Skip to content

Månad: januari 2008

Nya krav på OS-bojkott

Den här gången är det SvD:s Jonas Arnesen som sätter ner foten. Som argument för sina krav anför han bland annat att Kina inte efterlever FN:s deklaration om mänskliga rättigheter i och med att man begagnar sig av dödsstraff. Jag antar att Jonas Arnesen protesterade lika högljutt inför OS Atlanta och Salt Lake City…

Och för att förekomma den som inkommer med argument som att Kina avrättar många fler än USA: Hur många av sina medborgare får man avrätta och fortfarande räknas som schysst? Jag vill ha en siffra, tack.


Andra bloggar om: , , ,

Vissa lär sig fortare

Såg en intervju på tv med Brynäsbacken Nicholas Angell häromdagen. När intervjuaren frågade om han föredrog engelska eller svenska svarade Angell på mycket bra svenska: Det spelar ingen roll för mig. Sen genomfördes intervjun på svenska, och Angell klarade sig galant. Visst fanns där en tydlig brytning och visst letade han efter ord emellanåt men uttalen var ändå förvånande bra och allra mest imponerande var grammatiken. Engelskan och svenskan har många gånger omvänd ordföljd vilket brukar ställa till det.

Nick Angell är inne på sitt tredje år i Sverige. I den här stan finns det folk som är inne på tredje generationen och behärskar svenska språket betydligt sämre än honom. Är det inte märkligt?

Fast å andra sidan säger ju ursprungsbefolkningen såna härna och sånt härnt och tror att vi ijenklien bor i en stad som heter Sötelje (och stavas Södertälyeah!). Där har vi nog förklaringen.


Andra bloggar om: ,

Medialt ordmissbruk

Edit: Lagat ett par pinsamma språkliga fadäser. Jag har varit väldigt trött och oskärpt ett tag. Jag skyller på det.

Det pågår en glidning av ords innebörd, och det är pressen som bär ansvar för den. Till exempel missbrukas ord som ”mobbning” och ”kränkning” och vad värre är; de förminskas. De förlorar sitt värde. En kränkning, en riktig kränkning alltså, är något mycket allvarligt. Att någon skojar lite och man själv inte har någon humor är ingen kränkning. För att inte tala om mobbning. Det är något verkligen allvarligt. När Hey Baberiba driver med kungafamiljen är det inte mobbning. När den ena kändisen pratar bakom ryggen på den andra kändisen i något av alla kändisprogram är det inte heller mobbning.

Det här är inte bara slarv från medias sida, det är en avsiktlig och systematisk utarmning av språket i syfte att kränga fler blaskor. Men det sker på bekostnad av att när någon verkligen blir kränkt eller mobbad på riktigt kommer man att rycka på axlarna och säga ”äh, de skojade ju bara”. Dessutom kommer inte dessa kraftord att kränga några blaskor åt pressen särskilt länge till just för att orden snart inte uppfattas som kraftiga längre. När det gäller kränkningar har det nog redan skett; kränkningar hit och dit har blivit ett skämt.

Ännu allvarligare är det emellertid att man, avsiktligt eller inte, använder fel ord på saker och ting. Jag tänker i första hand på fildelning. Fildelning är inte olagligt, har aldrig varit och, om inte vansinnet tar över helt, kommer heller aldrig att bli olagligt. Fildelar gör nämligen nästan alla på internet. När jag lägger upp den här texten fildelar jag eftersom jag delar med mig av en textfil. Visserligen är det inte en regelrätt fil när jag lägger ut den, men å andra sidan består min blogg av en massa php-filer som ni läsare tar del av. Liksom ni tar del av bilden här till vänster. Det är en fil. Utan fildelning har vi inget internet.

Vad som däremot är olagligt är att kopiera och sprida upphovsrättsskyddat material. Men det är inte synonymt med fildelning. När man läser om det hela i media används dock konsekvent ord som ”fildelning” om spridning av upphovsrättskyddat material och ”fildelare” om de fruktansvärda skurkar som gör sig skyldiga till detta. Fildelningsprogram används faktiskt till annat än att sprida upphovsrättsskyddat material. Jag vet att det kommer som en chock för en självgod musikindustri som givit oss storheter som Spice Girls, Britney Spears och Ronan Keating, men det finns människor som skapar sin egen musik och delar med sig av den.

Upphovsrätt är ett annat missbrukat ord. Upphovsrätten är upphovsmannens rättigheter, inte bolagens. Jag är inte insatt i andra länders lagstiftning och kan inte uttala mig för deras räkning, men i Sverige kan du inte avsäga dig din upphovsrätt. (Jo, det går såklart om jag redan från början går med på att säga att det är Sony som har skrivit låten, inte jag, men då är jag ju dum i huvudet.) Däremot överlåter upphovsmannen ofta till bolag vissa ekonomiska rättigheter. Rätten att sprida och tjäna pengar på materialet. Upphovsrätten inträder för övrigt så fort ett alster anses ha uppnått verkshöjd. Jag citerar:

Verkshöjd innebär att ett verk inte ska ha kunnat framställas av någon annan, oberoende av den förre. Verkshöjden inbegriper inte idéerna, motivet eller innehållet i ett verk, utan dess unika form, uttryck och gestaltning. Verket får inte vara så enkelt att ”vem som helst” skulle kunna komma på det.

Med andra ord borde inte någonting som spelas på MTV, Radio Rix eller liknande omfattas av upphovsrätten…

Jag får en känsla av att de här språkglidningarna inte är oavsiktliga. Mobbning och kränkning ska sälja tidningar, liksom allehanda prefix som ”döds-”, ”sex-” och ”chock-”. Det är lite svårare att se varför media använder ord som fildelare när man menar pirater eller upphovsrätt när man menar immateriell rätt. Men resultatet av det är inte svårt att lista ut: Att skapa opinion. Genom att prata om upphovsrätt ger man den oinsatte en känsla av att det är den stackars konstnären som drabbas, inte det stora företaget. Och genom att prata om fildelare istället för pirater misstänkliggör man alla. Man sprider lite panik, hotar med hårdare tag och får föräldrar att dra ur nätverksjacket för att inte tonåringarna ska kunna ägna sig åt fildelning via Messenger eller, huvva!, DC++.

I själva verket är fildelning, även av upphovsrättsskyddat material, en fördel för många mindre kända musikskapare. De stora hitmakarna som gör den tuggummipop som spelas i fyrahundraarton radio- och tv-kanaler varje dag får fram sin musik ändå. Man kan inte undvika den. Men för oss som inte gillar skit finns det knappt några sätt att komma i kontakt med den musik vi vill åt. Alternativet blir då gamla (o)hederliga tips. Mun mot mun-metoden, eller multi level marketing. Man tipsar en kompis, skickar ett par låtar och om kompisen gillar musiken kanske han köper sig en skiva eller två. Det kan också hända att han inte gör det, men utan att ens ha hört musiken innan blir det definitivt ingen affär. Och eftersom vi redan konstaterat att det knappt existerar några sätt att få höra musiken i förhand i radio eller tv så återstår just fildelning, inklusive piratikopiering, som enda alternativ till att köpa grisen i säcken.

Förresten hittade jag på regeringens hemsida en text som klart och tydligt deklarerar rätten att kopiera saker för privat bruk. Jag får kopiera skivor jag har köpt för eget bruk, för att dela med mig inom familjen och till vänner (givetvis inte i någon större utsträckning). Film- och musikindustrin försöker få oss att tro att vi inte ens får göra säkerhetskopior. Men vad som då slår mig är: Kan man anföra att DRM strider mot svensk lagstiftning i och med att det fråntar mig min lagliga rätt att kopiera en CD jag betalat för?

C:et som folk sätter ut i onödan – om deras verk är något att ha omfattas det ändå av upphovsrätten.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Pi – den rebelliske lille pixeln

Under ett par dagar har jag haft en irriterande prick i periferin på vänster sida. Något som liksom legat och stört. Jag har läst att migränanfall kan börja med flimmer i periferiseendet och tänkte ”Toppen! Precis vad jag behöver”.

Efter ett tag började periferispöket prata med mig. Det förolämpade mig, kallade mig blind och dum, och jag tänkte att nu har jag verkligen tappat fotfästet. Nästa steg är att rösten säger åt mig att köra rätt in i Gamla Stan i hundrasjuttio blås, eller hugga någon med machete.

Det var först när en av katterna började fräsa åt periferispöket och det svarade: ”Försvinn, din jävla hårboll!” som jag fattade att periferispöket var den ökände Pi; pixel på vift.

– Det var fan på tiden att du kopplade, sa Pi och borstade förnärmat av sig lite resdamm.
– Du kunde ju ha givit dig till känna tidigare istället för att busa med mig.
– Äh, det var roligt ju. Jag har hört att du har humor.
– Du har hört fel. Jag är arg.
– Jag har hört att du har sylt också. Jag är hungrig.
– Du är ju en sån där markör väl? Du kan väl rita ett skrovmål eller nåt?
– Snackaruom?
– Du vet, som i Automan?
-..?
– Äh, du är för ung. Det var i alla fall en tv-serie där en snubbe hade med sig en markör som ritade allt han behövde. Helikoptrar och skit.
– Jag är ingen jävla markör, jag är en pixel!
– Du kan inte rita helikoptrar och mat?
– Såklart inte.
– Vad kan du då?
– Jag kan byta färg.
– Wow…

Ironin gick tydligen inte fram eftersom Pi antog en självgod nyans av grönt.

– Atjo!
– Prosit.
– Jag tror att jag är allergisk mot de här hårbollarna ni har. Atjo!
– Säger du det? Då kanske du borde ge dig iväg, för det finns fyra stycken här.
– Fyra? Åh jävlar. Jag borde ge mig iväg.
– Rita en helikopter och flyg iväg då.
– Jag är ingen jävla markör, jag är en pixel! skrek Pi och började ilsket växla färg mellan mörkrött och svart.
– Tss. Du är söt när du är arg, Mark.

Pi hoppade jämfota av ilska och jag tänkte att han kan behöva lite rekreation. Vad kan då vara bättre lämpat än Dalarna? Därför knäppte jag iväg en skrikande Pi till Kristina af Knusselbo.

[Regler från Teflonminne som är ursprunget till denna spännande resa som vår lille pixel gör nu…]

Vad jag vill, är att i det här fallet Sugbloggen Nini Danny Stinnitus Danny Mymlan Josh Kristina af Knusselbo ska haka fast där PIs resa hos mig tar slut, när han blir oväntat teleporterad bort till fjärran marker, vad som sker sedan är helt upp till dig. Man får brodera ut hur mycket man vill men man får även vara kortfattad, men om man känner att man inte har lust alls att utveckla PIs öde ser jag helst att man skickar tillbaka PI till där han kom ifrån och han därifrån får fortsätta sin resa någon annanstans, så länge man ser till att PIs resa fortsätter och han slipper återgå till att bli en ensam stationär pixel utan framtid.Låt fantasin flöda, man kan göra mycket med en pixel, om du inte gör det för din skull, gör det för PIs!

Så: 1. Låt PIs besök hos dig ta vid där besöket hos den förra tog slut, försök knyta an historien så att man kan läsa den steg för steg utan att känna sig allt för borttappad.
2. Se till att veta vad PI gjort förut! Läs dig bakåt så att du ser vad som hänt tidigare.
3. Länka alltid till den som PI kom ifrån, och den som PI ska resa till, länka även tillbaka till den här posten så att jag kan fylla på PIs äventyr efterhand för de som vill läsa från början.
4. That’s it! Låt PI utvecklas, han är inte bunden att finnas i den extrema pixelform han finns i idag här på min blogg, anledningen till att hans perspektiv är begränsat till pixelnivå här är att han just nu börjat upptäcka världen runtomkring, man behöver inte hålla på och finlira så mycket med honom, men han får inte tappa sin identitet!
5. Ta väl hand om honom!


Andra bloggar om:

Teflonminne – snart ett minne blott?

Vår vän drf ligger risigt till. Visserligen är det inte han, utan teflonminne.org som är i skottgluggen, men teflonminne.se är möjligen nästa site till rakning.

Fånigt är vad det är. Nog för att DuPont äger rättigheterna till teflon, men de rimligen inte kräva att domäner som innehåller ordet ska avregistreras. Har man inte registrerat alla tänkbara domäner får man skylla sig själv, det har flera företag redan fått erfara.

Kan inte nån släkting till Hergé stämma DuPont enligt samma logik? Ska DuPont stämma mig för att jag har skrivit ”teflon” nu?


Andra bloggar om: , , , ,

Den oinbjudne gästen

Jag skrev tidigare om julfirande och om att duka för den oinbjudne gästen. Fast inte riktigt den sorten som Marillion syftar på, tror jag.

Och jag vet att jag svär i kyrkan nu, i synnerhet som både min bättre hälft och min bäste vän har ett gott öra till det gamla Marillion, men frågan är om inte både Marillion och Fish blev bättre av att de gick skilda vägar.


Andra bloggar om: , , ,

Equinox

Nu var det ett tag sen jag spottade ur mig en bokrecension. Skälet till det är att jag började tråka ut mig själv genom att recensera allt jag läste, och om jag blir uttråkad borde mina läsare också bli det. Recensionerna blev alltmer krystade och tvångsmässiga. Därför tänker jag fortsättningsvis bara recensera vissa böcker – inte nödvändigtvis de bra.

Jag har en förkärlek för böcker med historiska, religiösa och mystiska undertoner. Den sortens böcker som genast jämförs med Da Vinci-koden. Jag hade ett litet kärleksförhållande till genren redan innan Dan Brown dök upp på scenen och vet inte riktigt vad jag ska tycka om den boom som har uppstått i Da Vinci-kodens kölvatten. För å ena sidan medför det att fler böcker av den här typen ser dagens ljus. Å andra sidan medför det att fler böcker av den här typen ser dagens ljus…

Låt mig förklara. Givetvis är det positivt att genren fått sig ett uppsving i och med att jag får mer att läsa och framför allt; det är lättare att hitta då böckerna får publicitet och framskjutna placeringar på butikshyllorna. Men problemet är att bokförlagen tycks villiga att ge ut precis vad som helst som har det minsta mystiska förtecken och historiska förankring. I synnerhet om någon känd gammal filur är insyltad. Problemet med det, för den som inte redan har räknat ut det, är att mycket av det kort och gott är skit. Equinox till exempel.

Equinox är skriven av Michael White, en populärvetenskaplig författare som skrivit biografier om bland andra Leonardo Da Vinci, Tolkien och Isaac Newton. Den senare har en diffus betydelse för romanen, förmodligen att sälja den.

Historien kretsar runt en serie bisarra mord i Oxford och alkemi. Huvudperson får sägas vara Laura Niven, en amerikansk kriminalreporter och författare som studerat i Oxford (som hon bara ääälskar!) och som är på besök hos sin före detta Philip Bainbridge och deras gemensamma dotter Jo. Philip är fotograf och arbetar för polisen och det är när han fotograferar mordoffren som han själv och Laura blir insyltade. Eller snarare syltar in sig själva.

Jag hade en gång en lärare i svenska som bestämt hävdade att en bok bara ska skildras ur en persons perspektiv. Så renlärig är inte jag; jag tycker att böcker med fördel kan skrivas ur flera perspektiv, men det ska ske tydligt. Till exempel genom att ägna hela kapitel åt en person och ett annat åt en annan. Mr White hoppar skamlöst och kan byta perspektiv mitt i ett stycke. Mitt i en dialog. Det är egentligen inte så förvirrande utan mest störande och garanterar att man aldrig får någon känsla för figurerna.

På det hela taget är boken en rörig blandning av Harlequin där White försöker beskriva folks känslor och klädval, mystik light där White försöker bygga en intrig och Indiana Jones där White försöker skapa spänning. Intrigen är mer än lovligt lämplig; det bara råkar vara så att Laura känner en jeppe som har en affär som kränger böcker om mystik och som i sin tur känner till alla konspirationsteoretiska forum som finns; det bara råkar vara så att dottern Jo har en pojkvän som inte bara är helt underbar utan som också kan en massa om astrologi; det bara råkar falla sig så att ansvarig polis är en idiot och inte kan känna igen ett mönster om det så biter honom i arslet och därför måste Laura och Philip utreda det hela själva. Eller, egentligen är inte polisen en idiot, han råkar bara ha dåliga erfarenheter av inblandning av pseudovetenskap sen tidigare. Otroligt lämpligt. Och så håller det på. Handlingen är ett lapptäcke av nödlösningar och väldigt lämpliga sammanträffanden.

När någon vill hylla en bok brukar det skrivas ”ska ni bara läsa en bok i år, välj den här”. Nå, ska ni bara läsa en bok i år, välj för helvete en annan. Vilken som helst.

(Eftersom jag hade önskat mig Equinox i julklapp och också fick den så vill jag passa på att tacka. Det är inte tomtens fel att boken suger. Kom ihåg vad de säger: Tänk på vad du önskar dig – du kan få det.)


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Dementi: min browser förstår mig visst

Krisen är över. Jag och Firefox har rett ut våra problem. Som vanligt när det är en fnurra på tråden i ett förhållande så är det på ett eller annat sätt mitt fel, så nu måste jag nog ägna ett par dagar åt att fjäska för FF, ge det nya addons och så. Kanske skaffa det ett nytt fint tema.

Problemet, vars ursprung jag inte riktigt förstår, var att ändringarna som både jag och experten gjort i CSS:en inte tycks ha fastnat. Jag upptäckte det av en slump då jag surfade in till mitt eget stylesheet för kopiera dess adress och skicka till ytterligare en tjänstvillig hjälpande hand. Taggarna vi skrivit in fanns helt enkelt inte med. Vad det beror på kan jag inte svara på, men tydligen fick jag inte göra sådana modifieringar online. Det allra konstigaste är dock att när jag kopierade ner CSS:en från webservern till datorn så finns koderna där. Så allt jag gjorde var att sudda ut ett tecken och sätta tillbaka det, spara, och ladda upp skiten igen. Och voilà!

Vad det än beror på så var det inte Firefox fel. Jag tror inte riktigt på skit bakom spakarna heller. Jag undrar om det kan vara ett problem med min host. För övrigt samma som Blogge Bloggelito, som inte är helt nöjd. Själv kommer jag inte åt min mail, förutom att jag har upplevt en del avbrott och otillgänglighet i databasen till och från.

Edit: Mailen fixad. Var visst lite fullt på webutrymmet. Oops!


Andra bloggar om: , , , , ,

Min browser förstår mig inte

Jag sitter och testkör Safari i Windows. Spontant känns det som en trevlig browser, om än väldigt långsam(?) vilket förvånar mig en aning. Det känns lite som på den tiden man surfade på modem. När saker väl har cachats håller Safari en hastighet som känns jämförbar med Firefox, men när jag besöker en för min Safariinstallation ny site går det riktigt trögt. Dessutom är det som vanligt störande med smådetaljer som inte uppför sig som jag är van och som jag inte hittar någon funktion för att tukta. En klart positiv detalj är sakers utseende. Fonter och allt är så mjukt att det nästan känns oskarpt. Samma sköna lugna upplevelse som jag har känt när jag har surfat i Linux.

Varför kör jag då Safari? För att jag och Firefox är osams och just nu vet jag ärligt talat inte om vi kan återupprätta förtroendet för varandra. Min browser förstår mig inte och därför har jag inlett en affär med en annan.

Jag försöker bädda in en bild i text och Firefox fullkomligt vägrar. Jag tog hjälp av min expert som bidrog med kod och CSS-inställningar. Såg ändå ut som skit. Hon testade samma koder hos sig – fungerade utmärkt. För att utesluta att det var WordPress som var boven i dramat på något sätt fick hon inloggningen till min blogg och testade – fungerade utmärkt! Så jag drog igång skräpet Internet Explorer som mycket villigt visade det resultat jag ville ha.

Därefter har jag stängt av varenda addon i Firefox – inklusive sådana jag inte kan tänka mig skulle påverka tolkningen av kod som påverkar innehållets utseende – och ställt tillbaka saker till så default jag kan. Och fortfarande är det skit. Vilket både förbryllar mig och gör mig förbannad eftersom Firefox ska vara en av de webläsare som tolkar kod korrekt (till skillnad från IE). Det var alltså främst för att få en third opinion som jag installerade Safari, för IE litar jag inte på för ett ögonblick.

Firefox har haft dumheter för sig tidigare. Titt som tätt tappar det bara bort alla mina inställningar. Inte så att FF glömmer bort min profil och därför startar en ny, i vilket fall man bara kan peka om FF till den gamla profilen. Nejdå. Firefox säger glatt att det är min vanliga profil som gäller, bara det att den inte tycks innehålla någonting. Börjar man grotta lite i filerna som finns i profilen så tycks den visst innehålla en massa saker, men tyvärr är mina kunskaper alltför begränsade för att kunna avgöra vad, och om det går att återställa. Det troliga är att det är registret som är problemet. Den misstanken förstärks av att detta problem inte har uppstått på väldigt länge (peppar peppar!) på min stationära PC men under samma tid inträffat flera gånger på laptopen. XP pro på den stationära, XP home edition på laptopen. Home edition är, som väl alla vet, skit.

Det är just den här bristen på tillförlitlighet som gjort mig skeptisk, och när Firefox nu uppenbart inte vill förstå kod heller så känner jag mig tvungen att ta en titt på alternativen. Safari är definitivt ett alternativ. Återstår att se om kärlek uppstår. Det måste testköras och läras mer först.


Andra bloggar om: , , , , ,

No shit, Sherlock

SvD:s Henrik Ennart ”avslöjar” att centralpackad köttfärs ger oss mindre hälsosamt kött.. En del av oss har redan fattat det. Det är nämligen något uppenbart fel med kött som inte går att steka eftersom det innehåller så mycket vatten att det vid uppvärmning snart badar i sitt eget svett. Jag minns en tid då man kunde steka en lövbiff gyllenbrun. Numera blir det en förkrympt, grå, seg, osmaklig massa.

Ju mer jag tänker på det desto mer tror jag att deep.ed hade rätt:

Och min konspiratoriska vana trogen misstänkte jag ett tag att det hela egentligen är en indirekt setup från ICA – för att få de sista ca 200 handlarna att även de koppla sig till den centrala kötthanteringen som ICA byggt upp.

I den mån jag kan få tag i butikförpackat kött kommer jag att fortsätta köpa det. Främst av den fullständigt egoistiska anledningen att det generellt är godare.

Andra bloggar om: ,