Musikåret 1987

När jag häromdagen skrev om Botten som inte finns och Anders Johanssons lustmord på Alone var jag förstås tvungen att kolla upp när Heart släppte just den låten. Det visade sig, föga förvånande, vara under det fantastiska musikåret 1987.

Det är något visst med 1987. Precis som vin blir bättre vissa år än andra, och vid sällsynta tillfällen helt förträffliga, tycks även musik ha sina årgångar. Själv kan jag ingenting om vin, men såvitt jag förstår har det med klimatet att göra. Kanske är det likadant med musik; under vissa tidpunkter tycks det musikaliska klimatet vara mer gynnsamt än andra. 1987 måste klimatet ha varit alldeles förträffligt.

Här skulle man förstås kunna inflika att alla är barn av sin tid. Att vi alla präglas av den anda vi växer upp i och av den musik vi växer upp med, och därför är också den musiken bäst i våra egna öron. Det stämmer förstås, men 1987 var jag tio år gammal och tämligen ointresserad av musik. Det tog nog ytterligare tio år innan jag fick upp ögonen för U2, tack vare deras 1987-album The Joshua Tree, som jag än idag anser är deras bästa, och ännu senare introducerades jag för Marillion vilkas, i mina ögon, främsta album heter Clutching at Straw och släpptes 1987. Guns n’ Roses gjorde bara en bra skiva, Appetite for Destruction (1987), men det var inte förrän på högstadiet i början av 90-talet som jag lyssnade på den. Och jag vet med säkerhet att Aerosmiths Permanent Vacation (1987) var den tredje skiva jag någonsin köpte på CD. Jag vet med lika stor säkerhet att det var på 90-talet eftersom den allra första skiva jag köpte på CD var Steelhearts debutalbum och det släpptes 1990.

Således håller inte argumentet riktigt. 1987 var inte ett bra år för att det var året då mitt musikintresse vaknade – eftersom så icke var fallet. 1987 var helt enkelt ett år då det gjordes exceptionell mycket bra musik.

Titta bara på vilka skivsläpp som gjordes 1987. Även bortsett från redan nämnda är det ett fantastiskt startfält: Michael Jackson, Madonna, Bruce Springsteen, Depeche Mode, Prince, Sting, etc.

Eller ta en titt på vilka låtar som kom fram det året. Bara från Michael Jacksons Bad kom fem USA-ettor – ett rekord som står sig än idag. Jag är inte, och har aldrig varit, ett fan av Michael Jackson, men låtar som Billie Jean och Man in the Mirror sopar mattan med vad som helst idag. Då det begav sig hade han dock en helt annan konkurrens. Från U2 fick vi Where the Streets Have No Name, With or Without You och I Still Haven’t Found What I’m Looking For – tre klassiker som fortfarande spelas flitigt. Från George Michael fick vi Faith, från Midnight Oil Beds Are Burning, från Springsteen War och från Bon Jovi Wanted Dead or Alive och Living on a Prayer. Och det är ändå bara ett axplock. Vad har 2007 att sätta upp mot det? Vad från i år kommer vi att minnas om ytterligare tjugo?

En fråga som infinner sig är: Varför kom det så mycket bra musik just 1987? Det kan jag förstås inte ge ett vetenskapligt underbyggt svar på, men jag kan våga mig på en gissning. Om vi tar en titt på artisterna och skivorna från det året så är det anmärkningsvärt vilken brokig skara det är. Vi har den glamrock och sminkpop som dominerade under mitten av åttiotalet och vars storhetstid började närma sig sitt slut; vi har medvetna ”rock kan förbättra världen”-killar som U2 och Springsteen; vi har nån sorts disco/funk-tradition som lever vidare i framför allt Michael Jackson, vi har både hårdrock och synth och dessutom har hiphopen börjat ta sina första staplande steg på hitlistorna.

Min tes är att trendens pendel går så långt den kan åt ett håll, så till den milda grad att det blir löjligt och folk börjar tröttna. Då slår den tillbaka i en motreaktion. Kanske är det just i den där brytpunkten, precis innan pendeln slår tillbaka, som det musikaliska klimatet är som allra gynnsammast. När både musiker och producenter letar efter ett nytt uttryck, ett nytt sound. Precis innan trenden tar ut en ny riktning som alla ska röra sig i. Kort sagt; i kaoset.

Dylika förändringar har skett flera gånger genom rockhistorien med resultat att en del fantastisk musik har skapats. Frågan är dock om det kommer att hända igen. Finns det någon musikalisk kraft kvar därute, eller är alla ackord tagna? Är allt som kvarstår löpande-band-hits framförda av skandalblondiner och Idol-idoler? Det, och gamla storheter som vägrar lägga av. Ta en titt på den där listan över artister som släppte skivor 1987 och inse hur många av dem som fortfarande ligger i framkant än idag. Det säger inte bara något om talangen hos dem – det säger också något bristen på konkurrens.

You glorify the past when the future dries up

– ur U2:s God part II

Det fanns förvisso tuttblondiner redan 1987. Inte ens den oskuldsfulla skolflickelooken som Britney Spears slog igenom med var ny när det begav sig.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , intressant?

65 reaktioner på ”Musikåret 1987

  1. Bon Jovi?
    Nej, men snälla…!
    Det var nog rätt långt mellan pärlorna 1987.
    Kolla själv hur mycket smörja det kom ut, också:
    eightiesclub.tripod.com/id224.htm

  2. Du missar poängen. Klart det släpptes en massa dynga 1987 också. Det släpps alltid en massa dynga. Men poängen är guldkornen. Vad har det släppts för guldkorn i år?

    Och beträffande Bon Jovi så har de fortfarande en, låt vara dalande, karriär. Nämn en Idol-tomte som kommer att ha det om tjugo år.

  3. [Comment ID #27172 Will Be Quoted Here]

    Jag nämnde visst Prince! Men jag kan inte gärna hylla ”Sign o’ the times” när jag inte har lyssnat på den. Skriv gärna en hyllning du som ett tillägg till samlingen fantastiska skivor från -87.

  4. Bra post!
    Faktiskt, jag kollade på Wikipedia och såg att 1978 också var ett riktigt sånt där bra år.

  5. Hmm, själv väljer jag mellan -84 och 85. Det lutar åt 84 -för det var året då jag fick mina första riktig favoritband: Alphaville och U2. (U2:s The Unforgetable fire är bland det bästa som nånsin gjorts.)

  6. Aarghh! 1987 var det år då jag försökte spela in bra låtar på ett band att lyssna på. (Jag jobbade natt, och många hade freestyle, jag också.) Det gick inte! Det var bara skit. Bäst minns jag Housemartins jävla låt, Caravan(?). Och Hemliga Byrån. Jag får fortfarande kväljningar när jag tänker på 1987…

  7. Brukar du stå vid julbordet och klaga över att du inte hittar nåt att äta också? ;)

    Smaken är förstås som baken. Vilket år var ditt år då?

  8. 1987, ja – jag säger bara: Whitesnakes platta som går under samma namn. :)

    Men annars skulle jag säga att mitt höjdarår inföll runt 1976 (t.ex Queens ”A day at the races”, AC/DCs ”High voltage”, Rainbows ”Rising”, The Runaways självbetitlade) eller kanske omkring 1983 (Def Leppards ”Pyromania”, Dios ”Holy diver”, Rainbows ”Bent out of shape”, Ozzy Osbournes ”Bark at the moon”, Lita Ford solodebuterade och så vann Europe Rock-SM – vilket jag såg på tv och minns hela den kvällen rätt väl :-).

    Varsågod, Y&Ts Mean Streak från 1983: http://www.youtube.com/watch?v=dNkrrXz8twI :)

    Stort tack för nostalgikicken!

  9. Haha, det där med julbord stämmer faktiskt! Däremot gillar jag smörgåsbord, och hela 70-talet var ett sådant. Det kan hända att det fanns musik för mina öron 1987 också, men den spelades inte i radio och låg definitivt inte på 20 i topplistan där jag försökte hitta låtar att banda.
    Hej hej, hemskt mycke hej. :)

  10. Mia: Det räckte att läsa din kommentar för att få ”Holy Diver” och ”Bark at the Moon” snurrandes i huvudet. Apropå den senare så var det väl på den plattan som den lite smörsoftiga ”So Tired” fanns med? Passande låt för stunden…men äntligen fredag! :)

  11. Mia: Ja, Whitesnakes platta innehåller ett par riktigt bra låtar den med.

    Monica: Haha! Såna där ”hej hej”-låtar verkar dyka upp lite nu och då. Hej hej, Monica, hej på dig Monica. :)

  12. Jamen… Här försöker man skriva en slags hyllning till bra och intressant musik. Och så kommer ni dragandes med AC/DC. Och Black Sabbath. De senare har gjort en låt som heter Rat Salad som jag brukar sitta och skratta mig fördärvad åt för att den är så eländigt dålig. :)

  13. Josh
    Jag vill helst inte bli ihopblandad med dem som diggar Black Sabbath.
    Jag håller mig till AC/DC

    (Men mit genom-bluesiga jag erkänner att jag är impad av Ozzys låt N.I.B)

  14. Sorry Peppe, det var inte meningen. Trevlig helg ändå!

    Josh: där fick du in en fullträff (aj!) så jag blev svarslös. Och jag som helt hade lyckats förtränga den låten. :(

  15. Josh: Sabbath är ju (hård)rockshistoria! Finns ju bra mycket bättre band men tycker ändå de hade sin charm med ”Paranoid”, ”Iron man” etc. Kan nog vara min musiksmak som är för bred (och tillåtande). :)

  16. Monica: Moahahahaha! ];)

    TT: Jovisst är det (hård)rokshistoria. Det betyder inte att det är bra. Sabbath har influerat massor av senare musiker och de är värda respekt för det. Man brukar säga att utan blues hade vi inte haft nån rockmusik, och det stämmer nog. Jag tycker ändå att blues är tråkigt. Enligt samma resonemang kan man hävda att utan slaveriet hade vi inte haft någon rockmusik. Det betyder inte att slaveri är bra. Väl? ;)

  17. Josh
    Du har rätt i att långsam blues är tråkigt, men jag gillar mest rhythm n blues, a la Elvis, etc….

    Det är själva blues-ton-harmonin som används i rock (ofta, i alla fall):
    Slående exempel:

    Dude Looks Like a Lady (Aerosmith)
    fantastisk, enligt mig

    Get Back (Beatles) – får gåshud av välbehag då jag hör den

    I Love Rock n Roll (bl a Joan Jett & The Blackhearts)

    Heartache Tonight (Eagles)

    Och från 1987 (eh tror jag):
    Prince: Girls & Boys – en klassiker

    Får man bara bluesen att svänga, så….;)

  18. Enkla Z: Icke! Girls and boys kom 1986. Albumet Sign o the times kom -87 däremot och den är ju fullproppad med hits. Vem minns in U got the look t ex? (eller ja.. jag minns inte när den kom då, jag hittade Prince senare)

    Josh: Jag kom på vad låten heter som är så bra och som aldrig slog: Forever in my life

  19. Men jisses, måste bara slänga in ett par 87-plattor på rak arm som jag fortfarande håller som grymma:
    Robbie Robertson- Robbie Robertson
    Lonesome jubilee- John Cougar Mellencamp
    Tango in the night- Fleetwood Mac

  20. Jag kom ju förstås på ett gäng plattor från 1987 jag också… för att kort därefter inse att få av dem faktiskt var från 1987. Metallicas ”..and Justice for All” och Iron Maidens ”Seventh Son” var båda från 1988, Queensrÿches ”Rage For Order” var från 1986. Men det finns ett par till iaf, utöver de som redan nämnts:

    Dalbello – She
    Rush – Hold Your Fire

    Personligen är jag mer svag för det tidga åttiotalet, kring 82-83 sådär. Rush – Signals, Marillion – Script for a Jesters Tear, The Police – Synchronicity, Yes – 90125, Magnum – Chase the Dragon… aah!

    Men vilket av åttotalets tio år det än gäller går det inte att komma ifrån att det skapades satans mycket bra musik på den tiden. Och det baserar jag inte på nostalgivärde, eftersom jag upptäckte många album från åttiotalet långt i efterhand. Även sjuttiotalet och nittotalet hade en del lysande skivor, men inte alls lika många som åttiotalet (med förbehållnig för att smaken är som baken). 2000-talet ger jag inte en död bananfluga för. När jag ser till favoritskivor är det inte mycket efter Dream Theaters ”Scenes from a memory” och Stings ”Brand New Day” — båda från 1999 — som jag verkligen har fastnat för.

    Det var bättre förr, annat var det på min tid [lägg till valfria gubbklyschor].

  21. Ett litet tillägg: för att hålla det hela på en realistisk nivå och inte okritiskt höja åttiotalets skivsläpp till skyarna… var det inte kring 1987 som Rick Astley och andra Stock/Aitken/Waterman-produktioner såg dagens ljus? Jag skulle vilja hävda att det var här nittiotalets själlösa pojk- och flickbandsvåg tog sin början. Den hade bara svårt att göra sig hörd över skäggrockarnas skrammel i början på nittiotalet, utan framträdde mer tydligt först senare.

  22. West: Jo, just Rick Astley fanns med på listorna över prylar som såg dagens ljus 1987. Och Chris DeBurgh släppte sin äckelpäckelhit ”Lady in red”, som måste vara bland det sliskigaste kräkmedel genom tiderna.

  23. Lady in red ja… huga. Det finns ett minne jag förknippar med den låten och det är inte av den romantiska klassfestvarianten. När jag gick i högstadiet var det en kille som hette Christer Berg som gick i årskursen över oss (jag skulle tippa på att vi gick i sjuan eller åttan med tanke på att LIR precis varit en dunderhit). På en biologilektion skulle vår klass ut och promenera och göra sånt man gjorde på biologilektioner, dvs lyfta på stenar och titta på kryp eller nånting ditåt. På väg ut från skolområdet får vår lärare Åke/Ove/Bengt (har glömt vad han hette) syn på denne Christer Berg som med en kompis sitter på en bänk. En tjej i min klass hade på sig ett icke ovanligt åttiotalsplagg som en knallröd träningsoverall. I samma ögonblick som Åke/Ove/Bengt får syn på Christer ser man hur han spricker upp i ett självgott leende och hojtar: ”Hörru, Christer Berg, här har du din Lady in Red!” Man riktigt såg hur Åke/Ove/Bengt hade gått och sugit på den fyndigheten i månader och verkligen letat efter ett tillfälle att yppa den.

    En dum och meningslös anekdot, men det är vad jag förknippar med LIR. Förutom att det är en soppig jävla skitlåt.

  24. Haha! Själv minns jag en trubadur på en färja till S:t Petersburg, Ryssland. Killen satt i ett hörn i en bar som skröt om ”äkta pubkänsla” och sjöng urtråkiga ballader ackompanjerat av sin urtråkiga keyboard. Urtråkiga ballader som ingen kände igen dessutom. Den enda låt han kunde som gästerna kände igen var just ”Lady in red”. Så därför önskades den hela tiden. Framåt småtimmarna spelade han den nog konstant. :D

  25. Du har rätt. Jag borde ha jämfört med något kvalitativt istället. Som James Blunt eller Mika kanske. ;)

  26. Givetvis är 1987 det bästa året- jag är ju född då! Höhöhö. Nämen, ärligt talat. Det kom mycket bra musik detta år. U2:s Joshua Tree är förstås det bästa med hela året. Tänk, att jag inte köpt plattan förrän i dag. :) Å andra sidan kom The Unforgettable Fire 1984 & då släpptes även Rebel Yell med Billy Idol. För att inte tala om Born In The USA-plattan med Bossen!

    Nä, vet du vad. Det är ett svårt val. :) Fast jag vill nog ändå säga 1987, just för att jag liksom. . . ja, föddes då.

  27. Jag vet att jag svär i kyrkan nu, inte minst som U2 är mina husgudar, men jag tycker faktiskt inte att den så hyllade skivan The Unforgettable Fire är särskilt bra. Ja, den innehåller flera riktigt, riktigt bra låtar, men den innehåller också några riktigt svaga spår. Ojämn skiva helt enkelt. Men den är ändå kul att lyssna på för att man verkligen kan höra vad som är på väg fram under den fortfarande lite opolerade ytan.

  28. Josh: Instämmer i att The Unforgettable Fire inte är deras bästa. Personligen tycker jag mest om Achtung Baby och det lustiga med den är att jag strölyssnade på den något år efter den släppts och tyckte den var ok. Först för några år sedan så ”upptäckte” jag den ”på riktigt” dock. Exempelvis One räcker ju för att rendera en topplacering på någon typ av ”bästa”-lista… Finns flera bra dock!

  29. De flesta jag stött på tycker faktiskt inte att The Unforgettable Fire är särskilt bra, heller. Min bror till exempel håller Boy som favorit, och de flesta andra jag pratat med tycker precis som du att The Joshua Tree är bästa plattan. Även om The Unforgettable Fire alltid talas om som en hyllad platta, har jag fått intrycket av att uppfattningen inte delas av allmänheten. Så jag kanske är lite konstig, då. :-O Fast jag tycker att alla spår på plattan är bra!

    Skall man tala om en ojämn skiva, kan man tala om Pop. Eller, egentligen är den ganska jämn. De flesta låtarna är nämligen inte särskilt bra- och jag rodnar av att erkänna det. :S Jag kanske borde gilla den för att den är lite annorlunda från de andra & för att de testade nåt nytt, men jag tycker i ärlighetens namn att de var ute på villovägar där.

  30. Själv håller jag The Joshua Tree som den bästa. Vilket inte torde förvåna någon med tanke på mitt nick. Achtung Baby håller dock samma höga klass.

    The Unforgettable Fire kanske mer är hyllad av recensenter än av allmänheten då.

    Pop är en rätt dålig platta ja, även om jag gillar Staring at the Sun (vars video är den vackraste jag sett) och den flippade Discoteque. Sämst är dock Zooropa. Så jag håller med Candy här – de var ute på villovägar ett tag.

  31. Josh: Aj, å, aj!!! Vilka slag under bältet!
    Jämför med The Hold Steady i stället:
    youtube.com/watch?v=M3GXOcy2mcs

    Eller varför inte Rilo Kiley:
    youtube.com/watch?v=70oeD9_R6OU

    Eller kanske Editors:
    youtube.com/watch?v=NMKEHQqREMo

  32. Nej, det är inte slag under bältet. Ska man göra en rättvis jämförelse av det som toppade listor -87 så måste man jämföra med det som toppar listor idag. Vilket i stort sett är idoltomtar, James Blund och Mika.

  33. Håller helt med Josh. Det är klart att man inte kan jämföra 80-talets topplisteartister med saker som *inte* ligger på topplistorna idag. Att det fortfarande skapas bra musik råder det ju ingen tvekan om, och det har väl aldrig ifrågasatts heller. Problemet är ju att den kvalitativa musiken inte får något utrymme i radio/tv/etc.

  34. Antar att ni syftar på Hemliga Byråns Hej, hej, hemskt mycket hej, eller kanske Fyra Bugg och en Coca Cola och liknande som toppade våra svenska hitlistor det året. Eller Sabrinas Boys, eller Triads snyftare Tänd ett ljus…
    Jag tror till och med de vedervärdiga Starship hade en listetta i USA det året. Så försök inte blanda bort korten här. :-D
    http://www.youtube.com/watch?v=YvstDQIG5Kk

  35. Nej, jag pratar fortfarande om bland annat U2 och Michael Jackson. Vem är det som försöker blanda bort korten? Ja, det gjordes skit -87 också. Ja, det görs fortfarande bra saker. Skillnaden är att skiten får all uppmärksamhet idag.

  36. I dag har vi tusen gånger större möjligheter att leta upp och lyssna på den musik vi vill höra (gammal och ny) än vad vi hade 1987. Så man behöver inte bekymra sig om att det finns en massa skitmusik. Och seriöst, jag tycker mig ana lite ”det var bättre förr” i en del kommentarer här ovan. Men det resonemanget håller inte.
    Om jag fattat rätt är du rätt förtjust i bluestonad musik.
    Lyssna då på denna purfärska variant:
    http://www.youtube.com/watch?v=pNoPNC3ebYQ

  37. ”I dag har vi tusen gånger större möjligheter att leta upp och lyssna på den musik vi vill höra”

    Så det är helt i sin ordning att topplistorna svämmar över av träck menar du?

    Smaken är som baken, men länken du postade är ju knappast ett exempel på att bra musik skapas även idag. Slidegitarr och tråkblues har vi hört ungefär 29 miljoner gånger förr och jag ger inte mer för det där än för någon wailande tuttbimbo på MTV.

  38. West: Ja, eftersom jag skiter fullständigt i vad som ligger på topplistorna så är det helt i sin ordning.
    Den som väljer musik efter vad som ligger på topplistorna får skylla sig själv.
    Jag lyssnar aldrig heller på det som kallas kommersiell radio eller liknande bluffverksamhet.
    Och om du gillar ”tuttbimbos” så är det ditt problem att reda ut.
    Smaken är som baken, det är en rätt enkel regel.

  39. PS. Att jag länkade till Seasick Steve var inte för att ”bevisa” att det görs bra musik i dag .
    Snarare att visa att det finns en bredd som går långt utanför det du hittar på topplistorna. Om man sedan gillar det, ja det är en annan sak. DS.

  40. Om du tycker dig ana att jag gillar bluestonad musik så har du anat fel. Inte heller väljer jag musik efter vad som ligger på topplistorna, men det hindrar väl inte att jag reflekterar över vad som ligger på topplistorna?

    Rent generellt undrar jag faktiskt över om du verkligen läser vad som skrivs eller om du bara skummar lite och sen drar egna slutsatser.

  41. Visst, då har jag missuppfattat det där med bluesen, fast U2 ju lånat en hel del från den.
    Visst får man reflektera över vad som ligger på topplistorna.
    Det är ju det vi håller på med här, men jag har svårt att bli upprörd över det som tydligen West blir.
    Sedan har det väl aldrig varit fel att dra sina egna slutsatser, hoppas jag.

  42. Att man hämtar influenser från bluesen är en sak. Jag tror att vi alla kan skriva under på att utan blues hade vi inte haft någon rockmusik. Men jag behöver ju inte gilla blues för det. :)

    Och visst får du dra egna slutsatser. Det kändes dock ett tag som att du försökte lägga ord i min mun.

    Beträffande den där Sjösjuke Steve så vet jag inte vad han bevisade. Att man även en inavlad jeppe med bara tre strängar och en sprucken förstärkare kan spela blues? ;)

  43. Du gillar blues utan att veta om det.
    Lyssna på I Still Haven´t Found What I´m Looking For: Pure blues. ;-)

    Seasick Steve bevisar att det finns ett liv för det udda bredvid topplistorna.
    I dag finns det plats även för en inavlad jeppe med bara tre strängar o s v…
    Nej nu är det quiztime!
    Ha det!

  44. Still Haven’t Found är helt klart gospel, inte blues. :)

    Inavlade jeppar med tre strängar fanns nog -87 också. Däremot fanns inte youtube.

    Lycka till med quizen.

  45. Förresten har du rätt i påståendet att det är lite ”det var bättre förr” över en del här. Det är ju på sätt och vis hela andemeningen med min ursprungliga text.

  46. ”men jag har svårt att bli upprörd över det som tydligen West blir”

    Upprörd? Nej, jag blir irriterad för att du inte verkar läsa vad jag skriver utan bara surrar en massa och lägger ord i min mun.

    Poängen var att på åttiotalet toppades listorna av folk som U2, Springsteen, Sting, Dire Straits, Genesis m.m. Nuförtiden toppas listorna av massproducerat skräp. Sjävklart förekommer bra (dvs välskriven, välspelad och nyskapande) musik idag också, men den når inte ut till folk i någon större omfattning. Är inte det lite tråkigt? Ja, du kanske skiter i vad som ligger på topplistorna, men alla obskyra musiker som aldrig får en chans att synas skiter nog garanterat *inte* i det. Alla kanske inte vill bli storstjärnor, men jag skulle kunna sätta rätt mycket på att de flesta musiker vill få så pass mycket exponering att de åtminstone kan klara sig på musiken. Det lär inte hända så länge gemene man inte ens är medveten om att dessa artister finns. Folk som lyssnar på topplistemusik har inte dålig smak, de vet bara inte bättre.

    Dessutom försöker du illustrera det breda utbudet med att peka på band som gör poprock enligt mall A1, och blues som bara skiljer sig från annan blues genom att ha färre gitarrsträngar och vara om möjligt ännu tristare och enformigare. Det gör det svårt för mig att ta dina åsikter på allvar. Jag tänker inte tala om för dig vad du ska lyssna på för det är ju som du säger en smakfråga. Men det finns en hel del musik som inte ligger på topplistorna som är långt mer spännande än det du ger exempel på. Det hoppas jag du är medveten om.

  47. West: Oj, ojojoj!
    Men lyssna inte på skiten på listorna då.
    Jag tror inte du behöver bekymra dig för att dom du gillar (vilka nyskapande artister du nu menar, det vore kul med några exempel) inte ska klara sig ekonomiskt.
    Genesis lär väl inte ingå där (och inte några andra av dina 80-talsfavoriter), men dom såg jag på 70-talet (när Peter Gabriel var med) och det var deras höjdpunkt på alla sätt och vis.
    Med Phil Collins som sångare blev det verkligen mall A1.
    Här är han där han hör hemma, bakom trummorna:

    http://www.youtube.com/watch?v=RdD6L4cKKU8

    Sådan här musik låg på topplistorna på 70-talet.
    Take it or leave it.

  48. Jan Hollis: FYI så har Gabriel-erans Genesis (och mycket annan progressive från sjuttiotalet) tillhört mina största favoriter sedan många år tillbaka, så du behöver inte försöka undervisa mig om vilken av deras perioder som skulle vara bäst. Där är vi tydligen helt ense, som Josh säger. I övrigt tänker jag inte bemöda mig att säga nånting mer eftersom du tydligen har problem med läsförståelsen eller helt enkelt struntar i det jag skriver.

  49. Ja men snälla West, jag har inte försökt undervisa dig.
    Det skulle jag nog inte ha mycket för.
    Du vet ju redan allt.
    Vi är i alla fall ense om Phil Collins.
    Ha det!

  50. Jo, Josh, det mesta du hyllar är rätt tydligt bluesbaserad musik. The Joshua Tree var U2:s första steg i den dödstrista riktningen efter att ha varit ett rätt intressant postpunkband i fyra plattor.

    Jag tycker nog både 86 och 88 var bättre år än 87. Utöver David Sylvians Secrets of the Beehive var det få artister som toppade formkurvan det året. 88 däremot kom It Bites med Once Around The World, Talk Talk med Spirit of Eden, Cardiacs med A Little Man and a House…, Barry Adamson med Moss Side Story, Momus med Tender Pervert, Prefab Sprout med From Langley Park to Memphis, Jungle Brothers med Straight Out the Jungle, Ultramagnetic MC’s med Critical Beatdown, Giraffe med The View from Here och Metallica med …and Justice for All.

    Topplistorna var i stort sett lika homogena då som de är nu.

  51. Den här diskussionen kändes som en repig skiva redan 2007… Jag vet inte när eller var jag har påstått att den musik jag gillar och hyllar INTE skulle vara bluesinspirerad. Tvärtom tycker jag att jag flera gånger har betonat att blues och gospel är rötterna till modern rockmusik. Det betyder FORTFARANDE inte att jag behöver gilla blues. Jag ser inte motsägelsen.

    Och fortfarande är poängen med den här texten att det 1987 gjordes en väldans massa musik som både toppade listorna då och stod sig såpass över tid att de fortfarande spelades i (mainstream)radio tjugo år senare. Att rada upp saker som inte toppade listorna då och/eller inte spelas i (mainstream)radio nu är fullständigt beside the point.

Kommentarer inaktiverade.