Skip to content

Holy Land

Holy Land (1996) är ett konceptalbum från brasilianska metalbandet Angra. Temat kretsar kring tiden för européernas anländande och erövrande av den nya världen och redan omslaget i form av en gammal karta sätter stämningen. Man skulle kunna säga att omslaget är en karta i dubbel bemärkelse; likväl som den guidar sjöfarare rätt i rummet guidar den också lyssnaren rätt i tiden.

Skivan öppnar med introt Crossing, bestående av en snutt av renässanskompositören Giovanni Pierluigi da Palestrina (jag har dock inte lyckats lista ut från vilket stycke), ackompanjerat av diverse ljudeffekter såsom fågelsång, åska och regn. Jag ser framför mig hur civilisationen anländer till orörd mark, och den analkande katastrofen i efterföljande Nothing to say. Även om jag inte tycker att Nothing to say är något av skivans starkaste spår så sätter öppningen tonen ganska väl för vad Angra vill åstadkomma med Holy Land. Det är i grunden en metalplatta, och ingen ska inbilla sig något annat, men på vardera sida om den grunden kryddas det friskt med symfoniska tongångar och instrument som får representera Europa vid den tiden, och primitiva rytmer och instrument som förstås symboliserar ursprungsbefolkningen.

Bättre blir det på Silence and Distance som inleds och avslutas med ett ensamt piano och André Matos sång, för att däremellan bryta ut i ett stycke vacker symfonisk metal. Lite småroligt är att invävt i själva kompet, tillsammans med pumpande bas, distade gitarrer och tunga trummor dyker det upp ett par trumpeter i staccato. När jag började lyssna på Angra och nämnde det för West replikerade han något om att han hört dem för många år sen och hade för sig att det var någon sorts ”karnevalmetal”. Just karnevalmetal beskriver versen i Silence and Distance ganska väl.

Därefter följer albumets verkliga epos: Carolina IV. Tio minuter och trettiosex sekunder av primitiva rytmer, karnevaltrumpeter, stråkar, körsång, flöjter, vassa gitarrer, konsertpiano, typisk metalsång, skojiga basfippel och givetvis en massa dubbelkaggar. Det är galet. Beskrivet i text framstår det förstås som lätt krystat, men det känns som att det kommer ganska naturligt för Angra. Kanske har det att göra med att Brasilien är världens största smältdegel av både människor och kulturer från världens alla hörn.

Jag ska inte gå igenom vartenda spår på skivan, men någonting borde skrivas om titelspåret Holy Land också. Främst för att det är bra och exploderar i ett mycket vackert symfoniskt instrumentalparti någonstans i mitten, men också för att det snarare är en poplåt än en metaldänga. Arrangemanget och melodierna har mer gemensamt med Simple Minds än med Helloween, inte minst för att det finns en dynamik som åtminstone jag förknippar starkt med just Simple Minds.

På det hela taget upplever jag Angra som uppfriskande öppensinnade. Jag har alltid haft svårt för metal just för att det tenderar att bli så enahanda. Det ska vara distade v-guror, dubbelkaggar, arg bas och ilsken sång och inget annat. Och så måste man ha svarta omslag där fyra eller fem killar med svart hår och svart blick poserar i svarta skinnbyxor och nitar. Känslan är att metallskallar bara lyssnar på andra metallskallar. Därför är det en glad överraskning att hitta lite popinfluenser och annat smått och gott. För av någon underlig anledning är just symfoniska inslag normalt det lysande undantaget när det gäller metal, och att de sydamerikanska influenserna skulle finnas där visste jag redan innan. Det är ju det som är Angras grej. Men som sagt; det doftar lätt av Simple Minds om titelspåret, och hade Michael Jackson fått för sig att skriva en metallåt så hade den kanske låtit som The Shaman. Make Believe, en vacker ballad, har klara U2-tenser, inte minst genom att suggestivt och successivt stegra sig mot ett crescendo, och känslosamma Deep Blue påminner inledningsvis om en psalm.

När jag lobbade för Angras cover av Wuthering Heights skrev jag att de är modiga, och det intrycket har jag när jag lyssnar på Holy Land också. Trots allt; Holy Land var Angras blott andra album, och det kräver en del mod och säkert en stark vilja att ge sig på att göra ett konceptalbum med ovan nämnda ambitioner. Och dessutom ro det iland, för det tycker jag att de lyckas med. En del av beröm bör rimligen också ges till Sascha Paeth och Charlie Bauerfiend som ansvarat för produktionen.

Även om inte var och en av låtarna är fantastiska så tycker jag att albumet som helhet håller. Det lämnar mig dock med två stora frågor:

1. Varför hemfaller så uppenbart begåvade musiker och kompositörer så gärna till hjärndöd tvåtaktshamrametal? Nu är det förvisso inte så mycket av den varan på just det här albumet, utan det mesta är samlat i Z.I.T.O så man kan hoppa över det om man vill (även om Z.I.T.O också har sina ljusa stunder) men ändå: Varför?

2. Vem fan är Carolina IV?


Andra bloggar om: , , , ,

Published inMusik

6 Comments

  1. Tobbe J Tobbe J

    På fråga ett svarar jag vet inte, men det är förmodligen Yoko Onos fel eller att någon av premisserna är felaktig (stryk ”uppenbart begåvade” eller ”hjärndöd”). På fråga två svarar jag att det av texten att döma rör sig om ett fartyg, men en snabb sökning gav inga historiska referenser. Svaren är förstås att betrakta som retoriska om frågorna var det. :-)

  2. Frågorna får nog betraktas som retoriska ja. Eller; huruvida någonting är hjärndött eller inte är i betraktarens öra. En mer korrekt formulerad fråga vore: När nu grabbarna kan spela som jag vill, varför gör de inte det hela tiden? ;)

    Beträffande Carolina IV så var jag inne på att det skulle vara en drottning eller nåt, men självklart kan det vara ett fartyg. Det hade jag inte tänkt på. Tillbaka till Google alltså. :)

  3. […] och jag kommer att tänka på när Drottningen och Josh hade varit här och jag poppade Angra riktigt högt och det var nån som inte ens bor i mitt hus som kastade sten på min balkong och sa […]

  4. […] av bandet, inklusive frontfiguren André Matos. Jag ställde mig skeptiskt till detta då Holy Land faktiskt seglat upp till att vara en av mina absoluta favoritskivor, och då jag tycker att Matos […]

  5. […] är efter bara ett par genomlyssningar ett av deras starkaste album. En milstolpe som trängs med Holy Land och Temple of Shadows i kategorin grymma […]

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: