När jag häromdagen skrev om Botten som inte finns och Anders Johanssons lustmord på Alone var jag förstås tvungen att kolla upp när Heart släppte just den låten. Det visade sig, föga förvånande, vara under det fantastiska musikåret 1987.
Det är något visst med 1987. Precis som vin blir bättre vissa år än andra, och vid sällsynta tillfällen helt förträffliga, tycks även musik ha sina årgångar. Själv kan jag ingenting om vin, men såvitt jag förstår har det med klimatet att göra. Kanske är det likadant med musik; under vissa tidpunkter tycks det musikaliska klimatet vara mer gynnsamt än andra. 1987 måste klimatet ha varit alldeles förträffligt.
Här skulle man förstås kunna inflika att alla är barn av sin tid. Att vi alla präglas av den anda vi växer upp i och av den musik vi växer upp med, och därför är också den musiken bäst i våra egna öron. Det stämmer förstås, men 1987 var jag tio år gammal och tämligen ointresserad av musik. Det tog nog ytterligare tio år innan jag fick upp ögonen för U2, tack vare deras 1987-album The Joshua Tree, som jag än idag anser är deras bästa, och ännu senare introducerades jag för Marillion vilkas, i mina ögon, främsta album heter Clutching at Straw och släpptes 1987. Guns n’ Roses gjorde bara en bra skiva, Appetite for Destruction (1987), men det var inte förrän på högstadiet i början av 90-talet som jag lyssnade på den. Och jag vet med säkerhet att Aerosmiths Permanent Vacation (1987) var den tredje skiva jag någonsin köpte på CD. Jag vet med lika stor säkerhet att det var på 90-talet eftersom den allra första skiva jag köpte på CD var Steelhearts debutalbum och det släpptes 1990.
Således håller inte argumentet riktigt. 1987 var inte ett bra år för att det var året då mitt musikintresse vaknade – eftersom så icke var fallet. 1987 var helt enkelt ett år då det gjordes exceptionell mycket bra musik.
Titta bara på vilka skivsläpp som gjordes 1987. Även bortsett från redan nämnda är det ett fantastiskt startfält: Michael Jackson, Madonna, Bruce Springsteen, Depeche Mode, Prince, Sting, etc.
Eller ta en titt på vilka låtar som kom fram det året. Bara från Michael Jacksons Bad kom fem USA-ettor – ett rekord som står sig än idag. Jag är inte, och har aldrig varit, ett fan av Michael Jackson, men låtar som Billie Jean och Man in the Mirror sopar mattan med vad som helst idag. Då det begav sig hade han dock en helt annan konkurrens. Från U2 fick vi Where the Streets Have No Name, With or Without You och I Still Haven’t Found What I’m Looking For – tre klassiker som fortfarande spelas flitigt. Från George Michael fick vi Faith, från Midnight Oil Beds Are Burning, från Springsteen War och från Bon Jovi Wanted Dead or Alive och Living on a Prayer. Och det är ändå bara ett axplock. Vad har 2007 att sätta upp mot det? Vad från i år kommer vi att minnas om ytterligare tjugo?
En fråga som infinner sig är: Varför kom det så mycket bra musik just 1987? Det kan jag förstås inte ge ett vetenskapligt underbyggt svar på, men jag kan våga mig på en gissning. Om vi tar en titt på artisterna och skivorna från det året så är det anmärkningsvärt vilken brokig skara det är. Vi har den glamrock och sminkpop som dominerade under mitten av åttiotalet och vars storhetstid började närma sig sitt slut; vi har medvetna “rock kan förbättra världen”-killar som U2 och Springsteen; vi har nån sorts disco/funk-tradition som lever vidare i framför allt Michael Jackson, vi har både hårdrock och synth och dessutom har hiphopen börjat ta sina första staplande steg på hitlistorna.
Min tes är att trendens pendel går så långt den kan åt ett håll, så till den milda grad att det blir löjligt och folk börjar tröttna. Då slår den tillbaka i en motreaktion. Kanske är det just i den där brytpunkten, precis innan pendeln slår tillbaka, som det musikaliska klimatet är som allra gynnsammast. När både musiker och producenter letar efter ett nytt uttryck, ett nytt sound. Precis innan trenden tar ut en ny riktning som alla ska röra sig i. Kort sagt; i kaoset.
Dylika förändringar har skett flera gånger genom rockhistorien med resultat att en del fantastisk musik har skapats. Frågan är dock om det kommer att hända igen. Finns det någon musikalisk kraft kvar därute, eller är alla ackord tagna? Är allt som kvarstår löpande-band-hits framförda av skandalblondiner och Idol-idoler? Det, och gamla storheter som vägrar lägga av. Ta en titt på den där listan över artister som släppte skivor 1987 och inse hur många av dem som fortfarande ligger i framkant än idag. Det säger inte bara något om talangen hos dem – det säger också något bristen på konkurrens.
You glorify the past when the future dries up
- ur U2:s God part II
Det fanns förvisso tuttblondiner redan 1987. Inte ens den oskuldsfulla skolflickelooken som Britney Spears slog igenom med var ny när det begav sig.
Andra bloggar om: 1987, musik, u2, michael jackson, aerosmith, guns n’ roses, the joshua tree, bad, marillion, clutching at straws, permanent vacation, appetite for destruction, intressant?
När jag häromdagen skrev om Botten som inte finns och Anders Johanssons lustmord på Alone var jag förstås tvungen att kolla upp när Heart släppte just den låten. Det visade sig, föga förvånande, vara under det fantastiska musikåret 1987.
Det är något visst med 1987. Precis som vin blir bättre vissa år än andra, och vid sällsynta tillfällen helt förträffliga, tycks även musik ha sina årgångar. Själv kan jag ingenting om vin, men såvitt jag förstår har det med klimatet att göra. Kanske är det likadant med musik; under vissa tidpunkter tycks det musikaliska klimatet vara mer gynnsamt än andra. 1987 måste klimatet ha varit alldeles förträffligt.
Här skulle man förstås kunna inflika att alla är barn av sin tid. Att vi alla präglas av den anda vi växer upp i och av den musik vi växer upp med, och därför är också den musiken bäst i våra egna öron. Det stämmer förstås, men 1987 var jag tio år gammal och tämligen ointresserad av musik. Det tog nog ytterligare tio år innan jag fick upp ögonen för U2, tack vare deras 1987-album The Joshua Tree, som jag än idag anser är deras bästa, och ännu senare introducerades jag för Marillion vilkas, i mina ögon, främsta album heter Clutching at Straw och släpptes 1987. Guns n' Roses gjorde bara en bra skiva, Appetite for Destruction (1987), men det var inte förrän på högstadiet i början av 90-talet som jag lyssnade på den. Och jag vet med säkerhet att Aerosmiths Permanent Vacation (1987) var den tredje skiva jag någonsin köpte på CD. Jag vet med lika stor säkerhet att det var på 90-talet eftersom den allra första skiva jag köpte på CD var Steelhearts debutalbum och det släpptes 1990.
Således håller inte argumentet riktigt. 1987 var inte ett bra år för att det var året då mitt musikintresse vaknade - eftersom så icke var fallet. 1987 var helt enkelt ett år då det gjordes exceptionell mycket bra musik.
Titta bara på vilka skivsläpp som gjordes 1987. Även bortsett från redan nämnda är det ett fantastiskt startfält: Michael Jackson, Madonna, Bruce Springsteen, Depeche Mode, Prince, Sting, etc.
Eller ta en titt på vilka låtar som kom fram det året. Bara från Michael Jacksons Bad kom fem USA-ettor - ett rekord som står sig än idag. Jag är inte, och har aldrig varit, ett fan av Michael Jackson, men låtar som Billie Jean och Man in the Mirror sopar mattan med vad som helst idag. Då det begav sig hade han dock en helt annan konkurrens. Från U2 fick vi Where the Streets Have No Name, With or Without You och I Still Haven't Found What I'm Looking For - tre klassiker som fortfarande spelas flitigt. Från George Michael fick vi Faith, från Midnight Oil Beds Are Burning, från Springsteen War och från Bon Jovi Wanted Dead or Alive och Living on a Prayer. Och det är ändå bara ett axplock. Vad har 2007 att sätta upp mot det? Vad från i år kommer vi att minnas om ytterligare tjugo?
En fråga som infinner sig är: Varför kom det så mycket bra musik just 1987? Det kan jag förstås inte ge ett vetenskapligt underbyggt svar på, men jag kan våga mig på en gissning. Om vi tar en titt på artisterna och skivorna från det året så är det anmärkningsvärt vilken brokig skara det är. Vi har den glamrock och sminkpop som dominerade under mitten av åttiotalet och vars storhetstid började närma sig sitt slut; vi har medvetna "rock kan förbättra världen"-killar som U2 och Springsteen; vi har nån sorts disco/funk-tradition som lever vidare i framför allt Michael Jackson, vi har både hårdrock och synth och dessutom har hiphopen börjat ta sina första staplande steg på hitlistorna.
Min tes är att trendens pendel går så långt den kan åt ett håll, så till den milda grad att det blir löjligt och folk börjar tröttna. Då slår den tillbaka i en motreaktion. Kanske är det just i den där brytpunkten, precis innan pendeln slår tillbaka, som det musikaliska klimatet är som allra gynnsammast. När både musiker och producenter letar efter ett nytt uttryck, ett nytt sound. Precis innan trenden tar ut en ny riktning som alla ska röra sig i. Kort sagt; i kaoset.
Dylika förändringar har skett flera gånger genom rockhistorien med resultat att en del fantastisk musik har skapats. Frågan är dock om det kommer att hända igen. Finns det någon musikalisk kraft kvar därute, eller är alla ackord tagna? Är allt som kvarstår löpande-band-hits framförda av skandalblondiner och Idol-idoler? Det, och gamla storheter som vägrar lägga av. Ta en titt på den där listan över artister som släppte skivor 1987 och inse hur många av dem som fortfarande ligger i framkant än idag. Det säger inte bara något om talangen hos dem - det säger också något bristen på konkurrens.
You glorify the past when the future dries up
- ur U2:s God part II
Det fanns förvisso tuttblondiner redan 1987. Inte ens den oskuldsfulla skolflickelooken som Britney Spears slog igenom med var ny när det begav sig.
Andra bloggar om: 1987, musik, u2, michael jackson, aerosmith, guns n' roses, the joshua tree, bad, marillion, clutching at straws, permanent vacation, appetite for destruction, intressant?
