Atlantis hemlighet
Det var länge sen jag läste den här boken. Jag tror mig ha köpt, och läst, den nästan direkt den kom ut på svenska. Jag vet dock inte varför jag inte skrev en recension då. Det kanske var innan jag började lägga ut dylikt.
Så idag höll vi på att rensa lite i våra överfulla bokhyllor för att få plats med nya, bättre böcker. Trots allt har man samlat på sig en del skit under åren. Och då hittade jag den här boken igen, och kände att jag måste lägga ut en recension av den.
För den är så dålig!
David Gibbins heter författaren som till vardags är marinarkeolog och förhoppningsvis inte har sagt upp sig och bränt sina broar på den fronten. Och boken heter alltså något så töntigt som Atlantis hemlighet på svenska. I original heter den bara Atlantis men uppenbarligen dög det inte åt det svenska förlaget. Jag förstår inte varför. Atlantis är tillräckligt mystiskt och mytiskt för att stå för sig självt. Atlantis behöver inget tillägg som hemlighet, mysterium eller konspiration för att bli spännande; Atlantis i sig är fantasieggande så det räcker och blir över. Att lägga till hemlighet i titeln får det hela att låta som något av Enid Blyton. Fem och Atlantis hemlighet. Inget ont om Enid Blyton; hon gjorde en läsare av mig i unga år och utan henne hade David Gibbins aldrig fått några försäljningsintäkter av mig. Men Blyton skrev för barn och satte sina titlar därefter.
Bokens huvudperson heter Jack Howard och är nåt slags Indiana Jones till sjöss. Han och hans sidekick doktor Hiebermeyer gör ett par sensationella fynd från den tidigaste minoiska kulturen; ett slags skiva med inskriptioner. Tillsammans med ett par experter på ditten och datten, bland andra ryskan Katya som naturligtvis är vacker som en dag och oerhört välutbildad även om hon inte framstår som särskilt gammal, börjar de sökandet efter det verkliga Atlantis.
Det som från början verkar som en intressant roman baserad på teorier om Atlantis blir snabbt en billig soppa full av klyschor. Jack Howard är stenhård, Katya är läcker, attraktion uppstår, den ena teorin efter den andra kastas ner i soppan och det börjar kännas alltmer krystat. Och som om inte det vore nog så dyker det upp en skurk i bästa James Bond-anda; Aslan, Lejonet från Kazakstan minsann!
Förutom att David Gibbins nästan tvångsmässigt bakar in varenda klyscha mänskligheten känner till, och uppfinner ett par nya, så skriver han på sin höjd medelmåttigt. Dessutom har han tagit till ett grepp för att förklara diverse faktum av till exempel arkeologisk eller språkvetenskaplig karaktär som kunde ha varit smarta men bara blir irriterande. Han låter nämligen sitt team av experter förklara detaljer i en ändlös rad av möten, vilket är irriterande av två orsaker; dels för att boken på det hela taget blir pladdrig och dels för att det är så uppenbart att det är oss de talar till, inte till varandra. Det finns nämligen ingen anledning (annat än möjligen självgodhet) till att ett par arkeologer ska stå och förklara grundläggande arkeologi för varandra.
Det mest intressanta i boken är nog, sorgligt nog, författarens kommentar på slutet där han klargör ett antal faktum och vedertagna teorier som ligger till grund för hans bok. Det, och de teser som läggs fram i själva romanen är bokens enda behållningar. Okej, omslaget är ganska snyggt också. Tyvärr drunknar det hela i aldrig sinande ström av skit. En viss talang måste dock tillskrivas David Gibbins – det krävs ett stort mått av skicklighet att misslyckas så kapitalt med att bygga en spännande historia kring något så kittlande som Atlantis.
Andra bloggar om: atlantis, atlantis hemlighet, david gibbins, böcker, recensioner, intressant?
Håller med i stort med vad du säger.
Vill dock ha lite större överseende eftersom själva teorin är så bra. Det var med stor skepticism alá Stargate Atlantis och farhågor om spektakulära fantasmer som jag började läsa boken. Men ut kommer en teorin om Bosporens översvämning! Fantastiskt men inte overkligt som försvunna jättelika kontinenter som omöjligen kan ha existerat eller flummiga New Age teorier om andra dimensioner, eller Aliens och ja du förstår vad jag menar. Blunda för James Bond flosklerna och den styltiga stilen och läs den är min rekommendation.
Tala sågning längs med fotknölarna… *S*
Joakim: Jo, det finns som sagt en intressant teori bland allt trams. En del av det var nytt för mig, annat hade jag läst tidigare (som teorier om felöversättningar som förklaring till Atlantis storlek och placering till exempel). Men som sagt; teorin drunknar i allt larv. Fan, själva teorin ensamt hade varit en mer spännande läsning. Jag vidhåller att Gibbins skjuter sig själv i huvudet med sin Indiana Bond-story.
Men i rättvisans namn: Jag skriver under på att den som är intresserad av Atlantis ändå borde blunda för flosklerna och läsa boken för teorins skull. Och jag borde kanske ha tillskrivit Gibbins idéer lite mer tyngd i själva recensionen.
Nina: “När Joshen sågar är det svårt att ducka” – gammalt djungelordspråk. ;)
Alltså, jag vet inte när den där boken skrevs och publicerades första gången, men jag får intrycket att den bara är ännu en av dessa glorifierade pojkböcker som vill åka snålskjuts på Dan Browns framgångar. Det verkar som varje klåpare till äventyrsförfattare letat reda på (eller hittat på) något trevligt litet historiskt mysterium att använda som stomme i sina klichébemängda skrönor. Jag bara ser framför mig de grönryggade Wahlströmsböckerna: “Bröderna Hardy och Atlantis Hemlighet” eller varför inte “Bröderna Hardy och Mysteriet med Da Vincis Kod”.
Det skulle dock vara intressant att se vad någon författare som faktiskt kan skriva och komma på originella handlingar kunde göra av Brown-genren. Den har potential men består tyvärr mest av, som du så passande kallar det, Indiana Bond-historier fulla av tuffa manliga hjältar, nesliga skurkar och sköna damer (som naturligtvis också är professorer i historia och arkeologi vid sidan av sina fotomodellskarriärer).
Tack då vet jag. Inte en sådan till. Jag blir lika irriterad varje gång min tid slösas bort på skit. Numera som vuxen slutar jag läsa, tufft eller hur, när det är dåligt. Förr tyckte jag att om jag nu börjat skulle jag läsa till slut? Filmmanus är skittråkiga och detta låter som ett sådant. Precis som Dan Browns böcker.
Hm, det framgår inte om du tänker spara boken eller inte… Var står er sopcontainer?
Skämt åsido. Det är alltid lätt att skriva en dålig bok på en bra idé, jag vet det av egen erfarenhet. Jag gör inget annat på min fritid. By the way; senaste färdiga manuset bär titeln “Stålmusslans hemlighet”… Nåväl, jag har faktiskt övervägt att göra det till en undertitel istället eftersom jag olyckligtvis bredde ut mig så mycket att historien täcker två böcker (den senare saknar bara slutkapitlet). M a o finns det säkert gott om text som kan strykas.
För övrigt så är det äkta (riktiga) Atlantis fortfarande outforskat, trots att det ligger bara en obetydlig bit utanför Gibraltarsundet. Jag vet inte varför man inte utfört några djupgående (he, he, ursäkta vitsen) studier på havsbottnen i området. En marinarkeologisk undersökning borde ändå kunna ge en hel del eftersom området skördat många förlisningar de senaste 4’000 åren.
Tveklöst har Atlantis försvunnit under havet genom en naturkatastrof, men det vore fascinerande om ön skulle dyka upp igen genom en annan naturkatastrof. Ja, om vi bortser från att en dylik händelse skulle utplåna en rad viktiga hamnstäder i Spanien, Portugal och Marocko. Gud vet, det kanske blir en jätte-tsunamivåg som slår in över Irland och Storbritannien…! Hm, uppslag till en ny roman kanske…
West: Pre-Brown finns David Morrell som visserligen också skriver om stenhårda killar men som, enligt mig, skriver hyggligt och väver in historia och religion i sina böcker. Poängen är att Dan Brown inte uppfann genren även om den tyvärr tillskrivs honom. Det är lite tråkigt att alla som skriver något dylikt jämförs med honom. Inklusive David Gibbins.
Men ja, det känns som att det är många som åker snålskjuts på Brown. Det verkar finnas en uppsjö av mysterier som ska lösas, eller Vatikandeckare som någon kallade det. Eftersom jag har en svaghet för dylikt läser jag dem. En del är bra och egna, som Jon Fasmans Geografens bibliotek. En del är skit.
Lotta: Jag har också i vuxen ålder börjat lägga ner böcker som helt enkelt inte är värda min uppmärksamhet. Det finns så många böcker, varför lägga ner tid på de som är dåliga? Och ja, Atlantis hemlighet känns som ett filmmanus. Ben Affleck som Jack Howard och nån artonårig plutmun som forskaren Katya. Jag tänkte föreslå Gary Oldman som skurken Aslan, men han är för bra. Och Gene Hackman måste vara med också.
Peter: Jag tänker spara boken, trots allt. Uppenbarligen väcker den nån sorts engagemang hos mig, eller hur? ;)
Jag menade inte att Brown skulle ha uppfunnit genren. Det finns ju som du säger tidigare exempel som då Morrell (köpte förresten en Morrell-bok nyligen, har inte kommit mig för att läsa den än bara) och för all del även Michael Crichton. Men med Browns framgångar började ju förlagen släppa allt skit i samma stil som de kunde komma över. Och det var därför jag funderade på om Atlantisboken kunde tillhöra post-Brown-eran.
Jag menade inte att du menade att Brown uppfunnit genren heller. :)
Men precis som du säger så släpper förlagen allt som ens påminner om ett mysterium med historiska förtecken. Precis som de tycks släppa varenda deckare skriven av en kvinna. Atlantis hör till post-Brown-eran.
Crichton ja… Har han skrivit nåt bra också? För Timeline gav jag som bekant upp för att den var så eländigt kass.
Jag har läst Jurassic Park, Congo och Timeline. De två första var dock så längesen att man inte hade gjort film av dem än, så även om jag tyckte de var bra då vet jag inte om jag skulle tycka det idag. Timeline sög styggt, ja. Den börjar bra men sen blir det bara en oengagerad soppa där huvudpersonerna omväxlande flyr, tappar bort varandra och blir tillfångatagna hela tiden.
Crichton har bra och fantasifulla idéer men genomförandet är sällan mycket att hänga i julgranen. Precis som Clancy är han mer intresserad av teknologin än karaktärerna. Det är i alla fall intrycket jag har fått. Dock gör sig hans historier oftast bättre som filmer än som böcker.
Jag har ju då bara läst (halva) Timeline men jag fick direkt känslan att jag läste ett filmmanus. Och Jurassic Park blev ju en bra film. Det börjar dock bli tråkigt med författare med bra idéer som blir bra filmer (eller, som i Tom Clancys fall, datorspel) men trista böcker. Jag vill läsa en bra bok baserad på en bra idé, inte se en bra film baserad på en dålig bok.
Det är nog många som började läsa böcker tack vare Enid Blyton. Jag började dock med Beppes ABC, men hann med alla böckerna i Fem-serien ett antal år senare. :) Jag skulle faktiskt vilja läsa om Blytons böcker idag eftersom jag tror att jag skulle uppskatta många av böckerna även som vuxen…
När det gäller böcker som känns som filmmanus så har jag aldrig upplevt känslan tydligare än när jag läste Browns “DaVinci-koden”. Hela berättandet var upplagt som om boken skrevs just för att bli filmatiserad, ungefär på samma sätt som ett antal scener i häftiga actionfilmer (tänk nyare Star Wars och Transformers) är filmade på ett sätt som gör att kommande TV- och datorspel tacksamt kan utgå ifrån filmscenerna. Men det var inte direkt någon nackdel, boken var läsvärd ändå.
Andreas: Det finns en mindre känd Blyton-serie där alla böcker heter “Äventyrets nånting”. Personligen tycker jag att de är långt bättre än Fem-serien. Eller tyckte då åtminstone. Men precis som du har jag också funderat på att läsa dem igen.
Det är inte nödvändigtvis en nackdel att skriva “filmiskt”, i synnerhet inte som människor numera växer upp med tv och film. Att skriva mer “visuellt” behöver inte alls vara dåligt. Dock bör man fortfarande bibehålla det som är bokens fördel, nämligen möjligheten att förmedla sådant som film inte kan. Som en människas tankar, känslor och karaktär. Eller dofter.
Hade just börjat läsa Atlantis och kände att det fanns något som kittlade där. Sen försvann bokjäveln och jag har inte en aning om var den har tagit vägen. Helt borta. Och jag har letat. Är det en ödesgrej månne? Weird. Kanske var den så dålig som du säger att jag inte ska hitta den.
Sen har jag även läst Holy blood… och håller med om att det är mycket rapande mellan de mer eller mindre intressanta teorierna om allt från Graalen, tempelriddare och Jesus. Jag tror också att Jesus fanns och var en god människa. Och med tiden växer mystiken om och kring honom. På samma sätt som det kommer att bli med mig själv ; )
Nu minns jag inte vars herr Fredo finns IRL, men är det nånstans i min närhet så har jag ett ex av bokjäveln.