Botten som inte finns
Till min stora fasa upptäckte jag att jag kände igen tonerna som strömmade ur radion på jobbet, men ändå inte. Jag var tvungen att släppa vad jag höll på med och masa mig närmare, och… jodå. Det var Hearts Alone, bara det att det var inte Heart. Det var nån mesig snubbe som hade tagit sig friheten att avlägsna allt som påminde om själ ur låten och istället framföra den på slätast möjliga vis.
Sånt gör mig uppriktigt ledsen. Jag är möjligen skadad; många saker gör mig förbannad och får mig att undra vad det finns för jävla människor därute som är kapabla till att plåga och förnedra varandra, och åter andra är bara gränslöst pantade, men när någon tar en bra gammal låt och kör över den med en finlandsfärja med resultatet att det som finns kvar på andra sidan är platt som en sirapstäckt pannkaka och dränkt i sliskiga drinkar och billig parfym, då blir jag ledsen på riktigt. Jag känner mig maktlös. Det känns som att jag är den enda i världen som förstår att det är fel.
Det värsta är egentligen inte coverprylen i sig. Tolkningar av gamla låtar har alltid gjorts, även om det inte alltid har gjorts i syfte att vara så tillrättalagt som möjligt. Nej, det sorgliga i det hela är att radioskvallyssnarna, dessa kulturellt handikappade vars historiekunskap sträcker sig till föregående helg, tror att det är nytt. Det finns säkert en hel drös med fjortisar därute (fjortis är ett tillstånd, inte en ålder märk väl) som tror att denne Anders Johansson (icke att förväxla med Lars Anders Johansson som skriver sin egen musik) har gjort låten. Skulle man påtala för dessa att det faktiskt var en hit med ett band som hette Heart på åttiotalet skulle de väl tugga frenetiskt på sina töggömmin och fråga “vem?”.
För den som är intresserad av att göra en jämförelse låtarna emellan bidrar jag förstås med länkar.
Nu ska det i rättvisans namn sägas att redan originalet är tämligen tillrättalagt för att passa i sin tid. Det är trots allt en låt skriven, i avsikt att vara en hit, av hitmakarna Tom Kelly och Billy Steinberg som också är ansvariga för Madonnas Like a Virgin och Cyndi Laupers True Colors (som för övrigt av någon obegriplig anledning blivit trashad av Phil Collins). Men likväl finns det lite klös i låten. Lite tryck. Lite jävlaranamma (och en hel del poserande). Inte i överflöd (jo, poserandet), men åtminstone lite. Tydligen tyckte Anders Johansson att det var alldeles för mycket av den varan. Allvarligt talat; frälsningsarmén hade inte kunnat göra en tristare cover.
Och apropå historielöshet så hittade jag, i sökandet efter vem kräket som skändat Alone, en bloggare som förälskat sig i låten. Anders Johansson-versionen alltså. En kommentator skyndar till och upplyser om att det är en cover. Gott så. Men sen gör kommentatorn sig skyldig till felet att hävda att “En tjejgrupp som heter Heart har gjort den från början”. Nej nej nej! Heart är ingen tjejgrupp. Ja, de två frontfigurerna är förvisso tjejer. Jag har för mig att jag var lite svag för en av dem – hon vars uppgift till största del tycks vara att posa med en tuff gitarr medan hennes kollega med hockeyfrilla spelar solo. Men resten av bandet var killar – så mycket killar glamrockare i mitten av åttiotalet nu kan sägas ha varit. Det blir inte automatiskt ett tjejband för att frontfiguren/figurerna är tjejer, och personligen har jag aldrig förstått varför det är viktigt att kategorisera saker som tjejband. Heart var ett rockband. Det räcker väl så?
Vän av ordning kanske tycker att just Alone är ett tämligen dåligt exempel på gammal musik som har själ och kvalitet. Vän av ordning har i så fall rätt. Alone var som sagt ganska tillrättalagd. En kompetent sångerska, tuffsnälla låtar och mängder av poser. Men även mainstream innehöll på åttiotalet åtminstone en gnutta själ, lite klös, och musiker som spelade sina egna instrument. Därför är det här ett ypperligt exempel: Någon gör en cover på en låt som redan från början var tillrättalagd, och lyckas med konststycket att helt mörda den. Det säger något om hur långt vi har kommit.
Redan när Macarena släpptes trodde jag att botten var nådd. Sen kom Mambo nr 5 och då trodde jag att botten var nådd. Därefter har vi sett Ketchup Song, The Cheeky Song och Boten Anna och varje gång har jag trott att nu måste väl ändå för fan botten vara nådd! Men botten nås aldrig. Det finns ingen botten. Det finns bara lager efter lager av slemmig dy.
Så när skivbolagen piper och gnäller om hur de måste skära ner på kaviaren och champagnen på grund av piratkopieringen säger jag: Piratkopiera mera! Hoppas hela industrin kollapsar så att riktiga musiker och låtskrivare kan stiga fram och få lite av den uppmärksamhet de förtjänar.
Heart finns fortfarande. Ann och Nancy Wilson har, liksom linslusen Bono i mitten, åldrats med värdighet.
Andra bloggar om: heart, alone, anders johansson, musik, åttiotal, covers, piratkopiering, intressant?
Herregud en sån flashback! Blev alldeles matt. Och axelvaddarna är tydligen på väg tillbaka…
Var bara 10 år när deras låt kom men jag minns detta! En av få ballader jag någonsin brytt mig om att lyssna på.
Vem bryr sig? Idag är det lättare än någonsin att få tag på riktig musik.
Tuggummifjortisarna har väl alltid haft rutten smak, jag menar kom inte och säg att Milli Vanilli hade mer själ än Anders Johansson? Man har nog ett rätt selektivt minne av åttitalet, kunde man åka tillbaka och lyssna på en dags radiosändningar skulle nog nostalgin falna rätt snabbt.
Nej, du är inte den ende i världen som förstår att det är fel. Men att håller med dig i den här frågan kommer kanske inte som någon stor nyhet :)
Jag blir också arg och ledsen när gamla låtar slaktas till höger och vänster och musikvärlden gradvis sjunker till helt nya djup. Men ilskan är ingenting mot vanmakten — det finns ju inte ett jävla dugg man kan göra åt det. Förutom möjligen, som du säger, att piratkopiera hejvilt i förhoppningen att skivbolagsväldet en dag faller och MUSIKEN på nytt blir det som är viktigt, inte image och lättillgänglighet. Tyvärr tror jag inte på allvar att det kommer att hända. Storbolagen kommer bara att hitta på andra sätt att tjäna storkovan och lura på mindre vetande människor sina värdelösa artister.
Som musiker känner jag ibland att det skick dagens musik är i har fått mig att tappa sugen lite grann i mitt eget musikskapande. Att skriva musik för mitt eget höga nöjes skull kommer jag aldrig att sluta med, men det känns inte längre som värt besväret att lägga ner tid och arbete på att göra seriösa inspelningar och försöka nå ut till folk med det man skapar. Det finns knappt något intresse för musik som inte är andefattig och tillrättalagd eller rentav usel. Och eftersom det aldrig skulle falla mig in att börja ägna mig åt mer “gångbar” musik så känns det som att jag lika gärna kan sitta hemma och klinka och ha musiken för mig själv. Det är skrämmande och sorgligt, men så är det.
Lotta: Axelvaddarna på väg tillbaka!? *skwäck!*
Z: Det är en rätt bra låt.
Tobbe: Du har en poäng där. Definitivt.
West: Jag är inte särskilt överraskad nej. Och varför skulle du skriva musik själv när så många redan har gjort det? Gör om deras skapelser istället.
Nu ska jag gå och kopiera “Utvandrarna”, skriva mitt namn på den och ge ut den som min egen. Fast med ett häftigare omslag förstås, och så kanske jag stryker lite grejer så den inte blir så lång. :)
Jag läser och tänker att nu överdriver han och är så dr skojigt ironiskt cynisk igen, men så lyssnar jag och inser att du varit för SNÄLL.
Att skivindustrins feta herrar är ett pack som inte ens försöker komma med hissen upp, det vet vi ju, men att unge herr Johansson skulle anstränga sig såå mycket för att ta död på en söt men rätt medioker trekvartshit, det anade man inte.
För övrigt glömde du fjolårets “Me gusta la gasolina” i listan över rutten fisk.
“Me gusta la gasolina” är tydligen ett mästerverk som helt gått mig förbi. Jag antar att jag är tacksam över det. :)
“Och varför skulle du skriva musik själv när så många redan har gjort det? Gör om deras skapelser istället.”
Jag antar att du menar ett generellt “du”, inte jag personligen. Eller? :)
Jo jag menade du personligen. Det var dagens tips och det var gratis. Ta och rulla “Bridge over troubled waters” i sockervadd och smaklöshet så har du en hit. (Däremot menar jag förstås inte allvar – givetvis ska du fortsätta skriva musik!)
Jodå, även jag bryr mig…och blir ledsen…
Vägrade dock lyssna på kopian, eftersom jag redan har feber och inte vill få krupp.
Ryser fortfarande över ett mer personligt upplevt bottenmärke, det var när en elevuppsättning av “Fiddler on the roof” genomleds, för något år sedan…och ungarna (som ändå var “estetare” och därmed anses böra ha n å g o n allmänbildning!) samfällt susade “öööhh, dom har ju snott – vilken jävla popbruds bottenversion det nu än var – hit”, när “If I were a rich man” framfördes…
Jag och son, tittade på varandra i samfälld förtvivlan och övervägde starkt att bara gå därifrån…oturligt nog, är vi artiga människor, så vi genomled hela…urrk!
Det får mig osökt att tänka på klassikern “Jimi Hendrix härmar ju bara Lenny Kravitz”…
Instämmer i allt du skriver. Dock så får ju (väl?) kompositörern (eller iaf upphovsrättsinnehavaren, inte alltid samma person) stålar för alla covers som görs av deras verk… jag har alltid uppfattat covers som en medioker artists marknadsföring av sig själv och eventuella egna låtar genom att snylta på något som folk redan känner till och gillar. Sen kommer väl intäckterna från annat, typ spelningar och t-shirts…
Ovantående kommentar är att betrakta som osammanhängande pladder, tänk fyllesnack. trött i huvudet, men kände att jag ville kommentera din braiga text som sammanfattar mina tankar kring detta fenomen rätt så bra :)
Josh, du skriver härliga inlägg! (Själv hävdar jag att Hearts bästa låt är fantastiska “These dreams”) Jodå, den kvalitativa rock/popmusiken har väl alltid legat illa till sen 70-talet, men cover- & samplingsslakten får en som sagt att stöna när kidsen inte fattar att det finns ett låtoriginal.
Jag minns själv när jag som 12-åring hörde Amii Stewart discodunka fram “Light my fire” år 1979… och inte fattade att det fanns ett original av nåt diffust som kallades The doors! Man är sin tids offer, nog. Finns det ingen här som reagerar på R’B:ns kidnappning av själva stiltiteln? Inte fan är väl DET Rythm & Blues som ockuperar varje minut av MTV!!
Jag vill oxå ge mitt bidrag till bottenslamslistan: Cascadas fullständigt vidriga “Everytime we touch”…
Hm, jag får dock säga att en och annan Lennon-cover låter betydligt bättre än originalet. Han var en bra låtskrivare, men kopiorna har inte sällan bättre arrangemang. Oftast är de också betydligt nyktrare och mindre påtända i studion än JoLen.
Apropå covers; jag har en skiva som heter “Rosebud” som innehåller Pink Floyd-låtar i disco-version. Det låter totalt skit, men det är en skiva som liksom “Atlantis hemlighet” inte kan kastas i vilken sopbehållare som helst…
I övrigt noterar jag att någon klädfirma håller på att misshandlar en Fleetwood Mac-klassiker i TV-reklamen just nu.
[Just nu i stereon: Niel Young "Silver + Gold". Känns som att jag börjar hitta hem i musikvärlden]
Vänta nu här, det är väl ingen som dissar covers överlag hoppas jag? Klart att man ruttnar när någon lustmördar en av ens favoriter, men det händer ju faktiskt nu och då att en cover tillför någonting också. Exempel: Jimi Hendrixs “all along the watchtower”, David Rawlings “Girls just wanna have fun” . Det behöver inte vara bättre än originalet, bara annorlunda. En låt blir ju inte automatiskt bättre för att den som skrivit den sjunger den.
Snackar vi dessutom scenframträdanden, tycker jag att covers har ett självklart berättigande, även om de bara är efterapningar.
Sven Svensson: Jo, upphovsrättsinnehavaren är alltid kompositören. Upphovsrätten kan inte överlåtas. Däremot tror jag att man kan överlåta rätten att använda verket så till den milda grad att det är utom egen kontroll. Dock tror jag upphovsmannen alltid har möjlighet att kräva att hans/hennes verk inte används på ett kränkande sätt. (Med reservation för att jag har uppfattat musikjuridiken, men enligt ovanstående tror jag det fungerar åtminstone i Sverige.)
Ozjeppe: Tack. Och jo, jag har reagerat över förvanskningen av begreppen RnB och soul. Fast man kan väl kanske hävda att musik förändras. Å andra sidan finns det en musikstil som påstår sig vara framåtskridande – progressive – men som är långt mer konservativ. ;)
Tobbe: Jag kan bara tala för mig själv och jag dissar inte cover som företeelse. Precis som du säger kan en tolkning tillföra något (finns väl mängder av såna exempel när det gäller en viss Bob Dylan, som skrev massor av bra låtar – all along the watchtower t ex – men varken kan sjunga eller spela munspel) och när det gäller liveframträdanden finns det definitivt ett berättigande.
Nej, det jag vänder mig mot är lustmorden, och det faktum att en del bygger hela karriärer på att slakta andras låtar.
[...] Joshen skriver om hur ledsen han blir över att höra Anders Johanssons version av Heart’s “Alone” och just vad det gäller den låten vet jag inte om jag håller med för jag har ingen känsla alls för Heart’s original men i stort sett är jag överens med hans åsikter. En del covers är totalt onödiga, manglar sönder låten och tillför inget nytt alls till den. En låt som jag då kom att tänka på som känns som ytterligare ett lustmord är “Behind blue eyes” som Limp Bizkit hade en bautahit med för nåt år sedan. Vem kom då ihåg att det är giganterna The Who som gjort den? Tittar på Youtubevarianterna nu och konstaterar: Limp Bizkit – nåja lite cool video, men låten låter ju helt själsligt död. Titta på Who när de skuttar runt på scenen, där har vi vitalitet, svett och inlevelse. Måhända Roger Daltrey inte sjunger så klockrent i den här liveversionen men ändå. Vad har Limp Bizkit tillfört sin version? Inte ett skit skulle jag vilja säga… [...]
Nu inspirerade du mig till ett eget inlägg som kommentar till detta!! :)
Bra! *läser*
Macarena är en förtalad sång.
Kolla själv:
http://www.youtube.com/watch?v=9z7t-Ox3XvU
Det här däremot, är smaklöst rakt igenom:
http://www.youtube.com/watch?v=3EebObs-vC0
Varför lurar du mig att se och höra Macajävlarena? Tror du jag går på hörsägen? Jag har sett och hört eländet förut. Den är fullständigt värdelös, mkay?
Den andra tomten hade jag faktiskt lyckats förtränga. Tidernas jävligaste hockeyfrilla månne? Och smaklös, där är vi överens.
Billy Ray Cyrus förresten… Det låter som en seriemördare.
Men hallå!
Macarena: Söta tjejer och goa gubbar och en melodi som klister.
Kan det bli bättre? :-D
Billy Ray Cyrus är mer seriemördare än rock, eller för den delen country.
Rockartister (män) ska heta saker som Captain Beefheart, Mick Jones eller James Dean Bradfield.
Motsvarande för countrymännen är något med Hank, Merle eller Willie.
Detta är för övrigt enligt tidningen Blender den sämsta låten någonsin (fast det kan nog bli värre som sagt):
http://www.youtube.com/watch?v=vFtW0WKT0Tw
Som en upplysning är det en av Homer Simpsons favoritlåtar.
Av princip gillar jag inte heller covers, de är oftast riktigt usla kopior av orginalet. Självklart finns det ett par undantag här och där, mest i rockvärlden, men att göra om en bra låt till en dålig låt borde vara spöstraff på.
[...] jag häromdagen skrev om Botten som inte finns och Anders Johanssons lustmord på Alone var jag förstås tvungen att kolla upp när Heart [...]
[...] regeringskansliet så att de stackarna slipper se verkligheten som den är. Därefter fick jag ett utbrott när jag hörde en kvaddning av Hearts Alone på radio. Annars var det mest islamister som var [...]
[...] Snillen spekulerar. 7 08 2008 Han spelar “Utan dina andetag” med Kent, “Hur kan man älska någon så” med Barbados (!! – finns självklart inte på dutuben), “If it’s all I ever do” och “Marry me” (finns inte heller) av och med Anders Johansson (som Josh sågar här). [...]