Stammen samlades runt lägerelden vid solnedgången, eller prime time som det också kallades. Det var troligen en lördag eller söndag eftersom ingen arbetade, men almanackan hade inte slagit igenom ännu så det visste man inte. Kvinnorna dukade fram skålar med salta löv medan männen placerade ut stentavlor och hackor till kvällens Bingolotto. Lo-Ket, en dvärgväxt korpulent man, tog plats i Den Heliga Lådan och hojtade med lustig dialekt ut nummer. Stammen hackade glatt in numren i sina stentavlor och slutligen ropade någon “Bingo!” och vann ett års förbrukning av skönhetsprodukter bestående av lera och krossade löss. Därmed var Lo-Kets stund i rampljuset över för den här gången och de närmaste sju månvarven skulle han bara vara en fjant som barnen roade sig med att kasta kottar på.
Efter att kvinnan som hade huvudansvaret för att salta löv visats upp i lådan och förföriskt berättat att löv är gott och sen också demonstrerat hur samma sorts löv också kunde rullas kring lite mossa och stoppas i näsan för att stoppa blödningar (varefter hon med en blinkning antydde att det stoppar fler blödningar än så och kvinnorna i publiken ah:ade förstående) var det dags för nästa program i Den Heliga Lådan. Man hade en gång försökt förkorta Den Heliga Lådan DHL men den förkortningen var redan tagen av en mäktig kurir med många kameler i sitt stall som inte alls ville bli förknippad med heliga lådor och därför hotade att stämma byn.
Man baxade in en färglad stubbe i Den Heliga Lådan och där tog Gro-Zek plats medan Loudon Wainright I nynnade “ninaninaninana”. Gro-Zek välkomnade alla till kvällens program och började sen berätta: “Det var en gång…”
Några dagar senare kom Gro-Zeks förman vid stenbrottet och hämtade honom. Någon sökte honom, sa han, och såg irriterad ut. Förmannen tyckte inte om att bli störd på arbetstid. Han och de andra förmännen hade nämligen schemat fullspäckat med möten med varandra där man förtvivlat försökte komma på vad arbetarna gjorde och vad arbetet i stort gick ut på. Gro-Zek ryckte på axlarna, ställde ifrån sig sin hacka och gick mot omklädningsbuskaget. Där hängde han av sig sin arbetspäls och spindelnätet som säkerhetsföreskrifterna föreskrev att han skulle ha runt håret för att inte fastna i den väldige Donks hacka. Med en rysning mindes han händelsen som gav upphov till regeln. Det hade krävts fyra karlar för att få Donk att sluta hacka och vid det laget var det bara slamsor kvar av den stackaren som kommit för nära. Flera hade krävt att man istället skulle avskeda Donk då han var mer än lovligt enfaldig, men det visade sig omöjligt enligt lagen om anställningsskydd. Gro-Zek misstänkte dock att det handlade om att Donk hackade mycket mer sten än alla andra, för lägre lön och eftersom han var ett pucko ifrågasatte han aldrig någonting. En idealisk arbetare alltså. Gro-Zek viftade bort irritationen över företagets policy, hängde på sig sin civilpäls och steg ut på andra sidan omklädningsbuskaget.
När han kom ut stod han plötsligt öga mot öga med en elegant man klädd i italienskt skinn (skinnet av en italienare alltså) och med en moderiktig bäversvans om halsen. Mannen granskade Gro-Zek kyligt innan han sträckte fram handen och sa:
- Mitt namn är Christopher Lambertz, och du är arresterad.
Gro-Zek, som blev alldeles ställd av mannens märkliga tal – hans munrörelser stämde liksom inte alls överens med ljuden som kom ut – förstod först inte vad som sades. Det uppstod en pinsam stund på några sekunder då Christopher Lambertz väntade på att Gro-Zek skulle reagera och Gro-Zek fortfarande försökte processa informationen.
- Ursäkta, men sa du att jag är arresterad? För vad?
- Upphovsrättsbrott, svarade Lambertz, fortfarande med samma taskiga läppsynk.
- Upphovsrättsbrott? ekade Gro-Zek? När då?
- I lördags.
- Lördags?
Christopher Lambertz himlade med ögonen åt dessa primitiva vildar som inte ens hade anammat almanackan ännu.
- Saltadelövochgemytligsamlingkringheligalådandagen?
- Ah! Lör-Dag? sa Gro-Zek prövande.
- Just det. Du berättade en historia som har berättats förr.
- Ja det stämmer. Det var en skröna som ursprungligen drogs på ljugarbänken utanför jäst hästmjölkaffären av ett gammalt fyllo. Ber-ra tror jag han kallades.
- Precis. Och därför har Ber-ra upphovsrätten till berättelsen.
- Jag är ledsen att behöva upplysa dig om det här, men Ber-ra dog ungefär samtidigt som min mamma föddes. Det var morfar som hörde historien. Så ta du din kärra med stentavlor och dra vidare.
- Upphovsrätten gäller sjuttio år efter upphovsmannens död, svarade Lambertz överlägset.
- Så du menar att ingen ska få höra Ber-ras berättelse förrän om ytterligare någon generation?
- Japp.
- Men då kommer ju ingen att känna till den!
Lambertz ryckte nonchalant på axlarna.
- Sådan är lagen.
- Lagen suger. Vad är straffet för upphovsrättsbrott?
- Straffarbete i stenbrottet.
- Vad rädd jag blir… Förresten: Du har väl ett dansband? Christopher Lambertz Orkester? Ni spelar väl andras låtar mest hela tiden?
Lambertz skruvade på sig.
- Det är skillnad. Det är covers.
- Jahaaa!
- Vi gör så här: Om du inte berättar för någon att jag har ett dansband så ska jag se mellan fingrarna med ditt upphovsrättsbrott för den här gången.
- Deal, sa Gro-Zek och tog i hand på det.
- Bara av nyfikenhet, sa Lambertz när han klättrade upp på sin paragraf, vad avslöjade mig? Hur visste du att jag hade ett dansband?
Men Gro-Zek log bara hemlighetsfullt, gjorde ett Z i luften och återvände till omklädningsbuskaget. Christopher Lambertz rynkade pannan och funderade på att försöka åtala Gro-Zek för en symbol som Zorro rimligen borde kunna hävda upphovsrätt till men beslutade sig för att låtsas som att det regnade. Därför fällde han upp sitt paraply och red vidare för att reda ut ett besvärligt fall av piratkopierade hällristningar.
Lo-Ket i Den Heliga Lådan. Fotboll uppstod senare av en slump och Den Heliga Lådan blev istället ett fotbollsmål. Idag tittar man på fotboll i Heliga Lådor. Cirkeln är sluten.
Inspirerad av Jörgen L:s förslag på novelltema hos Rosetta Sten:
Kanske om hur människan aldrig lyckades lämna grottstadiet för att nån tog patent på elden, metkroken och grävkäppen…
Andra bloggar om: upphovsrätt, kåseri, satir, stenålder, intressant?
Stammen samlades runt lägerelden vid solnedgången, eller prime time som det också kallades. Det var troligen en lördag eller söndag eftersom ingen arbetade, men almanackan hade inte slagit igenom ännu...
