Sju skivor
Sånger från nedre botten skrev en lista på sju skivor h*n inte klarar sig utan. Många har plockat upp den kastade handsken och listat sina plattor, bland annat Studiomannen (det var där jag hittade den), men själv tänkte jag länge låta bli att hoppa på tåget. Det kändes för svårt. Visst kan jag såhär på rak arm komma på ett par skivor som verkligen är givna, men sen blir det svårare och nånstans kring sex-sju kommer jag att vara tvungen att välja mellan likvärdiga plattor. No can do. Å andra sidan kanske det betyder att det bara finns två skivor jag inte klarar mig utan.
Men så fick jag en idé. Jag modifierar listan lite. Så kan man ju göra. Så istället för sju skivor jag inte klarar mig utan får det bli sju skivor som betytt mycket för min musikalitet och mitt musiklyssnande. I kronologisk ordning. Det blir roligare så.
Steelheart. Bandets självbetitlade debutalbum släpptes 1990 och råkade bli den första skiva jag någonsin köpte på CD. Mitt musikintresse var väckt redan innan, men i och med just det skivköpet sattes en milstolpe: Början på en CD-samling. Steelheart? tänker ni. Nej, de blev aldrig så kända. De var för sent ute och försvann i den tsunami som var grungen. Sen hjälpte det nog till lite att sångaren Miljenko/Michael Matijevic fick en ljusrigg över sig och skadade sig mycket illa under en konsert. Dock är jag säker på att många har hört “Steelheart”1 utan att veta om det. Det är nämligen Miljenko Matijevic som lånar sin röst till Marky Mark Wahlberg i filmen Rock Star, och det är också hans Steelheart som har skrivit och framför ledmotivet We All Die Young. Bättre pipa än Miljenkos får man leta efter.
The Joshua Tree. Given på alla listor. U2:s superalbum från 1987 fick upp mina ögon för att det finns en massa musik som inte är hårdrock men fullständigt lysande. The Joshua Tree blev en ny milstolpe. Jag vände hårdrocken ryggen och såg mig inte om. The Joshua Tree har antagligen betytt mer för min musikaliska utvecklingen än någon annan enskild skiva, och gissa var mitt nick kommer från. Om jag hade följt spelreglerna för den här listan hade det här varit ett av de album som jag definitivt inte klarar mig utan. Därför har jag också köpt skivan två gånger.
Secret World Live. Om det finns ett album som kan konkurrera med The Joshua Tree om att vara det bästa jag hört hittills så är det Peter Gabriels dubbel-live från 1994. Och förmodligen vinner den. Det här är det andra albumet jag definitivt kan säga att jag inte klarar mig utan, och jag har även köpt detta två gånger.2 Secret World Live är så nära fulländning man kan komma. En kombination av Peter Gabriels lysande förmåga som kompositör och arrangör och fantastiska musiker som Manu Katché på trummor, Tony Levin på bas och Jean-Claude Naimro på keyboards. Dessutom David Rhodes på en gitarr som tyvärr hörs lite för lite på låtarna, och Paula Coles fantastiska röst. Jag tycker ofta att Peter Gabriels studioinspelningar låter stela. Jag misstänker att hans perfektionism ligger honom i fatet där. Kanske är det därför det blir så fantastiskt live när musikerna kommer till sin rätt och musiken kommer till liv.
Steet Fighting Years. I kölvattnet av upptäckten av U2 och popigare musik införskaffade jag en och annan skiva på måfå. Om jag inte missminner mig var Simple Minds Street Fighting Years från 1989 på tokrea och jag slog till. Det har jag aldrig ångrat. Med en lite egensinnig produktion gav det en hel del inspiration och fick mig återigen att se på musik på ett nytt sätt. Jim Kerr har en underskattad röst, och så har tidigare nämnde Manu Katché bidragit även på den här skivan. Bara en sån sak.
Internal Exile. West introducerade mig för Fish med hjälp av Internal Exile från 1991. För detta är jag honom evigt tacksam. Fish är fortfarande en av mina absoluta favoriter, och dessutom en inkörsport till mer progressiv rock. Till yttermera visso väckte det ett intresse för folkmusikinfluenser. Det må så vara att dessa influenser fanns med redan tidigare – både Gabriel och Simple Minds flörtar med folkmusiken ibland, men jag tror att det var i och med Internal Exile (både skivan men framför allt låten!) som jag förstod att det var just de influenserna som slog an någonting i mig. Ibland måste man skriva mig på näsan. Den som har hört just låten Internal Exile förstår hur övertydligt det är.
Listener Supported. Från ingenstans ramlade Dave Matthews Band ner i mitt knä. Jag hade aldrig hört talas om dem när jag blev tipsad om dem, och jag hade nog aldrig hört något liknande heller, sen får Per Bjurman hävda att det är ett dussinband bäst han vill. Per Bjurman är en dussinpajas. Något slags arenarock i smått vrickade rytmer på trummor, bas, akustisk gitarr, saxofon, fiol och sång. Dussinband? Jojo.
Förutom att göra en del riktigt bra låtar ägnar sig Dave Matthews Band tyvärr också åt att göra en hel del skit vilket gör att deras studioalbum som helhet inte är så väldigt bra. Då kan man istället lyssna på Listener Supported, en dubbel-live från 1999. Visserligen sänks helhetsintrycket på detta istället av att de ibland ägnar sig åt evighetslångt jammande, men jag förlåter dem helt enkelt för att de är fantastiskt duktiga musiker. Fan, skivan är värd att lyssna på enbart för Carter Beauford på trummor.
Falling Into Infinity. Jag har tidigare nämnt Wests introducerande av Fish som i sin tur blev en inkörsport till mer progressiv rock. Nå, efter att i nästan halva mitt liv och hela mitt musikaliska liv fäktat bort Dream Theater har jag slutligen kapitulerat. Även där har jag West att tacka – inte för att han har trugat på mig Dream Theater utan för att han inte har gjort det. När han första gången försökte få mig att se Dream Theaters storhet för minst tio år sen var jag inte mogen för det. Att köra ner dem i halsen på mig då hade förmodligen bara gjort mig mer avogt inställd.
Med detta sagt ska det också sägas att Dream Theater i likhet med ovan nämnda Dave Matthews Band ägnar avsevärt med studiotid åt att spela in skit. Ibland tror jag att det är lite av poängen med progressive rock/metal – att genom att låta illa ibland framstå som desto bättre när man väl är bra. Kontrastverkan.
Falling Into Infinity från 1997 är knappast Dream Theaters bästa. Hittills håller jag Images and Words från 1992 högst, men det kan ändras det med. Dream Theater har nämligen en förmåga att smyga sig på mig. Jag upptäcker nya favoriter lite nu och då bland låtar jag hört tidigare och knappt lagt märke till. Och så plötsligt träder det fram nånting och jag är såld. Så var det med till exempel Surrounded – ett fantastiskt litet mästerverk som jag måste ha hört flera gånger utan att veta om det. Det är häftigt. Senast igår upptäckte jag Lifting Shadows off a Dream. Det känns verkligen som att jag aldrig har hört låten förut, men det måste jag ju rimligen ha gjort.
I alla fall. Som jag sa håller jag inte Falling Into Infinity som Dream Theaters bästa, men det var ändå det albumet som på nåt sätt slutligen fick mig att inse att jag gillar dem. Skarpt. Tidigare hade jag förvisso fastnat för enstaka låtar, som The Spirit Carries On, men i och med Falling Into Infinity vars låtar en efter en smög sig på mig i sann Dream Theater-anda öppnades mina öron på nytt. Och plötsligt, tio år efter att ha upptäckt The Joshua Tree och vänt hårdrocken ryggen, är jag tillbaka i nåt slags metal. Jag betvivlar dock att cirkeln är sluten. Det vore tråkigt om jag aldrig mer upptäckte något nytt, aldrig mer gjorde avstickare från den musikaliska stig jag vandrar på. Då kan jag lika gärna börja lyssna på dansband. Eller lägga mig ner och dö.
Pust! Det var sju det, och det var sannerligen inte lätt, men det känns ändå ganska givet att det är just dessa sju som betytt mest. Den enda skiva som inte känns helt självklar i samlingen är Simple Minds Street Fighting Years. Jag skulle möjligen ha kunnat nämna Skin och deras lite funkiga hårdrock som jag fastnade för ett tag, men Skin känns mer som en återvändsgränd i min utveckling. Något jag provade, gillade, men som inte ledde vidare.
Vilka är dina sju?
Andra bloggar om: musik, steelheart, u2, peter gabriel, simple minds, fish, dave matthews band, dream theater, intressant?
- Citationstecknen eftersom det inte är det “riktiga” Steelheart. Miljenko Matijevic jobbar vidare med nya musiker men med det gamla bandnamnet. Det låter inte särskilt mycket som det gamla Steelheart längre heller – fast det kanske är tur. Det vore pinsamt om ett helt nytt band imiterade ett inte särskilt känt band från förr. [↩]
- Rätt ska vara rätt: Andra gången fick jag faktiskt skivan av Drottningen. Mitt första ex ligger fortfarande hos ett ex. [↩]
Och du förde sedermera budkavlen vidare (Fish, Internal Exile) till mig. :)
Givetvis! Multi Level Marketing. ;)
Fish är fantastisk, men jag tycker nog att skivan Internal Exile är en av de svagare han gjort. Ett par otippade (Fish och Steelheart) på listan men trevligt att se lite fler än jag göra reklam för Fish. Bästa skivan med Dream Theater är för övrigt Awake från 1994, och vad gäller DMB så älskar jag “Before these crowded trees”.
Ska försöka mig på en lista jag med, kommer nog ta några veckor om man ska lägga ner den tid något så här seriöst kräver.
Du är ju inte riktigt fisk (ha-ha)! Internal Exile är hans bästa. Visserligen tycker jag det mot bakgrund av att det också var den skivan som öppnade Fish-världen för mig.
Before these crowded street är helt klart en bra skiva; troligen DMB:s bästa studioalbum. Och jag håller på att beta av Awake mer enhetligt så att säga. Tidigare har jag bara lyssnat på vissa låtar lite på måfå. Känns helt klart som en bra platta.
Oj, en sån där lista vill jag nog också göra.
Beträffande Fisken så försökte jag ju faktiskt introducera dig till Marillion först och främst. Men du tyckte ju bara, vill jag minnas, att Fish lät som Phil Collins :D
Ouch! Har jag sagt det?
Jag minns faktiskt inte att du försökte presentera Marillion för mig. Däremot tycker jag än idag att Marillion är ett hyggligt band, men jag har aldrig riktigt tagit till mig dem.
Och jag tycker definitivt att du ska skriva en liknande lista. Jag förväntar mig det rent av.
Frestelsen blev för stor. Både blogg och lista skapad.
-> Josh & West
Det där med Derek W Dick’s röst är lite märkligt; när jag gick på konserten i Stockholm där han framförde “Raingods with zippos” och hörde den pulserande inledningen (“Faithhealer”?) visste jag inte vad öronen hörde. Det var BÅDE Phil Collins och Peter Gabriel på en och samma gång (så inte undra på att Tony Banks anlitat Fish till ett par av sina soloplattor). Mycket fascinerande! Uppriktigt sagt, karln skulle ju bli multimijonär och få världens karriär om han gått med i Genesis när Collins slutade (jag gisar att han måste ha fått ett erbjudande). Och jag tror dessutom att bandet hade fått en vitalisering som de så väl behövde. Därmed intet ont sagt om Ray Wilson som på sitt eget vis är en bra sångare (om än inte en typisk Genesis-sångare). Nå, nog om detta. Här är listan på mina sju CD-skivor som ligger i mitt survival-kit under sängen, redo att medtagas när flyglarmet går…
1. Pink Floyd “Wish you were here”. Det är väl fusk att välja samlingsplattor? I annat fall får denna skiva ge plats för “Echoes”. Men då missar jag låten “Have a cigar” med Roy Harper. Att leva i en värld utan “Shine on you crazy diamond” är otänkbart i v f s h.
2. Fleetwood Mac “Behind the mask”. Jag vet; många tycker att man skall välja “Tusk” och “Tango in the night”. Men jag finner föga behag i Stevie Nicks whiskeybrutna stämma. “Behind the mask” var faktiskt min första poporinterade skiva som jag haft någon större behållning av. Passar utmärkt i bilstereon.
3. Genesis “Selling England by the pound”. Gitarrsolot på “Firth of Fifth”… ja, jag skulle kunna sälja min själ till djävulen för att kunna spela som Hackett. Frågan är om han inte spelar det ännu bättre på sin skiva “Genesis Revisited”.
4. Dream Theater. Ja, jag upptäckte bandet med precis samma skiva som Josh[ua Tree], och lade den mer eller mindre olyssnad i skivsamlingen. Med ny bil och tillhörande skivspelare behövde jag lite road-music och blev frälst, i synnerhet på låten “Peruvian Skies”. Men det är inte denna skiva jag tar med mig ner i skyddsrummet; det blir istället live-trippeln “Live Scenes from New York”. Helst skulle jag ju vilja ha den med de brinnande skyskraporna på omslaget, men denna utgåva drogs in redan samma dag; 11 september 2001… Detta live-album innehåller “Metropolis pt1″, “Change of Seasons” och “Learning to live”.
5. Porcupine Tree “Stars Die (The Delerium years)” faller egentligen in under samlingsalbum, men i mitt tycke fungerar detta dubbelalbum som en över två timmar lång hörselorgasm. Och låtarna som Steve Wilson i övervägande andel ligger bakom har stark Floyd-känsla, vilket han påstår sig ångra den dumme f-n. Måhända är det därför han gjort om dagens Porcupine Tree till ett metal-band? Steve Wilson är bror till ovan nämnde Ray Wilson. Och Steve wilson har dessutom producerat Fish vid ett tillfälle.
6. Niel Young “Mirrorball”. Det skall sägas först som sist; jag hatar Pearl Jam. Eller rättare sagt, jag hatar att min forne granne spelade Pearl Jam på sin stereo mitt i natten på högsta volym, ibland ända inpå gryningen. Men eftersom jag gillar Niel Youngs rockiga och råa “Mirrorball” så inser jag att felet inte ligger i Pearl Jam, utan i deras fans.
7. För att inte helt avslöja mig som en obildad barbar utan den minsta antydan till sofistikation har jag packat ner Pjotr Tchaikovskis “Greatest hits” i nödlådan. En gudabenådad kompositör som förgyllt min och många andras musiköron med “Svansjön”, “Nötknäpparen” och “1812″. Han må vara tvestjärt, men det tycks de flesta i den där branchen vara och ha varit. Vilket osökt får mig att fundera på om inte jag borde slänga med något samlingsalbum med David Bowie. Nä… jag låter bli. Det var bara sju skivor man fick ta med sig.
Tjohoo!
DMB är nästan okända i Sverige och det är lite synd tycker jag. De kvalar inte in på min 100-lista, men visst är de bra!
Kul med Simple Minds också. Där väljer jag New Gold Dream istället…
Tror att du borde kolla in band som King’s X, Tea Party, Third Eye Blind, Better than Ezra och flera andra lite udda rockband. Vill inte gärna kalla dem för progressiva. Ta sedan ut svängarna lite till och lyssna på Incubus och Tool.
100-lista?? Jag är så pass kräsen att jag aldrig skulle få ihop en 100-lista. :)
Tack för tipsen. Ska kollas upp.
Ska kanske erkänna att det tog mig ungefär fyra år att uppskatta “Awake”, första gången jag hörde den var jag blott 15 år och förstod inte dess fullskaliga kraft. På den tiden gillade jag “Images & Words” bäst som visserligen än i dag är en favoritskiva men den är inte lika personligt betydelse full för mig som “Awake”.
Jag hade också väldigt, väldigt svårt för Awake i början. Jag lärde mig att tycka om den men jag kan fortfarande störa mig på att LaBrie bitvis sjunger som en jävla kråka på den skivan. Den karln ska inte försöka låta tuff :)
Jag börjar få upp ögonen för Awake. Tidigare nämnda “Lifting Shadows” och “6:00″ går jag omkring och hummar på.
åå! härlig musiksmak!
Joshua Tree är bara för grym. de ska ju ge ut massa “ny-gamla” låtar från den skivan nu i december!
Fast Achtung baby toppar min lista :)
Ny-gamla? Åfan, det hade jag ingen aning om. Måste kollas upp. Tack för tipset.
[...] åsido, det finns faktiskt ohyggligt mycket bra på S. Simple Minds, Skin och Steelheart har jag nämnt tidigare så det känns inte så kul att tipsa om. Funderade på the Scream ett tag, men ändå inte. Sting [...]