Skip to content

Månad: mars 2008

Kvinnobad

Timrå kommun har beslutat att en dag i månaden stänga män ute från badhuset och bara tillåta kvinnliga besökare.

Nu är det åter dags för kvinnobad på Timrå Simhall. En gång i månaden strax efter klockan 20.00 ska enbart kvinnor få nyttja badet. Anläggningen kommer då att vara insynsskyddad och det kommer endast att vara kvinnlig personal på plats.

Jag har mailat en kort fråga till kommunen och undrat vilken dag i månaden badhuset håller öppet enbart för män eftersom jag inte kan hitta någon sådan information. Det ska bli spännande att se vad svaret blir.

Via Pär Ström.


Andra bloggar om: , ,

Det var inte jag som började

SvD presenterar siffror som tydligt speglar tidsandan. Det är alltid någon annan.

På frågan Brukar du skylla ifrån dig? svarade 18 procent av de läsare som röstat på SvD.se ”ofta” medan 59 procent svarade ”sällan”. På frågan om andra brukar skylla ifrån sig var svarsmönstret närmast det omvända, 53 procent svarade ”ofta” medan bara 13 procent svarade ”sällan”.

Jag har upplevt att det är så här det förhåller sig ganska länge, men det är intressant att det kan bli så tydligt i en undersökning. Nu tror jag förvisso att siffrorna kan förklaras på annat sätt än att majoriteten svarar att de själva inte skyller ifrån sig medan samma personer svarar att andra gör det. Det är fullt möjligt att många valt att bara svara på den ena frågan. Icke desto mindre: Tidsandan är sådan att majoriteten av oss anser att det alltid är någon annans fel, någon annans ansvar och att någon annan faktiskt borde fixa det här.

Inte minst i trafiken är det uppenbart. Titta på Essingeleden vid rusningstrafik. Alla dessa som lägger sig i filen mot Solna där det är förhållandevis fritt, för att sen bromsa och tränga sig in precis före heldraget eftersom de i själva verket ska vidare på E4. Man tjänar ett par minuter på att köra så, medan hundratals bilar måste sakta ner för att släppa in dumfan. Det är så stockningar uppstår. De flesta som har körkort vet det, och vet att det är bättre för alla om man håller avstånd och lägger sig i rätt fil i god tid. Gjorde man så skulle stockningarna nästan aldrig uppstå. Ändå; väl där väljer obegripligt många den egoistiska varianten.

Ännu värre är det när tusentals åskådare ska lämna en hockeymatch. Jag vet inte hur parkeringssituationen ser ut vid Läkerol Arena i Gävle numera, men jag vet hur den såg ut när det hette Gavlerinken. En stor grusplan med en (1) utfart. Jag har hört speakern inne i arenan uppmana folk att bilda ordnade köer och ta det lugnt. Jag tror att alla i arenan förstod budskapet och de flesta kunde ha räknat ut det själva, även om hockeysupportrar kanske inte alltid utgör samhällets intellektuella spjutspets. Bygg två köer, fyll på bakifrån, och parkeringen kan vara tömd på några minuter. Och vad gör folk? Bildar elva köer så att parkeringen uppifrån ser ut som en solfjäder, för att sen försöka jämka ihop dessa elva till två vid utfarten. Tala om tvärstopp. Där kunde man få sitta i en timme.

Varför gör vi så? Varför saknar människan så totalt kollektiv intelligens? En enskild människa är trots allt en tämligen intelligent varelse, men som grupp är vi katastrofala. Jämför med myror: En myra är knappast något geni, men en myrstack är strukturerad och som grupp måste man nog anse att myror är intelligenta.

Jag tror att problemet är att när vi bildar grupper så slutar vi ta vårt ansvar. De gör så, och därför gör jagNormalt hade jag skrivit ”vi” genom hela det här stycket. Men då gömmer jag mig i gruppen igen. Så jag skriver ”jag”, även om jag inte har för vana att ägna mig åt uppräknade synder. också det. De tränger sig före på Essingeleden eller på parkeringen, så därför gör jag också det. Trots att jag vet att jag på så sätt bidrar till att göra det svårare för andra bakom så ursäktar jag beteendet med att ”de” gör det. Jag rationaliserar beteendet för mig själv med att jag egentligen bara kompenserar för det jag förlorat på grund av dem. På samma sätt ursäktar man fortkörning, bidragsfusk, svartjobb, dopning, mobbning, och fan vet om inte gruppmisshandel och gruppvåldtäkt kan förklaras med samma fenomen. Det var inte jag som började! Jag tar bara tillbaka det som är mitt!

För så är det ju. Om Kalle och Pelle jobbar svart så stjäl de mina skattepengar. Då tar ju jag bara tillbaka mina pengar genom att jobba svart, eller hur? Sen att det inte är Kalle och Pelle jag tar tillbaka pengarna av är inte heller mitt problem, det är statens, för att de inte har satt dit Kalle och Pelle. Och om jag torskar för fortkörning när jag gör 140 på 110-väg så blir jag kränkt och känner mig orättvist behandlad eftersom jag blev omkörd av en BMW som gjorde minst 160. Varför jagar ni inte den istället, snutjävlar!? 160 är värre än 140, ju! Och om jag tillsammans med mina kompisar våldtar en packad brud eller sparkar ihjäl nån snubbe, så var det ju inte jag som började. De började, han var redan nästan död ju, och de var redan fyra som hade skändat henne, vad spelar det för roll om jag också tar för mig lite?

Eftersom människan så fullkomligt saknar kollektiv intelligens kan vi heller inte förväntas ta kollektivt ansvar. Därför är feminister som skriker efter just kollektivt ansvar helt fel ute. Istället måste man gå på individnivå och fråga var och en: Vad kan du göra? Vad har du för brister i ditt beteende och vad kan du göra för att förändra det?

Danni skriver några tänkvärda rader om att ta vara på sig själv. Ett sorgligt dokument om hur vardagen ser ut för en ung kvinna i Sverige. Det är självklart inte acceptabelt att samhället ser ut så. Det är inte acceptabelt att en kvinna inte ska kunna klä sig hur hon vill eller vara precis hur packad hon vill utan att riskera att bli överfallen. Men att det inte är acceptabelt förklarar inte bort ansvaret för den egna säkerhet. Det är åt helvete att man inte ska kunna känna sig trygg på våra gator – självklart är det åt helvete – men likväl måste var och en vara medveten om riskerna och se till sin egen säkerhet först. Jag ska inte behöva bli överkörd på övergångsställen heller, men jag ser mig ändå för. Att jag hade rätt är en klen tröst när jag ligger i gipsvagga eller träkista.

Istället för att skrika om kollektiv skuld måste var och en gå till sig själv. Vad kan jag göra för att Danni ska känna sig tryggare? Jag kan förstås låta bli att våldta, och utöver det svära mig fri från allt ansvar, för det är ju inte mitt fel att andra våldtar. Men jag kan faktiskt göra mer. Jag kan hålla ögonen öppna och ser jag någon som ser ut att befinna sig i riskzonen (ensam, full) så kan jag kanske försöka prata med människan ifråga, erbjuda mig att ringa en taxi eller låna ut telefonen så att hon kan få tag i någon som kan hämta eller möta henne. Kruxet är förstås att hon kan tro att jag är ett av rovdjuren. Det är inte roligt att alltid vara misstänkt våldtäktsman på grund av att man råkar ha en penis heller kan jag berätta, men jag kan ändå försöka, eller hur? På den tiden jag gick ut oftare hände det ibland att jag, på grund av långa ben, började komma ikapp någon ensam tjej. Såna gånger brukade jag självmant gå över på andra sidan gatan för att hon skulle slippa, men också för att visa att jag inte utgör ett hot. Det finns små saker vi alla kan göra bara vi vill. Jag skulle lika gärna kunna gå ikapp tjejen ifråga och när hon väl springer så kan jag tänka att det inte är mitt ansvar. Är hon för rädd för att springa? Inte mitt ansvar heller. Men på det viset bidrar jag också till ett redan kallt klimat, och det vill jag inte. Att jag gör mig omaket att gå några extra meter för att gå på andra sidan gatan kanske kan sänka pulsen avsevärt för damen framför. Det kan det vara värt.

Besökaren 2.0 skriver om Vådan av Den Stora Tryggheten. Klart läsvärt, och allt hänger ihop. Jag undrar om inte kraven på kollektivt ansvar egentligen är ett ickekrav. Ett sätt att visa att man ställer krav utan att egentligen göra det, eftersom man riktar sitt ickekrav så brett att det inte träffar någon alls.

Tack och lov verkar pendeln svänga en aning. Fler och fler tycks få upp ögonen för att en nation där kränkthet blivit en folksjukdom – eller en folksport -, och människor anser sig ha många rättigheter men få skyldigheter, inte mår riktigt bra. Det är en bra början. Sen gäller förstås att samma människor, exempelvis jag själv och Besökaren, lever som vi lär och inte bara väntar på att någon annan ska börja…

Ansvar i Norrbotten. Foto från Erlings vinsida


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Småkränkt

”Tjejerna” på jobbet ska åka knullkanot. Jag är således inte medbjuden. Åsidosatt, på grund av mitt kön. Jag borde nog passa på att vara lite kränkt, men jag vet inte riktig hur man gör. Tips emottages tacksamt.

Jo, jag ska skriva nåt vettigare. Snart. Det blir bara så långt hela tiden, och innan jag kommer till en poäng har jag börjat närma mig en annan.


Andra bloggar om:

Support schmupport

Teflonminne ger sin syn på kunders bemötande av supportpersonal. Jag replikerar härmed med min syn på supportpersonal.

Ett trevligt bemötande är a och o från alla parter i alla situationer. Jag är dessutom övertygad om att de flesta som kontaktar supporten är idioter. Dock: Jag har faktiskt aldrig pratat med någon datorteknisk support som inte behandlat mig som en okunnig idiot och därmed själv framstått som inkompetent. När jag bodde i Gävle och hade stora problem med min uppkoppling fick jag ringa fan vet hur många gånger till supporten. Varje gång fick jag dra mitt problem från början eftersom jag alltid fick prata med en ny Anders, Micke, Jonas eller något annat anonymt namn och hade ingen möjlighet att referera till vem jag pratat med tidigare. Varje gång öppnade de med ”har du kollat nätverksinställningarna?”. När jag berättat att jag kollat nätverksinställningarna, att jag redan fått förklarat för mig hur inställningarna ska se ut (vilket de gjorde från början eftersom jag kollar upp saker innan jag ringer supporten eftersom jag INTE vill framstå som en idiot) så förklarades det ändå för mig hur jag skulle ställa in nätverksinställningarna. Jag tröttnade ganska styggt till slut.

Är alla dessa Andersar, Mickar och Jonasar fullkomligt döva för kundens nivå av kunnande? Jag förstår att man efter ett tag blir lätt desillusionerad som en direkt följd av alla puckon, men likväl måste man kunna bibehålla någon form av lyhördhet. Till exempel skulle man kunna lyssna på kundens ordval. Att jag inte kallar datorn för ”datan” (eller värre: hårddisken) och inte hänvisar till min uppkoppling/anslutning som ”mitt internet” är en ledtråd. Nu kan jag förvisso tänka mig att de allra drygaste kunderna är de där som tror att de kan allting och därför måste felet vara ISP:ns, men ändå: Efter bemötande är lyhördhet en nyckel i serviceyrken. Nu är möjligen inte datornördar beryktade för sina sociala färdigheter, men i fallet med GavleNet i Gävle betvivlar jag att deras styrka låg i datorfärdigheter heller.

Historien fortsatte i alla fall med att min granne gav upp efter ett par månader och lyckades, med diverse hot om att säga upp abbonemanget med hänvisning till att han inte fick vad han betalade för att få ut en tekniker som tittade på felet IRL. Teknikern sprang ner i källaren och kom upp igen en halvminut senare. Problemet var fixat. Det visade sig vara switchen i hans hus som var felinställd, enligt den andrahandsinformation jag fick. När grannen då frågade om teknikern kunde gå över till mitt hus och fixa min switch också samt pekade ut riktningen åt honom tittade denne i sina papper och konstaterade att han inte hade någon felanmälan på den adressen. Sen drog han. Tror ni det brann något i huvudet på mig när jag fick höra det?

Ja, efter det ringde jag faktiskt till supporten och lät en smula gramse. Det hjälpte. En kort stund därefter såg jag en bil från GavleNet rulla in på gården. Någon tekniker kom inte upp och pratade med mig och berättade vad han hade gjort och inte gjort (kanske var han rädd att jag skulle slå honom i huvudet med hårddisken) men när bilen försvann igen en kort stund senare gick mitt internet skitfort. Tänk så mycket besvär som hade kunnat sparas om supporten bara hade lyssnat på vad jag sa istället för att pliktskyldigt följa nån mall ur boken Support for Dummies.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Rapport från andra sidan

Tänk att det blev vinter till slut. I mars. I Gävle. Det är rent av så jag blir lite upprymd, om det inte vore för att jag åkte upp i tron att våren var på väg in och därför inte är klädd för vinter. Och om inte det vore för att Södertälje kommuns pissiga vägunderhållning och brist på belysning pajat min spolarvätska…grej. Spolarvätska rinner alltså rakt igenom och ut på marken, vilket inte gör någon annan nytta än möjligen att i viss mån förhindra att parkeringen fryser till.

Det slår mig också att om knappt hälften av den mängd som fallit här under påsken ramlat ner på Stockholm eller Göteborg så hade det varit krigsrubriker. En lätt bris på det och det hade varit snöstorm. Nu står det inte ett ord i Aftonblaskan, så jag gissar att det inte snöar så ohyggligt i nämnda städer. Det är ju, trots allt, skillnad på olika. För det första är det inte Norrland överdrivet intressant ur nyhetssynpunkt, och för det andra ramlar inte folk av vägen här bara för att det kommer nåt vitt från himlen.

Hur som helst ser det ganska trevligt ut. Jag har saknat vinter. Nu saknar jag mina vinterkläder.


Andra bloggar om: , ,

Veckans plattnacke v. 11

Man börjar ju undra. Först gav sig Duponts advokater på teflonminne.org och då förutspådde jag att de även skulle ge sig efter teflonminne.se. Så har nu skett.

Såvitt jag förstår har man ingenting att komma med, utan det hela handlar helt och hållet om skrämseltaktik, oklart varför men möjligen för att fylla på kaffekassan lite. Men framför allt är det så grova självmål att man baxnar. Förstår verkligen inte Dupont vad det här kostar dem i negativ publicitet? Är det verkligen värt det? Det är nästan så jag börjar undra om inte Dupont skitit i att betala en av sina räkningar till advokatbyrån Albihns som nu hämnas genom att på egen hand driva ärenden i Duponts namn i syfte att sänka deras rykte.

Dupont och Albihns vinner ytterligare lite negativ publicitet, något som de säkert blir jätteglada över. De tycks gilla sånt. Grattis!


Andra bloggar om: , , , , ,

Demokratiskt dilemma

Besökaren vill att jag ska fundera lite över demokratins svagheter, vad alternativen skulle kunna vara och så vidare.

Först vill jag betona att jag givetvis förstår att representativ demokrati handlar om kompromisser, och jag förstår också att bara för att jag har röstat på ett parti så kommer de inte nödvändigtvis att agera som jag vill alla gånger. Det är något man måste acceptera. Det är rent av en förutsättning; om regeringen agerade enligt mina önskemål hela tiden skulle jag ha jättemycket pengar på mitt bankkonto och en egen fil på landets vägar där jag och bara jag får köra. Hur fort jag vill. Men; när det gäller den personliga integriteten, övervakningsivern med mera så anser jag att det är så viktiga frågor att om man inte är beredd att stå upp för sin övertygelse där, så är man antagligen aldrig beredd att göra det. Centern menar att de lägger sig för att inte störa samarbetet, och då undrar jag: I vilken fråga kommer de att göra sin röst hörd istället? Antagligen i en fråga som jag skiter högaktningsfullt i, och då är inte Centern mitt parti.

Just kompromisserna är den representativa demokratins svaghet. Redan när vi går till val får vi kompromissa och välja det parti som verkar tycka mest likt oss själva i flest antal frågor, eller i de frågor vi prioriterar högst. Vilket då gör det extra frustrerande när partiet sviker i en av dessa frågor.

Kompromissandet gör också att partierna söker minsta gemensamma nämnare för att ragga så många röster som möjligt. Bigmacdemokrati, som Besökaren så träffande kallar det. Således blir det mest bara floskler där ingen vill riskera att stöta bort potentiella väljare. Därav kommer det sig att sju partier hojtar vårdskolaomsorg vart fjärde år, och den som skriker högst vinner.

Ett annat problem med demokratin är den tidsrymd makten fördelas över. Det innebär att de styrande är tvungna att hålla sig väl med väljarna på kort sikt, även om det på lång sikt är negativt. En inbyggd populism, om man så vill. Man skulle förstås kunna utöka den tidsrymden till att gälla över en avsevärd tid istället för bara fyra år, men då tar man istället ifrån folket möjlighet att byta regim vid missnöje. Bägge varianterna har sina nackdelar. Problemet med att välja över en lång tid medför dessutom svagheten att tiderna förändras, ibland fortare än någon kan förutse. Kärnkraftsomröstningen 1980 är ett aktuellt exempel på detta.

Diktaturen har inte det här problemet. Diktatorn behöver inte bry sig om att ägna sig åt populism för att behålla makten, så länge h*n inte retar upp folket så till den milda grad att ett uppror utbryter. Istället kan diktatorn fokusera på att göra det som är bäst för landet. Att fatta obekväma och impopulära beslut är del av ledarskapet. Diktatorn kan å andra sidan lägga fokus på att sko sig själv och låta folket svälta, avrätta oliktänkande och genomföra vansinnesprojekt som att vända floder och flytta berg av ingen annan anledning än h*n inte kan sova om natten i vetskap om att h*n inte är en gud.

Ytterligare en nackdel med den representativa demokratin är att människor är politiskt korkade, kort och gott. Inte alla förstås, men tillräckligt många. Jag vet att det låter nedlåtande, men det är sant. Mängder av människor går och röstar av hävd. Mängder av människor röstar på det parti de och deras föräldrar alltid har röstat på, oavsett vad det partiet gör, säger och låter sig representeras av. Allt för många struntar helt enkelt i att sätta sig in i vad de olika partierna står för eller ens vad de själva anser är viktigt på riktigt. Och alltför många bildar sig en politisk uppfattning utifrån chockrubrikernas Aftonbladet istället för att tänka ett steg längre. Det är förstås ett problem. Eftersom varje röst räknas är det helt enkelt lättare att locka till sig röstboskapen än de kritiskt tänkande. Och därför lägger sig alla i mittfåran och försöker säga så lite som möjligt eftersom ”allt du säger kan och kommer att användas mot dig i kvällspressen”.

Så vad göra då? I denna tid då praktiskt taget alla är uppkopplade vore det praktiskt genomförbart att införa mer direkt demokrati. Fler folkomröstningar i sakfrågor helt enkelt. Fördelarna med detta skulle vara att den enskilda människan får ett större inflytande i frågor som angår henne. Det skulle i sin tur kunna öka intresset, både för politiken i sin helhet och för fördjupning i sakfrågor. En nackdel som dock skulle kvarstå är att folk är dumma i huvudet. Därför skulle det inbjuda till att intressenter lobbar hårt och vilseför väljarna. Å andra sidan tycks även professionella politiker kunna styras av lobbygrupper.

Om dumihuvudet är ett grundproblem i demokratin, hur kommer man då runt det? En variant skulle kunna vara att kräva ett visst mått av grundkunskap för att rösta. Problemen med det är uppenbara. Hur mäter man det? Vem mäter? Hur överbrygger man kommunikationssvårigheter? Vad kostar det? Och hur i helvete engagerar man människor som inte anses värdiga att rösta?

En annan variant skulle vara ett slags råd av lärda som agerar filter mellan de styrande och pöbeln. Även detta vore osmakligt och elitistiskt, men skulle tjäna som säkerhet. Ett slags elektorssystem där vi väljer våra elektorer som i sin tur väljer regering. En variant av det amerikanska systemet. Å andra sidan: George W Bush. Behöver jag säga mer?

Utökat personval är ytterligare ett alternativ att överväga. Jag är försiktigt positiv – utökat personval skulle kunna luckra upp blockmentaliteten och förminska partipiskans makt, vilket i sin tur skulle leda till att enstaka politiker mer kraftfullt vågar sätta ner foten och ta tag i sakfrågor. Problemet att den som skaffar sig flest röster vinner kommer dock att kvarstå, vilket innebär att minsta möjliga nämnare kvarstår som faktor.

Dock hyser jag visst hopp om framtiden, ty jag tycker mig skönja att allt fler tröttnat på flosklerna och vill se politiker som vågar stå för någonting. Det finns också exempel på hur man kan skapa ganska stora ringar på vattnet och skaffa sig ett stort stöd genom att vara konsekvent och våga på sig. Vi har sett hur Ron Paul lyckades skapa sig en hel del uppmärksamhet trots att – eller kanske tack vare – att traditionell media inte ville ta i honom med tång. Även utanför det politiska systemet har vi sett hur till exempel Isabella Lund, som för inte så länge sen var en okänd person, lyckats få genomslag. Det ger ett visst hopp om framtiden. Kanske är floskelpolitikern på väg ut.

Jag tror inte att man kommer runt demokratins grundproblem. Så länge varje individ har en röst, vilket är det klart mest sympatiska system vi kommit på så här långt, så kommer vi också att ha problemet att den som attraherar flest puckon vinner. Tyvärr. Det klart bästa vore istället att styras av en upplyst despot med folkets goda för ögonen. Det är förstås en utopi. Hur ska vi hitta den goda despoten, och även om h*n finns så kommer h*n förr eller senare att dö. Vem ska då ta över? Och hur? Tronföljd eller val? Det finns inget sätt att garantera den goda diktaturen, även om det onekligen vore mer effektivt än demokrati.

Alltså kvarstår för oss som vill se förändringar att själva aktivera oss. Inte bara genom att rösta vart fjärde år och sen luta sig tillbaka i tron att ens politiker kommer att kunna läsa ens tankar. Inte ens din partner kan läsa dina tankar, hur mycket han eller hon än älskar dig, så varför skulle en riksdagspolitiker som inte ens vet att du existerar kunna det? Påverka istället genom att inte tiga. Skriv till dina folkvalda. Blogga. Skriv insändare. Ring till Karlavagnen. I informationsåldern finns det ingen ursäkt för att inte göra sin röst hörd, även om det givetvis föreligger en viss risk att drunkna i bruset. Men tänk på att vilken sketen industriarberare i Södertälje som helst av oss kan nå ut till några andra, även om det så bara är släkten vid köksbordet eller arbetskamraterna vid morgonfikat. Alla kan påverka någon. Och trots allt; fungerande demokrati förutsätter något som vi svenskar är ganska dåliga på. Nämligen personligt ansvar.

Jag lämnar med varm hand över stafettpinnen till Sagor från livbåten, projo och Peter Karlberg. Besökarens ursprungliga frågeställning lyder:

a) Vad är det största problemet med dagens demokratiska system?
b) Hur ska vi lösa det?
c) Är det rent av så att demokrati kanske inte är det bästa (man måste få väcka frågan – och argumentera, även om man kommer till slutsatsen att vi har ett perfekt system)


Andra bloggar om: , , intressant?

Terry Jones krig mot kriget mot terrorismen

Det är väl känt i filosofiska kretsar, att det är mycket svårt för abstrakta substantiv att kapitulera. I själva verket är det mycket svårt för abstrakta substantiv att göra någonting alls av egen vilja, och det är svårt även för tränade språkvetare att förhandla med dem. Det är svårt att hitta deras gömställen, meningslöst att försöka strypa deras tillgångar eller blockera deras kommunikationsvägar. Och det är helt omöjligt att försöka få abstrakta substantiv att ge upp. Jag är rädd för att den bistra semantiska sanningen är, att man inte kan vinna mot den här typen av ord – om man inte – förmodar jag – får dem utslängda ur Oxford English Dictionary.

Ur Krigets grammatik

Terry Jones – han som ofta spelade tant i Monty Pythons flygande cirkus – är rätt förbannad, och i likhet med vissa andra är han riktigt bra på det. Originaltiteln Terry Jones’ war on war on terror låter förvisso bättre än översättningen, men icke desto mindre är det här en läsvärd bok. Det är en samling kåserier skrivna i öppet förakt för den politik som förs av president Bush och hans knähund Blair. Förutom citatet ovan där Jones undrar hur man bedriver krig mot abstrakta substantiv undrar han också hur det hade sett ut om Storbritannien hade hanterat situationen i Nordirland på samma sätt (till exempel skulle man då ha varit tvungna att bomba fifth avenue i New York under s:t Patricks Day eftersom den då är full av IRA-sympatisörer). Han undrar också om det bästa sättet att rädda ett folk undan dess förtryckare verkligen är att döda dem och hur det kommer sig att USA är så otroligt generösa med att dela med sig av äran i just det här kriget genom att konsekvent prata om ”koalitionsstyrkor” när man annars gärna påskiner att man fixade andra världskriget på egen hand.

Det är en mycket läsvärd bok, och mycket underhållande, även om skrattet allt som oftast fastnar i halsen – ämnet är helt enkelt inte roligt. Men Terry Jones visar att gammal är äldst. Den ironiska generationen, som ofta ägnar sig åt ironi för ironins skull, har fortfarande mycket att lära. Bokens svaghet är att den är rik på upprepningar (vilket förvisso krigsretoriken också är) vilket beror på att Jones skrivit för flera olika tidningar och återanvänt vissa idéer. När texterna senare sammanställts i en bok ter sig en och annan grej lite tjatig.

Boken skulle för övrigt kunna användas som ett argument i ”kan man göra böcker av bloggar?”-debatten. Tydligen kan man det, om man håller Terry Jones-klass.

Ok, ett citat till då.

Till exempel tillkännagav Bush att han skulle fängsla dem som var skyldiga till attacken på Twin Towers. Jag för min del skulle ha trott, att om man vill få tag på och fängsla brottslingar, är man framför allt beroende av att handla snabbt, överumplande och i hemlighet.
Men inte George Bush. Han avviserade istället för hela världen var han skulle leta efter brottslingarna (Afghanistan), när han skulle göra det (om hur många veckor) och vad skulle göra (bomba dem). Jag skulle ha föreställt mig, att vilken förövare som helst hade försvunnit från Afghanistan långt innan USA:s flygplan nådde det. Och det var uppenbarligen vad Usama bin Ladin gjorde.

Ur Introduktion


Andra bloggar om: , , , , intressant?