We’re only in it for the money

Via Emma Opassande och Rick Falkvinge läser jag att Metallica gjort en pudel med extra allt och hintar om släppa sin musik fri. Detta som en följd av de framgångar Nine Inch Nails och Radiohead haft med konceptet. Metallica, bandet som protesterat som högst av alla och som närmast varit affischnamn för skivindustrins kampanjer mot fildelning har sett att här finns pengar att tjäna, och Metallica gillar pengar. Vem gör väl inte det? Problemet är bara att det inte är fullt så enkelt.

Deep|Edition brukar prata om personliga varumärken och transparens. Ytterst förenklat tror jag att man skulle kunna säga att a) var och en är sitt eget varumärke, vilket innebär att allt man säger och gör kommer att vägas in i om kunden vill ha med dig att göra eller inte, och b) att det inte räcker med en schysst front och vackra ord; den som vågar visa att h*n lever som h*n lär har mycket att vinna. Därför tror jag inte att Metallica har ett dugg att hämta med sin nya strategi. De fans som inte vända bandet ryggen redan för några år sedan då de började kalla alla som någonsin kopierat deras musik för tjuvar, kommer att göra det nu då det visar sig att Metallica förmodligen skulle gräva upp och sälja sina mormödrar för en handfull dollar. Jag gissar att Metallicas nästa album kommer att heta ”We’re only in it for the money”.

Däremot kan det ses som en viktig signal i själva fildelningsfrågan att affischnamnet Metallica, som gladeligen ställt upp på att vara de stackars rånade musikerna, nu gjort helt om. Skivindustrin börjar få allt tunnare skor, om man säger så.

Beträffande skivindustrin och dess kampanjer mot fildelning så är det senaste vapenskramlet ett hot om att stämma bredbandsoperatörer i Sverige för främjande av piratkopiering, eller vad rubriceringen kan tänkas vara. Nå, eftersom skivindustrin – eller åtminstone De Fyras Gäng som låtsas företräda hela branschen – är så renhårig så undrar jag stilla: Är det inte lite märkligt att alla skivor tycks kosta lika mycket? Oavsett om det är en snubbe som pratar med en trummaskin eller en symfoniorkester, om det är en skiva som marknadsförs stenhårt eller släpps i det tysta, så tycks omkostnaderna i stort sett vara desamma. Visst kan studiotiden skena iväg även för killen med trummaskinen, och kanske behöver han köpa sig ytterligare några kilo blingbling för att komma i stämning, men ändå: Är det inte en smula suspekt? Vet någon om detta har granskats? För nog luktar det kartellbildning allt.

En annan sak som förresten skulle vara intressant att få granskat är huruvida kopieringsskydd på cd-skivor bryter mot svensk rätt. Enligt svensk lag har jag nämligen rätt att göra kopior för eget bruk. Kopieringsskydd hindrar kunden från att utnyttja den rätten. Jag betvivlar att det för den skull skulle vara illegalt att använda kopieringsskydd, men det vore intressant att få höra vad en jurist har att säga. Någon?

När det pratas om piratkopiering så pratas det väldigt mycket om musik och film. Fast inte riktigt all film, utan bara sådan film som anses rumsren. Porrbranschen är det ingen som tycker synd om, och då kan jag ändå tänka mig att det är bra mycket mer porr som sprids via fildelning utan att leda till köp, procentuellt, än rumsren film. Andra som inte hörs av så väldigt mycket är datorspelsfolket. Kanske för att de har förstånd att inte göra sig osams med sina kunder?

Det är dessutom viktigt att komma ihåg att skivindustrin består av betydligt fler aktörer än De Fyras Gäng. Aktörer som vi inte vet särskilt mycket om hur de ställer sig i frågan. Vi vet inte huruvida de försöker sitta still i båten och se vartåt det blåser, om de står bakom De Fyra men utan att vilja säga det öppet, eller om de rent av är av en avvikande åsikt men inte får komma till tals i gammelmedia. Själv känner jag bara en skivbolagsdirektör, och en (1) är inte särskilt mycket till statistiskt underlag, men den skivbolagsdirektören ser möjligheter i fildelning snarare än motstånd.

Har man en bra produkt, då är mun mot mun-metoden, eller multi level marketing, den bästa marknadsföring som finns. I synnerhet då den är gratis. Och det är vad fildelning är, och alltid har varit. Även på den tiden då man spelade in blandband åt varandra så var det gratis marknadsföring. Skillnaden nu är att det kan nå så många fler. Har man däremot inte en särskilt hållbar produkt, utan snarare en plastig tits n’ ass-produktion, så kräver det en mycket mer aggressiv och aktiv marknadsföring. Då vill man inte riskera att kunderna istället fattar tycke för mer kvalitativa alternativ.

Nu låter föregående stycke kanske som snobberi, och det är det i viss mån. Jag är fullt medveten om att smak är något personligt och var och en är fri att tycka om vad den vill. Men jag anser ändock att man kan sortera in kultur efter kvalitet. Det är skillnad i kvalitet på en kioskdeckare och, säg Utvandrarna, även om jag nog föredrar det förra. Och det är skillnad på Beatles och Las Ketchup. När det gäller bilar, byggnader, möbler med mera så är ett mått på kvalitet hur väl produkten står emot tidens tand. En vink om detta kan man få om man går in i en skivaffär och jämför priset på skivor som har några år på nacken. Vissa ligger i princip fortfarande på fullpris. Andra kastas praktiskt taget efter dig. Och försök hitta en tio år gammal kioskdeckare i handeln.

Tro fan att De Fyra är rädda, så som de har matat oss med billig, masstillverkad slit och släng-musik! Snacket om att kulturen skulle dö på grund av piratkopiering är närmast komisk; om något har just de stora skivbolagen gjort sitt bästa för att döda den. Skapandet kommer alltid att finnas, och den som skapar något som någon vill köpa kommer att få betalt. Däremot, för att återknyta till var jag började, så är det inte säkert att kunden vill betala bara för musiken eller boken, utan lika mycket för vem du är. Ditt varumärke. Således är det också möjligt att kunden inte alls vill köpa din produkt, just för att ditt varumärke stinker, eller för att merparten av pengarna kommer att hamna rakt ner i fickan på ett bolag som gör sitt bästa för att använda dessa pengar mot kunden. För att förhindra det senare kan man ta en titt på RIIA Radar innan man köper en skiva.

Rundar av med att tipsa om en liten genomgång från Rick Falkvinge om alla gånger skivbolagen förutspått musikens undergång.

Dollar för ögonen. Beroende på vilka glasögon man har på sig kan verkligheten te sig annorlunda. (Bild från Carnival Source där brillorna finns att köpa)


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

18 reaktioner på ”We’re only in it for the money

  1. Förresten…det enda jag saknar i ovanstående är att Metallica först och främst är musiker. En kanske inte försumbar del i deras extremt dåliga inställning till fildelning och därmed indirekt sina fans hänger säkert ihop med att ingen av dem varit särskilt insatt i den nya tiden, ”long tail” etc. Att de dessutom enbart omgivits med girigbukar från gammelmusikbranschen har uppenbarligen inte gjort deras förutsättningar för att göra väl avvägda beslut bättre.

  2. ”En annan sak som förresten skulle vara intressant att få granskat är huruvida kopieringsskydd på cd-skivor bryter mot svensk rätt. Enligt svensk lag har jag nämligen rätt att göra kopior för eget bruk. Kopieringsskydd hindrar kunden från att utnyttja den rätten. Jag betvivlar att det för den skull skulle vara illegalt att använda kopieringsskydd, men det vore intressant att få höra vad en jurist har att säga. Någon?”

    Du betalar dessutom skatt för mediat du använder för att spara dina privata kopior. Som du inte kan ta, men dina egna bilder/whatever som du sparat på media skattas också….

    Kopieringsskydd och kopieringsskatt… Udda kombo.

    Humlan’s last blog post..Semester

  3. [Comment ID #43101 Will Be Quoted Here]

    Skolan såg till att förebygga ett eventuellt intresse för svenska klassiker. Däremot har jag sett en filmatisering av Utvandrarna, där man bland annat fick se hur de tog sig över Atlanten. I realtid. ;)

  4. [Comment ID #43103 Will Be Quoted Here]

    Jo jag tänkte på det också, men jag klurar på en post till som kommer att kretsa lite mer kring det du saknade.

  5. “En annan sak som förresten skulle vara intressant att få granskat är huruvida kopieringsskydd på cd-skivor bryter mot svensk rätt. Enligt svensk lag har jag nämligen rätt att göra kopior för eget bruk. Kopieringsskydd hindrar kunden från att utnyttja den rätten. Jag betvivlar att det för den skull skulle vara illegalt att använda kopieringsskydd, men det vore intressant att få höra vad en jurist har att säga. Någon?”

    CD-skivor är en sak, och diskar med DRM är en annan, faktiskt. Om du tittar på någon skiva som är defekt pga DRM, så ser du att det inte finns någon CD-logotyp på skivan. Det får inte kallas CD-skiva om den inte uppfylller vissa krav från CD-standarden (RedBook).

    Så på sätt och vis erkänner branschen att DRM-förstörda medier inte ens är att räkna som CD-skivor. Ändå betalar vi lika mycket för dem som de överprisade CD-skivorna (som fungerar) om vi skulle få för oss att köpa en DRM-skiva.

    Jag gjorde det en gång (första och sista) och när jag var tvungen att installera ytterligare programvara för att kunna rippa den till Ogg trots DRM-skiten, blev jag pissed och kontaktade artisten. Inom en halvtimme svarade hans producent och sa att de kämpat mot DRM och fajtats med bolaget som de senare lämnade (i protest kan man gissa). Artisten var Nicolai Dunger och jag blev faktiskt imponerad av deras snabba svar! Bolaget lät dem inte heller ge ut skivan på Vinyl som de ville eftersom det blir ett bättre format för omslagskonsten mm. Så allt snack om att bolagen alltid står på artisternas side är complete and utter bull.

  6. Tack för förklaringen, Rikard. Då har det bringats klarhet i den frågan. Och den där Nicolai Dunger måste jag nog kolla upp – det är sånt där som kan få mig att stödköpa något som jag inte ens vill ha. Apropå personligt varumärke alltså.

  7. Bra inlägg som vanligt.

    När det gäller datorspel skulle jag vilja påstå att de också har lärt sig att anpassa sig till fildelningen (lite mer än musik- och filmindustrin) och fattar hur man tar betalt. Visst har de kvar kopieringsskydd osv, och vissa är väl värre än andra gentemot fildelarna, men de erbjuder istället upplevelser du inte kan få utan att köpa produkten, såsom onlinespel ex.vis. Single player varianten fungerar således som ett demo, där man kan testa och se om man gillar spelet så pass mycket att man gärna stöttar det med en slant. Finns mycket kvar att göra men det visar ändå på lite flexibilitet, lite anpassningsförmåga, men kanske sker det också för att de inte har något motsvarande De Fyras Gäng?

  8. Halvan: Jag tror att du har rätt. En annan orsak tror jag kan vara att spelbranschen till betydligt större del än skivindustrin består av ”nördar”. Alltså människor som förstår internet och datorvärlden genom att leva i den snarare än att ha fått den förklarad för sig. Kanske har de därför också lättare att anpassa sina produkter och dra nytta av den nya världen.

  9. Nja, när det gäller datorspelen kan man ju kalla det här att man måste skriva in en kod varje gång man ska installera ett spel för DRM. Sen finns det ju t.ex skaparna av Sacred som använde ett rådissat slags DRM, för att inte tala om Ironlore vars klantiga implementation av DRM(eller var det distributören THQ som påtvingade dom det?) gjorde att de kursade..

Kommentarer inaktiverade.