Skip to content

Månad: september 2007

Veckans plattnacke v.39

Det var inte helt problemfritt att hitta en självklar vinnare den här gången. Vilket man skulle kunna tro om man hängt med på vad som dominerat bloggosfären den senaste veckan.

Dock kändes Johanna Parikka Altenstedt som ett trist val, och dessutom har jag redan hyvlat av henne en gång. Till yttermera visso är hon gårdagens nyheter; precis som med Academy Awards är det större chans att vinna en plattnackeutmärkelse för bedrifter i slutet av den omfattade perioden än i början av den.

Nisse Holm var en annan het kandidat, men dels lurar jag på att använda honom i en annan post – jag ska bara komma på hur den ska skrivas – och för övrigt har Rosetta Sten redan skrivit det jag hade tänkt skriva. Great minds think alike. Som gammal tennisspelare tycker man att Nisse Holm borde ha lärt sig den hårda vägen att inte lägga upp smashlägen åt sina motståndare.

Nå, så här satt jag med två starka kandidater utan att känna att någon av dem var rätt, när plötsligt veckans vinnare ringde till mig. Han heter Sven Karlsson1 (det är åtminstone den person som står för telefonnumret) och samtalet utspelade sig ungefär så här:

Jag: Det är Josh.
SK: Hallå?
Jag: Ja?
SK: Vem är det?
Jag: Josh.
SK: Josh vem?
Jag: Tree.
SK: Jaha… Har du suttit och ringt till en tjejkompis till mig? (När Svenne nu uttalar flera stavelser i rad tycker jag att han låter full.)
Jag: [skrattar till] Nej.

SK: Inte?
Jag: Nej, nu har du ringt fel nummer.
SK: [sluddrar] Jaha. Låt bli det i alla fall.
Jag: Men jag har ju inte gjort det. Du har ringt fel. Du kanske ska kolla att du slår rätt nummer innan du ringer och skäller på folk.
SK: [tyst en stund, sen tveksamt] Passa dig grabben.
Jag: Detsamma.

Och där la jag på. Det kändes helt enkelt inte som ett särskilt givande samtal. Jag nästan hoppas att han ringer igen så att jag kan svara med ett hurtigt “Tjena, Sven! Läget?” men det troliga är trots allt att Svenne insett sitt misstag, eller glömt bort det.

Sven vinner, förutom äran och ett prov på min oändligt förlåtande natur (jag kunde ha ringt polisen, “passa dig grabben” är ett hot), en kurs i hur man döljer sitt telefonnummer när man ringer och hotar folk:

Slå bara #31# före det telefonnummer du vill ringa.

Och att jag vet det borde vara tillräckligt bevis för att den som ringt hans tjejkompis inte var jag.


Andra bloggar om: , ,

  1. Sven Karlsson är ungefär lika anonymt som “en snubbe” och därför publicerar jag namnet. Jag har, förutom telefonnumret, också en adress och en vägbeskrivning (Eniro är generösa) och även om jag var sugen på att lägga ut telefonnumret här bara för att jävlas så finns det faktiskt lagar och skit som man måste följa. Jag vet helt enkelt inte vad PuL och dylikt säger om sånt. []

Namnbyte

Hädanefter kommer Joshua_Tree att vara utskrivet som mitt namn här på bloggen, istället för det kortare Josh. Ni får fortfarande kalla mig Josh, Joshen, Joshi eller idiot om ni vill, men Josh är trots allt en förkortning och jag inser att många nog missar vad det är en förkortning av. Till exempel såg jag på Knuff.se att det kort och gott står Josh som författare till Enligt Min Humla. Undrar om det blir ändring på det nu när jag ändrar namnet här. Jag vet inte riktigt varifrån Knuff hämtar informationen.

Töntigt? Säkert. Men Joshua_Tree har varit mitt namn online i många år och ska så förbli. Därav ändringen.


Andra bloggar om: , ,

Apocalypto

Jag trodde att maya var en tämligen högstående kultur med ett skriftspråk, ett fiffigt räknesystem och en förbluffande exakt kalender. Tänk så fel jag hade. I själva verket var de ett slags halvapor med ländkläde vars tillvaro i stort gick ut på att slå ihjäl och lemlästa varandra. Det har Mel Gibson just förklarat för mig och drottningen.

Visserligen hade de en stor jävla pyramid, men det var nog en olyckshändelse. Ett arkitektoniskt misstag. Nån spillde blod på ritningarna och så byggde de åt helvete. Tänk så tokigt det kan bli.

Det var nog tur att spanjorerna kom och stoppade dem, annars hade det inte funnits några mayaättlingar kvar alls.


Andra bloggar om: , ,

Gisslandrama

Sen Isabella stängde ner sin blogg för att skydda sig själv från att outas av Johanna Parikka Altenstedt har jag våndats. Våndats därför att det gör mig förbannad att en ”debattör” kan hata sin motståndares åsikter så till den milda grad. Att man kan vara så förblindad av sin egen rättfärdighet. Att man är beredd att tysta alla röster som säger emot för att kunna sova gott om natten. Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

Våndats därför att Isabella i sin avslutande bloggpost ber sina läsare att inte provocera JPA och driva henne till att avslöja Isabellas identitet. Våndats därför att jag slits mellan en stark avsky för JPA:s beteende, en princip att inte tiga still, och respekt för Isabella. För hur skulle jag kunna säga vad jag tyckte utan att gå emot Isabellas önskan? Om vi tiger vinner JPA, och alla marginaliserade grupper förlorar. Men skulle jag å andra sidan kunna sätta principen framför omtanken om Isabella? Kan jag offra Isabella för Saken? Nej. Ideologi får inte gå före individen. Isabella är en individ, oavsett hur mycket JPA än försöker påskina något annat.

Men frågan är inte aktuell längre. Bloggdrevet är igång. Det här handlar inte längre om Isabella – det handlar om Johanna Parikka Altenstedt. Om hon ändå skulle få för sig att outa Isabella som nån sorts hämnd för den kritik hon nu får utstå… ja, då kommer nog den nuvarande stormen att framstå som en sommarbris.

JPA:s retorik är fascinerande. Till exempel försöker hon hävda att Isabella kanske egentligen är en Gunnar eller en Mohammed. Vilket är löjligt. Isabella har deltagit i en radiodebatt, och JPA vet att hon inte är en Gunnar eller en Mohammed. JPA känner nämligen till hennes identitet. Hennes ”vad vet jag?” är därmed fånig. Hon vet.

Alla som försvarar Isabella är hennes kunder. Stigmatisering är JPA:s främsta vapen. Själv tänker jag inte ens bry mig om att bemöta det påståendet eftersom det faktiskt inte har den minsta relevans. Det spelar ingen roll om jag betalar Isabella/Gunnar/Mohammed för att knulla henom. Det har ingen betydelse i sakfrågan. Däremot visar det på JPA:s brist på argument. Hon har inga, men hon kan inte sova om natten vetandes att det finns människor därute som inte tycker som hon. Dessa röster som hemsöker henne måste tystas. Tig, annars berättar jag för dina grannar och för dina barns klasskamrater att mamma är hora! Tig, annars sprider jag ut att du är en torsk! Det enda sättet att ta udden av dylikt är att stålsätta sig och ignorera hotet.

Bland dessa ”horder av män” som rycker ut till Isabellas försvar finns bland annat en man som heter Louise Persson och en annan som heter Sophia Blomqvist. Ett faktum som JPA ignorerar. Jag misstänker att hon har gått på seminarium med Göran Persson och lärt sig härskarteknik; hånle och låtsas att du inte ser personen.

Det klart roligaste ”argumentet” hittade jag i en kommentar från JPA hos Studiomannen. JPA försöker övertyga oss om att Isabella, förutom att vara en man, kanske är flera män. Eller åtminstone har flera som hjälper henne med bloggen.

Du som bloggar vet också hur svårt det är att få in bilder och texter snyggt. Kolla in hennes blogg – fixar en 45 -årig prostituerad en sån proffsig blogg utan hjälp. Med hela tiden koll på vad som händer i andra länder.

För prostituerade kan bara suga kuk. Inte knacka html-kod, inte läsa, och i synnherhet inte på andra språk. Suga kuk. Bara. De enda utrikiska ord Isabella kan är nog ”me sucky sucky all night long. Only five dollars”. Det är allt hon behöver.

Faktum är att bloggverktygen är idiotvänliga och att vem som helst kan använda en färdig mall och peta in text och bilder. Se dig omkring, för helvete. Står modeindustrin bakom modebloggarna också då – eller är tonårstjejer bevandrade i webdesignens hemligheter? Själv är jag fabriksarbetare så det är väl högst tveksamt att det är jag som står bakom den här bloggen. Om det nu fanns en lobby bakom Isabella – vore inte den första åtgärden då att se till att hennes blogg låg på en egen domän så att hon slapp riskera att bli avstängd av wordpress.com?

På det hela taget ger JPA ett förvirrat intryck. Hon försöker påskina att vem som helst kan dölja sig bakom signaturen Isabella Lund, trots att hon vet att så inte är fallet. Hon försöker påskina att det bara är män som försvarar Isabella Lund, trots att hon vet att så inte är fallet. Hon försöker dessutom stämpla sina motståndare som sexköpare, och på det området är jag inte säker på att hon vet att så inte är fallet. Hon tycks nämligen vara så fast i sina egna föreställningar att hon inte kan tänka sig att en icke-sexköpare, tillika kvinna, skulle kunna tänkas försvara en prostituerad. Faktum är dock att även en del av de som i prostitutionsdebatten står närmare JPA än Isabella drar öronen åt sig nu. Därför att vad det nu handlar om är något helt annat. Nu handlar det om yttrandefrihet, källskydd, demokrati. Jag hoppas verkligen att det inte bara är män som är för just yttrandefrihet, källskydd och demokrati. I annat fall är det västerländska samhällets största misstag att ge kvinnor rösträtt.

JPA försöker också hävda att anonymitet är odemokratiskt. Man häpnar! Rätten till anonymitet är tvärtom en förutsättning för demokrati. Eller menar JPA att vår riksdag och regering är icke-legitim? Rätten till anonymitet är en förutsättning för demokrati eftersom det garanterar medborgarna möjlighet att rösta på oppositionen utan att riskera repressalier från de styrande. På samma sätt är källskyddet en förutsättning för att kunna delta i debatten eller ge information till media utan att riskera repressalier. Annars får vi precis den situation som nu uppstått: Politiska motståndare, obekväma politiskt inkorrekta åsikter, tystas genom att man ger sig på deras anhöriga.

Viftar man undan alla skenargument som omtanke om de prostituerade kvinnorna (aldrig de prostituerade männen) är det uppenbart att JPA drivs av hat. Horor är smutsiga. The end.

Nå. Smutsiga Horan är tyst nu. Hoppas du sover bättre.

Det finns mycket läsvärt att länka till, men alla finns tillgängliga på knuff.se. Dock vill jag knuffa lite för min vän West på andra sidan eftersom han inte har deltagit i debatten tidigare. Och så har JPA själv hälsat på min sambo och kommenterat, helt off topic, för att hon inte lyckades lista ut hur man kommenterade hos deep|ed. Med tanke på hur mycket puckon som lyckas knöla in sina kommentarer hos deep|ed är det extra komiskt…

Edit: Fixat till ett par länkar.


Andra bloggar om: , , , , , , , intrssant!

Och nu till något viktigare

För ikväll börjar Elitserien i ishockey. Jo, jag vet att det var några korpgäng igång igår, som nån slags uppvärmning för publiken, men Brynäs går inte på is förrän ikväll.

Det känns som att årets serie kan bli väldigt jämn. Jag ser det som att vi har hela sju topplag i år; Frölunda, HV71, Färjestad, Linköping, Modo, Timrå och Brynäs. Det är ett intressant gäng Boork har fått ihop. Det har varit mycket skriverier om Pavel Brendl. Själv tror jag att Daniel Widing kan få sitt stora genombrott i vinter nu när han äntligen får spela en hel säsong med laget. Det ska också bli intressant att se hur unga förmågor som Richard Gynge och Alexander Sundström klarar steget till Elitserien.

Och så har man värvat en finsk gris med det fantastiska namnet Markus Kankaanperä. Om det är något Brynäs har saknat så är det en skogshuggare som håller rent framför mål, som kan gå in och köra över motståndare när så behövs och som kan försvara sina kamrater. En elak jävel, kort och gott. De tidigare försöken att värva en sån spelare har inte slagit väl ut – för ett par år sedan värvade man backbjässarna Jesper Björck och Mikko Kuparinen slog inte väl ut. De var för orörliga och, ärligt talat, för korkade när det kom till spelförståelse. Björck var ofta ute och seglade och Kuparinen satt visserligen utvisad för jämnan – som förväntat – men för hakningar och fasthållningar på grund av att han var för orörlig. Inte för diverse smällar som kunde sätta honom i respekt hos motståndarna.

Om Kankaanperä sägs att han är förvånansvärt skridskoskicklig för sin storlek, och det bådar ju gott. Det sägs att man inte vinner några matcher i utvisningsbåset, och det är förvisso sant, men man vinner inga matcher på att vara artig heller.

Försäsongen har varit så bra från Brynäs sida att det är svårt att inte bli hoppfull. Nej, mästare koras inte på försäsongen och man ska inte dra för stora växlar av träningsmatcher. Men ändå – alla spelare har presterat, och det bådar gott. Och så har vi förstås evigt unge Tommy Sjödin.

Tips då? Ja, jag har plockat ut sju topplag, men kan inte placera dem inbördes. Det jag såg av Frölunda och HV igår sa något om vilket tempo lagen är kapabla att spela i men också något om deras försvarsspel. Nej, jag kan inte placera De Sju. Åttonde slutspelsplatsen går till Södertälje, främst jagade av Skellefteå och Mora. Luleå och Djurgården kvalar i vår. Det blir en deppig säsong i ett radhus i HuddingeHon är djurgårdare, han är luleåit. Men de har så mycket ändå; fina macar och ännu finare ungar till exempel – kan man åtminstone få ett SM-guld?

Tommy Sjödin?


Andra bloggar om: , ,

Sorg

Isabella lägger ner. Hon har stått pall länge, men när motståndarnas argument tar slut går de till personangrepp – mot samma människor som de påstår sig skydda. Isabella sätter till slut sina barn framför Saken, vilket är det enda riktiga. Det är bara så jävla tragiskt att det ska behöva sluta så.

Är ni nöjda nu?


Andra bloggar om: ,

Musikåret 1987

När jag häromdagen skrev om Botten som inte finns och Anders Johanssons lustmord på Alone var jag förstås tvungen att kolla upp när Heart släppte just den låten. Det visade sig, föga förvånande, vara under det fantastiska musikåret 1987.

Det är något visst med 1987. Precis som vin blir bättre vissa år än andra, och vid sällsynta tillfällen helt förträffliga, tycks även musik ha sina årgångar. Själv kan jag ingenting om vin, men såvitt jag förstår har det med klimatet att göra. Kanske är det likadant med musik; under vissa tidpunkter tycks det musikaliska klimatet vara mer gynnsamt än andra. 1987 måste klimatet ha varit alldeles förträffligt.

Här skulle man förstås kunna inflika att alla är barn av sin tid. Att vi alla präglas av den anda vi växer upp i och av den musik vi växer upp med, och därför är också den musiken bäst i våra egna öron. Det stämmer förstås, men 1987 var jag tio år gammal och tämligen ointresserad av musik. Det tog nog ytterligare tio år innan jag fick upp ögonen för U2, tack vare deras 1987-album The Joshua Tree, som jag än idag anser är deras bästa, och ännu senare introducerades jag för Marillion vilkas, i mina ögon, främsta album heter Clutching at Straw och släpptes 1987. Guns n’ Roses gjorde bara en bra skiva, Appetite for Destruction (1987), men det var inte förrän på högstadiet i början av 90-talet som jag lyssnade på den. Och jag vet med säkerhet att Aerosmiths Permanent Vacation (1987) var den tredje skiva jag någonsin köpte på CD. Jag vet med lika stor säkerhet att det var på 90-talet eftersom den allra första skiva jag köpte på CD var Steelhearts debutalbum och det släpptes 1990.

Således håller inte argumentet riktigt. 1987 var inte ett bra år för att det var året då mitt musikintresse vaknade – eftersom så icke var fallet. 1987 var helt enkelt ett år då det gjordes exceptionell mycket bra musik.

Titta bara på vilka skivsläpp som gjordes 1987. Även bortsett från redan nämnda är det ett fantastiskt startfält: Michael Jackson, Madonna, Bruce Springsteen, Depeche Mode, Prince, Sting, etc.

Eller ta en titt på vilka låtar som kom fram det året. Bara från Michael Jacksons Bad kom fem USA-ettor – ett rekord som står sig än idag. Jag är inte, och har aldrig varit, ett fan av Michael Jackson, men låtar som Billie Jean och Man in the Mirror sopar mattan med vad som helst idag. Då det begav sig hade han dock en helt annan konkurrens. Från U2 fick vi Where the Streets Have No Name, With or Without You och I Still Haven’t Found What I’m Looking For – tre klassiker som fortfarande spelas flitigt. Från George Michael fick vi Faith, från Midnight Oil Beds Are Burning, från Springsteen War och från Bon Jovi Wanted Dead or Alive och Living on a Prayer. Och det är ändå bara ett axplock. Vad har 2007 att sätta upp mot det? Vad från i år kommer vi att minnas om ytterligare tjugo?

En fråga som infinner sig är: Varför kom det så mycket bra musik just 1987? Det kan jag förstås inte ge ett vetenskapligt underbyggt svar på, men jag kan våga mig på en gissning. Om vi tar en titt på artisterna och skivorna från det året så är det anmärkningsvärt vilken brokig skara det är. Vi har den glamrock och sminkpop som dominerade under mitten av åttiotalet och vars storhetstid började närma sig sitt slut; vi har medvetna ”rock kan förbättra världen”-killar som U2 och Springsteen; vi har nån sorts disco/funk-tradition som lever vidare i framför allt Michael Jackson, vi har både hårdrock och synth och dessutom har hiphopen börjat ta sina första staplande steg på hitlistorna.

Min tes är att trendens pendel går så långt den kan åt ett håll, så till den milda grad att det blir löjligt och folk börjar tröttna. Då slår den tillbaka i en motreaktion. Kanske är det just i den där brytpunkten, precis innan pendeln slår tillbaka, som det musikaliska klimatet är som allra gynnsammast. När både musiker och producenter letar efter ett nytt uttryck, ett nytt sound. Precis innan trenden tar ut en ny riktning som alla ska röra sig i. Kort sagt; i kaoset.

Dylika förändringar har skett flera gånger genom rockhistorien med resultat att en del fantastisk musik har skapats. Frågan är dock om det kommer att hända igen. Finns det någon musikalisk kraft kvar därute, eller är alla ackord tagna? Är allt som kvarstår löpande-band-hits framförda av skandalblondiner och Idol-idoler? Det, och gamla storheter som vägrar lägga av. Ta en titt på den där listan över artister som släppte skivor 1987 och inse hur många av dem som fortfarande ligger i framkant än idag. Det säger inte bara något om talangen hos dem – det säger också något bristen på konkurrens.

You glorify the past when the future dries up

– ur U2:s God part II

Det fanns förvisso tuttblondiner redan 1987. Inte ens den oskuldsfulla skolflickelooken som Britney Spears slog igenom med var ny när det begav sig.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , intressant?

Veckans plattnacke v.37

Vecka 36 uteblev. Förvisso inte på grund av brist på kandidater (det finns alltid kandidater) utan på grund av brist på ork från min sida.

Vecka 37 har en solklar vinnare i Anton Nicolau, en grabb som intervjuades i LT (hittar inte artikeln på nätet) om varför han badade med rosa (rosa!) kalsonger under sina badshorts. Hans förklaring var att shortsen ju var genomskinliga och något annat vore därför pinsamt.

Jag kan ju inte ha genomskinliga badbyxor

Själv skulle jag tycka att det var mer pinsamt att visa mina rosa kalsonger än min penis, men det är jag det. För övrigt skulle jag välja alternativ tre; att skaffa ett par icke genomskinliga badshorts, eller alternativ fyra; stanna hemma.

Kompisen Joakim Tidblom tycker heller inte att badvakterna ska bestämma vad man har på sig i bassängen.

Jag tycker att det är något man ska få bestämma själv

Det kan Jocke såklart få tycka bäst han vill, men nu är det faktiskt så att badhus inte är en del av det offentliga rummet, något man har automatisk rätt till, utan en plats dit man går och följer befintliga regler, eller håller sig därifrån.

Anton igen:

Jag skulle vägra byta om. Då går jag hellre upp ur bassängen.

Det ser nog alla helst att du gör. Det är tur att Antons huvud är så fullt med luft att det automatiskt flyter – han är nämligen alldeles uppenbart för dum för att själv hålla sig över ytan.

Eftersom Anton gillar rosa och dessutom är en bebis så vinner han detta perfekta pris: Badbyxan som också är en blöjbyxa och förhindrar pinsamma ”missöden”.

(Klicka på bilden för att hämta ut ditt pris. Vinstskatt betalas direkt till G-knapp à 195 kr/badblöja plus eventuella tilläggsavgifter.)


Andra bloggar om: , ,