Skip to content

Time to be free

André Matos är en ny bekantskap för mig. Den 36-årige brasilianaren har dock inte varit overksam genom åren. Han började i Viper, fortsatte med att bilda Angra för att sedan tillsammans med delar av bandet bilda Shaaman (ursprungligen Shaman), allesammans fullkomligt okända för mig tills jag började spåra mig bakåt från señor Matos. Karln har en ganska spännande historia. Bland annat deltog han i en världsomspännande tävling för att ersätta Iron Maidens Bruce Dickinson. Till slut återstod tre kandidater: James LaBrie (Dream Theater), André Matos och en viss Blaze Bayley. Och Maiden valde Bayley. Steve Harris borde skjutas…

Hur som helst. Jag läste en kort recension av Time to be free i Sweden Rock och blev nyfiken. Bland annat utlovades ”progressiv power metal blandad med klassisk musik och udda rytmer”. Jag vet inte jag, men jag tycker inte att tvåtakt tvåtakt tvåtakt tvåtakt och ”jag ska ut och springa lite på dubbelkaggarna, vi hörs” är särskilt udda. Både när det gäller Matos soloalbum och tidigare band så hänvisas det till brasilianska rytmer. Låt mig säga att om brasilianska rytmer bestod av rak tvåtakt i 180 bpm så skulle karnevalen i Rio vara över på nolltid. Att öppningsspåret heter menuett och att man kan höra lite stråkar emellanåt kvalificerar inte till att vara en blandning med klassisk musik heller. Så vid en första snabb genomlyssning var jag ganska negativt inställd, i synnerhet som jag innan dess lyssnade på ett par Shaaman-spår på youtube och verkligen gillade det jag hörde.

Men redan vid en andra, något grundligare lyssning börjar jag mjukna. Till att börja med har André Matos en fantastisk pipa. Hade det inte varit för den är det inte säkert att jag ens bemödat mig med att lyssna en andra gång. Dessutom har han en träffsäker melodikänsla. För även om jag inte gillar förpackningen fullt ut – power och speed metal är inte riktigt min kopp te, egentligen – så gömmer det sig riktigt snygga melodier bakom alla tvåtakter, v-guror och häftiga poser. Ja, power metal är den sortens musik där jag för mitt inre öga kan se hur musikerna står och poserar och ser hårda ut även i studion.

Generellt tycker jag att Matos, liksom de flesta som ägnar sig åt metal, tjänar på att sänka tempot en smula. Inte nödvändigtvis ner till balladnivå, även om jag har en svag punkt för just smäktande rockballader, men åtminstone till något slags midtempo. Toksnabb metal blir helt enkelt onyanserad, och jag vill höra dynamik i musiken. Jag hade hoppats på att finna något i stil med det jag gillar hos Dream Theater; innovation, dynamik, lekfullhet, men med tyngd och god melodikänsla.

Och nog får han till det emellanåt. Rio har sina ljuspunkter liksom titelspåret Time to be free, Remember why har en av de vackraste öppningar jag hört på länge, och Looking back är en riktigt mäktig och bra låt. Dessutom är killen uppenbart skicklig på att skapa förväntningar genom att skriva snygga intron. Nämnda Remember why men även Letting go, Rescue och A new moonlight har de där häftiga introna som verkligen målar upp bilder, med blandade influenser av folkmusik, klassiskt och elektroniska ljud. Tänk Vangelis musik till Ridley Scotts 1492: Conquest of paradise och ni kommer ganska nära. Synd att han inte utforskar den sidan av sin musikalitet mer och släpper tvåtakterna och det stressade tempot.

På det stora hela är det här rätt bra. Jag hade önskat mig mer progressive och mindre metal, för när Matos och hans musiker tillåter sig att släppa sargen och låta musiken vara viktigare än imagen, då är de riktigt bra. Och även om jag inte är lyrisk så är jag tillräckligt övertygad för att veta att jag har några skivor att ta mig igenom nu. Åtminstone Shaaman och Angra ska utforskas närmare. Sånt gör mig glad, för det är alltför sällan jag tycker mig ha någon musik att se fram emot.


Andra bloggar om: , , , , , , , intressant?

Published inMusik

8 Comments

  1. Även Angra har precis de problem du beskriver. Jag är inte jätteinlyssnad på dem, men jag har ett par plattor och jag tycker det blir för mycket power metal och för lite variation. Angra var som allra bäst när de gjorde maffiga mid tempo-låtar (som Heroes of Sand), men en stor del av tiden lät de mest som sydamerikas svar på Helloween, om än skickligare naturligtvis. Det finns vissa band som fixar att göra power metal-grejen bra, som Symphony X, men på det stora hela blir det oftast precis som du säger. Trist pga bristande dynamik, och pga att dubbelkaggar-och-180-bpm är ett väldigt platt och uttjatat låtformat som inte lämnar utrymme för några som helst innovationer.

    Men ja, Matos är en riktigt bra sångare.

    West’s last blog post..Jägardrägg

  2. Jenny Jenny

    Spännande… Angra är en gammal ungdomsfavorit, men inte såpass till den grad att man lyssnade in sig på Matos andra musikaliska idéer. Musik är dock alltid spännande. Vid rätt humör kan det mesta inom vissa genres tyckas om. :)

  3. Då har du kanske något att göra nu då. :)

  4. 2001 var det väl ingen som skulle ersätta Dickinson? Bayley sjön i Maiden mellan 95 och 99…?

  5. Eller ja, 94-99 kanske man ska säga, men 95 om man ”räknar album”.

  6. Falken: Alldeles riktigt. Det är tryckfelsnisse som har varit framme. Jag vet inte varför jag har skrivit 2001 där. Åberopar tillfällig hjärnblödning och rättar. :)

  7. Mathias J Mathias J

    André Matos e kungen av musik thats it…..

    shaaman-reason e klock ren även holy land med Angra

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: