Skip to content

Vilka fler dörrar vill Milton stänga?

Ska en dömd mördare få bli läkare? Anders Milton tycker inte det, och skriver på DN Debatt att samhället borde stänga den dörren. Han anser att den aktuelle mördaren inte borde ha fått utbilda sig till läkare till att börja med. Han borde ha stoppats redan där, eftersom han ändå omöjligen kommer att få en anställning.

Jag ställer mig tveksam till Anders Miltons argumentation. Först och främst måste det väl ändå vara upp till var och en att utbilda sig till vad man vill? Det finns massor av utbildningar som inte leder till några jobb men som man ändå läser för sin egen skull. En medicinsk utbildning låter förvisso lite väl tungt för att vara hobby, men det är ju också upp till individen att ha självinsikt och inse att han eller hon kanske ändå aldrig kommer att få anställning. Jesper Odelberg kommer aldrig att bli läkare (för han kan inte låta bli spriten) men ska han portas från utbildningen för det?

Jag förstår den reflexmässiga olusten inför att ha en mördare som läkare. Den är inte svår att förstå. Men det är ändå så att om vi ska det rättssystem vi har, då måste vi också tro på det. Då måste vi gå med på att en person som avtjänat sitt straff, genomgått den rehabilitering som bjudits, också kan återgå till samhället. Visst kan man ändå ha restriktioner, kanske, men då börjar det handla om gränsdragningar: Vilka restriktioner ska gälla för vilka brott? Och då blir det snårigt, för då ska det antingen stolpas upp på förhand (trubbigt) eller bedömas från fall till fall.

Ska mördaren få utbilda sig till jurist till exempel? En dömd mördare skulle kunna bli en utmärkt jurist med förstahandskunskap som ingen annan jurist har, men kunskapen kan också användas för att komma undan med nästa mord. Om inte; får rånare bli jurister? Får rånare bli butiksbiträden i en kvällsöppen mack? Ska inbrottstjuvar få jobba på dörrfabriker? Ska biltjuvar få bli bilhandlare? Det sistnämnda vore ett steg i fel riktning; biltjuvar är nog hederligare än bilhandlare.

Anders Milton nämner en sådan restriktion själv:

På motsvarande sätt försöker samhället undvika att personer som begått övergrepp mot barn får anställning inom barnavården eller skolan. I dessa fall, med den ojämvikt som finns i relationen mellan barn och den vuxne, tror vi inte på att terapi och avtjänade straff verkligen har tillräcklig effekt.

Men när det gäller just övergrepp mot barn så handlar det antingen om en sexuell läggning, en personlighetsstörning eller möjligen psykisk sjukdom. Psykiska sjukdomar går förvisso att bota, men inte läggningar och störningar. En mördare behöver ingalunda vara störd eller gå igång på att döda människor. Mördaren behöver inte heller vara psykiskt sjuk eller labil. Till skillnad mot övergrepp mot barn, som handlar om förövarens tillfredställelse, så kan det finnas fullständigt rationella skäl till att mörda någon. Därmed finns det ingen anledning att tro att mördaren skulle ha lilla julafton på sjukhuset.

Milton tar också upp en märklig liknelse när han jämför läkare med poliser och domare:

En liknande olust kan man känna inför domare och poliser som begått allvarliga och omdömeslösa brott. De bedöms, rätt eller orätt, efter en strängare skala i det allmänna medvetandet eftersom deras moral, goda omdöme och rättskaffenhet är en förutsättning i deras arbete och en förutsättning för vår tilltro till rättssystemet.

Om man inte kan lita på domares och polisers oväld och personliga integritet finns risken att vi tar rättskipningen i egna händer därför att vi inte tror på rättsstatens löften.

Jämförelsen haltar betänkligt, eftersom den utgår från brott som begås efter att domaren eller polisen blivit just domare eller polis. Därmed blir det lite att jämföra äpplen och päron. Jag förstår dock vad han är ute efter; vissa yrkesgrupper har helt enkelt högre krav på sig eftersom de är samhällsbärare: Poliser, domare, läkare.

Deep|edition förekom jämförelser med både poliser och övergrepp mot barn redan för en vecka sedan och hänvisade bland annat till statistik:

En del kommer att försöka med argumentet “men ska vi ha pedofiler på dagis kanske?” och där menar jag dels att det är fel att prata om “pedofiler” utan vad det handlar om är personer dömda för våldtäkt av minderårig – och nej, här finns en statistiskt säkerställd hög risk för återfall. Men en pedofil är inte dömd för något. Nån försöker kanske med “men ska vi ha dömda brottslingar till poliser?” och då skulle jag säga att i vissa fall skulle nog en person som begått brott bättre förstå brottslingen och därmed på ett bättre sätt kunna förhindra brott. Trovärdigheten ligger i vad en polis eller läkare gör – inte vad den enskilde personen tidigare gjort.

I själva sakfrågan handlar det dock om inte bara ett mord, utan ett hatbrott. För mig sätter det saken i ett lite annat ljus, för då börjar vi närma oss liknelsen med övergrepp mot barn. Det handlar inte längre om något personligt eller rationellt mellan mördaren och den mördade, utan om att offret representerar något mördaren hatar. Då kan patientsäkerheten ifrågasättas, ty det kommer att förekomma patienter ur samma grupp människor som hatet riktas mot.

Det är ingen lätt fråga som kan avgöras i generella termer. I grund och botten hävdar jag dock att samhället måste visa tilltro till det rättssystem det har. Annars måste det skrotas och göras om. Och om vi inte tror på att även mördare drivna av hat kan rehabiliteras, då är det enda rimliga att införa dödsstraff. Det är i så fall både billigare, humanare och säkrare. Men vill vi verkligen ha ett sånt system? Jag vill det inte.

Edit: Fröken Look har en bra vinkel på det hela:

Vad som skrämmer mig mer: alla de med högsta betyg som söker till och kommer in på läkarprogrammet, för att det är det svåraste och mest prestigefyllda man kan läsa — men saknar empati. De om några riskerar väl att hamna i ”en omöjlig situation”, vilket på sikt skadar förtroende för hälso- och sjukvården.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Published inSamhälle

30 Comments

  1. Och idag är föreningen Exits mest kända företrädare en fd NS-nazist… Borde han inte förbjudas att företräda en anti-nazistförening av Milton?

    deeped’s last blog post..Slå ner hororna i skorna

  2. Enligt Miltonskt resonemang jo. För det är ingen mänsklig rättighet att vara föreningen Exits mest kända företrädare heller.

  3. drf drf

    Ja och hur ska man göra med alla riktigt _tunga_ brottslingar, de föredetta narkomanerna som tillåts hålla föredrag för våra unga. Man får ju som vi vet värre straff för grovt narkotikabrott än för mord nu för tiden.

    drf’s last blog post..Dyrbara tårar

  4. Killen har ju inte vad jag vet blivit rehabiliterad, ändrat åsikt om sitt dåd. Tvärtom har han fortsatt i samma ideologiska spår. Dessutom förde han dem som antog honom till utbildningen bakom ljuset genom att inte berätta om sin bakgrund.

  5. Enligt de artiklar jag läst anses han ha genomgått sin rehabilitering och så, men jag har inte rotat djupare i det. Jag har ingen aning om vilka ideologiska spår karln rullar i, men lämnade en reservation för att hatmördare kan antas farligare i vården än ”vanliga” mördare. På det stora hela är jag dock mer intresserad av principfrågan än sakfrågan, och det är också principer jag skriver om.

  6. Det är väl ändå upp till arbetsgivaren vem h*n vill anställa? Jag har en ekonomisk utbildning i botten, jag är dessutom ekonomiskt ansvarsfull, varför har jag inte fått jobb som ekonom?

  7. Fast utifrån den hipokratiska eden att man inte ska göra skada och allt sånt. Ge mig en bra anledning till varför någon som har dömts till mord och det har stämplats som hatbrott, en försvårande omständighet, ska bli just läkare? För att sona sina synder?
    Jag behandlas för en rad sjukdomar. Det skulle kännas skrämmande att veta att en av dem kan faktiskt ha dömts för mord. Det finns ingenting som säger att den här mannen rent praktiskt skulle passa sämre eller bättre, men det är tanken. Han är dömd för mord. När någon är dömd för mord så har något gått snett, verkligt snett.
    Jag vill inte behandlas av någon som har begått mord. Hur någon som har begått mord kan svära den hipokratiska eden. Uppenbarligen utelämnade en hel del i sin ansökan. Man kontrolleras så in i bomben för att få bli förskolelärare. I USA kontrolleras man mot brottsregistret för att bli tandläkare.

    Om någon kan ge mig ett bra skäl till varför någon som har begått mord, just mord, jag struntar i allt annat utan just mord, ska få bli läkare så är jag villig att ompröva min inställning.

    Jessika’s last blog post..Kakor med fönster

  8. Jag tror inte att han väljer en så lång utbildning bara för att få chansen att felbehandla utlänningar till döds. Han lär nog veta att han har ögonen på sig och kommer kanske till och med att vara extra försiktig med patienter av utländsk bakgrund.

    Paradigm’s last blog post..Din chef är inte en psykopat (det bara verkar så)

  9. @jessika: för att kan redan har avtjänat sitt straff. Straffet för mord är några år innanför en mur, inte evigt fördömmande och utfrysning ur samhället. Har du själv aldrig gjort ett misstag som du ångrar och aldrig tänker göra om? Har du aldrig bättrat dig?

    Jag finner det förövrigt osannolikt att en mördare skulle genomgå en av de svåraste utbildningar som finns för att kunna mörda folk.

  10. Linda Linda

    Håller med Drottningen. Jag menar, karln får väl bli hur mycket läkare han vill, men det är väl som jag förstått ganska svårt att få vilket jobb det än är med ett mord på CV-t. Dessutom så ingår det väl vissa etikmoment i utbildningen som han kanske skulle ha nytta av att studera lite extra? Den hippokratiska eden är ingen lätt sak.

  11. Det som slår mig är att jag som regel inte VET någonting om de läkare jag träffar. Är det viktigt för mig att de för ett oklanderligt liv? Inte särskilt faktiskt. För att hårddra det blir jag hellre botad av en dömd mördare som gått vidare i livet, än felbehandlad av Dr. Rättrådig. Det är ju naturligtvis en enorm gråzon, men det bär mig emot att döma någon för resten av deras liv, känns så… medeltida på något vis.

    opassande’s last blog post..Konsten att slarva bort människor

  12. [Comment ID #30853 Will Be Quoted Here]

    Men att svära den hippokratiska eden går ju ut på att lova att vara snäll, typ, inte att lova att man har varit snäll? Men nej, jag kan inte ge dig något skäl till varför den här mördaren vill bli läkare eftersom jag inte vet vad han har för skäl. I mer allmäna termer anser jag att dömda mördare ska kunna utbilda sig till läkare helt enkelt för att brottet är sonat när straffet är avtjänat. Då är man, enligt rättspraxis, tillbaka på ruta ett.

    För övrigt var jag inne på samma tankar som opassande här ovan. Jag blir hellre behandlad av en dömd mördare än av en klant. Och faktiskt; när jag hamnar på sjukhus kan jag inte veta hur många liv min läkare har på sitt samvete genom felbehandling, slarv eller ren dumhet.

  13. Sant, man förmodas vara rehabiliterad när man har avtjänat sitt straff och om det finns något som heter tabula rasa så borde det vara då. Och uppenbarligen kom han in på läkarutbildningen och borde ha alla förutsättningar att kunna börja om sitt liv men så är det många av oss som lägger ner åratal av våra liv på utbildning och finner oss sedan arbeta med helt andra saker eller knappt arbeta alls.

    Men jag kommer ändå inte över ett rejält molande obehag. Inte vet jag om utdrag ur brottsregistret är rätt väg att gå, det var mest ett konstaterande att flera yrkesgrupper måste lämna det men läkare ingår inte däri. DN skriver på ledarplats idag:
    ”Men just i detta konkreta fall har Anders Milton rätt. Den läkarstuderande har inte begått vilket brott som helst. Det rör sig om ett ovanligt vidrigt hatbrott, och han har så sent som i år lämnat fängelset.

    Om den morddömde levt 10-15 år i frihet som laglydig medborgare och allt tytt på att han lämnat sitt gamla liv bakom sig hade saken varit en annan. Men nu blir rollen som läkare omöjlig.”

    Och det är just det. I detta konkreta fall, och i andra konkreta fall där mördare vill bli läkare så skulle jag säkert känna samma molande obehag. Gör man något SOM läkare, begår uppsåtligt brott, så får man vanligtvis om än efter långvarig utredning och handläggning sin legitimation indragen. Jag skulle f ö ha samma problem om någon som påbörjar annan vårdutbildning och/eller psykolog skulle ha begått samma brott, där liv läggs i deras händer. Samma händer som en gång förut har tagit liv.

    Jag är inte vän med kontroller och straffutdrag och herregud och kära nån och av att rulla in oss alla i bubbelplast för att skydda oss mot precis allt. Skulle en potentiell arbetsgivare fråga mig om min hälsa skulle jag upplysa om att jag har ett kroniskt syndrom, däremot skulle jag vägra att lämna in ett utdrag från Försäkringskassan över mina sjukdagar vilket är något fler och fler företag/andra arbetsgivare numera kräver.

    Kalla mig petig och ovän av rehabilitering av kriminella men hade det här gällt en civilingenjör, telefonreparatör, leksakstillverkare, fysiker whatever, men inte ett yrke inom sjukvård så skulle jag förmodligen inte känna samma molande obehag.

    Jessika’s last blog post..Kakor med fönster

  14. genji genji

    Många idag etablerade läkare tvingas att ”ta livet” av människor. Genom aktiva val, ex. ”dra ur kontakten” -besluta om nollning (0= inte sätta in livsuppehållande åtgärder vid nästa anfall mm.) Misstag vid operationer, kanske pg.a. bakfylla ,jourtjänst-trötthet osv.
    Etiskt dilemma….
    P.H. kanske i sin framtida gärning (?) kan revanschera sig,med sin speciella insikt, att mera frenetiskt söka rädda liv-och därigenom statistiskt lämna fler levande efter sig än genomsnittlig läkare idag gör….

  15. Fast vad Milton säger är att han vill hindra morddömda att studera. Det är det jag främst vänder mig mot. Huruvida någon vårdinrättning sen vill anställa den nyutexaminerade läkaren och vilka intyg och utdrag ur register de kräver in är upp till vårdinrättningen.

  16. Men man behandlar patienter redan under studietiden, må så vara under handledning.
    Jag vidhåller min skepticism tills vidare.

    Jessika’s last blog post..Kakor med fönster

  17. Gör du det. Jag försöker nämligen inte övertyga någon om att dömda mördare skulle bli exceptionella läkare. Jag försöker däremot säge att det inte finns några belägg för att de inte skulle kunna bli det, och framför allt försöker jag belysa den principiella problematik som uppstår om man börjar göra undantag i den allmäna rätten att studera.

  18. Visst, i längden blir det problematiskt, mitt gnagande obehag eller inte.

    Jessika’s last blog post..Kakor med fönster

  19. Låt avtjänat straff var det som gäller…

    Efter nyheten om den morddömde man som antagits till läkarutbildningen på Karolinska institutet skrev Anders Milton igår en debattartikel i DN där han anser att det finns vissa yrken som ska vara stängda för exempelvis denna man. Han anser att d…

  20. Bra skrivet (tjatigt men sant)! Bra vinkel också med att just de som tidigare i livet varit på fel sida av lagen ofta har kunskaper/erfarenheter eller den status/pondus som krävs för att få rätsida på de som fortfarande harvar på i brottets bana. Det där stämmer också in på bl.a. datasäkerhet. Om jag hade ett företag och ville försäkra mig om att den jag anställde hade pejl på dylikt så skulle jag inte börja leta på högskolorna utan efter personer som haft ett brinnande intresse för ämnet, dvs haft en hackerbakgrund. Intresse piskar utbildning anytime.

    En parentes och ett tillägg beträffande Fröken Looks text är att mycket empati inte nödvändigtvis är något positivt för exempelvis en läkare. För vissa yrkeskårer kan det tvärtom vara positivt för individen att empatin inte är alltför hög. Dels för att fokuset på det man ska utföra då kan bli hundraprocentig och tillförlitligt, dels för att en allt för empatisk person inom ett område där det är vanligt med empatitriggning (där man dagligen möter människor som drabbas av olycka, död etc) med största sannolikhet kommer att löpa förhöjd risk att drabbas av utmattningstillstånd.

  21. Du kan inte mena allvar med att det i vissa yrken är bra med mindre empati, särskilt i vårdyrken?
    Må så vara att vårdyrken inte längre är kall etc., men att betrakta det som bra att vårdande yrken innehas av empatilösa människor.
    Jag var undersköterska. Man handlade per automatik många gånger i akutsituationer, kände det gjorde man sen. När jag sedan fick ett annat jobb där man mötte en mängd människoöden så bet sig några få sig fast av särskilda anledningar, andra passerade. Men empati var jag tvungen att visa alla, men jag kunde inte minnas och leva mig kvar i varje enskilt människoöden. Livet fortsätter. Men en empatilös människa i ett människovårdande yrke? Aldrig i livet.

    Jessika’s last blog post..Roliga bakformar

  22. Jessika: Jag har inte jobbat inom vården själv och kan förstås inte bidra med några insiktsfulla erfarenheter, men jag tror att Thomas har en poäng. Jag tror nämligen också att man måste kunna stänga av lite för att orka, och i viss mån också för att kunna göra ett bra jobb. Sen finns det olika roller inom vården där behoven och kraven på personliga egenskaper varierar.

    Med tanke på vad jag har hört om situationen på äldreboenden är jag övertygad om att en person som bryr sig för mycket och inte kan stänga av sina känslor bryter ihop rätt snart.

  23. Jovisst stänger man av, man k an inte gräva ner sig i allt.
    Man kan inte minnas alla öden, alla som dör, allt som tynger en, men att säga att DET kräver mindre empati är ett gigantiskt hopp. Hur ska du kunna ta hand om någon om du inte kan känna med någon? Sedan är det svårt att känna lagom mycket, veta att när det är nog och inte. På mitt senaste jobb så var många mycket svårt sjuka. Nu när jag ser dödsannonser så tänker jag jaha och så byter jag sida i tidningen. Men det innebär inte att jag inte kände empati med dem, men när det kom till att släppa så släppte jag. Några levde sig kvar, de som berörde djupt. De var kanske en handfull. Två har dött varav ett var ett litet barn och då tänkte jag fan också. Jag hade tänkt på dem då och då. Man sätter upp en mur, av nödvändighet, men den muren utesluter inte empati. När jag gick hem gick jag till dojon och sedan fikade jag med min sparringpartner innan jag gick hem, jobbet kvar på jobbet. Jag är nog dålig på att förklara hur jag menar men att empati är något dåligt i människovårdande yrken gör hela tanken på att en sådan människa ens skulle försöka ha ett människovårdande yrke helt fruktansvärd.

    Jessika’s last blog post..Roliga bakformar

  24. Såvitt jag vet är det ingen här som påstår att empati skulle vara en dålig egenskap inom vården. Det är du som läser in för mycket mellan raderna. Vad som sägs ”är att mycket empati inte nödvändigtvis är något positivt för exempelvis en läkare. För vissa yrkeskårer kan det tvärtom vara positivt för individen att empatin inte är alltför hög.” Det är inte detsamma som att vare sig Thomas (som jag förstår det) eller jag vill vårdas av fullständiga sociopater.

  25. När man bryr sig så mycket att man mår dåligt av det själv. Till exempel.

    Jag ser mig själv som en tämligen empatisk person, all min spydighet och cynism till trots. Jag skulle inte klara av att jobba inom vården. Det skulle helt enkelt tära för mycket på mig.

  26. Och jag menar att det är en avvägning man som individ måste göra men att det egentligen inte har att göra med empati, det har att göra med andra mekanismer. De flesta människor är utrustade med empati (tack och lov). Inom vården och sedan genom min egen sjukdom så lärde jag mig att ingenting är givet, varesig nu eller senare. Att vårdpersonal vet det och arbetar efter det innebär inte att de har mindre empati, det är ett livsfaktum. Vissa klarar inte att livet är ändligt, eller lidande i vilken form det än kommer. Numera skulle JAG inte heller arbeta inom vården. Jag bär med mig patientens erfarenheter nuförtiden. Kanske skulle jag klara att stänga av när jag gick hem, kanske inte. Förmodligen inte. Och att bära med sig enskilda livsöden funkar inte i längden. Men lägre empati såsom jag har upplevt den har gått ut på att jamen ryck upp dig. Och det är inte vad du behöver när du är sjuk. Det är deras jobb, det är mitt liv. Samtidigt förstår jag att mitt liv inte kan stå i fokus hela tiden men ibland har jag stått i fullständigt bisarra situationer där jag har tänkt att okej, antingen är jag knäpp eller så är det något med den här situationen som bara inte stämmer…
    Och jag har aldrig besvärats av det du kallar din egen spydighet och cynism. Du diskuterar väsentligheter, om det bedrevs i ett cyniskt tonfall, då hade jag packat ihop för länge sen :).

    Jessika’s last blog post..Roliga bakformar

  27. @Jessika: Josh har egentligen redan utvecklat det jag menade men jag ska försöka dra några ytterliga strån till förklaringsstacken.

    En till mig närstående hade mot slutet av sin barnmorsekutbildning ett val mellan att jobba på en traditionell och vanlig (och ideal) förlossningsavdelning kontra neonatalintensivvårdsavdelningen på KS. Kåt på utmaningar som hon alltid varit så valde hon det senare med resultat att redan efter 3 månader hade hon utvecklat ett tillstånd som svävade mellan allvarlig depression och utmattningssyndrom i kombination med begynnande magsår. Med tanke på hur känslosam denna närstående är så var det ingen överraskning för undertecknad. Det går liksom inte att fungera med en jobbvardag där små barn lider och även avlider och där familjer spricker i sitt fundament om man inte kan distansera sig känslomässigt eller åtminstone ha ett fungerande förhållningssätt till sina känslor.

    Det jag berörde var läkare och med vetskap om hur vården utvecklats under de senaste decennierna så är den främsta kontakten med vårdtagarna en upppgift för främst sjuksköterskor och USK:or som du själv. Med det menar jag att läkarrollen alltmer går mot en hantverkarroll där man på snabbast möjliga tid skall utföra ingrepp och liknande så effektivt som möjligt. Det personliga och ”mänskliga” får sådana som du ta hand om. Jag ser egentligen inte så mycket fel i det. Om en kirurg ska karva i mig så vill jag hellre ha en cynisk och iskall dylik men med en rejält stadig och stabil hand och hög kunskapsnivå än en empatisk och social klippa utan de nyssnämnda kvaliteterna.

    Sedan tror jag det är lätt att förväxla empati som bottnar i ett äkta känslomässigt engagemang och att demonstrera empati. Det ena behöver inte per automatik vara bättre än det andra eftersom syftet med båda vanligtvis är att skapa ett positivt känslotillstånd hos den man känner/demonstrerar empatin med.

    Det finns intressanta studier på det jag nyss nämnde där man har utgått från människor kategoriserade efter hjärnhalvedominans. Människor med höger hjärnhalvedominans är normalt betraktade som mer kreativa, konstnärliga och känslosamma medan de med vänster hjärnhalvedominans är mer rationella, logiska och analytiska. Man placerade försökspersonerna i situationer där empati normalt sett förväntades triggas, exempelvis i ett rum med ett gråtande spädbarn. Det som förvånade forskarna var att de vänsterdominanta inte alls var ”sämre” på dessa situationer utan t.o.m. kunde vara ”bättre”, dvs de tog snabbare upp och tröstade barnet exempelvis.

    En förklaring till detta var att vänsterdominanta ofta har fått ”lära sig” känslosamhet och vad som normalt sett triggar det. På så sätt införlivas detta i deras analytiska sinnen och det som utåt (men även av av dem själva) uppfattas som känslosamhet, empati etc kanske egentligen bara är en naturlig följd av en inlärning som i högsta grad är analytisk. Typ ”barn gråter, jag måste trösta”, dvs en ofta snabb reaktion. För de högerdominanta kunde istället händelseflödet vara längre som ”barn gråter, stackare, vart är föräldrarna?, men stackars liten, finns det ingen som gör något…[och till slut när känslorna blivit tillräckligt starka för en reaktion]…jag tar upp barnet och tröstar det”.

  28. What would you prefer – a doctor who holds your hand while you die or one who ignores you while you get better?

    – dr House

    Sen tror jag, Thomas, att det är än viktigare för undersköterskor och så att kunna stänga av känslorna en aning än det är för läkare och kirurger. Jag tror att undersköterskor och vårdbiträden har det tuffare mentalt just för att vårdandet, tröstandet hamnar på deras bord.

    Sen ska det förvisso också sägas att vi i den här diskussionen tenderar att blanda ihop empati med känslomässighet. Att vara empatisk innebär att kunna förstå andra, och det kan man göra utan att bli berörd av det.

  29. Man KAN koppla bort delar av känslorna. Inte alla, men en del. Alla klarar inte en intensivvårdsavdelning. Med tiden klarade jag inte äldrevård, jag skulle, tror jag, klara en vårdcentral.
    När jag har vårdats på intensiven så har jag ofta varit tillbaka efteråt och personalen har varit glada för det. Den jag har varit när jag har jobbat är inte den jag är när jag är hemma. Jag kan inte fixa världen, alla sjukdomar kan inte botas, och det är inte mitt fel att någon dör. Samma sak på mitt senaste jobb; jag kunde inte fixa det faktum att livet hade varit orättvist. Det vilade inte i mina händer för det första och för det andra så ja, ingen kan kompenseras för att livet har varit orättvist.

    Medlidande är en sak, empati en helt annan. Jag vill inte ha medlidande vårdpersonal; åh så synd det är om dig, det är jag inte hjälpt av. Jag vill att någon ska ta rodret när man själv inte vet var man är påväg men jag skulle inte kalla ned nedskruvad empati. I de situationerna har jag ändå blivit mycket tolerant och vänligt bemött. Och man behöver kanske mindre av den varan varje dag om man är kirurg men att bli berörd och känna med någon är en del av det mänskliga tillståndet.

    Jessika’s last blog post..Roliga bakformar

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: