Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Det kändes lite trist att bara kalla det för en årskrönika så jag bestämde mig för att sammanställa allt jag har varit arg på istället. Flera gånger under året har jag varit arg på Brynäs, men eftersom det närmast är normaltillstånd för mig hoppar jag de inläggen. Jag skulle också kunna kalla inlägget för “orgie i internlänkar” eller varför inte “självgott som fan”. I stort är det väl egentligen mer en sammanställning för min egen skull, för jag betvivlar att någon klickar sig igenom allting. Men ändå. Nu åker vi.

Januari. Jag inledde året med att vara omotiverat arg. Sen var jag arg på Ingrid Olsson Och så var jag lite arg på folk som inte har någon humor och förstod att jag inte var fullt seriös när jag raljerade om Den verkliga könsmaktsordningen. Vidare var jag arg på… tja, puckon helt enkelt.

I februari var jag fortfarande lite putt på Ingrid Olsson Även Gudrun Schyman fick sig en känga. Argast i februari var annars Glamourprinsessan.

Mars. Jag var inte så arg i mars. Lite gramse på Sveriges Konsumenter förvisso, liksom på Alexander Mason.

Så kom april och jag blev arg på Guds dammsugarförsäljare och på Aftonbladet, specifikt för att när en kvinna slår en man så framställs ändå hon som offret.

I maj började jag så smått bli mitt vanliga arga jag igen. Först blev jag arg på näthatet, ömhudingar och korkade människor som inte begriper att skydda sig själva. Sen inledde jag mitt hittills största bloggkrig. Däremellan blev jag gammal, vilket inte är något läsvärt. Dessutom lät jag våra politiska partier svara på frågan: Ska vi göra väskor av barnarbetare?

Och sen blev det juni och bloggkriget fortsatte. Dessutom tyckte jag till om Seyfo och hånade begåvningreserven i LT.

Juli anlände och jag blev arg på Glennofober, Birgitta Ohlsson och DN.

I augusti surnade jag till Richard Schwarz, Malin Wollin och moraltanter som alltid påstår sig fäktas I barnens namn.

I september var jag fortsatt sur på moralisttanterna så därför visade jag upp lite av mina tillgångar. Sen blev jag förbannad på den dumhet som uppvisades Göran Hägglund med flera i och med införandet av filter på regeringskansliet så att de stackarna slipper se verkligheten som den är. Därefter fick jag ett utbrott när jag hörde en kvaddning av Hearts Alone på radio. Annars var det mest islamister som var förbannade. På Nerikes Allehanda, vars chefredaktör utmärktes till veckans plattnacke när han blev förvånad över reaktionerna. September månads stora grej i bloggosfären var förstås JPA-affären, som jag givetvis också var förbannad över.

I oktober var sur över att Expressen ljög. Ingen verkade riktigt bry sig. Det beror nog på de matriarkala strukturerna. Därefter störde jag mig på medias sätt att hantera bloggar, och JPA.

November, månaden som inte borde få finnas, gav mig anledning att gorma om folk som skryter med sin okunskap. Och så var det det där petandet i min mjölpåse igen. Sen ilsknade jag till på Anders Westgårdhs dubbelmoral och önskade stock åt mina ofödda barn, något jag trodde skulle ge rendera fler ilskna kommentarer än det gjorde. Det kanske helt enkelt förorsakade hjärtinfarkter istället.

Så är vi då framme i december, vädret är lika trist som det var i november, och oktober. Och juni. Värmen går hårt åt vår isbjörn. Jag noterade att Moore gjorde en Veckorevyn. Ingen brydde sig särskilt hårt nu heller. Som sagt; matriarkala strukturer. Slutligen försvarade jag ytterligare en gång min mjölpåse. Det börjar bli tjatigt, men värnandet om våra påsar var definitivt 2007 års viktigaste ämne, och kommer att vara det 2008 också. Ja, och så blev jag arg på Opassande också. Shaggy… *fnys*

2008. Jag tänker försöka ta mig an året förutsättningslöst. Det är bäst så. För egen del hoppas jag på nytt jobb, ny stad, friska katter och samma sambo, och rent allmänt hoppas jag att Isabella får ett lugnare år och att fler sätter klackarna i marken och säger ifrån när Bodström smyger omkring och vill veta vad ni har i era påsar.

Argt nytt år på er!

Andra bloggar om: 2007, nyår, nyårskrönika, ilska, arg, sammanfattning, 2008, intressant?

Det kändes lite trist att bara kalla det för en årskrönika så jag bestämde mig för att sammanställa allt jag har varit arg på istället. Flera gånger under året har...

Utmaning från andra sidan: En schysst låt av artist/band på bokstaven S. Tacksam bokstav, det finns så mycket bra på S. Som Sten & Stanley, Sven-Ingvars, Shaggy, Sex Pistols och Spice Girls…

Skämt åsido, det finns faktiskt ohyggligt mycket bra på S. Simple Minds, Skin och Steelheart har jag nämnt tidigare så det känns inte så kul att tipsa om. Funderade på the Scream ett tag, men ändå inte. Sting vet ni vem det är, och nog för att han har gjort bra saker, men att döma av de senaste skivorna har han slagit huvudet. Hårt. Först gör han något slags grisfestcovers på sina egna låtar, sen något drum n’ base-influerat skit (vadå ålderkris?) och slutligen tonsättningar av en dammig poet. Återgå till det du var bra på, Gordon, eller lägg ner.

Hur vore det om jag kunde hissa utan att dissa nån enda gång?

Valet faller till slut på en gitarrist. Joe Satriani. Satriani är en av få gitarrvirtuoser som jag uppskattar. Mycket för att han förstår sig på att skapa musik och arrangemang och inte bara nöter loss på sin gitarr så fort det bara går.

Tyvärr hittar jag ingen version av min absoluta favorit, Rubina’s blue sky happiness (som är ett lysande exempel på att karln behärskar mer musikalitet än att bara spela gitarr) så ni får hålla tillgodo med en liveversion av Friends istället. Ja, Joe Satriani ser ut som en nörd. Det krävs ett visst mått av nördighet att bli så bra på ett instrument.

Som alltid när man letar efter en låt på dutub så ramlar man på olika klåpares mer eller mindre (oftast mer) usla försök att själva framföra just det stycket. Det här är så roligt att jag inte kan undanhålla er det. Nej, Rubina’s blue sky happiness låter inte så. Hade han inte läspat fram vad det var för låt skulle jag aldrig ha kunnat gissa.

Och så ska det bollas vidare. Bokstaven T till: Caught in the act, .Kaliber, Antiras blogg och Bullshit Bulletin (om inte någon hunnit utmana dessa redan alltså).

Andra bloggar om: musik, joe satriani, utmaningar

Utmaning från andra sidan: En schysst låt av artist/band på bokstaven S. Tacksam bokstav, det finns så mycket bra på S. Som Sten & Stanley, Sven-Ingvars, Shaggy, Sex Pistols och...

Major Rotting sätter ner foten: Vi ska ha betyg(sliknande omdömen) på ungarna redan från sju års ålder. Inget flum här inte. Vi ska ha en skola med höga krav på kunskapsresultat, och därmed basta!

Jag hör till dem som anser att skolpolitiken blivit lite väl flummig och som hoppades att ett regimskifte skulle kunna ordna upp ett och annat. Notera skolpolitiken, inte skolan. Tyvärr verkar Major Rotting och hans anhang ha en minst lika flummig inställning till skolan som sina föregångare.

Betyg har inget egenvärde. Betyg är ett instrument för att försöka mäta elevers kunskaper, och ett ganska trubbigt sådant. Ett införande av betyg på småungar kommer inte att förändra något, åtminstone inte till det bättre. Snarare kommer det att innebära att magsår och ångest kryper ner i åldrarna, men det heter ju att skolan ska vara en förberedelse för vuxenlivet så det är väl bra att småttingarna lär sig att leva med det då. Så de inte gnäller och sjukskriver sig för såna petitesser senare i livet.

Regeringen har möjligen mer idéer om skolan än att barn ska gå direkt från blöjor till betyg men det enda jag hör är betyg, betyg, betyg. Jag säger det igen: Betyg har inget egenvärde. Skolan är redan idag ett alltför hektiskt jagande på betyg. Betyg, inte kunskap.

Personligen tycker jag att politiker ska hålla fingrarna borta från skolan. Vi har massor av kompetenta lärare i landet som vi kan känna stort förtroende för. Min erfarenhet av skolväsendet från den vuxna sidan är förvisso ringa, men drygt ett och ett halvt år har jag ändå arbetat sammanlagt på skolorna. Jag har sett mängder av eldsjälar, lärare som skulle vända ut och in på sig själva om det kan hjälpa en eller annan elev. Lärare som sitter och skriver eller rättar prov (och inte minst: omtentor) på obetald tid sena kvällar och helger. Lärare som bjuder på fika ur egen ficka för att det är lucia. Som en parentes kan nämnas att jag ofta hört om lärarnas lyxiga sommarlov. De flesta av dem jobbar in den tiden med råge.

Jag har förvisso också sett dåliga lärare. Såna som kanske var bra en gång i tiden, men som slutat bry sig. Desillusionerade. Lärare som jobbat i motvind alltför länge. Det är ingen ursäkt – när man inte längre gör ett bra jobb har man ett eget ansvar att byta ut sig själv, särskilt om man har ett arbete som har så stor effekt på andra människors framtid som läraryrket faktiskt har.

Nej, skolans problem är politiken. Politiskt tillsatta rektorer som aldrig är på plats, till exempel. Våra skolor styrs i mångt och mycket av underbetalda assistenter (som gör ett hästjobb!) medan rektorerna springer på möten. Skolans problem är att lärare ofta motarbetas av rektorer och skolstyrelser. Det är egentligen inte så att det saknas verktyg och befogenheter (något Major Rotting och hans anhang gärna vill framhålla) utan problemet är att när lärare försöker använda sina befogenheter får de på skallen av rektor och skolledning för att uppretade föräldrar ringer och stör dem, för att det kan leda till att en eller annan elev byter skola vilket betyder minskad skolpeng, eller helt enkelt för att det blir lite besvärligt.

Tror ni att jag hittar på? Jag känner en lärare som uttryckligen fick order av sin rektor att inte hitta några dyslektiker eftersom man då är skyldiga att hjälpa den eleven och det kostar ju pengar. På en gymnasieskola här i stan försökte lärare sig på att helt sonika låsa dörren efter att lektionen börjat och därigenom stänga ute eftersläntrare. Det fick man inte heller göra, ansåg skolan efter att en elev skrivit en nästan rättstavad insändare i lokalpressen. Eleverna hade minsann rätt till sin undervisning, tyckte eleven och skolan höll med. Minsta motståndets lag. Vad de trettio eleverna som redan var på plats när lektionen började och fick sin undervisning störd av eftersläntrare hade för rätt till sin undervisning berördes inte med ett ord, och personligen undrar jag sen när gymnasieskolan – som trots allt är frivillig – är en rättighet. Jag kan förstå om man inte får låsa dörrar i grundskolan där eleverna inte bara har rätten utan rent av skyldigheten att närvara, men gymnasiet är frivilligt och med frihet kommer som alltid ansvar.

Innan jag kommer alltför långt från ämnet ska jag försöka komma till något slags poäng. Tron på att betyg har ett egenvärde är flum. Att tro att betyg säger hela sanningen om en persons kunskap är flum. Major Rotting är således lika flummig som sina föregångare.

Vad skolan är i behov av är snarare friare tyglar. Inte för eleverna, utan för lärararna. Om landets lärare får ägna sin tid åt att undervisa och ledsaga sina elever istället för att sitta i möten, sköta pappersarbete, skriva och rätta prov, sätta betyg och sen försvara dem mot både elever, andra lärare och skolledning, så är jag övertygad om att eleverna kan lämna skolan med gott om kunskap. Kunskap som de kanske rent av har nytta av, utöver att lösa korsord. Men för detta krävs inga politiska reformer. Det krävs bara att politiker slutar använda skolan som ett slagträ för att ta billiga poäng i debatter eller vinna en eller annan procentenhet i SIFO-mätningar.

Eftersom Major Rotting vurmar så för den gamla sortens skola kanske vi borde återinföra godtycklig och sanktionerad misshandel av elever också.

Andra bloggar om: major rotting, jan björklund, folkpartiet, skola, skolpolitik, betyg, kunskap, intressant?

Major Rotting sätter ner foten: Vi ska ha betyg(sliknande omdömen) på ungarna redan från sju års ålder. Inget flum här inte. Vi ska ha en skola med höga krav på...

Kommer ni ihåg Dick Erixon? Bloggaren som ville ha hundra papp av sina läsare för att fortsätta blogga. Och fick det.

Jag kastade just ett öga på Topp 50: Knuffpoäng och noterade att jag ligger på placeringen framför Dick. Så då borde väl jag också vara värd hundratusen?

Säg till när jag ska kolla kontot.

Andra bloggar om: dick erixon, topp 50, knuffpoäng, pengar

Kommer ni ihåg Dick Erixon? Bloggaren som ville ha hundra papp av sina läsare för att fortsätta blogga. Och fick det. Jag kastade just ett öga på Topp 50: Knuffpoäng...

Förslagsvis Tommy Sjödin.

Fan att två gamla tröttmössor ska få förstöra kvällen för resten av laget, när resten av laget gör en så bra match. Två mål var gav de Frölunda. Tack så jävla mycket.

Och det är till förmån för dessa som talangfulla framtidsnamn som Jonathan Carlsson, Niklas Andersén, Rickard Gynge med flera är utlånade till allsvenska lag.

Nog för att stabiliteten har infunnit sig i laget sen Olof Östblom tog över rodret efter Boorks experimenterande, men nu börjar vi se det jag var rädd för när tränarbytet var ett faktum: En efter en har talangerna skeppats iväg till allsvenskan medan spelare som Sjödin och Dackell får spela match efter match oavsett hur dåliga de är. Boork är en av få tränare som i dagens klimat vågar bänka gamla rinkrävar och vågar låta ungdomarna spela, göra misstag och lära sig av dem. Östblom kommer inte att våga, och det kan vi inte heller kräva av honom. Istället får Sjödin och Dackell spela, och göra misstag utan att lära sig ett skit.

Dackell får inte ut pucken vid 1-0, Sjödin drar på sig en dum utvisning och Frölunda gör 2-0, Dackell lägger inte ner pucken i sarghörnet i ett numerärt underläge, blir av med den, resten av laget har inte hunnit organisera sig och så får vi 3-2. Och sen slår Sjödin en idiotpassning när Brynäs har tagit ut målvakten. En passning genom mittzon utan vare sig adress eller fart. Vilken gammal städkärring som helst hade kunnat snappa upp den pucken.

Med såna vänner behöver man inga fiender.

Andra bloggar om: andreas dackell, tommy sjödin, brynäs, ishockey, elitserien, leif boork, olof östblom

Förslagsvis Tommy Sjödin. Fan att två gamla tröttmössor ska få förstöra kvällen för resten av laget, när resten av laget gör en så bra match. Två mål var gav de...

Såg en kvinna på Willys i rosa kamouflagebyxor. Vad är grejen med rosa kamouflage? När är det meningen att man ska ha det? Om man ska gömma sig i Melodifestivalen?

Sen googlade jag på eländet för att hitta en schysst bild, och då hittade jag den här sötnosen.

Lil Wayne. Hård så det gör ont.

Andra bloggar om: rosa kamouflage, melodifestivalen, lil wayne

Såg en kvinna på Willys i rosa kamouflagebyxor. Vad är grejen med rosa kamouflage? När är det meningen att man ska ha det? Om man ska gömma sig i Melodifestivalen?...

Regeringen verkar fullständigt ha tappat verklighetsförankringen. Att höga politiker inte har mycket av den varan är förvisso ingen nyhet, men nu har man helt tappat greppet. Tunnelseendet är totalt.

Det senaste är att man vill ge polisen möjlighet att spåra IP-nummer redan “innan det finns någon skäligen misstänkt gärningsman”. Det är fullständigt horribelt! Det är detsamma som att kunna begära ut telefonlistor utan misstanke, spåra snigelpost utan någon direkt anledning eller att slentrianmässigt förfölja människor på gatan. Nu får ni väl för fan ge er!

Man borde väl inte bli förvånad. Ett rättssamhälle som lämnar ut en beslagtagen hårddisk tillhörandes en misstänkt till klaganden(!) för att denne ska få söka igenom den är fullständigt ruttet och fascistiskt. Med det som prejudikat borde det vara fullt möjligt för mig att anklaga vem som helst för stöld för att sedan få fri tillgång till dennes hem, med polisens goda minne, så att jag i godan ro kan snoka runt där bäst jag vill. Hoppsan, jag hittade inget som var mitt. Jag hade visst fel. Förlåt. Schyssta latexpjuck du hade i garderoben förresten. Har det försvunnit grejer säger du? Nämen!? Men vet du – om du tiger om det så tiger jag om din affär vid sidan om. Ha det!

Nu tänker en del att det inte alls är samma sak och självklart kan man inte släppa in folk i hemmet på det viset, men se: Det är precis samma sak. En dator är det mest privata de flesta av oss äger. Där finns mail som inte är avsedda för andras ögon (att läsa andras post är olagligt) och privata nedtecknade tankar vi inte vill dela med oss av. Där finns amatörmässiga försök till poesi, privata nakenfoton (eller värre: Bilder av sexuell natur! *skwäck!*) och bilder på våra barn. Där finns hela vårt nätverk av kontakter, cachad historik av hemsidor vi besökt som av en eller annan anledning inte skulle göra mamma stolt. En del av de där sidorna kan vara mycket komprometterande tagna ur sitt sammanhang, men lycka till att försvara det i efterhand. “Jo, det var så här att…” Säkert hörrö. En och annan sida kanske man rent av har ramlat in på av misstag, genom att oaktsamt ha klickat på en länk. Prova att göra en bildsökning på Google på ordet “mantrain” vetja. En del av er kommer att göra det. Ni behöver inte ens klicka på någon av bilderna – sidan med sökresultat är nu cachad. Helt oskyldigt, naturligtvis, men känns det bra att tänka sig att någon sitter och snokar igenom din hårddisk sen? Eller att polisen, utan din vetskap och utan egentlig anledning, spårat dig just vid den sökningen? Polisen som kanske är din granne eller din sambos lillasysters sons farfar och som du firade senaste midsommar med.

Så alla ni som säger att ni inte har något att dölja och därför är villiga att ge upp vartenda uns av integritet till förmån för lite inbillad säkerhet: Dra åt helvete. Jag har något att dölja, och jag tänker inte leva mitt liv transparent bara för att ni är för enfaldiga för att förstå att poliser är vanliga människor de med, att staten och dess anställdad inte är god som av en naturlag och att allt kan användas emot dig. Inte nödvändigtvis i rättssalen.

Alla har något att dölja. Du med.

Ett par sammanfattningar:
Några anteckningar runt den fascistiska staten
Det rättslösa samhället ”” sett genom bloggosfärens ögon
Du är en möjligen misstänkt medborgare

Framtidens hem – genomskinligt och utan inredning för att helt försäkra sig om att inget går att dölja.

Andra bloggar om: integritet, regeringen, storebror, bodströmsamhället, ip-nummer, polisen, fascism, fildelning, intressant!

Regeringen verkar fullständigt ha tappat verklighetsförankringen. Att höga politiker inte har mycket av den varan är förvisso ingen nyhet, men nu har man helt tappat greppet. Tunnelseendet är totalt. Det...

Sig själv, förslagsvis.

Keb Eriksson, för er som inte vet det, är en sportjournalist på Gefle Dagblad. Eller före detta kanske man ska säga, för det var länge sen han ägnade sig åt något slags journalistik. Under en period var han redaktör (och diktator, enligt insideinformation) på Gefle Dagblads sportsektion, men numera svarar han på frågor och skriver krönikor i ett avlägset hörn av nätet som GD kallar för Brynässajten. Keb kallar det för “sin Brynäshemsida”. Ödmjukhet har aldrig varit hans adelsmärke.

Det där med svarandet på frågor är det förresten också lite så med. Otaliga gånger har jag sett inskickade frågor som “Har spelare X kontrakt över nästa säsong?” eller “Var håller spelare Y hus nu?”. Kebs svar skulle lika gärna kunna komma från en chatbot: “Jag vet inte”. Nähe. Men du är anställd av en tidning och har väl en journalistutbildning? Kontakter ihopsamlade under alldeles för många år vid tidningen? Ta reda på det!

Keb är också mycket förtjust i att hänvisa frågeställare till tidigare svar eller till sin egen krönika som, om man får tro Keb, innehåller svaren på Livet, Universum och Allting.

Man kan ju fråga sig varför jag envisas med att läsa Kebs Brynäshemsida. Det undrar jag med. Svaret är att det emellanåt skrivs en del klokheter eller åtminstone intressanta reflektioner från supportrar. Frågespalten har blivit mer av ett forum eller en klagomur där Kebs svar på “frågorna” mest är ett störande inslag.

Vid ett tillfälle, mitt i natten då jag inte kunde sova, skickade jag själv in en fråga. Eller snarare en reflektion. Stängde ner datorn och lyckades till slut stänga ner mig själv. På morgonen hade nådig herrn svarat. Inte i själva spalten, märk väl, ty min fundering lades aldrig ut, utan bara i ett mail. Inte heller där svarade han på mitt mail egentligen, utan undrade varför jag satt och skrev till Honom mitt i natten och hade jag inget jobb att gå till? Va?

Jävla idiot. Hört talas om skiftarbete? Och om det nu vore så att jag faktiskt inte hade ett jobb att gå till, vad har det med något att göra? Är jag inte värdig då? Förlåt att jag störde.

OBS: Icke verifierad insideinformation.
Vi pratar här om mannen som en gång för många år sen träffade på Brynäs dåvarande assisterande tränare på den lokala puben. Efter lite småprat (man får förmoda att lokala hockeystjärnor och av Gud utsända sportjournalister är du med varandra) avslöjade den assisterande tränaren att man till nästa match skulle prova att sära på lagets dynamiska duo för att låta dem dra igång andra spelare. Keb drack upp sin öl eller vad gudomar nu dricker, tackade för sig och sprang tillbaka till redaktion och kastade mitt i natten ihop en krönika (har du inget jobb att gå till?) som gick ut på att han, Keb Eriksson, tyckte att man borde sära på lagets dynamiska duo för att på så sätt dra igång resten av laget. Så skedde naturligtvis, Brynäs vann matchen, och Keb skrev en ny krönika där han i princip tog åt sig äran för framgången.

Har man en frågespalt så svarar man artigt på frågor, även om man får upprepa sig femtioelva gånger. Alternativt låter man bli att publicera dubletterna. Men att svara irriterat är bara oförskämt, i synnerhet som många av dessa dubletter förmodligen skickats in innan Keb bemödat sig med att besvara den första.

Nej, ge Keb Eriksson en Brynäshörna i ett mörkt hörn av Gefle Dagblads källare där han kan sitta och skriva sina krönikor utan att bli störd av dumheter som verklighet och skit. Lås dörren. Glöm bort honom.

Andra bloggar om: keb eriksson, gefle dagblad, brynäs, ishockey, intressant?

Sig själv, förslagsvis. Keb Eriksson, för er som inte vet det, är en sportjournalist på Gefle Dagblad. Eller före detta kanske man ska säga, för det var länge sen han...

Jag utvecklade en tämligen avog inställning mot julen nån gång under tonåren. Den känslan förstärktes under åren till att för några år sen vara en så ångestladdad högtid att jag helst ville gå i ide. Eller kräkas på alltihop.

Men man får göra vad man kan för att härda ut. Under ett par år brukade jag och ett par goda vänner tillbringa julaftonskvällen tillsammans. Vi deltog i det traditionella julfirandet med våra respektive familjer och sen snodde vi med oss lite smått och gott från respektive julbord, träffades hemma hos en av oss och dukade fram resterna, drack lite öl och whisky och lyssnade på musik. Riktig musik. Ingen kladdigt juldito. Det var skönt. Det blev en egen tradition.

Sen flyttade jag från Gävle och en av vännerna blev med sambo och det hela rann ut i sanden. Den där egna traditionen som var något att se fram emot var borta och kvar var ångest, köphysteri och skamkänslor över att vara pank och inte kunna matcha de inkommande julklapparna med lika värdefulla utgående.

Så träffade jag Drottningen. Hon har fått kämpa för att få mig att fira jul när jag bara ville ställa in skiten, och hon har gjort det med den äran. Hon har dessutom betonat vikten av att skapa egna traditioner vilket vi till viss del gjort vid det här laget. Till exempel sa vi relativt omgående nej till att sitta och kuska runt till andra på julen. Vi firar jul hemma, basta. Det vore omöjligt att fira jul med hennes pappa, sen med min pappa, sen med min mamma (eller i någon annan ordning) och det är lika omöjligt att välja bara en eftersom det betyder att välja bort någon annan. Så vi väljer bort alla på själva julafton. Det är åtminstone rättvist. Träffas och äta middag eller fika och byta julklappar och så, det kan man göra ändå. Men inte på själva julafton, den tillbringar vi själva.

En annan detalj i vår egen tradition som jag är väldigt nöjd med är att vi dukar för tre, trots att vi är två. Jag minns inte varifrån idén kom, men vid något tillfälle snappade jag upp att man någonstans, i någon kultur, dukade för en extra; den oinbjudne gästen. Jag gillade tanken och norpade den. Julen är så full av traditioner och symboler som ingen minns syftet med längre – vi har åtminstone en som vi vet syftet med.

Och trots att jag fortfarande är rätt anti mot julen och alla dessa påtvingade traditioner känns det ganska bra att vi har börjat göra julen till vår egen, och trots allt är jag också orolig för de traditioner som går ur tiden med våra far- och morföräldrar. Vem ska göra kalvsylta när farmor tar ner skylten? Att göra sylta är en sån där kunskap som riskerar att försvinna, därför att många av oss yngre helt enkelt inte bryr sig om det. För att de flesta inte äter det ändå. Well, ni har inte ätit farmors kalvsylta. Ni har väl blivit matade med sån där jävla köpesylta som är geleaktig och smaklös och består av köttfärs som inte ens ICA finner försvarbart att märka om längre.

Nu sa visserligen pappa att han skulle avtvinga farmor ett recept och lära sig att göra syltan, och eftersom jag (vad jag minns) är den enda i min generation av familjen som äter den så får väl jag se till att lära mig av honom sen då.

För om det är något som jag gärna bevarar när det gäller julen så är det maten. Och då inte själva frossandet, utan skapandet. Jag tycker att det är tråkigt att vi äter så mycket färdigt egentligen. Abba har lagt in sillen, Scan har stampat ihop korven och syltan och rullat köttbullar som luktar prutt när man öppnar påsen (och alla som förfasas över ICA:s köttfärshantering men äter färdiga köttbullar borde ta sig en ordentlig funderare), laxen är färdigrökt eller gravad och brödet kommer från Pågens. Vad har egentligen hänt med egna inläggningar, egenhändigt stoppad korv, hemlagad senap, nybakt bröd? Om jag fick stöpa om julen efter eget huvud skulle jag nog hellre se att man träffades och dukade upp ett dignande julbord bestående av mat som var och en tagit med sig. Mat som man ägnat sig åt att göra iordning istället för att ödsla tid på att springa i affärer och trängas för att köpa presenter för motsvarande värde som man får tillbaka från de andra. Mat med kärlek som smakförstärkare istället för glutamat.

Farmors sylta, mormors inlagda sill, morbrors senap som bränner i näsan, egen skinka. Varför stanna vid traditionell julmat? Vill Prinsessan bidra med en lasagne så tackar inte jag nej. Och så vidare. Låter inte det mycket trevligare än julklappar, ångest och att leva på havregrynsgröt och rester under januari?

Andra bloggar om: jul, traditioner, mat, intressant?

Jag utvecklade en tämligen avog inställning mot julen nån gång under tonåren. Den känslan förstärktes under åren till att för några år sen vara en så ångestladdad högtid att jag...

Vi har varit på ett litet julsafari ikväll och jag hade tänkt slänga upp lite bilder så ni får se hur exotiskt Södertälje kan vara. Men jag orkar inte fixa med det just nu. Det får bli en annan dag. Kanske.

Istället önskar jag en fortsatt trevlig helg och god fortsättning till er alla med en gammal bild. Kan andra skicka kort på sina snoriga ungar med tomteluva till kreti och pleti kan väl jag använda katter.

Och till er som har tittat på Kallijanka vill jag peka på förra julens stora avslöjande av undertecknad: Den dolda propagandan.

Andra bloggar om: god jul

Vi har varit på ett litet julsafari ikväll och jag hade tänkt slänga upp lite bilder så ni får se hur exotiskt Södertälje kan vara. Men jag orkar inte fixa...