Enligt Min Humla
Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

2007-07-25

Här skjuter Josh sig i foten med en Haubitz

Kategori: Kåseri,Samhälle — Joshua_Tree @ 19:24

Så skulle rubriken lyda i Aftonbladet om de bestämde sig för att rapportera om följande inlägg. Att uttala sig om föräldraskap utan att själv ha barn är nämligen som att skjuta sig i foten med nånting ofantligt grovkalibrigt. Det ämnar jag högaktningsfullt skita i. Jag undrar nämligen ibland hur föräldrar, i synnerhet småbarnsdito, fungerar.

Jag har noterat att mammor tenderar att ställa barnvagnen framför sig när de åker nedför rulltrappor. Detta verkar inte riktigt klokt. För det första får de stå dubbelvikta. För det andra kan de inte hejda vagnen om de tappar greppet eller om handtaget går sönder (det händer). Det är möjligt att jag har missat nånting som bara småbarnsmammor vet, men i mina ögon verkar det betydligt klokare att placera sig själv nedanför vagnen så att man kan stå rakt och själv agera sköld om något oförutsett inträffar.

Detta kan tyckas trivialt, men med tanke på att man vänder ut och in på både sig själv och sin plånbok för att barnsäkra sitt hem med de mest fantasifulla anordningar mot imaginära faror som rimligen borde ha funnits redan när farfar var ung men som ingen unge någonsin skadat sig på, så verkar det konstigt att man litar så blint till sitt eget grepp, barnvagnens konstruktion och rulltrappans tillförlitlighet att man bokstavligen hänger sitt barn ut i tomma intet.

Ännu konstigare känns det sen när jag läser city och upptäcker att sex av tio barnföräldrar vill förbjuda “barninriktade förpackningar med onyttigt innehåll”. Okej? Är det era barn eller ni som håller i plånboken? Är det era barn eller ni som är läskunniga, vuxna och ansvarstagande människor som kan ta en titt på innehållsförteckningen och se om de färglada förpackningen innehåller sådant som är bra för småttingar, eller för något levande alls utom karies? Är det ni eller era barn som är föräldrar?

Det verkar inte helt solklart när City frågar runt bland allmänheten och en 32-årig pappa på frågan “tänker du på innehållet i barnmatslivsmedel1” svarar:

Nej, för än så länge behöver vi inte tänka på sådana produkter. Och jag förutsätter att maten vi köper till honom är bra. Jag tror inte på förbud.

Han förutsätter! Rena drömmen för en begagnad bilförsäljare.

Jag är fullt medveten om att barns tjatande och skrikande är svårt att stå emot ibland. Jag vet att det kan gå en på nerverna så till den milda grad att man tror att man ska bryta ihop. Jag kan föreställa mig vad som händer i huvudet på en människa som skakar ett litet barn till hjärnskador. Jag kan således förstå att det vore bekvämt för barnföräldern om det inte fanns färgglada förpackningar som pockade på barnets uppmärksamhet – eller om åtminstone dessa förpackningar innehöll något nyttigare än socker. Det är möjligt att det rent av vore vettigt att sätta upp någon sorts riktlinjer för vad som får finnas i förpackningar som lockar med barnbekanta figurer, såsom Bamse och Byggare Bob. Jag vet inte.

Vad jag vet är att det till syvende och sist är föräldern som är den vuxna, den läskunniga, den som bestämmer. Om inte annat är det föräldern som håller i plånboken. Föräldern kan således använda sin vetorätt till att inte köpa youghurt som innehåller lika mycket tillsatt socker som Coca-Cola (vilket är helt horribelt!). Det är inte bara föräldraskap, det är konsumentmakt på samma gång. Om ni inte köper skiten ska ni se att det försvinner.

Men det är lätt att skylla ifrån sig, gnälla på tillverkaren. Det är samma föräldrar som skriver till diverse tv-kanaler och ber dem ta bort vissa program ur tablån för att de inte tycker att deras barn ska se det. Jamen se till att de inte tittar då! Stäng av teven, klipp av sladden, släng ut dumburken. Hur jävla svårt ska det vara?

Svaret på alltihop är förstås: Jag vet ingenting, för jag har inte barn. När jag själv får barn får jag se hur lätt det är. Tills dess ska jag bara hålla käften.


Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant?


  1. Är inte barnmatslivsmedel lite kaka på kaka? Borde det inte räcka med barnlivsmedel eller barnmat? Livsmedel och mat är väl samma sak? []

2007-07-24

En vass kandidat

Kategori: Böcker,Media,Plattnackar — Joshua_Tree @ 14:29

Edit: Justerat kategoriseringen.

Det är bara tisdag än, så det är inte riktigt dags att kora veckans plattnacke, men Björn Ranelid ligger bra till. Inte minst för att han även tidigare gjort ett par utspel och samlat ihop till en titel.

Den här gången är Ranelid arg på Guillou. Det är det visserligen många som är – ibland välgrundat, ibland inte – men i det här fallet är Ranelid mer än lovligt korkad. Om man som svensk författare med en total försäljning på fem- till sexhundra tusen böcker uttalar sig på följande vis om en författare som sålt nio miljoner bara i Sverige så måste man vara dum i huvudet:

Guillou är avundsam på mina enorma framgångar

Så är det nog. Guillou gråter sig nog till sömns över Ranelids enorma framgångar. Inte ens jag är avundsam på Ranelids enorma framgångar. Den dag jag har lyckats få ihop en bok kanske, men inte nu.

Bakgrunden till Ranelids ilska är Guillous krönika i söndags, som tyvärr inte går att länka till eftersom Aftonblaskan envisas med att ta betalt för det lilla som är läsvärt i deras tidning, där Guillou antyder att Ranelid kort och gott är en gnällspik. Han går också på offensiven mot Ernst Brunners utspel om att sluta skriva för att kvinnliga deckarförfattare säljer mer än honom. Krönikan är bra och spydig i typisk Guillousk anda (och en pdf-version av hela söndagens aftonblaska finns att ladda ner här).

Ranelids försök att slå tillbaka är mest tragikomiskt.

Han kan inte skillnaden mellan senaste, sista och kommande. Det är ett tecken på obegåvning, slarv och likgiltighet, säger Björn Ranelid.

Och senare:

I början av juli berättade han att han varit nära att ta sitt liv. Det tolkar Jan Guillou som ett pr-knep för att sälja fler böcker.
– Det är en rent kriminell handling att säga så, säger Björn Ranelid.
– Är man så kallhjärtad är det kriminellt. Jag har mått enormt dåligt.

Enligt vilken paragraf då? Vem är det nu som visar tecken på obegåvning, slarv och likgiltighet?

Björn Ranelid är i stort behov av en pr-konsult som kan lära honom att det ibland är bättre att tiga än att orera om sin egen förträfflighet. Någon som kan berätta för honom att vi andra inte ser en gudomligt begåvad författare, utan en avundsjuk grinpelle.

Ett citat från Guillous krönika också då.

Ranelid har ju också varit inne på det spåret, när han exempelvis påstod att det finns en miljon människor i Sverige som kan skriva som Liza Marklund, men bara en som kan skriva som Björn Ranelid.
Den senare delen av påståendet är naturligtvis sann. Som Ranelid har ingen skrivit sen konditor Ofvandahl för mer än ett sekel sedan. Om däremot en miljon svenskar kan skriva som Liza Marklund hade vi nog betydligt fler än tolv deckardrottningar i landet.

Där satt den. Och det där är ett ganska bra exempel på “guillouska”, om det nu skulle finnas något sådant.

– Min stil är fullkomligt unik i Sverige, säger Björn Ranelid.
– Har du hört talas om guillouska?
– Nej, men ranelidska har du säkert hört talas om. Det är klart att han är avundsjuk.

Klart han är. Vi är alla avundsjuka på dig. Jag har aldrig läst Ranelid, och nu är jag fullständigt övertygad om att jag även i fortsättningen tänker fortsätta gå miste om hans genialitet. Starkt jobbat, P-G.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

2007-07-21

Veckans plattnacke v.29

Kategori: Plattnackar — Joshua_Tree @ 09:43

Och vinnaren är: den nya fru Fossmo.

Det är det varje flicka drömmer om; bröllopet. Att smugglas in med en vacker, vit sjal över huvudet. Att få gå över fängelsegården, eskorterad av tjusiga fångvaktare till altaret där Han med stort H väntar. Hennes mördare i skinande rustning. Att sen rusa ut i glädjeruset medan de andra gästerna kastar brinnande toalettpapper och glåpord efter en. Ah, ljuva romantik!

Notera den stora röda lampan, romantikens färg.


Andra bloggar om: , , , , ,

2007-07-20

Botten ur

Kategori: Övrigt — Joshua_Tree @ 18:00

Imorse när jag skulle äta frukost råkade jag ut för en liten överraskning. Jag hade siktet inställt på en tallrik yoghurt med hemmagjord müsli, och skuttade därför ut i köket. Jag tog fram en tallrik och en obruten förpackning Arla mild naturell yoghurt. Som alla vet bör yoghurtförpackningar skakas innan de öppnas, så jag skred till verket. Det var då den inträffade. Katastrofen.

Med ett ljudligt flappa gav botten vika och i ett enda ödesmättat ögonblick kastade jag bokstavligen ut en liter yoghurt i köket! Gissa om jag blev förvånad. Jag tillkallade Drottningen för att få lite hjälp där jag stod handfallen i en pöl av mild naturell yoghurt. Drottningen brast i skratt och hämtade kameran.

Ja, vi fick städa i lådorna också.

Jag har stulit de fina lila strumporna på jobbet. Käften.

Notera hur snyggt jag prickade tonfiskburken.

Jag fick in en fullträff på termosen också.

Akta så inte yoghurtmonstret äter upp dig!

Yoghurt kan stänka förvånansvärt långt faktiskt. Hur det kunde hamna på väggen under bordet i motsatt riktning som jag kastade yoghurten i är en gåta. Läge för en magic bullet-teori här kanske.

Jag är givetvis mycket kränkt och tänkte först stämma Arla på 30 miljoner kronor för sveda och värk, psykiskt lidande och för att jag blev tvungen att kasta en antik kökstrasa. Vid närmare eftertanke avstår jag dock, för så gott har jag inte skrattat på länge.

Tack för ert practical joke, Arla! Den var bra.


Andra bloggar om: , , , ,

2007-07-18

Skum kombination

Kategori: Notiser — Joshua_Tree @ 18:01

Jag har reagerat på att man går till skomakaren för att göra nycklar (och i den här staden även för att få nya senor i sin tennisracket) och jag har även reagerat över den ganska utspridda kombinationen kaffe och sushi. Alltså kaféer som inte tycks ha så mycket annat än kaffe och lite kakor, men de har sushi. Men det jag hittade på jobbet inatt tar nog priset. Någon hade satt upp följande visitkort i hissen:

massage och dyslexi

Alltså… Hur funkar det? Går man till herr Vàsquez för att få en massage som dödar ens språkliga sinne? Eller utsätts man för dyslexi på samma sätt som man “utsätts” för massage? Man får läsa illa författad text i fyrtiofem minuter, och därigenom glömmer man att man har ont i ryggen? Jag förstår inte.


Andra bloggar om: ,

Ode till ett piller

Kategori: Kåseri — Joshua_Tree @ 15:51

Ah. Zoloft, gamle vän. De två veckorna vi varit åtskilda har varit långa och jobbiga. Jag har tänkt på dig hela tiden, längtat. Mitt liv är inte komplett utan dig.

Jag gjorde ett försök att fimpa mina antidepressiva. Mitt andra försök. Det första var i vintras och gick inte bra. Jag tänkte att förutsättningarna var bättre den här gången; ljusare ute, tryggare anställning och dessutom började jag träna och tänkte att lite endorfiner och annat gott skulle fungera. Det hade det säkert gjort också, om det inte hade blivit avbrott i träningen samtidigt som jag slutade knapra piller.

Resultatet blev helt enkelt att jag mådde sämre. Inte som förr, inte än, men märkbart sämre. Både jag själv och sambon märkte att utförsbacken började redan efter några dagar. Håglöshet, ointresse för saker, lättirriterad, humörsvängningar. Irritationen och humörsvängningarna uppstår inte sällan just när sambon försöker få mig att visa lite intresse för saker. Jag vet att jag borde bry mig men jag gör det inte och så blir jag irriterad och grinig för att hon tjatar om saker som jag inte bryr mig om (fast egentligen tjatar hon inte; det räcker att hon nämner allt som jag skiter i). En del av det här kan möjligen bero på abstinens och vara övergående, men har man provat ett bottenlöst dyhål en gång så chansar man inte.

Det kanske allra värsta är nog ändå yrseln. Det är ett abstinens, det är jag säker på, men jag står fan inte ut. Två veckor senare är jag fortfarande nästan konstant yr. Eller, yr är inte en bra beskrivning heller. Det påverkar inte balanssinnet, det snurrar inte. Det bästa sättet att beskriva fenomenet är nog, lagom datornördigt, att omgivningen laggar. När jag vrider på huvudet hänger inte synfältet riktigt med. När något händer känns det som att jag märker det en mikrosekund senare. Mycket irriterande, och i sig påfrestande på psyket. Och när jag sitter vid laptopen, som nu, kan jag få känslan av att jag tippar framåt, sakta, men balanssinnet säger “pff, det gör du inte alls!” och jag tror på det. Resultatet blir ett slags evigt tippande eftersom någon del av hjärnan envisas med att jag snart slår pannan i tangentbordet. Obehagligt.

Så jag gav upp slutandet, ringde vårdcentralen och sa till om ett nytt recept. Naturligtvis kom det en helg emellan och sen jobbade jag natt och sov bort hela tisdagen då mitt recept skulle komma in till Apoteket. Därför blev jag grinig över de snäva öppettiderna och skrev gårdagens sura inlägg. Givetvis var Apoteket idag ett under av effektivitet och trevligt kundbemötande vilket leder till att jag nu känner ett styng av dåligt samvete. Jojo, somliga straffar Gud på en gång. Hade jag varit en gnutta mer narcisistisk hade jag förstås tolkat det hela som att Apotekets ledning läst min blogg, kallat till krismöte och omedelbums skickat ut en lista med direktiv till sina filialer. Eftersom jag inte helt uteslutit att så är fallet tänkte jag göra ett litet test.

Israel och Palestina: Nu jävlar skärper ni er annars blir jag riktigt lack!

Sådär. Vi får väl se om det hjälper. Om det inte fungerar kan det förstås bero på att de inte kan svenska.

Tillbaka till min polare Zoloft då. Grejen är den att jag har tänkt om. Varför ska jag sluta med något som inte ger mig några negativa biverkningar, och som är så billigt att det nästan kostar gratis? (Zoloft i sig är inte billigt, men de lågprisalternativ jag får kostar nästan nada. Dagens variant kostade 91:50 för 100 tabletter.) Visst är idealet att inte käka medicin, det ska man väl alltid sträva efter, men vaffan… I en perfekt värld liksom. Det finns betydligt större saker att ta itu med än att jag äter billiga tabletter som får mig att fungera utan biverkningar.

Jag har tänkt om såtillvida att jag börjat se depressionen som ett handikapp snarare än en sjukdom. Jag ser det inte längre som något jag kommer att bli frisk från. Vilket är lugnt, så länge jag har mina tabletter. Diabetikern behöver insulin, jag behöver serotonin. Svårare är det inte. Jag käkar hellre Zoloft livet ut än halkar tillbaka ner igen.

Eller så kan man se det rent ekonomiskt. Depressionen kostade mig skulder i sexsiffriga belopp (inklusive ockerränta). Mina piller har förmodligen inte kostat mer än två, kanske tre, tusen på tre år. Inklusive läkararvoden. Depressionen kostade mig min bostad, min bil, mitt sociala liv, min värdighet. Framför allt kostade den mig tid som jag aldrig får igen. Tid då jag kunde ha gjort något vettigt, eller något roligt. Tid som jag inte ens minns, för jag satt i princip bara och glodde och lät dagarna flyta ihop. Efter Zolofts inträde har jag istället börjat arbeta, börjat beta av mina gamla skulder, börjat bygga upp ett socialt liv igen, skaffat lite värdighet. I det perspektivet känns det som att jag kan ta lite biverkningar också, kanske tappa en arm eller så, och Zoloft skulle fortfarande ligga på plus.

Vi skulle förresten åka till Prag under semestern, men det hade blivit ganska dyrt, och plötsligt kände jag bara att det inte var värt det. Lusten att åka till en stad jag har längtat efter att åka till i flera år var plötsligt borta. Den där håglösheten igen. Men det är nog lika bra att inte åka nu ändå. Vi tar det lite senare när jag förhoppningsvis har balanserat upp mig själv tillräckligt för att verkligen uppskatta det. Varför åka till Prag och vara grinig liksom? Vi hittar på något annat de närmsta veckorna istället.

lyckopiller


Andra bloggar om: , , , , intressant?

2007-07-17

Apotveksamt monopol

Kategori: Politik,Samhälle — Joshua_Tree @ 22:01

Varför har Apoteket monopol? Varför kan jag inte få köpa icke receptbelagd medicin och andra hjälpmedel i vanliga affärer? Till exempel finns nässprayer som består av bara koksaltlösning – inga häftiga substanser alls. Varför får jag inte köpa det i vanliga affärer?

Och varför kan jag inte få hämta ut min receptbelagda medicin i vanliga affärer? Nu kippar säkert en del efter andan; receptbelagd medicin är ju receptbelagd av en anledning, gubevars, och bör icke hanteras av vem som helst. Varför inte

Vad är det egentligen apotekspersonalen gör som gör dem oumbärliga i hanteringen av receptbelagd medicin? Förr i tiden blandade de en del häxbrygder själva, trillade tabletter och hade sig, men aldrig någon gång har de tillverkat något åt mig. De har hämtat en färdigpackad ask ur en låda. Innehållet har tillverkats och slutförpackats på en fabrik och det enda apotekaren gör är att bära den dess sista metrar fram till disken. På rekordlång tid.

Därefter håller apotekaren gärna ett tal om vad medicinen ska användas till, hur stor dos jag ska äta (enligt läkarens direktiv) och upplyser om eventuella biverkningar. Samma information har jag redan fått av läkaren. Dosen står på receptflärpen som klistrats på asken och alla tänkbara och otänkbara användningsområden och biverkningar står i den medföljande bipacksedeln. Så jag frågar igen: Varför kan jag inte få hämta min receptbelagda medicin i vanliga affärer?

Jag har aldrig förstått vad apotekspersonalen gör som de behöver sin utbildning till. För vem som helst får inte jobba på Apotek – det har jag förstått. Men det enda jag kan komma på är att tyda läkarens klotter, vilket är en imponerande bedrift som jag dock inte alls tror att man lär sig i skolbänken.

Vem vet – om Apoteket konkurrensutsattes kanske det skulle bli lite fart på personalen. Då kanske det inte skulle stå sju overksamma tanter bakom receptdisken och muttra medan köerna växer. De kanske till och med skulle känna sig tvungna att vara trevliga mot sina kunder. Om ett par år kan det vara verklighet.

Och om Apotekets monopol inte existerade skulle jag ha min medicin redan. Nu måste jag vänta tills imorgon, för Apoteket behagar inte ha öppet längre än till 18:00 (16:00 på sjukhuset, vilket är mitt närmaste apotek). Och om jag hade min medicin skulle jag kanske inte vara fullt lika yr i huvudet, vilket skulle göra mig till en trevligare pojkvän, en noggrannare medarbetare och en säkrare bilförare.

P.S: Jag vill be eventuella apotekare att inte ta åt sig. Min kritik är först och främst riktad mot Apoteket som institution och dess beskyddare Staten. Sura gliringar mot just apotekspersonal beror på två specifika Apotek och betyder inte att all apotekspersonal är lat och otrevlig. Eventuella apotekare får också gärna berätta vad ni gör som vi inte ser. Er existens kanske rent av är befogad.


Andra bloggar om: , , , intressant?

2007-07-16

Känd för att vara känd för att vara känd

Kategori: Kåseri,Media,Samhälle — Joshua_Tree @ 12:49

När Alice Timander trillade av pinn häromdagen dog vår första kändis. Jag säger första, för att jag envisas med att kalla folk som är kända för att vara bra på något för epitet som anknyter till det de är bra på; fotbollsspelare är fotbollsspelare, politiker är politiker och sångare är sångare. Alice Timander var däremot en kändis.

I hennes kölvatten har vi förstås fått fler kändisar, och på senare tid verkar kändisarna ploppa upp som svampar ur jorden. Det är inte längre viktigt att vara bra på nåt, bara man är känd. Ingen verkar längre ifrågasätta vad personen ifråga är känd för. Big Brother-brudarna är ypperliga (yppiga!) exempel på detta. Nu kanske någon känner sig manad att protestera och hävda att Carolina Gynning minsann är programledare och dessutom har kladdat ner nånting på en målarduk, och Linda Rosing har minsann varit partiledare för att parti som fick tvåhundra röster och släppt en singel som förmodligen såldes i lika många exemplar, till samma människor som röstade på hennes parti. Javisst, allt detta fantastiska har de uträttat – efter att de blivit kända för att vara kända.

För så är det. Kändisarnas kändisskap belönas med möjligheter, arbete och exponering. Således behöver du inte ha någon som helst utbildning, erfarenhet, karisma, personlighet eller kunskap om något för att bli programledare. Eller partiledare. Det räcker med att vara känd. Du behöver inte kunna sjunga för att släppa en singel. Det räcker att vara känd.

Nanna Gillberg har skrivit en avhandling om fenomenet kändisar, rapporterar DN. På det stora hela känns det lite som att sparka in öppna dörrar, men det finns säkert intressanta saker att läsa i Gillbergs avhandling som inte får plats i DN:s sammanfattning.

Intressant är dock att Nanna Gillberg lagt märke till samma sak som jag: Kändiskändisarna är uteslutande kvinnor. Den främsta av dem är förstås Paris Hilton, men vad har Nicole Richie uträttat? Och vilka är Micha Barton och Lindsey Lohan? Jag läser om dem på löpsedlarna varje dag, men jag har ingen som helst aning om vilka de är.Bland svenska kändisar finns, förutom Big Brother-brudar också Ebba von Sydow och Sofi Fahrman vars oerhörda bedrifter går ut på att berätta för andra hur de ska klä sig.

Nanna Gillbergs formel är rätt talande: Kändisarna har så här mycket, alltså är de bra. För det verkar vara vad det går ut på om man vill hålla sig kvar i rampljuset; spendera, spendera och spendera. Att synas och röra sig i de lyxigaste kretsarna. På senare tid tycker jag mig se att personer som faktiskt är kända för att de kan något börjar sugas in i lyxkonsumtionssvängen och rampljuset. Fotbollsspelaren Fredrik Ljungberg syns allt oftare i vimlet. Frågan är om han och hans likar alltid funnits där och först nu börjat fastna på bild i takt med att media blir allt mer kändiskåt, eller om det är han själv som söker sig till rampljuset för att det han uträttar på fotbollsplanen intressemässigt inte kan mäta sig med en plutande blondin med stora silikontuttar. Om det senare är sant så är det inte svårt att förstå; under Swedish Open i tennis rapporterades det knappt alls om själva tennisen, men desto mer om alla brats.

Spendera, och att alltid vara aktuell. Inte nödvändigtvis för att man uträttar något. Nej nej, bara man skapar rubriker. Därav alla nip slips, och när det börjar bli gammalt kan man alltid råka flasha en nyrakad muffla samtidigt som man fyrar av ett oskyldigt och bländande leende mot kameran. När även det börjar bli slentrian då? Vad blir nästa wardrobe malfunction, vad blir nästa grej? Jag kan knappt bärga mig.1

Jag undrar var det kommer att sluta. Kommer pendeln att slå tillbaka snart, eller kommer samhället bara att fortsätta bli alltmer kändisfixerat? För i så fall står det inte på förrän Sverige representeras av FCZ i fotbolls-VM, innan alla böcker och skivor på hyllorna är fantomskrivna av nån fjant men har ett känt ansikte på omslaget (vi är nästan där redan) och fan vet när riksdagsvalet kommer att omformas till en dokusåpa där en efter en röstas bort tills den med minst självaktning och störst tuttar blir statsminister. Sen kommer den politiska bevakningen i media att bestå av att en Ebba/Sofi-klon rapporterar om hur statsministern är klädd och resten sköter paparazzifotograferna. Visst låter det underbart?

Hoppsan, så tokigt det blev!


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , intressant?


  1. Edit: Och direkt efter att jag hade publicerat min undran hittade jag detta i aftonblaskan. Jag vilar mitt fodral. []

Troschock!

Kategori: Media,Notiser — Joshua_Tree @ 00:19

Dagens scoop:

Som jag har undrat…


Andra bloggar om: , , ,

2007-07-14

Gott och blandat

Kategori: Övrigt — Joshua_Tree @ 09:58

Jag har ägnat en stund åt att peta in några gamla inlägg under den nya kategorin plattnackar. Tanken är att “veckans plattnacke” ska bli något av ett stående inslag, och då kan det vara roligt för läsaren att kunna se även tidigare utmärkelser. Kanske.

West skriver mycket övertygande om varför enklare texteditorer är att föredra framför avancerade ordbehandlare i själva skrivarprocessen. Så övertygande att jag tänker följa hans exempel. Läs.

Basin City Blues berättar att James Blunt sålde sin syster. Varför har inte prostitutionsmotståndarna gått i taket över detta? Är det ok att sälja sin syster, men inte för systern att “sälja sig” (egentligen hyra ut sig eller sälja en tjänst). Patriarkalt värre!

Att spetsa folk verkar vara det senaste. Först blev en norrbagge spetsad av en tjur och nu har en fransos blivit spetsad av en finne. Tjuren som spetsade norrmannen blev garanterat själv spetsad på en tjurfäktningsarena i närheten strax efter, något media inte har nåt intresse att rapportera om – djurplågeri säljer bara om det rör sig om söta djur. Finnen som spetsade fransosen slipper nog det ödet.

Apropå fransoser så har vi tydligen ett problem med sniglar. En anledning ska visst vara att inga djur vill äta sniglarna för att de är slemmiga och äckliga. Vad göra? Det är ju så enkelt: Importera fransmän! Bjud in dem till ett all you can eat smorgasboard. Så var det problemet löst.

Och slutligen: Almedalsveckan är bara skit som kanske drar femton besökare om dagen bestående av familj och vänner.


Andra bloggar om: , , , , , , , ,

« Föregående sidaNästa sida »

Powered by WordPress
Creeper MediaCreeper