Att leva som man lär
Jag hävdar ju att om jag tankar hem någonting som piratkopierats och det är tillräckligt bra så är jag beredd att betala för det. Det är bara en fråga om att jag inte vill köpa grisen i säcken, i synnerhet inte med tanke på hur dyra grisarna är nuförtiden. Tyvärr har jag varit lite dålig på det ett tag – vilket dels beror på att jag ganska sällan hittar något som är värt pengarna och dels att jag har mycket liten lust att ge några pengar till skivbolagen med tanke på hur de beter sig.
Men man ska trots allt leva som man lär, och om ingen vill göra någon bra ny musik, då får man köpa musik som har ett par år på nacken (vilket dessutom kan bli lite billigare). Därför ligger det nu ett paket och väntar på mig innehållandes tre Dream Theater-skivor; Awake, Falling Into Infinity och Images And Words.
Så nu är mitt samvete rent igen. Ty Dream Theater är de enda jag verkligen lyssnat mycket på på sistone och som jag inte ägt några skivor av.
Andra bloggar om: piratkopiering, fildelning, musik, dream theater
Bra tankegång faktiskt, tycker jag i musikindustrin.
Samma sak här, beställde två skivor av Ane Brun, en av mina favoriter bland kvinnliga sångerskor, igår som borde komma under dagen. Tidigare har jag medvetet låtit bli att köpa musik pga hur dåligt bemött jag känner mig som kund, men har börjat släppa en aning på det. Nu försöker jag att enbart köpa från artisters egna bolag, artisterna själva eller oberoende butiker på nätet.
Jag har även en ny princip för inköp av musik: från och med nu köper jag enbart skivor jag kan tänka mig att diska till. Detta för att den enda CD-spelaren vi har står i just köket, och hörlurar+iPod blir lite fippligt med diskhandskar :)
Mitt senaste inlägg i bloggen handlar för övrigt om hur mina inköpsvanor ser ut inom musik, film och annan kultur.
Martin’s last blog post..Jag, konsument
Synd att man ska behöva få dåligt samvete för att upptäcka nya artister som man vill höra mer av.
emma’s last blog post..Skrattar bäst som skrattar sist?
“Awake” vet jag inte om jag lyssnat på så värst mycket, men “Images and word” är bra, och “Falling into infinity” tycker jag är superb; särskilt låten “Peruvian skies”.
Vill tipsa dig om “Porcupine Tree” om du vill ha lite softare musik, men ändå tillräckligt progressive.
Jag har desperat sökt efter någonting nytt, men inte heller lyckats hitta något. Är det mig och min smak det är fel på, eller är det skivindustrin/artisterna?
Har under de sista helgerna roat mig med att plugga in hörlurarna i min defekta FM-radio, och haft Södertäljes reklamradiostation samt NRJ som ljudkuliss när jag suttit och jobbat (och behövt avskärma mig från allt stök runt omkring mig). Det är de enda radiokanaler jag hittat eftersom displayen har slocknat och jag saknar antenn… I vilket fall som helst undrar jag hur man kan spela samma låtar inom en och samma entimmesperiod? Det KÄNNS som hjärntvätt.
Problemet är väl bara att DT själva inte ser röken av pengarna du betalat för de där skivorna. Nå, inte mer än ett par spänn iaf. Resten går till lobbyorganisationernas och piratjägares löner. Och reklam för musik du inte är intresserad av.
Är ditt samvete fortfarande rent? :)
West’s last blog post..Flashbaserad mp3-spelare sökes
PH: Har för mig att jag provlyssnade lite Porcupine Tree utan att fastna för det, men jag får väl ge det ett nytt försök vid tillfälle.
West: Ja, mitt samvete är rent eftersom jag ärligt och uppriktigt kan stå för att jag betalar för det jag anser är värt att betala för. Dessutom; på vilket sätt kan jag påverka det musikaliska urvalet om jag inte köper något alls? Genom att köpa det som är bra agerar jag åtminstone lite motvikt till tuggummipopen. :)
“Porcupine Tree” finns i olika versioner; den senaste är mer “metal”-inriktad, den tidigare är mer psykedelisk (influerad av tidiga Pink floyd, och med “demo-känsla”), och sedan har de haft en mellanperiod med intressant progressive rock på repertoaren som varken varit lam eller alltför trubbig. “Rock att slappna av till”, om jag skall våga mig på en beskrivning. Och jag har lärt mig numera att det går att relaxa med stereon på hög volym. Jag börjar ta mig… ;-)
Steve Wilson, som leder Porcupine Tree, har även producerat en av Fish plattor, fast det tror jag redan att du vet. Han är bror till Ray Wilson som var sångare i den tredje inkarnationen av Genesis. Jag har vant mig och accepterat Rays röst, och beklagar att Genesis inte haft modet att fortsätta som band med honom istället för… vad sjutton hette han den där flintskallige dvärgen som inte klarar av att vara gift längre än tills att första ungen är född och sen måste byta fru…?
;-)
Gör också så… laddar ned någon låt, lyssnar, funderar.. (ibland ett par månader eller år…) och sedan köps det om det gillas. :) Dream Theater har jag nog bara hört ett fåtal låtar av… vilken skiva tycker du är bäst? :)
Jag har inte lyssnat igenom alla DT:s plattor grundligt, men som helhet tycker jag att Images and Words är bäst. Dream Theaters problem är att de är ojämna. Det finns någon fullkomligt lysande låt på varenda skiva jag har hört, liksom det finns något riktigt skit (utom möjligen på Images and Words som inte har något fullkomligt bottennapp vad jag minns).
Ska jag nämna ett par låtar så ligger Surrounded mig varmt om hjärtat, liksom Lifting shadows off a dream. Det är svårt att inte nämna The spirit carries on och Take away my pain. Och så gillar jag Lines in the sand.
Det var många låtar att tjuvlyssna på. Jag ska spana, tack för tips. :)
Återkom gärna och berätta vad du själv fastnar för.
Joshua_Tree: Men genom att betala för skivorna finansierar du ju den industri som bär skulden till att det musikaliska urvalet ser ut som det gör till att börja med.
West’s last blog post..Flashbaserad mp3-spelare sökes
Jag tror inte att det är så enkelt. I grunden måste det ändå vara så att konsumenterna styr. Som vanligt är alltså anledningen att folk är idioter. ;)
Kuriosa: Steve Wilson, mannen bakom PT har också producerat och medverkat på en platta av Opeth.
Åfan. Jag har inte hört överdrivet mycket Opeth, och det jag har hört innehåller alldeles för mycket sånt där bröl för min smak.
Jag känner likadant för Dream Theater. Det är det enda band som jag verkligen lyssnar på (de ligger till exempel överst på min Last.fm sida) som jag aldrig har köpt på vinyl eller CD. Personligen tycker jag bäst om deras live album där låtarna verkligen får blomma ut i de oändligheter där de passar men även “Images and Words” och “Octavarium” passerar ofta på Ipoden.
Jag har hunnit bli för gammal och för trött för konserter, annars är det väl det bästa sättet att stödja dem.
PS. Gillar inte hellr Opeth men diggar Liquid Tension Experiment stenhårt.