Norge – ett ruttet land?
Fyra svenskar har blivit portade från den kommande fotbollslandskampen mellan Norge och Turkiet. Skälet är att de har turkiska efternamn, rapporterar DN. Bakgrunden är den att de fyra herrarna inte anser sig vara några fanatiska fotbollsfans och därför har de inte velat boka plats på den för turkar avsedda läktarsektionen. De ville sitta bland vanligt folk, säger de själva, och bokade utifrån det. Det gillades emellertid inte av det norska fotbollsförbundet som avbokade biljetterna efter att ha upptäckt de turkiska efternamnen.
Givetvis tycker de fyra att det är åt helvete, men när de börjar härja om att det är rasism är jag inte längre säker på att jag håller med. Skälet till att man skiljer på folk och folk under fotbollsmatcher är säkerhet. DN skriver om de här fyra som svenskar, och visst är de svenskar i bemärkelsen att de är medborgare, men under fotbollsmatchen kommer de att vara turkar. Vad skulle de annars ha för intresse av den där matchen? Hur många Svenssons åker över för att titta på Norge – Turkiet? Och om jag går på hockey här i Södertälje när Brynäs är på besök så är jag brynäsare, inte södertäljebo. Visserligen haltar den jämförelsen något eftersom det då finns två klacksektioner, och en öppen läktare där det är fullt tillåtet för mig att vara både och. Men jag kommer obönhörligen att avvisas från SSK-klackens sektion, och det är för min egen skull.
Då tycker jag i så fall att det finns större anledning att höja på ögonbrynen över att norrmän med turkiska namn inte får sitta på den “allmänna” läktaren. Eller, de får, men bara om de inte jublar om Turkiet gör mål. Där är gränsdragningen svårare, ty när det nya landet möter det gamla är det fullt möjligt att man håller på det nya. Då ska man inte behöva känna att man förväntas hålla på det gamla. Det är också snårigt såtillvida att en familj som går på matchen kan bestå av t ex föräldrar som håller på sitt gamla land, där de är födda, medan barnen håller på det land där de är födda. Eller tvärtom; föräldrarna håller på det nya landet där de har byggt sig ett nytt liv, medan barnen håller på det gamla eftersom de upplever utanförskap i det land de är födda. Hur som helst: Ska då inte den familjen få titta på matchen tillsammans?
I slutänden handlar det dock ändå om säkerhet. Det betyder inte att norska myndigheter förväntar sig att turkarna ska ställa till problem, utan minst lika mycket att man inte kan garantera deras säkerhet. “Apburar”1 och annat är till lika mycket för att skydda dem som befinner sig i buren som dem utanför.2
Ändå är jag lite kluven. Historien luktar lite illa, det medges, men frågan är om det är råvarorna eller medias kryddor som stinker. Jag är förvisso säker på att en viktig EM-kvalmatch mellan Norge och Sverige skulle hanteras på samma sätt; ditresta svenska supportrar skulle avskiljas från norrmännen. Det är bara naturligt. Jag har dock svårt att tro att man skulle belägga svenskättade norrmän eller ens svenskar boendes i Norge med samma restriktioner som nu sker. Och det stinker, givetvis.
Brassarna brassade på i Stockholm efter VM-guld 2002. (ovan) Men när turkarna firade VM-brons (nedan) dagen innan var det många som blev provocerade. Det är skillnad på olika.
Andra bloggar om: norge, turkiet, turkisk, turkar, svenskar, fotbollintressant?
- Det galler som byggdes i Gavlerinken en gång i tiden för att stänga in bortaklacken kallades just “apburen”. [↩]
Efter mycket huvudbry bestämde jag mig för att “de” passade på bägge ställen i meningen. Är dock inte helt säker och konsultering av andra lekkvinnor gav inte heller några definitiva besked.Se kommentar. [↩]
Skitbra. En analys som ger mig alla vibbar av att vara helt korrekt, och därmed en sådan man önskar kunde platsa som sportkrönika i dagspressen, med grymma formuleringar som: “frågan är om det är råvarorna eller medias kryddor som stinker..”
Ozjeppe’s last blog post..Vems röst vill du inte ska läsa din talbok?
Tack och bock. :)
Och jag vred och vände på orden ett varv men kan verkligen inte komma till någon annan slutsats än att det ska vara “dem”. Gånger två. För något annat blir bara fel. Ska du säga “de” måste du skriva om meningen i stil med att “De innanför skyddas av buren, liksom de utanför”. Men man skyddar “dem” och inte “de”. Punkt liksom.
Åh, vad skönt det är när man känner 100% säkerhet om hur det ska vara! :)
Och förresten: “råvarorna eller medias kryddor” var kanonsnyggt!
Det får mig osökt att tänka på kontoret vid lunchtid, då (bl.a) låglönekollegorna värmer medhavd mat – jag sitter väldigt nära köksdelen och det är långt ifrån alltid doften av kryddorna känns positiv.
Tack Mia. En enkel och tydlig förklaring. Klart man skyddar “dem”, oavsett efterled. *lagar*
citerar enkelt tips från författarwebben där man kan få vissa skrivregler klarlagda
http://www.studentlitteratur.se/o.o.i.s/5017
De och dem
Personliga pronomen finns i subjektsform och objektsform.
Exempel:
subjektsform
de
vi
objektsform
dem
oss
Om du tvekar mellan de och dem kan du ersätta de med vi och dem med oss. Då hör du oftast vad som låter bra och kan på så sätt välja rätt.
Exempel:
– För de/dem som vill åka med avgår bussen om en timme.
(Om du ersätter de/dem med vi/oss hör du att oss låter bäst och då är det alltså objektsformen dem som gäller.)
Kan nog bäst sammanfattas med
” Die Fahne hoch! Die Reihen fest geschlossen!
SA marschiert mit ruhig-festem Schritt…”
*tramp tramp*