Linda on 2008-04-17 at 23:27 said:

Nu är jag väl kanske lite sen i att kommentera, men… Jag tror att vi, i fallet Engla, Tsunamin, Göteborgsbranden, Estonia mm, får en liten tankeställare. Det kunde hänt vem som helst av oss.
Eftersom vi är en nation helt i avsaknad av förmåga till krishantering blir allt sådant så stort, vilket det givetvis är, men, det är inget unikt som vi gärna tror. Tragedier av alla de slag häner hela tiden, och kommer att draba väldigt många av oss.
Vi vill skydda oss själv från ondo, genom att både besvärja bort andras olycka genom att tända virtuella eller äkta ljus, be, skriva dikter eller vad det nu må vara.

När min morfar dog för ett par år sedan, gick jag på en folkhögskola. Jag skulle betala en viss summa till expiditionen, men var tvungen att ringa och säga att jag inte kom till skolan, för att min morfar var död och att jag skulle betala efter helgen. Det gick ju givetvis bra, och på måndagen gick jag till expiditionen för att lämna mina pengar och fick en kram av en kvinna som jag bara kände till utseendet, som beklagade sorgen och undrade hur allt gick, med mormor, begravningen och allt. Hon ville bara väl, men jag upplevde det som kränkande att hon som inte ens hade sett min morfar, skulle ha något att säga om min sorg efter honom. Likadant föreställer jag mig situationen för Englas efterlevande. Dom har nu inte bara sin egen sorg (som jag föreställer mig tusen gånger strakare än min sorg efter morfar- en gammal man, vars död var väntad) att bära, utan även en kollektiv sorg att bearbeta. Givetvis måste dom tacka i kvällstidningen.
Dessa anhöriga lever med vetskapen om att var dom än kommer, är det alltid någon som vet att deras dotter, syster eller släkting är död. Allt dom gör kommer att granskas under lupp, är dom för glada, ledsna, arga, otacksamma, krävande, högljudda- allt dom säger och gör är allmän egendom. Att gå och handla, gå på badhuset, gå till skola och jobb, kommer att bli en utmaning. En obarmhärtigt stor utmaning.
Skänk Englas anhöriga en tanke, absolut, tänd ett ljus om det känns rätt, men tvinga inte på dem den egna osäkerheten kring livet och döden. Jag hoppas innerligt att Enlas anhöriga får all den hjälp dom behöver i sitt sorgearbete, och jag hoppas innerligt att lilla Engla får vila i frid.

Jag förlorade fem familjemedlemmar i tsunamin; mina föräldrar, min bror med familj.
Jag var skitförbannad på allt och alla. Över den allmänna sorg som bara flödade över, sant är att många var drabbade, många kände någon som kanske kände någon. Det är kanske lättare att visa sorg vid stora katastrofer än vad det är att visa medkänsla när EN person dör.
Och här var det fem personer som hade dött. Individer. Inte en del av en flock, inga som det skulle tändas ljus för, inga som skulle stå på någon jävla namnlista i Dagens nyheter. Mina föräldrar var mycket privata, måna om sin integritet. Och så var jag så arg. Så frukansvärt arg. jag var arg på allt. På vågen, på jordbävningen, på kort sagt allt, men mest på att så många som inte kände dem beklagade sorgen. Vadå, beklaga sorgen, de kände dem inte. De visste ingenting om hur det kändes att ta hand om ett hus där de boende reste på semester men aldrig kom hem igen. Men sorgen är så bortstädad att ingen vet vad de ska säga. Med tiden förstod jag att människor ville hjälpa, de visste bara inte vad de skulle göra eller säga. En väninna dök upp på annandagens eftermiddag och stekte plättar i form av djur med våra barn. En kollega till min mor ordnade kontakt med en advokat. Själv var jag handlingsförlamad och min man tog hand om fem barn som inte förstod särskilt mycket om vad som hade hänt. Samma väninna med plättarna sov över de första veckorna. Hon lekte med barn, hon lagade mat, hon städade. Det var de som närmade sig oss, må så vara valhänt som gjorde sorgen värdig, uthärdlig.
De första veckorna var jag för arg för att kunna ta emot mer avlägsna människors vilja att visa sitt deltagande. Deltagandet var äkta men försiktigt men nu såhär flera år efteråt ser jag hellre att de närmade sig oss, att de kramade, frågade, frågade om det fanns något de kunde göra, hur vi mådde och det inte av skvallerskäl utan för att ja, de undrade.
De kände dem kanske inte utan och innan. Det var mycket med brorsonens skola, lärare som försiktigt hörde av sig. All denna försiktighet. Men hellre försiktighet, någon som säger något än tystnad. Jag ville berätta om dem, om mina minnen, det ville jag länge. Och jag var tacksam för att det fanns någon som ville lyssna.

Men frossandet, alla jävla artiklar, namnlistor, virtuella ljus. Allt det hade jag faktiskt klarat mig utan. Folk gjorde det av god vilja, det tror jag definitivt, för ett utlopp för frustration, men det inkräktade på vår sorg. Gjorde våra familjemedemmar till smörgåsmat för massorna, främlingar, bokstäver på ett papper när de var klart mycket mer.
Ilska är första delen i en sorgehantering. Men kvinnan som kramade dig ville dig inget ont, det är jag säker på, men din reaktion var i allra högsta grad normal. Jag var ju arg på solen som gick upp, varför stannade för sjutton inte tiden? Förstod inte universum vilken oerhörd förlust vi hade lidit?

Precis sådär kände jag när min mamma dog. Du fick till varenda bokstav.

När min morfar dog för ett par år sedan, gick jag på en folkhögskola. Jag skulle betala en viss summa till expiditionen, men var tvungen att ringa och säga att jag inte kom till skolan, för att min morfar var död och att jag skulle betala efter helgen. Det gick ju givetvis bra, och på måndagen gick jag till expiditionen för att lämna mina pengar och fick en kram av en kvinna som jag bara kände till utseendet, som beklagade sorgen och undrade hur allt gick, med mormor, begravningen och allt. Hon ville bara väl, men jag upplevde det som kränkande att hon som inte ens hade sett min morfar, skulle ha något att säga om min sorg efter honom. Likadant föreställer jag mig situationen för Englas efterlevande. Dom har nu inte bara sin egen sorg (som jag föreställer mig tusen gånger strakare än min sorg efter morfar- en gammal man, vars död var väntad) att bära, utan även en kollektiv sorg att bearbeta. Givetvis måste dom tacka i kvällstidningen.
Dessa anhöriga lever med vetskapen om att var dom än kommer, är det alltid någon som vet att deras dotter, syster eller släkting är död. Allt dom gör kommer att granskas under lupp, är dom för glada, ledsna, arga, otacksamma, krävande, högljudda- allt dom säger och gör är allmän egendom. Att gå och handla, gå på badhuset, gå till skola och jobb, kommer att bli en utmaning. En obarmhärtigt stor utmaning.
Skänk Englas anhöriga en tanke, absolut, tänd ett ljus om det känns rätt, men tvinga inte på dem den egna osäkerheten kring livet och döden. Jag hoppas innerligt att Enlas anhöriga får all den hjälp dom behöver i sitt sorgearbete, och jag hoppas innerligt att lilla Engla får vila i frid.

Joshua_Tree on 2008-04-16 at 6:11 said:

Dr Gunnarsson on 2008-04-15 at 22:52 said:

Joshua_Tree on 2008-04-15 at 20:44 said:

Dr Gunnarsson on 2008-04-15 at 19:37 said:

“Jag är mer intresserad av mekanismerna runt omkring. Vad som får en människa att ens överväga att begå bestialiska handlingar, än mindre utföra dem, och den masspsykos det utlöser”

Oj vad djup Ni är.

Undrar Ni om Englas föräldrar tänker i Era spännande termer ?

Hursomhelst, medan Ni grunnar vidare så måste någon stoppa
alla schizoida personlighetsstörningar från att mörda fler
flickor. Men sådana praktiska detaljer nedlåter sig inte en så
stor tänkare som Ni ?

Dr Gunnarsson behagar vara en smula spydig, tror jag!

Nej, jag undrar inte om Englas föräldrar funderar i liknande termer. Jag är övertygad om att de har fullt upp med sin sorg. En sorg som är deras, inte min, och som jag anser att de bör få bearbeta privat och inte framför kameror. Och för att stoppa alla “schizoida personlighetsstörningar” från att döda fler flickor så måste man först klura ut just vilka mekanismer och vilka faktorer som spelar in och utlöser såna handlingar.

Dr Gunnarsson hjälper förstås alla trasiga själar i sin omgivning och tänder ljus för alla som dör? Men eftersom det uppenbarligen inte hjälper kanske dr Gunnarsson också borde börja fundera på en annan strategi?

Och dessa mekanismer är inget för tänkare utan för
kriminonlogin och rättspsykiatrin. Som tänkare kan Ni bättre
gör någon nytta genom att erinra en inkompetent och dumdryg polisbyråkrati som i sig sannolikt är resultatet av ett enfaldigt politiskt vägval där utövarna skyddas mer än offren.

Att tända ljus hjälper ingen och får inget ogjort, möjligen till gagn för enskildas privata sorgearbete.

Ah, så eftersom jag inte jobbar inom kriminologi eller rättspsykiatri så får jag inte fundera över somt? Vidare bör jag förmodligen inte intressera mig för politik (utom vid val) och inte heller bör jag analysera musik utan gladeligen köpa det branschen säger åt mig att köpa. De vet ju trots allt bäst, eller hur?

Att tända ljus hjälper ingen utom den enskilde i sorgearbetet nej. Var det inte ungefär det jag skrev från början?

Både du och andra försöker på olika sätt uttrycka en frustration över “sorge-sverige”.
Men det bör göras med övertygad respekt för de drabbade. Att pressen spekulerar i sorge-marknaden är uppenbart och bedrövligt. Men det duger heller inte att endast briljera i egocentriska bloggar, någon måsta göra något konkret också. Att agera, att handla, att göra. Alla kan bidra till att Sverige kan bli ett offensivt brottsförebyggande samhälle. Det är ett konkret arbete, ett politiskt arbete, ett opinionsarbete. Just do it !

Hittade en mycket vass artikel på det du nämnde:

Psykiatrireformen var redan från början otillräcklig. Den gav kommunerna ansvar för psykiskt långtidssjukas boende – men ingen absolut skyldighet att ge dem en meningsfull sysselsättning eller arbete. Den finansierades genom att medel överfördes från psykiatrin till kommunerna, men medlen öronmärktes inte! Resultat: pengarna till de psykiskt sjuka gick till kommunernas allmänna underskott.

Men värst av allt – reformen genomfördes i en tid av nedskärningar inom vården. Tydligast är detta i Stockholms län. År 1996, året efter psykiatrireformens genomförande, genomförde den socialdemokratiska landstingsmajoriteten en ”utvecklingsplan” som skar ned mer än 3 miljarder på vården. Några hundra miljoner kronor försvann från psykiatrin! Inte undra på att alla de som såg vårdavdelningar och öppenvårdsverksamheter stängas trodde att det var psykiatrireformens fel.

Nedskärningarna har fortsatt, år efter år. I år kommer vi att få se en ännu kraftigare nedrustning av den psykiatriska vården såväl inom landsting som i kommunerna i Stockholms län. Det är redan beslutat att ett antal sängplatser och två mobila team i norra Storstockholm ska försvinna. Fler nedskärningsbesked lär komma.

Att det finns ett politiskt intresse av att skylla på psykiatrireformen är inte märkligt. Vem vill ta ansvaret för nedskärningar?

Det är inte heller sant att psykiatrireformen huvudsakligen misslyckats. Forskning från Umeå har visat att den på det hela taget lett till förbättringar för psykiskt handikappade, som fått ett ökat stöd. Min egen erfarenhet från en rehabiliteringsverksamhet i Södertälje som bildades just på psykiatrireformens grund är att, när kommun och psykiatri samverkar tätt, öppnas stora möjligheter.

Ett exempel är Birger, som jag först lärde känna på en akutavdelning för psykotiska patienter i början av 90-talet, före psykiatrireformen. Birger hade insjuknat i schizofreni i tjugoårsåldern och nu bott på denna akut(!)-avdelning i tre-fyra år. Alla försök att hitta någon lindrig sysselsättning ens några timmar i veckan ute i samhället ledde till kraftig försämring av hans psykos – och till att han gjorde saker som var farliga för honom själv och andra. Som ett resultat av psykiatrireformen flyttade Birger ut i ett av de nya samlade boendena med egen lägenhet och tillgång till personal i en träfflokal på dag- och kvällstid. Han fick stöd att ta sin medicin och träffade sina kontaktpersoner och sin läkare på ett rehabiliteringscentrum. Han fick sysselsättning i ett arbetskooperativ på dagtid och lotsades ut i fritidsintressen av en kontaktperson. Under de följande sju åren tillbringade Birger inte ett enda dygn på sjukhus.
Birgers livskvalitetsökning går väl knappast att mäta i procent. Och vad mera är – det finns ingen motsättning mot allmänhetens krav på trygghet. Birger var inte längre farlig när han fick stöd.

Vad exemplet visar är att där det finns en politisk vilja, har psykiatrireformen blivit till något gott. Det går att ställa samma krav på bra psykiatrisk vård och kommunalt stöd överallt.

Myt att psykiatrireformen förstört missbruks-vården

En annan myt om psykiatrireformen är att den har förstört missbruks-vården. Snarare kan man säga att det tragiska för missbrukare – och deras anhöriga och offer – är att det inte finns någon motsvarande lag, som ger myndigheterna skyldighet att hjälpa. Följaktligen har kommunerna sparat på missbruksvården. Man skulle satsa på öppenvård, men den har byggts ut mycket blygsamt.

Även inom missbruksvården finns det en möjlighet till tvångsvård, Lagen om vård av missbrukare, LVM. För ett antal år sedan skrevs lagen om. Tidigare anmälde läkare och andra behov av LVM-vård direkt till länsstyrelsen. Nu går anmälan till kommunen, där en utredning

Källa:
länk

Ursäkta mitt tidigare svar. Det blev lite mycket av de negativa känslor jag har för de där killarna och tjejerna i riksdagen som låtsas att vi är delaktiga i deras märkliga spel.

Självklart är det mycket olyckligt på gränsen till mänsklig tortyr att sluss ut människor som behöver vård och omsorg till ett liv som många nu tvingas leva i ensamhet utan professionell hjälp.

Har sedan psykiatrireformen infördes vid ett flertal tillfällen fått trösta grannar som spårat ur och emellanåt fått skjutsa dem upp till akutintag då de inte medicinerat, ätit, tvättat sig eller sovit på månader.

Skrämmande nog är de ute en vecka senare och så upprepas detta gång på gång tills de riskerar att spåra ur på riktigt.

Vid några tillfällen har deras frustration riktats direkt mot mig och andra som försökt hjälpa dem. Råkade beöka min tjejkompis vid alldeles rätt tillfälle för ett tag sedan.

Vår gemensamma granne är två meter lång och ganska påträngande. Vi har snackat med honom på kvällarna under en tid och försökt få honom att förstå att hjärntumörer inte sitter under nagelbanden på händerna eller att grannarna inte vill mörda honom även om han tycker att de tittar snett på honom. Har bjudit honom på mat och dryck då han verkat fullständigt uttorkad och utmärglad.

Denna kväll ville han verkligen övertyga min tjejkompis att han inte var galen för när jag kom in i lägenheten hade han tagit ett kraftigt tag med båda händerna om hennes hals och upprepade med stirrande ögon att han inte var farlig.

Jag lyckades frigöra henne och få ner honom på golvet. Körde honom senare upp till akuten. En vecka senare ser jag honom ute på sina maniska nattvandringar i området igen.

Det handlar kanske mer om hur manipulerade vi är ifråga om hur vi tillåts prioritera vår tid i ett konsumtionssamhälle som jagar sin egen svans efter maximala vinstutdelningar.

Jag vill tro människan om gott. Men det är endast hennes handlingar som räknas. Om du inte vill tända ett ljus för en mördad liten flicka eller miljoner andra offer. Fine!

Vem bryr sig!

Om miljoner människor “vill” tända ett gemensamt ljus på ett gemensamt klockslag eller i enskildhet så tycker jag att det precis som din introverta akademiska syn på kollektiva känslor är deras ensak.

Jag tände faktiskt inget ljus heller… men det är för att jag är så jävla glömsk. Min sambo tände det istället för att hon både kom ihåg och tyckte att det var ganska mäktigt att så många andra fönster samtidigt lystes upp av levande ljus en sen kväll i April. Tror att de flesta som tände ljus sände en tanke till Engla och hennes familj just då.

Jag vet att det stör dig och många andra att inte ljusen brann för alla offer men det är ju faktiskt ingenting du kan ha en aning om ifall det gjorde eller ej.

Mitt ljus är mitt liv och det brinner i mitt hjärta dygnet runt för alla stackars satar som fötts in i en ganska sjuk värld.

Politiker? Du menar överbetalda lögnare som aldrig kan svara ärligt på en fråga och är i händerna på storkapitalet!

Jag skulle snarare kalla dem manipulerade fårskötare.

Att inneha noll förtroende för politiker är nog det närmaste man kan komma sin egen rädding om det nu skulle finnas ett sätt att vrida sjuka värderingar om livets mening rätt.

Kanske dags att rösta på ett parti som vill återuppbygga psykvården för att förhindra att liknande personer får promenera fritt.

Men oj, det kräver ju att man läser på om de olika partierna. Och kanske ställer en och annan politiker en fråga. Eller två.

Nej, det är för jobbigt.

Och alla kommer att skickas på rättspsykiatriska undersökningar men jag är av åsikten att man inte nödvändigtvis behöver vara sjuk för att göra hemska saker. Jag tror att det finns saker som kan betecknas som ren ondska men att det också blir mer förståeligt om man får ett namn på något. Bara inte ondska snarare än personlighetsstörningar.
Men igen, det är inte lätt för de många som lider av psykiska sjukdomar och som travar fram med sina liv i en krånglande vårdapparat och andra korrekta insatser. Bara att hitta rätt medicin kan ta flera år.

Visst ska man inte blunda för ena delen till förmån för den andra men det ska också ses som papper på text. Jag reagerar alltid när man använder psykisk sjukdom och förminskar det lidande tillståndet lätt medför under lång tid, särskilt för bipolär sjd typ 2. Det är lätt att driva med depressionstillstånd innan man själv drabbas. Jag hade själv fördomar om depressioner men man behöver inte driva med det.

Och ursäkten är accepterad.

Jessika’s last blog post..Svåra nätter

Jessika vi kan komma tilbaks på denna sidan om Joschua tillåter om ca 1 år, då sinnesundersökningen är gjord på Tyskan som sannolikt var den tog livet av 2 barn i Arboga. Det jag tagit del av i det fallet så klockrenare “bordeline” finns knappt att få beskrivet. Som sagt läs på länken under symptom och tänk igenom hennes historia om självmord hat/kärlek till fd pojkvännen och det besinningslösa raseriet som medförde
den stora tragedin. Ponera, alla blir inte så här, men, de som vill likt Joscha sa, förstå orsak och handling måste gå till den befintliga litteraturen och förkovra sig, det är då man kan få ett fattligt sammmanhang.

länk

Jag tar Joschuas inlägg på orden och skriver o refererar som ett inlägg till hans apell:
“Jag är mer intresserad av mekanismerna runt omkring. Vad som får en människa att ens överväga att begå bestialiska handlingar, än mindre utföra dem, och den masspsykos det utlöser.”

Sen Jessika än en gång, jag ber om ursäkt om du känt dig träffad, det var givetvis inte min mening.
Återigen, vi kommer inte fram till förklaringar om vi undviker den kunskap som finns inom området.
mvh Erik4

Ingenting, förutom att folk tydligen inte gör det. Om de gjorde det så skulle vi inte ha så många ensamma, människor skulle inte behöva dö själva och bli hittade 3 månader senare, folk skulle inte bli misshandlade på öppen gata med publik som tittar åt ett annat håll osv osv.

“Tycker du att de är korkade också eller går detta bra eftersom det inte är några svenskar inblandade?”

Nej, men det där var bland det mest korkade jag har läst idag. Är du på riktigt eller låtsas du bara?

Jag betvivlar inte att människor inte försöker göra något gott i en värld där sorg och uttryck för sorg är så gott som bortstädade. När vi nu har internet så byggs det upp veritabla kyrkogårdar på nätet, eller kalla dem minneslundar. Kollektiv sorg över någon man inte känner tar inte bort att det var en tragedi, men sorgen är ändå inte min eller vår. Och media befinner sig mitt i allt utan att tänka efter. Att expressen och aftobladet någonsin skulle ägna sig åt att tänka efter och sedan avstå en publicering det håller jag för otroligt. Det vore skönt om någon, mitt i det här uppdrivna läget att någon säger att nej vi kan inte ställa oss bakom en sådan publicering. Otäcka detaljer, spekulatitioner, folk som är ute efter att ta billiga poänger. Snart intervjuar de katten i grannskapet.

Det är fortfarande en tragedi men jag vidhåller att sorgen är barnets närmaste familjs som förtjänar lugn och ro. Vår egen maktlöshet är vår, inte expressens eller aftonbladets. Att människor stannar upp och bestänker vad som händer, försöker hantera sin egen frustration, det är svårt medan det är som uppskruvat. Innan de hittar en annan tragedi att följa och då går vi vidare till nästa kollektiva sorgeupplevelse.
När man själv drabbas av sorg, då är valhäntheten enorm. Kollektiv sorg är enkel. Det ställs egentligen rätt få krav, vilket gör det än mer till något medierna kan frossa i. Frosseri är en dödsstund. Jag hoppas det finns en niche utkarvad i helvetet för kvällstidningar.

Jessika’s last blog post..Svåra nätter