Besökaren vill att jag ska fundera lite över demokratins svagheter, vad alternativen skulle kunna vara och så vidare.
Först vill jag betona att jag givetvis förstår att representativ demokrati handlar om kompromisser, och jag förstår också att bara för att jag har röstat på ett parti så kommer de inte nödvändigtvis att agera som jag vill alla gånger. Det är något man måste acceptera. Det är rent av en förutsättning; om regeringen agerade enligt mina önskemål hela tiden skulle jag ha jättemycket pengar på mitt bankkonto och en egen fil på landets vägar där jag och bara jag får köra. Hur fort jag vill. Men; när det gäller den personliga integriteten, övervakningsivern med mera så anser jag att det är så viktiga frågor att om man inte är beredd att stå upp för sin övertygelse där, så är man antagligen aldrig beredd att göra det. Centern menar att de lägger sig för att inte störa samarbetet, och då undrar jag: I vilken fråga kommer de att göra sin röst hörd istället? Antagligen i en fråga som jag skiter högaktningsfullt i, och då är inte Centern mitt parti.
Just kompromisserna är den representativa demokratins svaghet. Redan när vi går till val får vi kompromissa och välja det parti som verkar tycka mest likt oss själva i flest antal frågor, eller i de frågor vi prioriterar högst. Vilket då gör det extra frustrerande när partiet sviker i en av dessa frågor.
Kompromissandet gör också att partierna söker minsta gemensamma nämnare för att ragga så många röster som möjligt. Bigmacdemokrati, som Besökaren så träffande kallar det. Således blir det mest bara floskler där ingen vill riskera att stöta bort potentiella väljare. Därav kommer det sig att sju partier hojtar vårdskolaomsorg vart fjärde år, och den som skriker högst vinner.
Ett annat problem med demokratin är den tidsrymd makten fördelas över. Det innebär att de styrande är tvungna att hålla sig väl med väljarna på kort sikt, även om det på lång sikt är negativt. En inbyggd populism, om man så vill. Man skulle förstås kunna utöka den tidsrymden till att gälla över en avsevärd tid istället för bara fyra år, men då tar man istället ifrån folket möjlighet att byta regim vid missnöje. Bägge varianterna har sina nackdelar. Problemet med att välja över en lång tid medför dessutom svagheten att tiderna förändras, ibland fortare än någon kan förutse. Kärnkraftsomröstningen 1980 är ett aktuellt exempel på detta.
Diktaturen har inte det här problemet. Diktatorn behöver inte bry sig om att ägna sig åt populism för att behålla makten, så länge h*n inte retar upp folket så till den milda grad att ett uppror utbryter. Istället kan diktatorn fokusera på att göra det som är bäst för landet. Att fatta obekväma och impopulära beslut är del av ledarskapet. Diktatorn kan å andra sidan lägga fokus på att sko sig själv och låta folket svälta, avrätta oliktänkande och genomföra vansinnesprojekt som att vända floder och flytta berg av ingen annan anledning än h*n inte kan sova om natten i vetskap om att h*n inte är en gud.
Ytterligare en nackdel med den representativa demokratin är att människor är politiskt korkade, kort och gott. Inte alla förstås, men tillräckligt många. Jag vet att det låter nedlåtande, men det är sant. Mängder av människor går och röstar av hävd. Mängder av människor röstar på det parti de och deras föräldrar alltid har röstat på, oavsett vad det partiet gör, säger och låter sig representeras av. Allt för många struntar helt enkelt i att sätta sig in i vad de olika partierna står för eller ens vad de själva anser är viktigt på riktigt. Och alltför många bildar sig en politisk uppfattning utifrån chockrubrikernas Aftonbladet istället för att tänka ett steg längre. Det är förstås ett problem. Eftersom varje röst räknas är det helt enkelt lättare att locka till sig röstboskapen än de kritiskt tänkande. Och därför lägger sig alla i mittfåran och försöker säga så lite som möjligt eftersom “allt du säger kan och kommer att användas mot dig i kvällspressen”.
Så vad göra då? I denna tid då praktiskt taget alla är uppkopplade vore det praktiskt genomförbart att införa mer direkt demokrati. Fler folkomröstningar i sakfrågor helt enkelt. Fördelarna med detta skulle vara att den enskilda människan får ett större inflytande i frågor som angår henne. Det skulle i sin tur kunna öka intresset, både för politiken i sin helhet och för fördjupning i sakfrågor. En nackdel som dock skulle kvarstå är att folk är dumma i huvudet. Därför skulle det inbjuda till att intressenter lobbar hårt och vilseför väljarna. Å andra sidan tycks även professionella politiker kunna styras av lobbygrupper.
Om dumihuvudet är ett grundproblem i demokratin, hur kommer man då runt det? En variant skulle kunna vara att kräva ett visst mått av grundkunskap för att rösta. Problemen med det är uppenbara. Hur mäter man det? Vem mäter? Hur överbrygger man kommunikationssvårigheter? Vad kostar det? Och hur i helvete engagerar man människor som inte anses värdiga att rösta?
En annan variant skulle vara ett slags råd av lärda som agerar filter mellan de styrande och pöbeln. Även detta vore osmakligt och elitistiskt, men skulle tjäna som säkerhet. Ett slags elektorssystem där vi väljer våra elektorer som i sin tur väljer regering. En variant av det amerikanska systemet. Å andra sidan: George W Bush. Behöver jag säga mer?
Utökat personval är ytterligare ett alternativ att överväga. Jag är försiktigt positiv – utökat personval skulle kunna luckra upp blockmentaliteten och förminska partipiskans makt, vilket i sin tur skulle leda till att enstaka politiker mer kraftfullt vågar sätta ner foten och ta tag i sakfrågor. Problemet att den som skaffar sig flest röster vinner kommer dock att kvarstå, vilket innebär att minsta möjliga nämnare kvarstår som faktor.
Dock hyser jag visst hopp om framtiden, ty jag tycker mig skönja att allt fler tröttnat på flosklerna och vill se politiker som vågar stå för någonting. Det finns också exempel på hur man kan skapa ganska stora ringar på vattnet och skaffa sig ett stort stöd genom att vara konsekvent och våga på sig. Vi har sett hur Ron Paul lyckades skapa sig en hel del uppmärksamhet trots att – eller kanske tack vare – att traditionell media inte ville ta i honom med tång. Även utanför det politiska systemet har vi sett hur till exempel Isabella Lund, som för inte så länge sen var en okänd person, lyckats få genomslag. Det ger ett visst hopp om framtiden. Kanske är floskelpolitikern på väg ut.
Jag tror inte att man kommer runt demokratins grundproblem. Så länge varje individ har en röst, vilket är det klart mest sympatiska system vi kommit på så här långt, så kommer vi också att ha problemet att den som attraherar flest puckon vinner. Tyvärr. Det klart bästa vore istället att styras av en upplyst despot med folkets goda för ögonen. Det är förstås en utopi. Hur ska vi hitta den goda despoten, och även om h*n finns så kommer h*n förr eller senare att dö. Vem ska då ta över? Och hur? Tronföljd eller val? Det finns inget sätt att garantera den goda diktaturen, även om det onekligen vore mer effektivt än demokrati.
Alltså kvarstår för oss som vill se förändringar att själva aktivera oss. Inte bara genom att rösta vart fjärde år och sen luta sig tillbaka i tron att ens politiker kommer att kunna läsa ens tankar. Inte ens din partner kan läsa dina tankar, hur mycket han eller hon än älskar dig, så varför skulle en riksdagspolitiker som inte ens vet att du existerar kunna det? Påverka istället genom att inte tiga. Skriv till dina folkvalda. Blogga. Skriv insändare. Ring till Karlavagnen. I informationsåldern finns det ingen ursäkt för att inte göra sin röst hörd, även om det givetvis föreligger en viss risk att drunkna i bruset. Men tänk på att vilken sketen industriarberare i Södertälje som helst av oss kan nå ut till några andra, även om det så bara är släkten vid köksbordet eller arbetskamraterna vid morgonfikat. Alla kan påverka någon. Och trots allt; fungerande demokrati förutsätter något som vi svenskar är ganska dåliga på. Nämligen personligt ansvar.
Jag lämnar med varm hand över stafettpinnen till Sagor från livbåten, projo och Peter Karlberg. Besökarens ursprungliga frågeställning lyder:
a) Vad är det största problemet med dagens demokratiska system?
b) Hur ska vi lösa det?
c) Är det rent av så att demokrati kanske inte är det bästa (man måste få väcka frågan – och argumentera, även om man kommer till slutsatsen att vi har ett perfekt system)
Andra bloggar om: politik, demokrati, intressant?
Besökaren vill att jag ska fundera lite över demokratins svagheter, vad alternativen skulle kunna vara och så vidare.
Först vill jag betona att jag givetvis förstår att representativ demokrati handlar om kompromisser, och jag förstår också att bara för att jag har röstat på ett parti så kommer de inte nödvändigtvis att agera som jag vill alla gånger. Det är något man måste acceptera. Det är rent av en förutsättning; om regeringen agerade enligt mina önskemål hela tiden skulle jag ha jättemycket pengar på mitt bankkonto och en egen fil på landets vägar där jag och bara jag får köra. Hur fort jag vill. Men; när det gäller den personliga integriteten, övervakningsivern med mera så anser jag att det är så viktiga frågor att om man inte är beredd att stå upp för sin övertygelse där, så är man antagligen aldrig beredd att göra det. Centern menar att de lägger sig för att inte störa samarbetet, och då undrar jag: I vilken fråga kommer de att göra sin röst hörd
