Det senaste inom fuskjakt
Läser hos Schmut och blir alldeles matt. Schmut har problem med Försäkringskassan och är sjukskriven för utmattningssyndrom, och när hon försöker reda saker med FK utspelar sig följande:
När jag påminner henne om att jag är sjukskriven och att hon kan se orsaken till detta i sina papper så är det kanske inte så svårt för henne att förstå att jag inte ringer och kollar att de gör sitt jobb, så säger hon
“Men du låter ju väldigt energisk just nu för att vara sjukskriven”
Jag undrar: Är detta det senaste inom häxjakt på bidragsfuskare? Ett slags modernt vattenprov. Skit i att betala ut bidrag till den som påstår sig behöva det. Den som ringer och hävdar sin rätt är frisk nog att bråka och således frisk nog att arbeta och ska inte ha några bidrag. Den som istället ligger hemma och svälter ihjäl eftersom den inte orkar bråka var troligen sjuk nog och berättigad att få bidrag, men vad fan; lite svinn får man ju räkna med.
Andra bloggar om: bidrag, bidragsfusk, försäkringskassan, schmut, häxjakt
Jag är sjukskriven för en mycket påtagligt och välbeskrivet syndrom med avancerade och tidvis livshotande komplikationer som rätt nyligen har krävt sju veckors sjukhusvistelse. Jag har varit sjukskriven sedan jag blev sjuk våren 2003 i olika omfattningar. Försäkringskassan är i vilken situation man än befinner sig som sjuk inte särskilt rolig att ha att göra med. Turerna har varit många och deprimerande och det enda det gör egentligen är att cementerar uttrycket att man måste vara kärnfrisk för att orka vara sjuk. Nu har jag stödperson och ett helt vårdlag runt omkring mig och som jag kan vända mig till om saker och ting blir för urjävliga. Så har det inte alltid varit. Utan det stödet vet jag inte i vilken situation jag hade befunnit mig i just nu.
Jessika’s last blog post..Hemgjorda singoallakex
Och om det ankom på mig skulle vi införa kölhalning för vissa politiker och börja med socialförsäkringsminister Husmark Pehrson som inte har begripit ett jävla dugg av någonting.
Jessika’s last blog post..Hemgjorda singoallakex
Ahh…ett äkta moment 22 va?
Carina’s last blog post..Bus eller godis
Jessika: Visst måste man vara frisk för att orka vara sjuk. Det är ju så det fungerar. Eller inte fungerar, snarare. Skönt att du har uppbackning nu åtminstone.
Carina: Japp, som ett moment 22 beskrev Schmut det också.
Det är ju så… Om dom som behöver bidrag inte får det och dör… Så har vi ju gjort en samhällsekonimisk vinst som heter duga!
Det är en plan bakom allt.
Fiffigt. På mitt jobb har vi ältat slöserier på sistone. Slöseri är allt som inte är värdeskapande. Och såna där sjuklingar är ju definitivt inte värdeskapande.
Och när man själv blir sjuk då antar allt snack om värdeskapande en helt annan dimension av skitsnack. Då inser man att precis alla kan bli sjuka och att det faktiskt är så att man kan befinna sig i sängen och knappt orka ta sig från den till badrummet och tillbaka, där jobb tio timmar i veckan än mindre är en möjlighet. När man pratar med förakt i rösten om “sjukskrivna” så vore det bra om man mindes det; att det är knappast livsdrömmen får någon, att vakna upp en morgon och inse att jaha, that’s that. Spektrat för sjukdom är enormt, men samma spektra av sjukdom kan ändå drabba precis alla. Då ser saken plötsligt helt annorlunda ut.
Jessika’s last blog post..Hemgjorda singoallakex
Jessika: Du behöver inte föreläsa för mig om det. Jag knaprar antidepressiva – jag vet ganska mycket om att inte orka. Största delen av den värsta tiden var jag inte ens sjukskriven eftersom jag t o m saknade den ork det krävs att BLI sjukskriven. Därefter fick jag ändå inte en spänn från FK eftersom jag gått hemma och varit odokumenterat sjuk för länge.
Nu vet jag iofs inte om du riktade dig direkt till mig med den kommentaren eller inte, men när jag pratar om sjukskrivna (på ett nedlåtande sätt) så är det enbart med sarkasm i rösten.
Åh, det förstod jag. Oroa dig inte. Ämnet gör mig bara automatiskt jävligt förbannad, särskilt när försäkringskassan är ute och far igen.
Jessika’s last blog post..Hemgjorda singoallakex
Det är ett jävligt ämne, ja.
Jag ber om ursäkt om du fick uppfattningen att jag tog ett bett om strupen på dig och skakade hårt.
Jag borde ofta sova på saker och låta mitt temperament och humör som är en smula anfrätt av sjukdom (neurobiokemi – vart tog de jämna nivåerna av signalsubstanser vägen?) och den här gången kom du tyvärr i vägen. I vanliga fall använder jag min egen blogg för att skälla livet ur försäkringskassan och andra idiotiska myndigheter som ser till att man kvickt hamnar i moment 22. Som det var ens livsprojekt att bli sjuk liksom.
Jessika’s last blog post..Hemgjorda singoallakex
Du behöver inte alls be om ursäkt.
De där tongångarna stötte jag på redan i början av nittiotalet, det vill säga förra gången det var dags att hyfsa till försäkringskassans statistik.
“Men du verkar ju väldigt energisk just nu.”
(Nej, jag verkar och är desperat just nu, ni hotar min enda “försörjning”!)
“Du klarar ju att ringa hit”.
(Se ovan)
“Du är ju så välformulerad”.
(?!)
Mig lyckades de, då, utförsäkra “på grund av otillräcklig diagnos”.
Med en ekonomi som redan var urholkad, som den ju blir när man är långtidssjukskriven, blev det fyra års ännu större ekonomiskt helvete, innan jag “blev med (tillräcklig) diagnos” och kom in i systemet igen.
Försäkringskassan och politiker (oavsett partitillhörighet) som ska hyfsa statistiken, så att det ser ut som om de gör något, är specialister på att skapa momment 22 för folk…den gamla hederliga gordiska knuten, är en baggis i jämförelse.
Nina’s last blog post..Konsert igen. (Joystick 2.0)
Fy fan!
Tror att det finns två samverkande problem med offentliga förvaltningar. Det ena är att saker är onödigt krångligt och snårigt, oavsett varför. Det andra är den mänskliga faktorn. Idioter finns överallt, men en idiot på FK kan ställa till så mycket mer problem än en idiot på ICA.
Men nu har vi ju den nya “trevliga” socialförsäkringsministern Husmark-Persson som menar att det som kan tolkas som hårdare tag (sjukskrivningsgränser etc) bara är en omsorg om individen så att den inte ska passiviseras och skadas utan snabbt som fan tillbaka till arbetsmarknaden. Jomenhejsan.
Nu vet jag varför det tog mig så lång tid innan jag kunde börja jobba igen – jag var inte så sjuk att jag inte kunde jobba innan – jag hade bara fått vänta för länge på ÅTGÄRDER. Om försäkringskassan ska fortsätta erbjuda de “åtgärder” de erbjöd mig så är vi illa ute. Innan min nya handläggare så ringde den andra en (!) gång under två år. Jag har TACK OCH LOV aldrig levt under hotet av att bli ifrågasatt och sedan stå där utan någon ekonomisk bas överhuvudtaget, men det är främst för att min diagnos är så tydligt motiverad.
Gud, jag borde ställa upp i boxningsmatch med den där Husmark. Här i ena hörnan Jessika, i den andra en politiker med nada verklighetsförankring.
Jessika’s last blog post..Ignorance is bliss
Jag håller med om det där med nada verklighetsförankring. Jag förstår förvisso hur politikerna tänker – man har från samhällets sida gjort för lite för att rehabilitera sjuka. Att bara gå och dra benen efter sig mot bidrag är det nog få som mår bra av, egentligen. Men problemet är ju att man måste börja med att sätta in just åtgärder för att hjälpa människor komma på fötter. Att bara strama åt och misstänkliggöra alla är verkligen att börja i fel ände.
Definitivt håller jag med om att det i längden är skittråkigt att inte ha ett sammanhang. Jag är i trettioårsålders, jag vill inte skaffa mig en identitet som främst går ut på att jag är sjuk genom att gå med i någon förening för långtidssjukskrivna. Det vore att kapitulera inför något jag har förbjudit mig själv att kapitulera inför. Jag blev uppsagd från jobbet i april och blev arbetsbefriad under uppsägningstiden. Under tiden har jag haft ett sjukdomsskov men det tar vi en annan gång. Nu orkar jag med att börja arbetsträna igen, men det finns en sådan utbredd föreställning att man går hemma för att det är roligt eller för att man inte vill. Jag har så j-a tråkigt men nu om någonsin behöver jag hjälp tillbaka och jag behöver en modifierad arbetsmarknad. Tidigare så var jag hemma när jag mådde som värst och jag har nu ingen som helst aning hur den tiden har passerat, när jag orkade jobba igen då jobbade jag. Det är enkelt att fastna i att vara hemma, man inrättar sig i sina rutiner men i mina rutiner ingår jobb. Det behöver försäkringskassan jobba snabbt som sjutton med när någon är sjukskriven att nej, det är inte bra att vara sjukskriven i ett år för ryggskott. När hela insikten om sjukdomen ramlade ner över mig som om Everest hade blivit smågrus så blev jag väldigt deppig; kom inte ur sängen deppig. Välmenande människor tyckte att jamen du kan ju jobba 2 timmar åtminstone, bra att komma ut och sådär. Jo, förmodligene men det förutsätter att man kan stiga upp ur sängen, klä på sig och hitta till jobbet och sedan inte drabbas av ångest hela tiden.
Hela bidragsbiten vet jag inte om jag håller med dig, inte själva förekomsten av det utan det faktum att ibland har man inget annat val och det där om att dra benen efter sig men så är jag kanske en person som under lång tid inte insåg sitt eget bästa; jag ringde från sjukhuset och sa till min chef att jag kommer snart tillbaka, någon vecka eller så. Tre timmar senare låg jag på intensiven. Det är roligare att jobba, främst får man mer pengar, men jag har aldrig uttryckt mig så att jag går på bidrag. Jag skulle hellre vara en välbetald pinfrisk ja, någonting men livet artade sig inte riktigt så. Nu börjar man muttra lite om sjukersättning och det ingår definitivt inte i vad jag hade tänkt mig om livet men om jag inte orkar/kan/är frisk nog för att orkar jobba mer än x timmar då kommer den där sjukersättningen att bli ett faktum oavsett vad jag vill eller inte. Och faktum är att jag redan nu vet att jag inte kommer att orka jobba heltid igen. Ingen kul insikt vid 31 års ålder men min kropp sabbar sig själv, 14 timmar/vecka på mitt gamla jobb föranledde att jag sov 4 timmar när jag kom hem. Och det funkar inte längre. Vill jag bli äldre än 50 så får jag vara så jävla god att ta hand om mig själv. Rutiner kallas det tydligen ;). Äta, sova och sånt på bestämda tider. Och jag var en rebell förut. Jag festade livet. Kunde vara på party från tio till fem, sova två timma och gå och tenta kl. 9. Mat? Instant noodles. Och så var det innan jag blev sjuk också, jag for runt som en flipperkula. Livet är lugnare nu, per nödvändighet, men ibland kan jag sakna det där att jag inte behövda bry mig. Kom jag hem kl. 9 på kvällen så var det väl ingen större katastrof om jag åt knäckebröd och gick och la mig vid midnatt och sen var på jobbet kl. 7. Hur osexigt det än är att det än är att inte jobba heltid. Och vilken ångest det framkallar i det här politiska klimatet.
Jessika’s last blog post..Ignorance is bliss
Nu känner jag mig tvungen att förtydliga: Med “att bara gå och dra benen efter sig mot bidrag” handlade just om bristen på sammanhang som du nämner i inledningen på din mastodontkommentar. Klart att man ibland har något alternativ. Klart att det finns människor som kanske aldrig får ett alternativ. Självklart ska inte dessa behöva skämmas över det, man har bara de förutsättningar man har. Men vad jag också menar, och vad jag tror att politikerna menar, är att vi har skapat ett klimat där en långtidssjukskriven person inte får hjälp att ta sig tillbaka till att vara självförsörjande (något som, om det är möjligt, antagligen är bäst för alla parter). Man får hjälp att överleva, inte att leva, skulle man kunna säga.
Fast kryckor måste alla gånger vara bättre för den sjuka än tumskruvar.
Sedan beror det ju också på v i l k a åtgärder som ska sättas in.Jag var, i ordets rätta bemärkelse, fånge på en s.k. rehabilitering på ortopeden i 1 1/ 2 år, innan jag hamnade utanför systemet!
Dittvingad av fk och en av deras läkare på premisserna ; var där eller vi drar in din sjukpenning.
Denna “rehabilitering” gick ut på att damerna sydde och herrarna snickrade, vi fick betala för glädjen att vara där (samma taxa som sjukgymnaster tar) samt för allt material vi använde.
Det förutsattes att man som långtidssjukskriven var ; osocial, oförmögen att passa tider, isolerad samt troligen tablett eller spritberoende.
Nu är jag den första att hålla med om att det ä r många som blir isolerade av att gå hemma länge, som mår fruktansvärt dåligt av att inte ha sina vanliga rutiner och det de har betraktat som sin vanliga tillvaro.
Och gudarna ska veta att det är många som, omedvetet, hamnar i tablettberoende, bara för att de tror på sina läkare.
Nu hade jag turen att inte vara vare sig isolerad, beroende eller oförmögen att passa tider, det var inte populärt…
Vad jag protesterade med all min makt över (och gör än idag!) var detta generaliserande!
De förutsatte att det var så det var och att du dessutoim var så illa däran att du inte ens visste om det.
Diskussionens vågor gick stundom väldigt höga, så här kunde det låta när jag vägrade infinna mig på de tider de hade bestämt, med motiveringen att son ännu aldrig hade behövt vakna i en tom lägenhet och ta sig till skolan själv.
Deras argument var “men om detta hade varit ett jobb”, mitt var “detta ä r inget jobb, det är en tvångskommendering och jag har a l d r i g någonsin jobbat på dessa tiderna!
“Men o m det hade varit ett riktigt jobb…” “så hade jag inte tagit det jobbet”!
“Vi ringer din handläggare, din rätt till sjukpenning kan bli ifågasatt (standardhotet) bara så du vet.
“Gör ni det, jag kommer när ungen är på plats i skolan”.
Tillslut blev jag (ofrivilligt) någon slags talesperson för resten av mina medfångar, som inte kunde eller vågade säga något om dessa ständiga idiotförklaringar…både jag och personalen var överlyckliga när de, med en operation som genomskinlig ursäkt, “kunde skriva ut mig därifrån”.
Detta är bara ett exempel (om dock det värsta) på de så kallade åtgärder jag utsattes för, innan jag blev med diagnos, vilket tog tio år, varav fyra som sagt utanför systemet.
Suck!
Nina’s last blog post..Konsert igen. (Joystick 2.0)
Jag gillar mastodontkommentarer. Ibland i varje fall :). Tack för att du står ut :), och nej några reella valalternativ finns inte och jag tror inte att det kommer att finnas oavsett regeringen och avsett hur många gånger man omorganiserar hit och dit.
Jessika’s last blog post..Ignorance is bliss
Nina: Ytterligare ett exempel på tumskruvar. Jag har varit på nåt sånt där ställe också, fast jag var dittvingad av Arbetsförmedlingen istället. Bitvis var det ett ok ställe jag hängde på, men minnet förmörkas betydligt av alla “positivitetsmöten” och “lära-sig-söka-jobb-kurser”. Där satt jag tillsammans med idel snart-pensionärer och långtidssjukskrivna som skulle lära sig använda en dator och övertygas om att det visst fanns arbetsgivare som ville anställa en person som inte jobbat på en jävla massa år och bara var nåt år från en pensionering. Lära mig skriva personligt brev och meritförteckning. Jag kunde redan, jag hade redan min meritförteckning nedtecknad. Om något så sänkte det mitt självförtroende.
Och så datorkursen… Tryck på “on”. Varpå femton pers undrar var “on” sitter. Innan kursledarna hade fått alla att logga in var jag klar med mina uppgifter. Lyckligtvis fanns där en handläggare som insåg att jag var minst sagt överkvalificerad, så helt plötsligt var det jag som var datorlärare istället. Då hade jag åtminstone en utmaning och en vettig sysselsättning.
En sextioplusare som inte visste var “on” satt blev så inspirerad att han köpte en begagnad dator till hemmet. :)
Jessika: Kör hårt du. Du tröttar inte ut mig i första taget. ;)
Josh.Ack du arme!
Tack och lov att det fanns en vettig människa där, åtminstone!
Visst behövs det åtgärder, men att förfalla till ren idioti och utgå från att “alla simulerar” för att berättiga tumskruvsåtgärder, är och förblir kränkande och förödande.
Naturligtvis mår alla bäst av att kunna göra någonting, men det ska ju vara relistiskt och genomförbart…”åtgärder” ska väl, vid alla större och smärre djäflar bygga upp, inte sänka en människa?!
Att tvinga in folk, antingen de är långtidssjukskrivna eller långtidsarbetslösa i något som, som bäst, kan kallas för förvaring, är och förblir nedbrytande.
Både du och Jessika har rätt, ibland blir det så att inget val finns, man är tvungen att förlita sig på de bidrag som finnes, men givetvis är det inte idealiskt, det är absolut en hjälp att överleva men inte att leva.
Nina’s last blog post..Konsert igen. (Joystick 2.0)
Jag håller, som synes, helt och fullt med.
Jessika.Det är botten när kroppen säger ifrån till den milda grad!
Även jag kämpade emot länge och väl (läs ; i åratal) skulle inte ge mig, inte lägga om mitt liv och vanor i någon högre grad, inte acceptera att det fanns vissa saker jag inte kunde göra längre, saker jag förr tagit för givet, inte sluta med ett arbete (scentekniker) jag älskade över allt annat.
Resultatet, blev jämmerligt, jag blev så mycket sämre än jag hade “behövt” bli och omläggningarna, blev jag tvungen att göra lik förbannat tillslut.
Att sluta fred med sin sjukdom och acceptera att vissa omläggningar är av nöden, är i n t e detsamma som att ge upp och se sig själv som invalid!
Det finns så många, i synnerhet i “rådande klimat” som är ursnabba med att sätta den etiketten på en och som gärna dömer ut en som mindre värd, att det inte finns skäl för att man dessutom ska spela dem i händerna genom att sänka sig själv.
Jag kämpade också, länge, mot sjukersättning, för mig var det detsamma som att ge upp och låta sjukdomen vinna över mig, sedan kom jag till insikten, att jag kunde ha den, som en någorlunda trygg plattform, medan jag lärde mig leva med min sjukdom och själv (eftersom inga “åtgärder” fungerade för mig) kunde hitta vägar att skapa ett nytt liv, det går!
Även om det nya livet inte var eller är, vad vi hade väntat oss eller velat, är det trots allt ett liv.
Vi väljer själva hur positivt eller negativt vi ska se på det livet och hur mycket livsglädje det ska få finnas i det.
Nina’s last blog post..Konsert igen. (Joystick 2.0)
Nina –
Låt mig formulera mig såhär. Genom åren har jag stött på många människor som liksom jag har komplicerade sjukdomstillstånd och som ofta har kommit att identifiera sig starkt med det. Det är nästan det första man säger när man träffas och det blir lite grann som spik i foten-syndrom där man ska överträffa varandra i lidande. Jag börjar mer och mer förstå att sjukersättning är en realitet förr eller senare. Mina anhöriga lider mer av den insikten än vad jag gör. Läkaren planterade fröet om sjukersättning för flera månader sedan för att jag skulle kunna tänka på saken, vänja mig vid det, göra det mindre chockartat när väl ett förslag kommer och ett förslag KOMMER att komma.
Genom att inse hur lite ork det faktiskt fanns, att litet mer än två timmar om dagen blir sex med en fyratimmar lång tupplur, hur mycket livskvalitet är det. Jag ÄR nöjd med mitt liv även om det kanske inte låter så. Innan jag blev sjuk hade jag mitt jobb och ja, det var vad jag hade. I sjukdomens bakvatten hittade jag andra saker att fylla min tid, att springa maraton är självfallet uteslutet, men jag har blivit en utpräglad matnörd och en amatörbotaniker, bland annat. Jag har vårdats så ofta på sjukhus för livshotande sjukdom att det verkligen handlar om här och nu, en känsla man inte kan förklara förrän man har varit där själv. Men det är ändå en process som tar tid. Jag blev sjuk när jag var 27. Vid den åldern har man inte tänkt sig kronisk sjukdom, jag hade åtminstone inte gjort det. Man har inte tänkt sig framtid, eller något så mondänt och oviktigt kanske som livförsäkring och extra sjukförsäkring. Och inte en som kan, och i mitt fall har varit progressiv. Att anpassa mig och skapa mig ett annat sorts liv, lika bra om inte bättre än mitt gamla, den processen fortsätter men lätt är det inte, men i valet mellan att leva eller dö så väljer jag att leva. Det är i slutänden jag som definierar om mitt liv är värt att leva, och det har jag tyckt ända sedan jag har varit sjuk, även när det har krisat utav bara helvete, rent fysiskt.
Jessika’s last blog post..PR-mejl; ett mått på kändisskap?
Jessika.visst blir det ofta så, att det inte bara identifieras utan ska tävlas om vem som har det värst.
Offerrollen, är tacksam för många och en del ser aldrig hur högt pris den har.
Jag är så glad att du också har hittat saker som ger livskvalité och som det inte fanns plats eller tid att upptäcka i det första livet, nej marathon är ju uteslutet (lika uteslutet som att undervisa i dans) matlagning får så mycket större plats och istället för botanik, tackar jag vem som än har skapat mig, för att jag alltid har varit bokmal, tror att jag hade blivit tokig annars.
Skriva, promenera när väder och temperatur tillåter det och så vidare.
Nu är min sjukdom, tack och lov inte livshotande och kommer aldrig att bli, jag fick upp mina ögon för den (läs ; kunde inte blunda längre för att något var rejält fel) vid 29, även för mig då, var tankar på pension och sjukförsäkringar fjärran…
Ja, är det någonting man lär sig som kroniskt sjuk, förutsatt att man inte cementerar sig i offerrollen, så är det att ta vara på här och nu!
Jag önskar dig lycka till, frihet från fk´s dumma trakasserier och hög livskvalité!
Nina’s last blog post..Konsert igen. (Joystick 2.0)
[...] Försäkringskassan… vad ska man säga? Schmuts verklighet visar att försäkringstjänstemän borde ta en fundering över det här med empati, konsekvens och kontext. För att inte säga att vi idag borde kunna samordna olika databaser för att inte hamna i såna här situationer. Josh är självklart skarp. [...]