Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Och så var det det där med häng på brallorna. Jag försökte lite halvhjärtat dryfta saken med Långa Farbrorn på jobbet inatt. Inte för att det engagerar mig något alldeles oerhört eller för att jag trodde att det skulle bli ett givande samtal, utan bara för att Metro låg där på bordet och skrek om brallhäng och jag kände ett visst behov av att vara social. Det gick över.

Hans enda respons, när jag pekade på artikeln och muttrade något om hur löjligt det hela är, var: “Jamen det ser ju förjävligt ut!” Därmed skulle hela saken vara utagerad.

Långa Farbrorns spontana åsikt illustrerar ganska väl vad som är fel i samhället. Eftersom det ser förjävligt ut är det helt i sin ordning att förbjuda det, och sen tänker man inte mer på det. Det gör inte mitt liv sämre. Faktum är att min tillvaro nog blir aningen vackrare om jag slipper se ungdomar med byxlinningen vid knävecken.

Själv skulle jag inte gråta blod om man belade brallhäng, Foppatofflor och cykelhjälm med medeltida straff såsom gatlopp och stupstock. Vi har för övrigt alldeles för få medeltida straff idag. Med tanke på förnedrings-tv och komik som går ut på att göra bort intet ont anande människor på stan så borde medeltida skamstraff ligga rätt i tiden. Men det är bredvid poängen, för att direktöversätta ett engelskt uttryck.

Poängen är att det är godtyckligt. Poängen är brallhäng, piercing, tatueringar, diverse obskyra frisyrer, urringningar, smink, t-shirts med provocerande tryck, med mera, är uttryck för något. Det säger något om vem en människa är. Brallhäng kan knappast vara praktiskt, jag betvivlar att det är bekvämt, och den som påstår att det är snyggt ljuger som häst travar. Men säger något. Det säger “fuck you” till vuxenvärlden. När jag växte upp klippte man hål i byxorna för att uttala detta fuck you. Sen började man göra hål i ansiktet, sminka sig som om varje dag var Halloween, ha keps på sig inomhus(!) och både före och efter finns otaliga exempel på detta utseendemässiga fuck you. Tänk bara på hur långhåriga Beatles var eller hur provocerande höftrörelser Elvis ägnade sig åt. Fuck you!

Poängen är också att behovet av detta uttryck är en del i den personliga utvecklingen. Vi ska inte förhindra det. Men det är här det blir riktigt intressant, för det mest effektiva sättet att få ungjävlarna att dra upp byxorna vore att uppmuntra dem att inte göra det. Ge grabbarna komplimanger för hur snyggt deras byxor sitter, eller ännu bättre: Klä er så själva! Tänk om alla lärare på skolan kom till jobbet med brallorna lite käckt på låren. Det skulle vara slutet på det modet.

Nu blir det ännu mer intressant, för jag skulle nästan kunna hävda att skolans utspel att vilja förbjuda brallhänget är rätt. Rätt eftersom ungdomar har ett behov av att göra revolt mot vuxenvärlden. Vuxenvärlden gör därmed ungarna en tjänst genom att göra motstånd. Det värsta vi kan göra är förmodligen att försöka vara kompis med dem. De behöver motstånd, de behöver utmaningen, de behöver något att göra revolt mot. Byxor, kepsar och annat är faktiskt tämligen ofarligt, och därmed ett alldeles utmärkt ämne att öva sig på.

För ärligt talat: Vill vi att ungarna ska växa upp som lydiga nickedockor? Vill vi att de ska göra som alla vuxna säger utan att någonsin ifrågasätta det? Hur sunt skulle det samhället bli?

I själva sakfrågan håller jag dock med dyslesbisk

De få klädkoder som vi faktiskt har utanför arbetet kan jag ställa upp på: Var inte naken i affären, ät inte på restaurang i bar överkropp och låt Kalle Anka vara den ende som är klädd upptill och naken nedtill.

Andra bloggar om: gällivarehäng, brallhäng, ungdomar, förbud, klädkod, fuck you, intressant?

Och så var det det där med häng på brallorna. Jag försökte lite halvhjärtat dryfta saken med Långa Farbrorn på jobbet inatt. Inte för att det engagerar mig något alldeles oerhört eller för att jag trodde att det skulle bli ett givande samtal, utan bara för att Metro låg där på bordet och skrek om brallhäng och jag kände ett visst behov av att vara social. Det gick över. Hans enda respons, när jag pekade på artikeln och muttrade något om hur löjligt det hela är, var: "Jamen det ser ju förjävligt ut!" Därmed skulle hela saken vara utagerad. Långa Farbrorns spontana åsikt illustrerar ganska väl vad som är fel i samhället. Eftersom det ser förjävligt ut är det helt i sin ordning att förbjuda det, och sen tänker man inte mer på det. Det gör inte mitt liv sämre. Faktum är att min tillvaro nog blir aningen vackrare om jag slipper se ungdomar med byxlinningen vid knävecken. Själv skulle jag inte gråta blod om man belade brallhäng, Foppatofflor och cykelhjälm med medeltida straff såsom gatlopp och stupstock. Vi har för övrigt alldeles för få medeltida straff idag. Med tanke på förnedrings-tv och komik som går ut på att göra bort intet ont anande människor på stan så borde medeltida skamstraff ligga rätt i tiden. Men det är bredvid poängen, för att direktöversätta ett engelskt uttryck. Poängen är att det är godtyckligt. Poängen är brallhäng, piercing, tatueringar, diverse obskyra frisyrer, urringningar, smink, t-shirts med provocerande tryck, med mera, är uttryck för något. Det säger något om vem en människa är. Brallhäng kan knappast vara praktiskt, jag betvivlar att det är bekvämt, och den som påstår att det är snyggt ljuger som häst travar. Men säger något. Det säger "fuck you" till vuxenvärlden. När jag växte upp klippte man hål i byxorna för att uttala detta fuck you. Sen började man göra hål i ansiktet, sminka sig som om varje dag var Halloween, ha keps på sig inomhus(!) och både före och efter finns otaliga exempel på detta utseendemässiga fuck you. Tänk bara på hur långhåriga Beatles var eller hur provocerande höftrörelser Elvis ägnade sig åt. Fuck you! Poängen är också att behovet av detta uttryck är en del i den personliga utvecklingen. Vi ska inte förhindra det. Men det är här det blir riktigt intressant, för det mest effektiva sättet att få ungjävlarna att dra upp byxorna vore att uppmuntra dem att inte göra det. Ge grabbarna komplimanger för hur snyggt deras byxor sitter, eller ännu bättre: Klä er så själva! Tänk om alla lärare på skolan kom till jobbet med brallorna lite käckt på låren. Det skulle vara slutet på det modet. Nu blir det ännu mer intressant, för jag skulle nästan kunna hävda att skolans utspel att vilja förbjuda brallhänget är rätt. Rätt eftersom ungdomar har ett behov av att göra revolt mot vuxenvärlden. Vuxenvärlden gör därmed ungarna en tjänst genom att göra motstånd. Det värsta vi kan göra är förmodligen att försöka vara kompis med dem. De behöver motstånd, de behöver utmaningen, de behöver något att göra revolt mot. Byxor, kepsar och annat är faktiskt tämligen ofarligt, och därmed ett alldeles utmärkt ämne att öva sig på. För ärligt talat: Vill vi att ungarna ska växa upp som lydiga nickedockor? Vill vi att de ska göra som alla vuxna säger utan att någonsin ifrågasätta det? Hur sunt skulle det samhället bli? I själva sakfrågan håller jag dock med dyslesbisk De få klädkoder som vi faktiskt har utanför arbetet kan jag ställa upp på: Var inte naken i affären, ät inte på restaurang i bar överkropp och låt Kalle Anka vara den ende som är klädd upptill och naken nedtill. Andra bloggar om: gällivarehäng, brallhäng, ungdomar, förbud, klädkod, fuck you, intressant?

Opassande skrev häromdagen några tänkvärda rader om kvinnliga komiker. Jag kom att tänka på det när jag läste om Nour El-Refai.

Fröken El-Refai jobbade för TV 400 och tyckte i somras att det vore ett roligt inslag i tv om en kvinna blottade sig för en man i en park känd för sina manliga blottare. Något jag för övrigt håller med om. Det är roligt, men inte när den som utsätts för blottningen inte är med på det. Just den där biten av nutida “komik” förstår jag mig inte på. Varför är det roligt att utsätta intet ont anande människor för dumheter? Den där blottargrejen hade kunnat vara en rolig sketch, med två involverade skådespelare, som på den gamla hederiga tiden. Övervägde Nour El-Refai och hennes kollegor ens det alternativet, innan hon flashade tuttarna för en man i Humlegården.

Mannen tyckte inte att det var roligt, och Nour El-Refai är nu polisanmäld. Något Nour El-Refai ställer sig oförstående till.

– Nej, för jag har inte handlat fel på något sätt. Och jag har ju bett om ursäkt. Däremot kan jag tycka att det är sorgligt att en människa känner sig kränkt.

– Det var inget sexuellt över det. Det är därför det är så befängt.

Det var inget sexuellt över det (ur hennes synvinkel) och hon har bett om ursäkt. Case closed. Det borde, enligt El-Rafeis resonemang, vara fritt fram för alla snuskgubbar i Humlegården att visa pitten för kreti och pleti så länge det inte är något sexuellt över det, de ber om ursäkt och lovar att inte visa det i tv.

Nu kan man kanske tycka att det är lite småfånigt att polisanmäla en ung, snygg tjej för att hon visar tuttarna. Sånt borde uppmuntras och räknas som förskönande. Man kan tänka sig att det skulle kunna höja värdet på kringliggande bostäder; charmig tvåa med möblerbar inbjudande hall bara ett stenkast från nakna tuttar.

Faktum är dock att lagen ska gälla alla. Samma lag som gäller för snuskgubbarna i Humleparken gäller också för Nour El-Refai. Att hon är ung, snygg och kvinna spelar faktiskt ingen roll. Att hon tycks tro det tyder på imponerande brist på insikt. Följande citat säger det mesta om den bristen på insikt:

Jag bad den där mannen jag blottade mig för om ursäkt hur många gånger som helst, jag är ledsen att han inte förstod att det var ett humorprogram.

Att man gör ett humorprogram är inget universiellt slipp-ut-ur-fängelse-kort. Det var därför en kvinna tidigare blev åtalad för att ha sprutat vatten på statsminister Reinfeldt.

Och det är här det är dags att återknyta till Opassande och hennes fråga: Handen på hjärtat; får verkligen kvinnliga komiker vara provocerande eller bedöms de efter en annan skala än vad manliga dito gör?

Jag kan tänka mig att det finns en viss diskrepans mellan skalorna. Att vi förväntar oss lite olika saker av manliga och kvinnliga komiker. Men jag tror också att de kvinnor som försöker vara provocerande och utmana gränserna oftare begår övertramp för att de helt enkelt inte förstår vad man kan göra och inte. Gränsen mellan vad som är elakt men roligt, och vad som bara är plumpt, är hårfin. Nej, jag försöker inte antyda att kvinnor skulle vara dummare. Däremot tror jag att ramarna har satts av män. Och jag tvivlar inte för ett ögonblick på att en man som blottat sig i Humleparken, under förevändning att det var ett humorprogram, skulle åtalas. Så där handlar det inte om att bedöma saker efter olika skalor.

Jag gör en liten parallell med striptease här. Den klassiska situationen där en kvinna klär av sig och svassar runt en stång i en bar full av män är gammal. Den omvända, den där en manlig strippa dansar för ett gäng kvinnor, är förhållandevis ny. Jag har förvisso aldrig deltagit live i någotdera spektakel utan bara sett inspelade varianter på tv, men det är ganska uppenbart att den manliga och den kvinnliga publiken beter sig olika. Alla som har sett ett avsnitt av Ricki Lake eller annat skräp vet vad jag menar. När hunken med tvättbräda dyker upp börjar fruntimren skrika och inte sällan ska de fram och tafsa på karln. Jag är ganska säker på att den man som betedde sig på dylikt vis skulle kastas ut. Å andra sidan är manliga strippor lika patetiska, eftersom de har ett feminint rörelsemönster. I bägge fallen handlar det helt enkelt om att anamma något man inte riktigt förstår och föra sig så som man tror att det förväntas av en.

Jag inser att jag är ute på djupt vatten här, men jag tror ändå att jag har en poäng i det här svamlet. Och jag tycker att det är bra att det dyker upp kvinnliga komiker som vågar sticka ut hakan, vågar testa gränser, vågar göra något nytt. Men oavsett kön är det faktiskt olagligt att blotta sig, och jag kunde önska att fler unga kvinnliga komiker vågade gå sin egen väg istället, sätta sina egna ramar, istället för att försöka besegra sina manliga kollegor på deras egen hemmaplan. För det är ju så det blir; försök inte vara Fredrika och Filippa, sätt en ny standard istället.

Fredrik och Filip är för övrigt inget att sträva efter. Ju förr de försvinner från etern, eller jordens yta, desto bättre.

Och så hittade jag en intervju hos resumé, och fastnade för den här frågan om programmet till vilket blottandet var tänkt som ett inslag:

Det beskrivs som en tjejversion av Jackass?
– Ja fast vi ska inte trycka i oss massa pizzor med könshår på. Vi ska ligga på en lite högre intellektuell nivå. Vi börjar filma i morgon.

Det finns förvisso grader även i helvetet, och man kan möjligen hävda att det är något mer intellektuellt att flasha tuttarna än att äta pizza med könshår på. Men det är, om ni ursäktar, en hårfin skillnad.

Andra bloggar om: nour el-refai, humor, komik, blottare, striptease, intressant?

Opassande skrev häromdagen några tänkvärda rader om kvinnliga komiker. Jag kom att tänka på det när jag läste om Nour El-Refai. Fröken El-Refai jobbade för TV 400 och tyckte i somras att det vore ett roligt inslag i tv om en kvinna blottade sig för en man i en park känd för sina manliga blottare. Något jag för övrigt håller med om. Det är roligt, men inte när den som utsätts för blottningen inte är med på det. Just den där biten av nutida "komik" förstår jag mig inte på. Varför är det roligt att utsätta intet ont anande människor för dumheter? Den där blottargrejen hade kunnat vara en rolig sketch, med två involverade skådespelare, som på den gamla hederiga tiden. Övervägde Nour El-Refai och hennes kollegor ens det alternativet, innan hon flashade tuttarna för en man i Humlegården. Mannen tyckte inte att det var roligt, och Nour El-Refai är nu polisanmäld. Något Nour El-Refai ställer sig oförstående till. – Nej, för jag har inte handlat fel på något sätt. Och jag har ju bett om ursäkt. Däremot kan jag tycka att det är sorgligt att en människa känner sig kränkt. – Det var inget sexuellt över det. Det är därför det är så befängt. Det var inget sexuellt över det (ur hennes synvinkel) och hon har bett om ursäkt. Case closed. Det borde, enligt El-Rafeis resonemang, vara fritt fram för alla snuskgubbar i Humlegården att visa pitten för kreti och pleti så länge det inte är något sexuellt över det, de ber om ursäkt och lovar att inte visa det i tv. Nu kan man kanske tycka att det är lite småfånigt att polisanmäla en ung, snygg tjej för att hon visar tuttarna. Sånt borde uppmuntras och räknas som förskönande. Man kan tänka sig att det skulle kunna höja värdet på kringliggande bostäder; charmig tvåa med möblerbar inbjudande hall bara ett stenkast från nakna tuttar. Faktum är dock att lagen ska gälla alla. Samma lag som gäller för snuskgubbarna i Humleparken gäller också för Nour El-Refai. Att hon är ung, snygg och kvinna spelar faktiskt ingen roll. Att hon tycks tro det tyder på imponerande brist på insikt. Följande citat säger det mesta om den bristen på insikt: Jag bad den där mannen jag blottade mig för om ursäkt hur många gånger som helst, jag är ledsen att han inte förstod att det var ett humorprogram. Att man gör ett humorprogram är inget universiellt slipp-ut-ur-fängelse-kort. Det var därför en kvinna tidigare blev åtalad för att ha sprutat vatten på statsminister Reinfeldt. Och det är här det är dags att återknyta till Opassande och hennes fråga: Handen på hjärtat; får verkligen kvinnliga komiker vara provocerande eller bedöms de efter en annan skala än vad manliga dito gör? Jag kan tänka mig att det finns en viss diskrepans mellan skalorna. Att vi förväntar oss lite olika saker av manliga och kvinnliga komiker. Men jag tror också att de kvinnor som försöker vara provocerande och utmana gränserna oftare begår övertramp för att de helt enkelt inte förstår vad man kan göra och inte. Gränsen mellan vad som är elakt men roligt, och vad som bara är plumpt, är hårfin. Nej, jag försöker inte antyda att kvinnor skulle vara dummare. Däremot tror jag att ramarna har satts av män. Och jag tvivlar inte för ett ögonblick på att en man som blottat sig i Humleparken, under förevändning att det var ett humorprogram, skulle åtalas. Så där handlar det inte om att bedöma saker efter olika skalor. Jag gör en liten parallell med striptease här. Den klassiska situationen där en kvinna klär av sig och svassar runt en stång i en bar full av män är gammal. Den omvända, den där en manlig strippa dansar för ett gäng kvinnor, är förhållandevis ny. Jag har förvisso aldrig deltagit live i någotdera spektakel utan bara sett inspelade varianter på tv, men det är ganska uppenbart att den manliga och den kvinnliga publiken beter sig olika. Alla som har sett ett avsnitt av Ricki Lake eller annat skräp vet vad jag menar. När hunken med tvättbräda dyker upp börjar fruntimren skrika och inte sällan ska de fram och tafsa på karln. Jag är ganska säker på att den man som betedde sig på dylikt vis skulle kastas ut. Å andra sidan är manliga strippor lika patetiska, eftersom de har ett feminint rörelsemönster. I bägge fallen handlar det helt enkelt om att anamma något man inte riktigt förstår och föra sig så som man tror att det förväntas av en. Jag inser att jag är ute på djupt vatten här, men jag tror ändå att jag har en poäng i det här svamlet. Och jag tycker att det är bra att det dyker upp kvinnliga komiker som vågar sticka ut hakan, vågar testa gränser, vågar göra något nytt. Men oavsett kön är det faktiskt olagligt att blotta sig, och jag kunde önska att fler unga kvinnliga komiker vågade gå sin egen väg istället, sätta sina egna ramar, istället för att försöka besegra sina manliga kollegor på deras egen hemmaplan. För det är ju så det blir; försök inte vara Fredrika och Filippa, sätt en ny standard istället. Fredrik och Filip är för övrigt inget att sträva efter. Ju förr de försvinner från etern, eller jordens yta, desto bättre. Och så hittade jag en intervju hos resumé, och fastnade för den här frågan om programmet till vilket blottandet var tänkt som ett inslag: Det beskrivs som en tjejversion av Jackass? – Ja fast vi ska inte trycka i oss massa pizzor med könshår på. Vi ska ligga på en lite högre intellektuell nivå. Vi börjar filma i morgon. Det finns förvisso grader även i helvetet, och man kan möjligen hävda att det är något mer intellektuellt att flasha tuttarna än att äta pizza med könshår på. Men det är, om ni ursäktar, en hårfin skillnad. Andra bloggar om: nour el-refai, humor, komik, blottare, striptease, intressant?

Jag hatar den här tiden på året. Passionerat. Jag är trött och grinig och ingenting är roligt. Det är mörkt och kallt och blött och fult. Värdelöst. Det är verkligen årstidernas soptipp.

Tiden före, höst, är vacker med sina sprakande färger. Löven som skiftar färg till de mest lysande nyanser av gult och rött, galet färgglad solnedgång. Doften av fallna löv.

Tiden efter, vinter, är inte tokig heller. När snön gör världen ljus igen och isolerar. Det blir tyst. Och ljust.

Men det här… Det här är dagarna som blev över. Jag vill bara lägga mig och sova. Väck mig när det börjar snöa.

Andra bloggar om: november, höst, vinter, mörker, depression

Jag hatar den här tiden på året. Passionerat. Jag är trött och grinig och ingenting är roligt. Det är mörkt och kallt och blött och fult. Värdelöst. Det är verkligen årstidernas soptipp. Tiden före, höst, är vacker med sina sprakande färger. Löven som skiftar färg till de mest lysande nyanser av gult och rött, galet färgglad solnedgång. Doften av fallna löv. Tiden efter, vinter, är inte tokig heller. När snön gör världen ljus igen och isolerar. Det blir tyst. Och ljust. Men det här... Det här är dagarna som blev över. Jag vill bara lägga mig och sova. Väck mig när det börjar snöa. Andra bloggar om: november, höst, vinter, mörker, depression

Burma sket högaktningsfullt i svenskarnas uppoffrande protestlistor. Vi försökte åtminstone, men vad ska man göra när diktaturen inte ens vill läsa alla namnunderskrifter liksom?

Nå, skam den som ger sig! Vi skriver protestlistor mot det meningslösa våldet istället. Problemet där är väl att våra ungdomar som bankar på varandra på gatorna inte har någon ambassad där vi kan lämna våra protestlistor, och i många fall undrar man om de ens är läskunniga. Nåt sånt måste det vara som klickar, för häpnadväckande nog fortsätter de misshandla varandra med järnrör. Kan man bli annat än förtvivlad?

Men trots motgångarna är det viktigt att inte ge upp! Det måste väl ändå finnas någon som bryr sig om protestlistorna? Inte har vi väl samlat ihop tusentals namnunderskrifter förgäves? De kan återvinnas till protester mot till exempel skoskav, eller kanske bara mot smärtsam skoskav, mot hjärt- och kärlsjukdomar, mot korruption eller varför inte mot älgar som vägrar använda reflex ute i trafiken?

Med ny teknologi, som kopiatorer, sätter endast fantasin gränser. Med lite kreativt klippoklistra finns det snart inget vi inte kan protestera mot. Någon måste väl ändå lyssna på våra böner?

Om inte annat kanske vi kan faxa listorna till Tomten och önska fred på jorden. Tomten lär väl för fan ta till sig det!

Andra bloggar om: protestlistor, burma, gatuvåld, uppoffringar, tomten

Burma sket högaktningsfullt i svenskarnas uppoffrande protestlistor. Vi försökte åtminstone, men vad ska man göra när diktaturen inte ens vill läsa alla namnunderskrifter liksom? Nå, skam den som ger sig! Vi skriver protestlistor mot det meningslösa våldet istället. Problemet där är väl att våra ungdomar som bankar på varandra på gatorna inte har någon ambassad där vi kan lämna våra protestlistor, och i många fall undrar man om de ens är läskunniga. Nåt sånt måste det vara som klickar, för häpnadväckande nog fortsätter de misshandla varandra med järnrör. Kan man bli annat än förtvivlad? Men trots motgångarna är det viktigt att inte ge upp! Det måste väl ändå finnas någon som bryr sig om protestlistorna? Inte har vi väl samlat ihop tusentals namnunderskrifter förgäves? De kan återvinnas till protester mot till exempel skoskav, eller kanske bara mot smärtsam skoskav, mot hjärt- och kärlsjukdomar, mot korruption eller varför inte mot älgar som vägrar använda reflex ute i trafiken? Med ny teknologi, som kopiatorer, sätter endast fantasin gränser. Med lite kreativt klippoklistra finns det snart inget vi inte kan protestera mot. Någon måste väl ändå lyssna på våra böner? Om inte annat kanske vi kan faxa listorna till Tomten och önska fred på jorden. Tomten lär väl för fan ta till sig det! Andra bloggar om: protestlistor, burma, gatuvåld, uppoffringar, tomten

En sjuåring i New Jersey har stängts av från skolan. För att ha ritat en pistol. Tecknade vapen är alltså farligare än riktiga. Fullständigt logiskt. Hur är det man säger? Only in America…

Inledningen på Metros artikel om saken är för övrigt uppfriskande partisk och syrlig:

I USA skjuts runt 30 000 människor till döds varje år. Inte en enda av dem av en streckgubbe.

Andra bloggar om: usa, amerika, vapen, dubbelmoral

En sjuåring i New Jersey har stängts av från skolan. För att ha ritat en pistol. Tecknade vapen är alltså farligare än riktiga. Fullständigt logiskt. Hur är det man säger? Only in America... Inledningen på Metros artikel om saken är för övrigt uppfriskande partisk och syrlig: I USA skjuts runt 30 000 människor till döds varje år. Inte en enda av dem av en streckgubbe. Andra bloggar om: usa, amerika, vapen, dubbelmoral

5-1 i baken mot Frölunda och Boork fick sparken.

5-1 i baken mot Frölunda igen efter att Boork fick sparken.

En hel värld av skillnad.

Andra bloggar om: brynäs, ishockey, elitserien, leif boork

5-1 i baken mot Frölunda och Boork fick sparken. 5-1 i baken mot Frölunda igen efter att Boork fick sparken. En hel värld av skillnad. Andra bloggar om: brynäs, ishockey, elitserien, leif boork

Sånger från nedre botten skrev en lista på sju skivor h*n inte klarar sig utan. Många har plockat upp den kastade handsken och listat sina plattor, bland annat Studiomannen (det var där jag hittade den), men själv tänkte jag länge låta bli att hoppa på tåget. Det kändes för svårt. Visst kan jag såhär på rak arm komma på ett par skivor som verkligen är givna, men sen blir det svårare och nånstans kring sex-sju kommer jag att vara tvungen att välja mellan likvärdiga plattor. No can do. Å andra sidan kanske det betyder att det bara finns två skivor jag inte klarar mig utan.

Men så fick jag en idé. Jag modifierar listan lite. Så kan man ju göra. Så istället för sju skivor jag inte klarar mig utan får det bli sju skivor som betytt mycket för min musikalitet och mitt musiklyssnande. I kronologisk ordning. Det blir roligare så.

Steelheart. Bandets självbetitlade debutalbum släpptes 1990 och råkade bli den första skiva jag någonsin köpte på CD. Mitt musikintresse var väckt redan innan, men i och med just det skivköpet sattes en milstolpe: Början på en CD-samling. Steelheart? tänker ni. Nej, de blev aldrig så kända. De var för sent ute och försvann i den tsunami som var grungen. Sen hjälpte det nog till lite att sångaren Miljenko/Michael Matijevic fick en ljusrigg över sig och skadade sig mycket illa under en konsert. Dock är jag säker på att många har hört “Steelheart”¹ utan att veta om det. Det är nämligen Miljenko Matijevic som lånar sin röst till Marky Mark Wahlberg i filmen Rock Star, och det är också hans Steelheart som har skrivit och framför ledmotivet We All Die Young. Bättre pipa än Miljenkos får man leta efter.

The Joshua Tree. Given på alla listor. U2:s superalbum från 1987 fick upp mina ögon för att det finns en massa musik som inte är hårdrock men fullständigt lysande. The Joshua Tree blev en ny milstolpe. Jag vände hårdrocken ryggen och såg mig inte om. The Joshua Tree har antagligen betytt mer för min musikaliska utvecklingen än någon annan enskild skiva, och gissa var mitt nick kommer från. Om jag hade följt spelreglerna för den här listan hade det här varit ett av de album som jag definitivt inte klarar mig utan. Därför har jag också köpt skivan två gånger.

Secret World Live. Om det finns ett album som kan konkurrera med The Joshua Tree om att vara det bästa jag hört hittills så är det Peter Gabriels dubbel-live från 1994. Och förmodligen vinner den. Det här är det andra albumet jag definitivt kan säga att jag inte klarar mig utan, och jag har även köpt detta två gånger.² Secret World Live är så nära fulländning man kan komma. En kombination av Peter Gabriels lysande förmåga som kompositör och arrangör och fantastiska musiker som Manu Katché på trummor, Tony Levin på bas och Jean-Claude Naimro på keyboards. Dessutom David Rhodes på en gitarr som tyvärr hörs lite för lite på låtarna, och Paula Coles fantastiska röst. Jag tycker ofta att Peter Gabriels studioinspelningar låter stela. Jag misstänker att hans perfektionism ligger honom i fatet där. Kanske är det därför det blir så fantastiskt live när musikerna kommer till sin rätt och musiken kommer till liv.

Steet Fighting Years. I kölvattnet av upptäckten av U2 och popigare musik införskaffade jag en och annan skiva på måfå. Om jag inte missminner mig var Simple Minds Street Fighting Years från 1989 på tokrea och jag slog till. Det har jag aldrig ångrat. Med en lite egensinnig produktion gav det en hel del inspiration och fick mig återigen att se på musik på ett nytt sätt. Jim Kerr har en underskattad röst, och så har tidigare nämnde Manu Katché bidragit även på den här skivan. Bara en sån sak.

Internal Exile. West introducerade mig för Fish med hjälp av Internal Exile från 1991. För detta är jag honom evigt tacksam. Fish är fortfarande en av mina absoluta favoriter, och dessutom en inkörsport till mer progressiv rock. Till yttermera visso väckte det ett intresse för folkmusikinfluenser. Det må så vara att dessa influenser fanns med redan tidigare – både Gabriel och Simple Minds flörtar med folkmusiken ibland, men jag tror att det var i och med Internal Exile (både skivan men framför allt låten!) som jag förstod att det var just de influenserna som slog an någonting i mig. Ibland måste man skriva mig på näsan. Den som har hört just låten Internal Exile förstår hur övertydligt det är.

Listener Supported. Från ingenstans ramlade Dave Matthews Band ner i mitt knä. Jag hade aldrig hört talas om dem när jag blev tipsad om dem, och jag hade nog aldrig hört något liknande heller, sen får Per Bjurman hävda att det är ett dussinband bäst han vill. Per Bjurman är en dussinpajas. Något slags arenarock i smått vrickade rytmer på trummor, bas, akustisk gitarr, saxofon, fiol och sång. Dussinband? Jojo.

Förutom att göra en del riktigt bra låtar ägnar sig Dave Matthews Band tyvärr också åt att göra en hel del skit vilket gör att deras studioalbum som helhet inte är så väldigt bra. Då kan man istället lyssna på Listener Supported, en dubbel-live från 1999. Visserligen sänks helhetsintrycket på detta istället av att de ibland ägnar sig åt evighetslångt jammande, men jag förlåter dem helt enkelt för att de är fantastiskt duktiga musiker. Fan, skivan är värd att lyssna på enbart för Carter Beauford på trummor.

Falling Into Infinity. Jag har tidigare nämnt Wests introducerande av Fish som i sin tur blev en inkörsport till mer progressiv rock. Nå, efter att i nästan halva mitt liv och hela mitt musikaliska liv fäktat bort Dream Theater har jag slutligen kapitulerat. Även där har jag West att tacka – inte för att han har trugat på mig Dream Theater utan för att han inte har gjort det. När han första gången försökte få mig att se Dream Theaters storhet för minst tio år sen var jag inte mogen för det. Att köra ner dem i halsen på mig då hade förmodligen bara gjort mig mer avogt inställd.

Med detta sagt ska det också sägas att Dream Theater i likhet med ovan nämnda Dave Matthews Band ägnar avsevärt med studiotid åt att spela in skit. Ibland tror jag att det är lite av poängen med progressive rock/metal – att genom att låta illa ibland framstå som desto bättre när man väl är bra. Kontrastverkan.

Falling Into Infinity från 1997 är knappast Dream Theaters bästa. Hittills håller jag Images and Words från 1992 högst, men det kan ändras det med. Dream Theater har nämligen en förmåga att smyga sig på mig. Jag upptäcker nya favoriter lite nu och då bland låtar jag hört tidigare och knappt lagt märke till. Och så plötsligt träder det fram nånting och jag är såld. Så var det med till exempel Surrounded – ett fantastiskt litet mästerverk som jag måste ha hört flera gånger utan att veta om det. Det är häftigt. Senast igår upptäckte jag Lifting Shadows off a Dream. Det känns verkligen som att jag aldrig har hört låten förut, men det måste jag ju rimligen ha gjort.

I alla fall. Som jag sa håller jag inte Falling Into Infinity som Dream Theaters bästa, men det var ändå det albumet som på nåt sätt slutligen fick mig att inse att jag gillar dem. Skarpt. Tidigare hade jag förvisso fastnat för enstaka låtar, som The Spirit Carries On, men i och med Falling Into Infinity vars låtar en efter en smög sig på mig i sann Dream Theater-anda öppnades mina öron på nytt. Och plötsligt, tio år efter att ha upptäckt The Joshua Tree och vänt hårdrocken ryggen, är jag tillbaka i nåt slags metal. Jag betvivlar dock att cirkeln är sluten. Det vore tråkigt om jag aldrig mer upptäckte något nytt, aldrig mer gjorde avstickare från den musikaliska stig jag vandrar på. Då kan jag lika gärna börja lyssna på dansband. Eller lägga mig ner och dö.

Pust! Det var sju det, och det var sannerligen inte lätt, men det känns ändå ganska givet att det är just dessa sju som betytt mest. Den enda skiva som inte känns helt självklar i samlingen är Simple Minds Street Fighting Years. Jag skulle möjligen ha kunnat nämna Skin och deras lite funkiga hårdrock som jag fastnade för ett tag, men Skin känns mer som en återvändsgränd i min utveckling. Något jag provade, gillade, men som inte ledde vidare.

Vilka är dina sju?

Andra bloggar om: musik, steelheart, u2, peter gabriel, simple minds, fish, dave matthews band, dream theater, intressant?

1. Citationstecknen eftersom det inte är det “riktiga” Steelheart. Miljenko Matijevic jobbar vidare med nya musiker men med det gamla bandnamnet. Det låter inte särskilt mycket som det gamla Steelheart längre heller – fast det kanske är tur. Det vore pinsamt om ett helt nytt band imiterade ett inte särskilt känt band från förr. [↩]
2. Rätt ska vara rätt: Andra gången fick jag faktiskt skivan av Drottningen. Mitt första ex ligger fortfarande hos ett ex. [↩]

Sånger från nedre botten skrev en lista på sju skivor h*n inte klarar sig utan. Många har plockat upp den kastade handsken och listat sina plattor, bland annat Studiomannen (det var där jag hittade den), men själv tänkte jag länge låta bli att hoppa på tåget. Det kändes för svårt. Visst kan jag såhär på rak arm komma på ett par skivor som verkligen är givna, men sen blir det svårare och nånstans kring sex-sju kommer jag att vara tvungen att välja mellan likvärdiga plattor. No can do. Å andra sidan kanske det betyder att det bara finns två skivor jag inte klarar mig utan. Men så fick jag en idé. Jag modifierar listan lite. Så kan man ju göra. Så istället för sju skivor jag inte klarar mig utan får det bli sju skivor som betytt mycket för min musikalitet och mitt musiklyssnande. I kronologisk ordning. Det blir roligare så. Steelheart. Bandets självbetitlade debutalbum släpptes 1990 och råkade bli den första skiva jag någonsin köpte på CD. Mitt musikintresse var väckt redan innan, men i och med just det skivköpet sattes en milstolpe: Början på en CD-samling. Steelheart? tänker ni. Nej, de blev aldrig så kända. De var för sent ute och försvann i den tsunami som var grungen. Sen hjälpte det nog till lite att sångaren Miljenko/Michael Matijevic fick en ljusrigg över sig och skadade sig mycket illa under en konsert. Dock är jag säker på att många har hört "Steelheart"Citationstecknen eftersom det inte är det "riktiga" Steelheart. Miljenko Matijevic jobbar vidare med nya musiker men med det gamla bandnamnet. Det låter inte särskilt mycket som det gamla Steelheart längre heller - fast det kanske är tur. Det vore pinsamt om ett helt nytt band imiterade ett inte särskilt känt band från förr. utan att veta om det. Det är nämligen Miljenko Matijevic som lånar sin röst till Marky Mark Wahlberg i filmen Rock Star, och det är också hans Steelheart som har skrivit och framför ledmotivet We All Die Young. Bättre pipa än Miljenkos får man leta efter. The Joshua Tree. Given på alla listor. U2:s superalbum från 1987 fick upp mina ögon för att det finns en massa musik som inte är hårdrock men fullständigt lysande. The Joshua Tree blev en ny milstolpe. Jag vände hårdrocken ryggen och såg mig inte om. The Joshua Tree har antagligen betytt mer för min musikaliska utvecklingen än någon annan enskild skiva, och gissa var mitt nick kommer från. Om jag hade följt spelreglerna för den här listan hade det här varit ett av de album som jag definitivt inte klarar mig utan. Därför har jag också köpt skivan två gånger. Secret World Live. Om det finns ett album som kan konkurrera med The Joshua Tree om att vara det bästa jag hört hittills så är det Peter Gabriels dubbel-live från 1994. Och förmodligen vinner den. Det här är det andra albumet jag definitivt kan säga att jag inte klarar mig utan, och jag har även köpt detta två gånger.Rätt ska vara rätt: Andra gången fick jag faktiskt skivan av Drottningen. Mitt första ex ligger fortfarande hos ett ex. Secret World Live är så nära fulländning man kan komma. En kombination av Peter Gabriels lysande förmåga som kompositör och arrangör och fantastiska musiker som Manu Katché på trummor, Tony Levin på bas och Jean-Claude Naimro på keyboards. Dessutom David Rhodes på en gitarr som tyvärr hörs lite för lite på låtarna, och Paula Coles fantastiska röst. Jag tycker ofta att Peter Gabriels studioinspelningar låter stela. Jag misstänker att hans perfektionism ligger honom i fatet där. Kanske är det därför det blir så fantastiskt live när musikerna kommer till sin rätt och musiken kommer till liv. Steet Fighting Years. I kölvattnet av upptäckten av U2 och popigare musik införskaffade jag en och annan skiva på måfå. Om jag inte missminner mig var Simple Minds Street Fighting Years från 1989 på tokrea och jag slog till. Det har jag aldrig ångrat. Med en lite egensinnig produktion gav det en hel del inspiration och fick mig återigen att se på musik på ett nytt sätt. Jim Kerr har en underskattad röst, och så har tidigare nämnde Manu Katché bidragit även på den här skivan. Bara en sån sak. Internal Exile. West introducerade mig för Fish med hjälp av Internal Exile från 1991. För detta är jag honom evigt tacksam. Fish är fortfarande en av mina absoluta favoriter, och dessutom en inkörsport till mer progressiv rock. Till yttermera visso väckte det ett intresse för folkmusikinfluenser. Det må så vara att dessa influenser fanns med redan tidigare - både Gabriel och Simple Minds flörtar med folkmusiken ibland, men jag tror att det var i och med Internal Exile (både skivan men framför allt låten!) som jag förstod att det var just de influenserna som slog an någonting i mig. Ibland måste man skriva mig på näsan. Den som har hört just låten Internal Exile förstår hur övertydligt det är. Listener Supported. Från ingenstans ramlade Dave Matthews Band ner i mitt knä. Jag hade aldrig hört talas om dem när jag blev tipsad om dem, och jag hade nog aldrig hört något liknande heller, sen får Per Bjurman hävda att det är ett dussinband bäst han vill. Per Bjurman är en dussinpajas. Något slags arenarock i smått vrickade rytmer på trummor, bas, akustisk gitarr, saxofon, fiol och sång. Dussinband? Jojo. Förutom att göra en del riktigt bra låtar ägnar sig Dave Matthews Band tyvärr också åt att göra en hel del skit vilket gör att deras studioalbum som helhet inte är så väldigt bra. Då kan man istället lyssna på Listener Supported, en dubbel-live från 1999. Visserligen sänks helhetsintrycket på detta istället av att de ibland ägnar sig åt evighetslångt jammande, men jag förlåter dem helt enkelt för att de är fantastiskt duktiga musiker. Fan, skivan är värd att lyssna på enbart för Carter Beauford på trummor. Falling Into Infinity. Jag har tidigare nämnt Wests introducerande av Fish som i sin tur blev en inkörsport till mer progressiv rock. Nå, efter att i nästan halva mitt liv och hela mitt musikaliska liv fäktat bort Dream Theater har jag slutligen kapitulerat. Även där har jag West att tacka - inte för att han har trugat på mig Dream Theater utan för att han inte har gjort det. När han första gången försökte få mig att se Dream Theaters storhet för minst tio år sen var jag inte mogen för det. Att köra ner dem i halsen på mig då hade förmodligen bara gjort mig mer avogt inställd.Med detta sagt ska det också sägas att Dream Theater i likhet med ovan nämnda Dave Matthews Band ägnar avsevärt med studiotid åt att spela in skit. Ibland tror jag att det är lite av poängen med progressive rock/metal - att genom att låta illa ibland framstå som desto bättre när man väl är bra. Kontrastverkan. Falling Into Infinity från 1997 är knappast Dream Theaters bästa. Hittills håller jag Images and Words från 1992 högst, men det kan ändras det med. Dream Theater har nämligen en förmåga att smyga sig på mig. Jag upptäcker nya favoriter lite nu och då bland låtar jag hört tidigare och knappt lagt märke till. Och så plötsligt träder det fram nånting och jag är såld. Så var det med till exempel Surrounded - ett fantastiskt litet mästerverk som jag måste ha hört flera gånger utan att veta om det. Det är häftigt. Senast igår upptäckte jag Lifting Shadows off a Dream. Det känns verkligen som att jag aldrig har hört låten förut, men det måste jag ju rimligen ha gjort. I alla fall. Som jag sa håller jag inte Falling Into Infinity som Dream Theaters bästa, men det var ändå det albumet som på nåt sätt slutligen fick mig att inse att jag gillar dem. Skarpt. Tidigare hade jag förvisso fastnat för enstaka låtar, som The Spirit Carries On, men i och med Falling Into Infinity vars låtar en efter en smög sig på mig i sann Dream Theater-anda öppnades mina öron på nytt. Och plötsligt, tio år efter att ha upptäckt The Joshua Tree och vänt hårdrocken ryggen, är jag tillbaka i nåt slags metal. Jag betvivlar dock att cirkeln är sluten. Det vore tråkigt om jag aldrig mer upptäckte något nytt, aldrig mer gjorde avstickare från den musikaliska stig jag vandrar på. Då kan jag lika gärna börja lyssna på dansband. Eller lägga mig ner och dö. Pust! Det var sju det, och det var sannerligen inte lätt, men det känns ändå ganska givet att det är just dessa sju som betytt mest. Den enda skiva som inte känns helt självklar i samlingen är Simple Minds Street Fighting Years. Jag skulle möjligen ha kunnat nämna Skin och deras lite funkiga hårdrock som jag fastnade för ett tag, men Skin känns mer som en återvändsgränd i min utveckling. Något jag provade, gillade, men som inte ledde vidare. Vilka är dina sju? Andra bloggar om: musik, steelheart, u2, peter gabriel, simple minds, fish, dave matthews band, dream theater, intressant?

Förra veckans plattnacke uppenbarade sig redan på tisdagen förra veckan. Indianer i Afrika är helt enkelt svårt att överträffa. Förra veckans vinnare vinner en informativ länk.

Den här veckan tycks emellertid vinnaren ha uppenbarat sig redan på måndagen. Johanna Parikka Altenstedt går på knock direkt och ringer deep.eds fru. Hur jävla dum i huvudet är man då? (Nej, jag har ingen anledning att tro att det inte skulle vara sant.)

Vad vill hon? Vad försöker hon åstadkomma? Begriper hon inte att hon inte kan vinna en PR-match mot en snubbe som livnär sig på just PR?

Johanna Parikka Altenstedt slåss vildsint och smutsigt; först försöker hon tysta Isabella Lund genom att hota med att outa henne, sen ger hon sig på Studiomannen och Studiofrun, sen av någon outgrundlig anledning valde hon att kommentera deep.eds skrivande om henne på Drottningens blogg, sen sluter hon fred med Isabella för att omedelbart efteråt gråta ut i ett häpnadsväckande vinklat radioprogram där hon helt okritiskt tillåts sprida lögner, och nu har hon alltså ringt deep.eds fru. Däremellan har hon, säkert som amen i kyrkan, ägnat sig åt att anonymt plantera diverse skitsnack olika bloggar.

Det räcker nu. Johanna Parikka Altenstedt: Du är ett troll. Ett IRL-troll såväl som ett internettroll. Troll vinner ingenting. Ge dig ut och spöa flugsvampar eller nåt. Fjant.

Uppdatering: Anledningen till att JPA skulle vilja prata med deep.ed.

Andra bloggar om: deep.ed, johanna parikka altenstedt, plattnackar

Förra veckans plattnacke uppenbarade sig redan på tisdagen förra veckan. Indianer i Afrika är helt enkelt svårt att överträffa. Förra veckans vinnare vinner en informativ länk. Den här veckan tycks emellertid vinnaren ha uppenbarat sig redan på måndagen. Johanna Parikka Altenstedt går på knock direkt och ringer deep.eds fru. Hur jävla dum i huvudet är man då? (Nej, jag har ingen anledning att tro att det inte skulle vara sant.) Vad vill hon? Vad försöker hon åstadkomma? Begriper hon inte att hon inte kan vinna en PR-match mot en snubbe som livnär sig på just PR? Johanna Parikka Altenstedt slåss vildsint och smutsigt; först försöker hon tysta Isabella Lund genom att hota med att outa henne, sen ger hon sig på Studiomannen och Studiofrun, sen av någon outgrundlig anledning valde hon att kommentera deep.eds skrivande om henne på Drottningens blogg, sen sluter hon fred med Isabella för att omedelbart efteråt gråta ut i ett häpnadsväckande vinklat radioprogram där hon helt okritiskt tillåts sprida lögner, och nu har hon alltså ringt deep.eds fru. Däremellan har hon, säkert som amen i kyrkan, ägnat sig åt att anonymt plantera diverse skitsnack olika bloggar. Det räcker nu. Johanna Parikka Altenstedt: Du är ett troll. Ett IRL-troll såväl som ett internettroll. Troll vinner ingenting. Ge dig ut och spöa flugsvampar eller nåt. Fjant. Uppdatering: Anledningen till att JPA skulle vilja prata med deep.ed. Andra bloggar om: deep.ed, johanna parikka altenstedt, plattnackar

I dagens LT såg jag att Anna Book deltagit i en antidrogkampanj i Järna. Om valet står mellan Anna Book och droger vill jag ha drogerna, tack.

För övrigt stör det mig som fan att folk inte kan skilja på droger (generellt begtrepp) och knark (mer specifik familj av droger). Allt knark är droger, men alla droger är inte knark. Det är inte ovanligt att det skrivs “droger och alkohol”. Alkohol är en drog, okej? Och jag betvivlar att den där antidrogkampanjen i Järna även var mot till exempel koffein.

Andra bloggar om: anna book, droger, knark

I dagens LT såg jag att Anna Book deltagit i en antidrogkampanj i Järna. Om valet står mellan Anna Book och droger vill jag ha drogerna, tack. För övrigt stör det mig som fan att folk inte kan skilja på droger (generellt begtrepp) och knark (mer specifik familj av droger). Allt knark är droger, men alla droger är inte knark. Det är inte ovanligt att det skrivs "droger och alkohol". Alkohol är en drog, okej? Och jag betvivlar att den där antidrogkampanjen i Järna även var mot till exempel koffein. Andra bloggar om: anna book, droger, knark

Förlåt min Aftonbladsmässiga rubrik, men jag kunde inte låta bli.

Leif Boork fick alltså lämna skutan. Brynäs blir därmed inte den första klubben som vågar stå bakom sin tränare och rida ut stormen. Man använder samma fega och panikartade agerande som tyvärr blivit kutym i svensk hockey.

Boork kom till ett Brynäs i spillror. En förening där spelarstyret var härskande, där ingen riktig riktning fanns och där allt handlade om att överleva dagen, inte bygga för framtiden. Att man då plockade in Boork var inget mindre än ett genidrag. Jag hävdar att få andra tränare, kanske ingen, har mod och pondus att kliva in och peka med hela handen i en sån förening. Han visade också att den som inte ställer upp på hans villkor åker ut. Det är Boorks väg eller motorvägen, för att direktöversätta ett amerikanskt uttryck. Diktatoriskt, javisst, men förmodligen det enda rätta i det läge Brynäs befann sig.

Under de här åren har Brynäs gradvis förvandlats till en förening som andas morgonluft, som ser framåt och som knyter till sig spelare som kan utvecklas och bli riktigt bra. Mycket tack vare att Boork vågat släppa in juniorer på isen och också låta dem misslyckas för att lära sig lyckas. Istället för att som många andra tränare som sätter ungdomarna på bänken för att “se och lära”. Vad lär man sig av att se en match från båset som man inte lär sig från läktaren?

Det är möjligt att det är rätt beslut att låta Boork gå trots allt. Boorks styrka har alltid varit att styra upp föreningar på dekis. Det har däremot aldrig varit att leda starka lag med potential att vinna titlar. Boork är helt enkelt för kontroversiell. Han är bra på riva och bygga nytt, men sämre på att skapa harmoni. Men då hade det varit bättre att byta tränare under sommaren, eller låta Boork stå kvar säsongen ut. Nu handlar man i panik – man har ingen plan utan tänker låta assisterande tränarna Olof Östblom och Tomas Thelin ta över. Det är ingen bra lösning. Det är knappt en lösning. Om man hade haft en färdig plan, om Wayne Fleming eller Niklas Wikegård eller Stephan Lundh eller någon annan stått i kulisserna färdig att ta över, då hade jag köpt det.

Jag tycker dessutom att man kunde ha väntat ett par matcher till. När man sparkar tränare så är det för att få till en förändring. Men Nicholas Angell är på väg in. En spelare som var riktigt bra i Brynäs i fjol och som inte har varit med om det här debaclet under hösten och kan bli en injektion. Jag menar att det hade varit vettigt att först se om Angells intåg kan förändra något. Att sparka tränaren ska vara den absolut sista utvägen.

Jag är riktigt orolig nu, för när inte ens Boork kan förmå Brynäs att stå emot när det blåser storm, vem ska då göra det? Olof Östblom? Knappast. Jag betvivlar inte att Östblom är en potent tränare, men han är orutinerad och framför allt bara 28 år gammal. När ledningen nu har visat att inte ens en stark person som Boork tillåts leda laget från spets, hur ska då Östblom kunna göra det? Vad ska Olof Östblom, 28, göra när Tommy Sjödin, 42, inte gillar hans idéer?

Jag fruktar nytt spelarstyre och ytterligare sju svåra år. Jag fruktar också att Brynäs unga, talangfulla spelare får stå tillbaka för att rutin ska rädda situationen. Och om något år är Brynäs tillbaka där man var före Boork, med åldermän som Sjödin, Lind, Dackell, Molin med flera och lite nödlösningar, medan Gynge, Andersén, Alcén med flera utvecklas på annat håll.

Måtte jag få fel!

Andra bloggar om: leif boork, brynäs, ishockey, elitserien

Förlåt min Aftonbladsmässiga rubrik, men jag kunde inte låta bli. Leif Boork fick alltså lämna skutan. Brynäs blir därmed inte den första klubben som vågar stå bakom sin tränare och rida ut stormen. Man använder samma fega och panikartade agerande som tyvärr blivit kutym i svensk hockey. Boork kom till ett Brynäs i spillror. En förening där spelarstyret var härskande, där ingen riktig riktning fanns och där allt handlade om att överleva dagen, inte bygga för framtiden. Att man då plockade in Boork var inget mindre än ett genidrag. Jag hävdar att få andra tränare, kanske ingen, har mod och pondus att kliva in och peka med hela handen i en sån förening. Han visade också att den som inte ställer upp på hans villkor åker ut. Det är Boorks väg eller motorvägen, för att direktöversätta ett amerikanskt uttryck. Diktatoriskt, javisst, men förmodligen det enda rätta i det läge Brynäs befann sig. Under de här åren har Brynäs gradvis förvandlats till en förening som andas morgonluft, som ser framåt och som knyter till sig spelare som kan utvecklas och bli riktigt bra. Mycket tack vare att Boork vågat släppa in juniorer på isen och också låta dem misslyckas för att lära sig lyckas. Istället för att som många andra tränare som sätter ungdomarna på bänken för att "se och lära". Vad lär man sig av att se en match från båset som man inte lär sig från läktaren? Det är möjligt att det är rätt beslut att låta Boork gå trots allt. Boorks styrka har alltid varit att styra upp föreningar på dekis. Det har däremot aldrig varit att leda starka lag med potential att vinna titlar. Boork är helt enkelt för kontroversiell. Han är bra på riva och bygga nytt, men sämre på att skapa harmoni. Men då hade det varit bättre att byta tränare under sommaren, eller låta Boork stå kvar säsongen ut. Nu handlar man i panik - man har ingen plan utan tänker låta assisterande tränarna Olof Östblom och Tomas Thelin ta över. Det är ingen bra lösning. Det är knappt en lösning. Om man hade haft en färdig plan, om Wayne Fleming eller Niklas Wikegård eller Stephan Lundh eller någon annan stått i kulisserna färdig att ta över, då hade jag köpt det. Jag tycker dessutom att man kunde ha väntat ett par matcher till. När man sparkar tränare så är det för att få till en förändring. Men Nicholas Angell är på väg in. En spelare som var riktigt bra i Brynäs i fjol och som inte har varit med om det här debaclet under hösten och kan bli en injektion. Jag menar att det hade varit vettigt att först se om Angells intåg kan förändra något. Att sparka tränaren ska vara den absolut sista utvägen. Jag är riktigt orolig nu, för när inte ens Boork kan förmå Brynäs att stå emot när det blåser storm, vem ska då göra det? Olof Östblom? Knappast. Jag betvivlar inte att Östblom är en potent tränare, men han är orutinerad och framför allt bara 28 år gammal. När ledningen nu har visat att inte ens en stark person som Boork tillåts leda laget från spets, hur ska då Östblom kunna göra det? Vad ska Olof Östblom, 28, göra när Tommy Sjödin, 42, inte gillar hans idéer? Jag fruktar nytt spelarstyre och ytterligare sju svåra år. Jag fruktar också att Brynäs unga, talangfulla spelare får stå tillbaka för att rutin ska rädda situationen. Och om något år är Brynäs tillbaka där man var före Boork, med åldermän som Sjödin, Lind, Dackell, Molin med flera och lite nödlösningar, medan Gynge, Andersén, Alcén med flera utvecklas på annat håll. Måtte jag få fel! Andra bloggar om: leif boork, brynäs, ishockey, elitserien