Nytänkande. Verkligen.
I dagens LT (pappersupplagan) finns en artikel om att socialdemokraterna tänker skrota sin jobbpolitik till nästa val. Spontant kan jag inte minnas att de ens har haft en jobbpolitik, men ändå; här ska det tänkas om.
Varför, kan man då fråga sig. Jo, för att sossarna förlorade valet senast på en otydlig (obefintlig) jobbpolitik och nu måste man lägga upp en strategi för att återta makten. Man skulle kunna tänka sig att ett politiskt parti vill göra något för samhället, men känslan jag får är att man bara vill ha makten och härligheten i evighet, amen. I de socialdemokratiska ögonen är förvisso kanske samma sak; socialdemokratiskt maktinnehav är per definition bra för Sverige eftersom de andra är ondskefulla.
Vad vill man då göra? Luciano Astudillo och Thomas Östros har slagit sina kloka huvuden ihop och kommit fram till ett par riktiga genidrag:
Uppbär du stöd av samhället förväntar vi oss att du ska göra allt du kan för att skaffa ett arbete, till exempel att flytta på dig för att få jobb.
Och senare i artikeln:
Han [Astudillo, min anmärkning] tycker att det borde vara en naturlig sak för socialdemokratin att fundera kring småföretagares villkor, liksom också om hur trygghetssystemen fungerar när de blir sjuka, arbetslösa eller föräldralediga.
Även skatter ska diskuteras fritt under rådslaget om jobben. Till exempel ställs frågan hur man ska utforma ett skattesystem som bidrar till att sysselsättningen ökar.
Med andra ord: Socialdemokraterna tänker försöka vinna valet 2010 på reformer som den sittande regeringen redan genomfört. Storslaget. Varför inte bara luta sig tillbaka i båten och låta Reinfeldt styra då?
Och i DN kan vi lära oss att “2000-talet tillhör liberalismen” (åtminstone enligt länkrubriken – citatet återfinns inte i artikeln). Nå, att man kallar sig något betyder inte att man är det. Folkpartiet har inte uppvisat särskilt liberala strömningar på länge. Så Björklunds passning till Mona Sahlin om att “Moral är bra. Men dubbel moral är inte dubbelt så bra” slår tillbaka på honom själv. Folkpartiet är precis lika hycklande och förljugna. Jag sätter inte stort hopp om att Björklund och hans parti äntligen börjar handla som de pratar, men överbevisa mig gärna.
Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, folkpartiet, jan björklund, luciano astudillo, thomas östros, val 2010, intressant?
Det är en storslagen tanke, att alla människor ska ha samma chanser, var de än råkar födas. Och tanken att vi lever i parallella universa är svindlande. Jag ser och hör Björklunds utspel, men jag inser, att jag lever i en annan värld. I min värld skulle hans tanke – om någon fjolle dristade sig till att tänka den – vara en utopi. Jag höll på att säga, välkommen till min värld, Björklund, men det gör jag inte. Jag vill inte veta av karljävelen här.
Det framstår ju som ganska tydligt vad gnället från S egentligen handlar om. Det handlar inte alls om att alliansen för en orättvis politik, slår på de som redan ligger, hatar arbetare och älskar direktörer, utan precis som du skrev att det inte är S som styr. Fast om det nu hade varit S som styrde så skulle de knappast ha infört den politik de nu pratar om, det gäller att någon annan går först.
Björklund är lika mycket liberal som Reinfeldt är sosse. Typ utifrån någon sorts känsla av opinion men i övrigt mest maktgalna.
Ungefär så, ja.
Jag tycker mig känna att (s) alltid kopierat gamla borgerliga idéer, men att det krävts en karenstid på något år innan man tagit dem som sina egna. Och då glömmer man gärna bort att man själv varit emot förslagen från början.
Instämmer med att det inte är politiken som är det avgörande, utan att man har makten. Och även om man plankar regeringens ekonomiska program och skriver den som sin egen kan man ju ljuga och påstå att den är “rättvisare”.
Ideologisk hederlighet har aldrig varit (s) starka gren. I övrigt hoppas jag på en mycket intressant debatt mellan “De nya socialdemokraterna” och kommunisterna i Vänsterpartiet nu när kursändring proklamerats.