Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

SvD presenterar siffror som tydligt speglar tidsandan. Det är alltid någon annan.

På frågan Brukar du skylla ifrån dig? svarade 18 procent av de läsare som röstat på SvD.se ”ofta” medan 59 procent svarade ”sällan”. På frågan om andra brukar skylla ifrån sig var svarsmönstret närmast det omvända, 53 procent svarade ”ofta” medan bara 13 procent svarade ”sällan”.

Jag har upplevt att det är så här det förhåller sig ganska länge, men det är intressant att det kan bli så tydligt i en undersökning. Nu tror jag förvisso att siffrorna kan förklaras på annat sätt än att majoriteten svarar att de själva inte skyller ifrån sig medan samma personer svarar att andra gör det. Det är fullt möjligt att många valt att bara svara på den ena frågan. Icke desto mindre: Tidsandan är sådan att majoriteten av oss anser att det alltid är någon annans fel, någon annans ansvar och att någon annan faktiskt borde fixa det här.

Inte minst i trafiken är det uppenbart. Titta på Essingeleden vid rusningstrafik. Alla dessa som lägger sig i filen mot Solna där det är förhållandevis fritt, för att sen bromsa och tränga sig in precis före heldraget eftersom de i själva verket ska vidare på E4. Man tjänar ett par minuter på att köra så, medan hundratals bilar måste sakta ner för att släppa in dumfan. Det är så stockningar uppstår. De flesta som har körkort vet det, och vet att det är bättre för alla om man håller avstånd och lägger sig i rätt fil i god tid. Gjorde man så skulle stockningarna nästan aldrig uppstå. Ändå; väl där väljer obegripligt många den egoistiska varianten.

Ännu värre är det när tusentals åskådare ska lämna en hockeymatch. Jag vet inte hur parkeringssituationen ser ut vid Läkerol Arena i Gävle numera, men jag vet hur den såg ut när det hette Gavlerinken. En stor grusplan med en (1) utfart. Jag har hört speakern inne i arenan uppmana folk att bilda ordnade köer och ta det lugnt. Jag tror att alla i arenan förstod budskapet och de flesta kunde ha räknat ut det själva, även om hockeysupportrar kanske inte alltid utgör samhällets intellektuella spjutspets. Bygg två köer, fyll på bakifrån, och parkeringen kan vara tömd på några minuter. Och vad gör folk? Bildar elva köer så att parkeringen uppifrån ser ut som en solfjäder, för att sen försöka jämka ihop dessa elva till två vid utfarten. Tala om tvärstopp. Där kunde man få sitta i en timme.

Varför gör vi så? Varför saknar människan så totalt kollektiv intelligens? En enskild människa är trots allt en tämligen intelligent varelse, men som grupp är vi katastrofala. Jämför med myror: En myra är knappast något geni, men en myrstack är strukturerad och som grupp måste man nog anse att myror är intelligenta.

Jag tror att problemet är att när vi bildar grupper så slutar vi ta vårt ansvar. De gör så, och därför gör jag¹ också det. De tränger sig före på Essingeleden eller på parkeringen, så därför gör jag också det. Trots att jag vet att jag på så sätt bidrar till att göra det svårare för andra bakom så ursäktar jag beteendet med att “de” gör det. Jag rationaliserar beteendet för mig själv med att jag egentligen bara kompenserar för det jag förlorat på grund av dem. På samma sätt ursäktar man fortkörning, bidragsfusk, svartjobb, dopning, mobbning, och fan vet om inte gruppmisshandel och gruppvåldtäkt kan förklaras med samma fenomen. Det var inte jag som började! Jag tar bara tillbaka det som är mitt!

För så är det ju. Om Kalle och Pelle jobbar svart så stjäl de mina skattepengar. Då tar ju jag bara tillbaka mina pengar genom att jobba svart, eller hur? Sen att det inte är Kalle och Pelle jag tar tillbaka pengarna av är inte heller mitt problem, det är statens, för att de inte har satt dit Kalle och Pelle. Och om jag torskar för fortkörning när jag gör 140 på 110-väg så blir jag kränkt och känner mig orättvist behandlad eftersom jag blev omkörd av en BMW som gjorde minst 160. Varför jagar ni inte den istället, snutjävlar!? 160 är värre än 140, ju! Och om jag tillsammans med mina kompisar våldtar en packad brud eller sparkar ihjäl nån snubbe, så var det ju inte jag som började. De började, han var redan nästan död ju, och de var redan fyra som hade skändat henne, vad spelar det för roll om jag också tar för mig lite?

Eftersom människan så fullkomligt saknar kollektiv intelligens kan vi heller inte förväntas ta kollektivt ansvar. Därför är feminister som skriker efter just kollektivt ansvar helt fel ute. Istället måste man gå på individnivå och fråga var och en: Vad kan du göra? Vad har du för brister i ditt beteende och vad kan du göra för att förändra det?

Danni skriver några tänkvärda rader om att ta vara på sig själv. Ett sorgligt dokument om hur vardagen ser ut för en ung kvinna i Sverige. Det är självklart inte acceptabelt att samhället ser ut så. Det är inte acceptabelt att en kvinna inte ska kunna klä sig hur hon vill eller vara precis hur packad hon vill utan att riskera att bli överfallen. Men att det inte är acceptabelt förklarar inte bort ansvaret för den egna säkerhet. Det är åt helvete att man inte ska kunna känna sig trygg på våra gator – självklart är det åt helvete – men likväl måste var och en vara medveten om riskerna och se till sin egen säkerhet först. Jag ska inte behöva bli överkörd på övergångsställen heller, men jag ser mig ändå för. Att jag hade rätt är en klen tröst när jag ligger i gipsvagga eller träkista.

Istället för att skrika om kollektiv skuld måste var och en gå till sig själv. Vad kan jag göra för att Danni ska känna sig tryggare? Jag kan förstås låta bli att våldta, och utöver det svära mig fri från allt ansvar, för det är ju inte mitt fel att andra våldtar. Men jag kan faktiskt göra mer. Jag kan hålla ögonen öppna och ser jag någon som ser ut att befinna sig i riskzonen (ensam, full) så kan jag kanske försöka prata med människan ifråga, erbjuda mig att ringa en taxi eller låna ut telefonen så att hon kan få tag i någon som kan hämta eller möta henne. Kruxet är förstås att hon kan tro att jag är ett av rovdjuren. Det är inte roligt att alltid vara misstänkt våldtäktsman på grund av att man råkar ha en penis heller kan jag berätta, men jag kan ändå försöka, eller hur? På den tiden jag gick ut oftare hände det ibland att jag, på grund av långa ben, började komma ikapp någon ensam tjej. Såna gånger brukade jag självmant gå över på andra sidan gatan för att hon skulle slippa, men också för att visa att jag inte utgör ett hot. Det finns små saker vi alla kan göra bara vi vill. Jag skulle lika gärna kunna gå ikapp tjejen ifråga och när hon väl springer så kan jag tänka att det inte är mitt ansvar. Är hon för rädd för att springa? Inte mitt ansvar heller. Men på det viset bidrar jag också till ett redan kallt klimat, och det vill jag inte. Att jag gör mig omaket att gå några extra meter för att gå på andra sidan gatan kanske kan sänka pulsen avsevärt för damen framför. Det kan det vara värt.

Besökaren 2.0 skriver om Vådan av Den Stora Tryggheten. Klart läsvärt, och allt hänger ihop. Jag undrar om inte kraven på kollektivt ansvar egentligen är ett ickekrav. Ett sätt att visa att man ställer krav utan att egentligen göra det, eftersom man riktar sitt ickekrav så brett att det inte träffar någon alls.

Tack och lov verkar pendeln svänga en aning. Fler och fler tycks få upp ögonen för att en nation där kränkthet blivit en folksjukdom – eller en folksport -, och människor anser sig ha många rättigheter men få skyldigheter, inte mår riktigt bra. Det är en bra början. Sen gäller förstås att samma människor, exempelvis jag själv och Besökaren, lever som vi lär och inte bara väntar på att någon annan ska börja…

Ansvar i Norrbotten. Foto från Erlings vinsida

Andra bloggar om: ansvar, trygghet, kränkt, kollektivism, intressant?

1. Normalt hade jag skrivit “vi” genom hela det här stycket. Men då gömmer jag mig i gruppen igen. Så jag skriver “jag”, även om jag inte har för vana att ägna mig åt uppräknade synder. [↩]

SvD presenterar siffror som tydligt speglar tidsandan. Det är alltid någon annan. På frågan Brukar du skylla ifrån dig? svarade 18 procent av de läsare som röstat på SvD.se ”ofta”...