt vis är osympatiskt helt enkelt.
en missbrukade och utnyttjade toleransen…
Säga vad man vill om Björn Ranelid men oberörd lämnar han ingen. Hans osvenska personlighet och egenkärlek är så fjärran från Jante att man stundtals blir imponerad. Detta öppnar naturligtvis upp för att Ranelid återkommande häcklas. Omdö…
Men Josh! Här sitter man på jobbet och läser din blogg och sen kommer värsta porrbilden upp! Tur för dig och mig att ingen chef gick förbi.. ;)
Du är ganska duktig på att kommentera fel inlägg du. ;)
Hon kanske menade läckerbiten Ranelid?
*asg* Ja kanske. Tur att ingen chef gick förbi!
Men alltså… Om du läser, verkligen läser artikeln, och inte bara ingressen (som enligt praxis bara är en sammanfattning av brödtexten), så märker du att Ranelid inte säger “Guillou är avundsam på mina enorma framgångar”.
Det lyder istället så här:
“-Min stil är fullkomligt unik i Sverige, säger Björn Ranelid.
– Har du hört talas om guillouska?
– Nej, men ranelidska har du säkert hört talas om. Det är klart att han är avundsjuk.”
Det är också lite smålöjligt, men huvudcitatet är bara ett exempel på übervulgär kvällstidningstolkning.
Jag har läst, verkligen läst artikeln, och inte bara ingressen. Varken du eller jag vet huruvida Ranelid bokstavligen säger det som står i ingressen eller inte, men det är skrivet som ett citat och därför väljer jag att utgå från att det faktiskt uttalats. För inte skulle väl kvällspressen ljuga för mig? Väl? ;)
Och om du läser, verkligen läser min post, så ser du att jag har citerat precis det du själv just citerade.
Tro mig, jag vet hur en tidningsartikel skrivs. Dessutom är det inte ett citat utan en replik. Citat är enligt definition ordagranna återgivningar inom citattecken, vilket inte behövs om en replik återges med talstreck.
För övrigt brottades jag med detta en gång i slutet av 80-talet. Min redaktör på KvällsPosten förklarade att “Äsch, det är inte så noggrant om du använder talstreck”. Jag hade då intervjuat debuterande sångerskan Kayo.
Så de’ så.
Jodå, jag vet också att tidningarna slarvar och fuskar. Du tror inte att min undran om kvällspressen skulle ljuga var en aning spydig?
Jag gillar Guillou och ogillar Ranelid fast jag inte har läst karln. Han känns bara lite slemmig och präktigt pretto.
Har inte last Ranelid, har det som ett projekt (nr 468 pa priolistan). Men ar valdigt kluven infor Guillou – hur kan en karl som ar sa jakla vass pa att skriva, bade som forfattare och journalist, astadkomma san smorja som tex Hamilton-bockerna och den riktigt usla Tjuvarnas marknad? I den senare skriver han dessutom dalig svenska med flit, bara for att visa hur folklig han ar. Hu!
Ju mer jag tanker pa det desto kaxigare tycker jag det var av Ranelid att pasta att G maste vara avundsjuk. Det ar roligt nar sma hundar skaller pa stora kossor!
Nu tycker jag att Hamiltonböckerna är riktigt bra (inte alla, men i stort) så den frågan kan jag inte svara på. Beträffande Tjuvarnas marknad håller jag däremot med – den är rent dålig. Det känns som han har skrivit den enbart för att vädra sin avsky mot brats – herr Guillou kanske skulle skaffa en blogg istället. ;)
[...] åker på biltak tillhörande en bil som framförs av någon som är full finns det inte ord för. Ranelid slipper härmed undan och får nöja sig med att vara runner-up som det heter i [...]
Tycer att du överreagerar här i Jantelagsträsket. Ranelids sköna stora ego är ju bara roligt, inte alls att klanka ner på även om han överskattar sig själv enormt precis hela tiden. Han skriver förövrigt mycket bättre än skittriste Guilliou.
Visst är hans ego roligt. Lyteskomiskt. På det hela taget är han en fjant, och det jag vänder mig mot är att han tycker att Guillou har något att vara avundsam på.