Skip to content

Månad: maj 2008

Öppenhet och dammsugarpåsar

Lars Anders Johansson har skrivit ett roligt litet kåseri om jakten på dammsugarpåsar och den fullkomliga djungel dessa triviala tingester utgör. Han frågar sig hur det kan vara på det här viset.

Jag kan inte förstå varför detta vansinne får fortgå år efter år. Ingen kan väl tjäna på detta påskaos? Flera saker är fullständigt obegripliga:

1. Hur kommer det sig att varje fabrikant inte använder sig av en och samma påse?

2. Hur kommer det sig att påsarna är kompatibla över märkesgrnserna så att en specifik påse passar på två modeller hos Hoover, en modell hos AEG och en hos Hugin etc?

3. Hur kommer det sig att marknaden inte strävar efter mer kompabilitet (åtminstone inom det egna varumärket) utan bara ökad diversifiering? Allra mest obegripligt blir det när man betänker att det är så små detaljer som skiljer de olika påsarna från varandra.

Spontant tänker jag att här finns en liknelse att göra. Dammsugarpåsar och programvara. Ni vet, öppen källkod, standarder med mera. Dessvärre är jag lite för trött för att göra något bra av det, så därför tänker jag istället dela med mig av idén och se om någon annan kan bygga vidare på den. Jag skulle förstås kunna sitta och hålla på min idé istället, men det skulle sluta med att det antingen bara blir krystat, eller inget alls. Bättre då att slänga ut den och låta någon annan göra något bra av det.


Andra bloggar om: , , ,

Fråga

Cynism-Andreas säger att han bara ser rubrikerna på mina två senaste inlägg i sin flödesläsare. Inget innehåll. Så ska det inte vara, och jag prenumererar på min egen feed och har inte sett några avvikelser. Är det fler som upplever detta? Om felet finns hos mig behöver jag input för att kunna felsöka för som sagt; här ser allt ut som det ska.


Andra bloggar om: , , , ,

A eller B – fortsättningen

Jag antar att jag är svaret skyldig till min kōan häromdagen. Som många säkert har gissat var exemplen tagna ur min verklighet, om än möjligen något tillspetsade för diskussionens skull. Till exempel är det inte så att företaget, såvitt jag vet, sitter och velar mellan vilken av dem man ska anställa. Bägge är inhyrda från bemanningsföretag, samma som jag själv för övrigt. (Jag har dock återigen fått erbjudande om en anställning – samma som jag blev blåst på för ett och ett halvt år sen) Låt mig först förtydliga att det finns flera både A- och B-personer, men i det aktuella fallet finns det två specifika personer jag tänker på, även om de egenskaper jag tillskrivit dem i exemplet inte är fullt ut med sanningen överensstämmande. Låt mig också poängtera att jag inte har något emot någon av dem.

Jag har jobbat en hel del ihop med person B i flera omgångar och vid flera maskiner. Det är ingen promenad i parken, om man säger så. Jag har faktiskt sagt till en arbetsledare en gång att jag hellre kör en linje ensam än tillsammans med person B, för om jag är ensam så vet jag att jag har massor av saker att hålla reda på och det kan bli stressigt, men om person B är där måste jag hålla reda på vad h*n hittar på också. Jag är inte den ende som har påtalat problemet heller.

Häromnatten jobbade jag för första gången ihop med exemplets person A. Det är en duktig operatör, men h*n kommer alltid sent, har hög sjukfrånvaro och framåt morgonkvisten gick personen ifråga på fika för att sen ringa till linjen och berätta att h*n var på väg hem, för det var ju ändå så lite tid kvar att det inte var någon idé att gå in igen.

Och det var då jag började fundera: Om jag var tvungen att anställa en av dem; vem skulle jag välja? Spontant tänkte jag välja person A, precis som nästan alla kommentatorer, och med samma motivering som Falkvinge illustrerade matematiskt. Men ju mer jag tänkte på det, desto mindre säker är jag.

Det är förvisso sant att person A uträttar mer än person B trots mycket lägre närvaro. Person A:s bristande respekt för sina kollegor är emellertid något som jag inte skulle ta lätt på. Det är lätt att resonera som så att man bör ge en sån person lite friare tyglar, andra uppgifter, etcetera. Det finns säkert en potential att ta vara på. Men i det här fallet så handlar det inte om några fria tyglar alls. Vi har väldigt strama tyglar. Tamigfan allt finns reglerat. Jag skulle inte bli förvånad om det finns en paragraf någonstans som berättar hur man ska vika toapappret när man ska torka sig i arslet. Det finns heller inget utrymme för komma och gå som man vill. Maskinerna rullar i princip 24/7, och så länge de rullar ska de vara bemannade. En person som inte är närvarande skapar problem för sina kollegor eftersom de då inte kan gå ifrån för att ta sig en kopp kaffe från helvetet.

Å andra sidan är det svårt för person B:s kollegor att gå ifrån också, eftersom person B är ungefär lika tillförlitlig som en aprak schimpans. Person B orsakar minst lika mycket irritation bland kollegorna. Till exempel kan jag finna det uppåt väggarna att person B tjänar på öret lika mycket som jag. Jag som sen måste rätta till B:s misstag. Person A tjänar också på öret lika mycket som jag, i timmen, men om h*n inte är där får h*n inte betalt heller.

Därav kallade jag det för en kōan – en frågeställning att fundera kring, men som inte har något givet svar. Det är förvisso sant att person A har potential och skulle kunna komma till användning på annat sätt än nu. Det är också sant att person B är lojal och spelar enligt reglerna. Något som inte ska underskattas, ty att anställa person A vore att legitimera dennes beteende. Hur skulle det se ut om alla kom för sent? Ja jag vet, det är ett jättesvenskt och konformistiskt resonemang, men det är icke desto mindre giltigt. Om man jobbar skift är man faktiskt beroende av att skiftlaget efter kommer och löser av när de ska. Om man inte kan stänga av maskinen för att gå på lunch utan måste turas om är man också beroende av att ha full bemanning, samt att den som gått iväg för att käka också kommer tillbaka så att nästa också får sig en måltid. Att hålla sig till generella spelregler är väsentligt.

Dock upplever jag det som att företaget (och kanske företag överlag) väljer person B. Punktlighet värderas högre än kunnande. Jag råkar nämligen veta att det finns arbetsledare som försökt bli av med person B, och fått svaret att ”vi är redan kort om folk”. Och!? Om det bara är huvuden som räknas kan vi väl gräva upp ett par lirare på kyrkogården då? De är billigare och gör lika mycket nytta. Jag vet också att person A fått ett par reprimander. Man får alltså smisk för att inte passa tider, men inte för att göra ett dåligt jobb när man väl är på plats.

Vilket för övrigt leder mig till en annan fundering: Varför väljer man att hyra in personal via bemanningsföretag? Jag har varit inhyrd på samma ställe i två år. Jag kostar i runda slängar dubbelt så mycket som företagets egna anställda, och arbetsstyrkan består säkert till 20% av inhyrd personal. Den enda motiveringen jag kan se till det är att det är flexibelt. Man kan från en dag till en annan göra sig av med inhyrd personal. Man kan reklamera dem och kräva en ny, bättre operatör. Den flexibiliteten kanske är värd pengarna – om man utnyttjar den. Men det gör man inte. Det finns flera både person A och person B som är inhyrda. Om man ändå inte utnyttjar fördelarna med att anlita bemanningsföretag – varför då inte anställa själva direkt?

Det finns säkert en bra förklaring till det som jag inte känner till. Något om att det är ”olika konton” kanske, som är ekonomiskt fackspråk för ”bry du inte ditt söta lilla huvud om det”. Eller skattetekniskt. Eller så är det helt enkelt så att företaget är ett modernt Babels torn, där någon räknenisse anser att flexibiliteten är värd den extra kostnaden, men de operativt ansvariga förstår inte det utan räknar bara huvuden.

Eftersom det här, såvitt jag förstår, inte är något unikt för större företag och de inte har konkat (än) så borde det finnas en förklaring som får förfarandet att framstå som mindre korkat. För om företagen vore korkade borde de inte ha kunnat bli så stora. Eller är det någon sorts naturlag inblandad, en kritisk massa? Ett företag kan bara bli så stort och fortfarande vara effektivt?


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Kōan

Du är personalansvarig på en produktionsavdelning där det står ett antal maskiner och tuffar, och där det står ett antal maskinoperatörer vid maskinerna. Du har under en tid haft två personer i produktionen anställda på prov, och nu är det dags att bestämma sig för vem av dem som ska få en tjänst.

Kandidat A är en duktig och driftig maskinoperatör som är tekniskt intresserad och något av en problemlösare. Operatören lär sig mycket om hur maskinerna fungerar, utöver det h*n som operatör behöver veta. Därigenom kan h*n lösa en del problem utan att tekniker behöver tillkallas, vilket många gånger leder till att maskinerna är igång och rullar fort. En person som är bra att ha helt enkelt. När h*n är där. Vår operatör har nämligen stora problem med att ta sig upp på morgonen och rent allmänt med att passa tider. H*n kommer och går lite som h*n vill utan någon större hänsyn till vare sig arbetskamrater eller produktion, och är ofta sjukskriven.

Den andra kandidaten är å andra sidan alltid på plats och i god tid. Smiter inte hem, försover sig inte, aldrig sjuk. Dock är kandidat B en tämligen kass operatör som tar lång tid att lära, är stresskänslig och ofta orsakar mer problem än h*n löser genom att helt enkelt trycka på fel knappar.

Vem skulle du anställa, och med vilken motivering?


Andra bloggar om: , , ,

Microsoft slår till igen

Nu små barn blir det sagostund.

En gång för länge, länge sedan (i Internettid) fanns ett företag som hette Netscape. Netscape utvecklade en mycket populär webläsare – Netscape Navigator – och världen låg för deras fötter. Kanske hade de kunnat leva lyckliga i alla sina dagar om inte det varit för den onde kung Gates på Microsoft.

Kung Gates hade en magisk tidning – der Spiegel – och varje morgon ställde han samma fråga till sin tidning: ”Spiegel, spiegel på bordet där, säg vems aktie i världen som vackrast är”, och varje morgon svarade der Spiegel med samma svar: ”din aktie vackrast är, kung Gates.” Och kung Gates andades ut och tryckte in en marmeladsmörgås i sitt självbelåtna ansikte.

Men så en dag hände det omöjliga! Kung Gates ställde sin fråga till der Spiegel som generat svarade att det fanns en annan uppstickaraktie som sågs som ännu vackrare än Microsofts. Kung Gates gav tidningen en förintande blick och krävde en förklaring. Tidningen skruvade på sig och försäkrade att Microsoft fortfarande var ett mycket vackert företag, men att Netscape Navigator sålde som smör i solsken. Dessutom, viskade tidningen, hade Netscapes grundare kallat kung Gates älskling Windows för ”en samling dåligt kodade drivrutiner”.

Detta kunde inte kung Gates tåla, så han beordrade alla sina underhuggare att jobba dygnet runt tills Microsoft hade en egen webläsare och därefter beordrade han sina strateger och försäljare att krossa Netscape. Och så gjorde de. Hur? Genom att leverera Internet Explorer tillsammans med Windows gjorde man det onödigt för Windowsanvändarna att köpa Netscape Navigator. Och genom att hota datortillverkare och -försäljare med att dra in deras Windowslicenser helt och hållet om inte alla datorer levererades med Windows förinstallerat såg man till att äga hela PC-marknaden. Allt för att kung Gates inte ska behöva få sig några obehagliga överraskningar när han frågar der Spiegel vem som vackrast i världen är.

Ok, det var grovt förenklat. Det var ju en saga, trots allt. Men ungefär så har Microsoft blivit världsledande. Inte genom att utveckla den bästa programvaran, utan genom att ha de smartaste och mest skrupelfria strategerna. Genom att praktiskt taget ge bort Windows till alla som köper en ny dator försäkrar man sig om att alla datoranvändare kan Windows. Därför måste företag och offentliga instutitioner också köra Windows, och där tjänar man pengar.

På senare tid har emellertid Linux kommit med stormsteg. Med en betydligt förbättrad användarvänlighet, inte minst i form av Ubuntu, norpar man marknadsandelar. Det har också pratats mycket om 100-dollardatorn. En mycket enkel dator som skeppas till tredje världen för att ge så många som möjligt tillgänglighet till modern teknologi. Dessa datorer levereras med Linux, och på så sätt skulle det också i förlängningen kunna innebära att Linux på allvar tog upp kampen med Microsoft.

Microsoft har dock uppfattat hotet mot deras värlsherravälde och kontrat. Man använder samma gamla beprövade strategi och (nästan) ger bort en modifierad version av Windows till dessa datorer. Återigen för att försäkra sig om att världen, hela världen, dansar efter Microsofts pipa.

Personligen är jag mest trött på att varenda pinal tycks utgå från Microsofts standarder. Än mer trött på det har jag blivit sen jag själv gick över till Ubuntu. Senast idag hämtade jag ut en extern hårddisk (My Book World Edition, från Western Digital), vars programvara för övrigt bygger på Linux. Men går det att köra den medföljande installationsskivan med backupprogramvara på min Ubuntudator då? Nej. Såklart inte. En närmare titt säger att systemkraven är Windows XP/Vista/2000 samt att även MacOS är godkänt. Tack så mycket.

If computers get too powerful, we can organize them into a committee — that will do them in.

– Bradley’s Bromide


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Rikskrim har inte alla siffror på plats

Hur var det nu: Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta? Nå, fråga killen som blev felaktigt misstänkt för barnpornografibrott vad han tycker om det resonemanget. Nu har visserligen misstaget uppdagats, han har upplysts om att han kan göra anspråk på skadestånd och jag utgår helt kallt från att han har återfått det polisen beslagtog vid husrannsakan. Rikskrim gör av allt att döma en kungspudel – så långt allt väl. Att fela är mänskligt och poliser är också människor.

Samtidigt ska vi komma ihåg att det är just på grund dylikt som polisen och inte privata intressen ska utreda brott. Det är just på grund av dylikt som upphovsrättsmaffian inte ska ha rätt att få ut IP-nummer. Ty polisens uppgift är att se till att lagen efterlevs, medan bolagens uppgift är att tjäna pengar. Så vad kommer att hända den dagen maffian får ett felaktigt IP-nummer utlämnat? Det vet vi inte. Men vi kan vara säkra på att det kommer att hända.

Det finns redan ett fall där man fått ta sig en titt på en beslagtagen dators innehåll. Det är fullkomligt oacceptabelt. Det underminerar rättssäkerheten. Om upphovsrättsmaffian även får rätt att bedriva polisiär verksamhet kan vi glömma allt vad rättssäkerhet heter. Då kommer den att vara lika utdöd som dronten.

Vår justitieminister tycks dock inte begripa detta. Hon verkar tycka att det vore en bra idé att låta bolagen bedriva polisiär verksamhet, liksom hon också tycker att det är positivt att en polis som är delaktig i en utredning får anställning hos part i målet. Förr i tiden kallades det muta och kunde även leda till att målet ogiltigförklarades på grund av jäv. Men det var då det! Folk var så jävla kinkiga på den tiden.

Klart grabben ska ha ett jobb! Det är bara den svenska avundsjuka som spökar. (Är det förresten bara jag som tänker på de misstänkta när jag hör namnet Jim Keyzer?) Det gäller att hänga med i tiden, och gissningsvis har justitieministern sneglat mot det stora föregångslandet i väst. Där är det helt i sin ordning att högt uppsatta politiker först deltar i att fatta beslut om att bomba sönder ett land för att därefter också fatta beslut om att vicepresidentens förra arbetsgivare ska ha kontraktet för återuppbyggnaden. Halliburton kanske var det bästa alternativet oavsett, men man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att tycka att förfarandet ser en smula olämpligt ut.

När jag hyllade FRA-dagen med en text om varför övervakningssamhället är en dålig idé funderade jag på att starta en insamling för att kunna skicka regeringen till Tyskland för att ta en titt på Stasi-arkiven. Jag kom dock på bättre tankar – risken är nämligen uppenbar att de bara skulle bli inspirerade…

Edit: Drottningen har skrivit några tänkvärda rader. Vi har inte alltid samma infallsvinklar.

Democracy is a device that ensures we shall be governed no better than we deserve.

– George Bernard Shaw

Ministerium für Staatssicherheit. Bilden från wikimedia commons.


Andra bloggar om: , , , , , , , intressant?

The kindness of strangers

Nu blir det musiktips igen. Jag har hittat ett nytt guldkorn via det som kallas Internet, på ett sätt som antagligen får upphovsrättsmaffian att gnissla tänder. Den här gången handlar det om ett band med det sjuka namnet Spock’s Beard och albumet The kindness of strangers från 1998.

Genesis möter Toto. Då tror jag att jag har ringat in territoriet ganska bra. Spock’s Beard tycks ha tagit vid där Peter Gabriels Genesis slutade och blev Phil Collins Genesis, men Spock’s Beard känns lite mer polerade, därav Toto-kopplingen. Att det är ett kompetent band är tydligt från första stund, och Neal Morse har en för syftet bra röst.

The kindness inleds med The good never last som också var den första låt jag hörde med bandet, för övrigt på Last FM. Då hörde jag en tillplattad version avsedd för just radio som förvisso tog med essensen av låten men på intet sätt gjorde den rättvis. Att man gjort en tillrättalagd version för radio är i och för sig inte så konstigt – originalet är tio minuter lång, men det är på intet sätt obefogat. Det är, rakt igenom, en jävligt bra låt.

Albumet fortsätter sen med In the mouth of madness och Cakewalk on easy street som bägge är bra låtar och klart potenta. En favorit kommer dock i June. En mycket snyggt framförd låt som inleds med en akustisk gitarr och sång, för att byggas på med snygga stämmor i bästa Simon & Garfunkel-tradition. Under vers två har det hunnit bli ganska många stämmor och melodier som flätas i varandra, fortfarande kring en akustisk gitarr. Det är inte förrän framåt slutet som man fläskar på med en fet bas, trummor, hammond och piano.

Ytterligare en favorit dyker upp lite senare i form av Harm’s way. Efter ett för genren obligatoriskt långt och småknäppt intro får vi en smakfull softrocklåt med lite blueskänsla. Efter ungefär halva låten (ja, den är elva minuter lång – glömde jag att nämna det?) drivs tempot upp och låten får ett skönt sväng. Här avsetts också utrymme för ett litet trumsolo.

På det stora hela måste jag säga att jag gillar det här albumet skarpt. Det är bara sju spår långt, men det beror på att förutom de två redan nämnda låtar som sticker iväg över tiominutersstrecket avslutas albumet med Flow i det nätta formatet 15:51. Nu hör jag till de som gillar långa låtar, förutsatt att det är befogat. Vissa, som till exempel Dave Matthews Band, tycks ibland göra långa låtar för att de inte vet när de ska sluta. Även om jag gillar DMB så blir de rätt irriterande på det viset eftersom det inte händer något, de bara upprepar samma tema om och om igen. I fallet Spock’s Beard är längden på låtarna mer befogade – det händer något nytt med jämna mellanrum. Det finns tillräckligt mycket röd tråd för att inte bli spretigt, men tillräckligt med variation för att inte bli tråkigt.

Jag lämnar er med en liveupptagning av June och hoppas att det ger mersmak. Det har det gjort för mig.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Skärpt knäskålsavgiftskontroll!

Bäste läsare!
Just nu har jag skärpt knäskålsavgiftskontroll i ditt område, och eftersom jag inte kan hitta dig i mitt register över folk som givit mig pengar skriver jag till dig. Om du eller någon i ditt hushåll redan betalat knäskålsavgift får ni försöka förklara det för min kontrollant Sladjan när han och hans kollega Kofot knackar på.

Många gånger under åren har jag funderat på om inte man borde göra sig av med dumburken. Jag tänker inte hymla och låtsas som att jag aldrig tittar på tv bara för att verka lite skönt bohemisk och finkulturell. Jag tittar på tv. Jag sitter och zappar bland alla kanaler utan att hitta något att titta på och till slut stannar jag på någon sportsändning som jag inte bryr mig nämnvärt om, men det befriar mig från tänkandet en stund. Det finns förvisso sändningar som jag vill se också. Så ja, jag tittar på tv.

Frågan är dock om det är värt tvåtusen kronor om året bara för rätten att inneha en tv-mottagare. Utöver det betalar vi för digital-tv och Canal Plus (för att komma åt den bra sporten!). Summa summarum: Mer pengar än jag orkar räkna ut just nu, och definitivt mer än jag vill tänka på.

Är det värt det? Jag är tveksam. Ibland tror jag att det skulle vara skönt att befria sig själv från tevens bojor. För när dumburken står på är det lätt att man fastnar oavsett om det är intressant eller inte. Man sitter där med halvöppen mun och glor och ser dum ut, trots att man inte har mer utbyte av det som sänds än man skulle ha av att sitta och glo in i tvättmaskinen när den går. Det är något som rör sig, något att fästa blicken på. Eller som någon sa; tuggummi för ögonen.

Men även om teven får stå kvar där den står så undrar jag över det rimliga i att betala tvåtusen spänn om året för rätten att inneha en tv. Det är absurt. Oavsett om jag tittar på SVT:s sändningar eller inte så ska de ha flis. Det rimliga vore att SVT antingen fick tigga ur skattkistan som andra offentliga inrättningar, eller låste sitt utbud så att vi fick betala för att få tillgång till skiten. I dagsläget måste jag betala till SVT för att få se TV4, Canal Plus, Pay-per-view, eller vad det nu må vara. Dessutom måste jag betala till SVT för att få använda en X-box eller titta på filmer på DVD.

Inget nytt under solen förvisso. Det här vet ni redan. Men vad som verkligen gör mig förbannad är att Radiotjänst i Kiruna (varför i Kiruna? Man får känslan att de blivit deporterade dit) envisas med att terrorisera icke-betalande människor med sina jävla utskick. Deras brev inleds med ”Snart gör vi skärpt tv-avgiftskontroll där du bor, och då vi inte hittar dig i vårt register över tv-avgiftsbetalare skriver vi till dig”. Varför då? Det vettiga vore väl ”…då vi inte hittar dig i vårt register över tv-avgiftsbetalare låter vi dig vara ifred”? Eller ”…då vi inte hittar dig i vårt register över tv-avgiftsbetalare utgår vi från att du helt enkelt inte har någon tv-mottagare utan istället njuter av en skogspromenad, en god bok eller umgås med vänner. Ha en bra dag.” Allra vettigast vore förstås att spara både skog, portokostnader och tid på att inte skicka något alls till sina icke-kunder.

Hur skulle det se ut om andra branscher fungerade på samma sätt? Tänk om du som bilägare skulle vara tvungen att betala tullavgifter i Stockholm vare sig du åker där eller inte? För du har ju en bil och kan göra det! Och en gång om året får du ett brev där man uppmanar dig att betala eftersom du inte finns i registret över bilister som färdas genom tullarna i Stockholm. Verkar det vettigt? I och för sig skulle jag inte bli förvånad om skivindustrin snart tar efter…

Eftersom jag nu är en betalande ”kund” hos SVT vill jag att mina pengar används till något vettigare än att försöka kräva in ytterligare pengar från människor som inte nyttjar deras tjänster. Till exempel till att visa något jag vill se, vilket inte innefattar begravningar av tioåriga flickor. Jag hade en gång en diskussion med en före detta kollega kring det här med tv-avgifter. På den tiden var jag rebellisk och betalade inte tv-avgiften, så min politiska karriär är över innan den ens börjat. Jag motiverade det med att jag inte har någon lust att betala för skit. Han menade att om fler betalade skulle SVT ha råd att göra bättre tv. Jag hävdade istället att de skulle använda pengarna till att sända mer skit. Sen startades SVT24, och jag vilar mitt fodral.

För att avsluta i något positivare anda vill jag dock slå ett slag för SVT:s site. Stilren och intuitiv, till skillnad från TV4:s gyttriga dito. Och TV3 ska vi inte tala om.

Don’t you wish there was a knob on the TV to turn up the intelligence? There’s one marked ’Brightness,’ but it doesn’t work.

– Gallagher


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Veckans plattnacke v.19

ICA har gjort ett utspel om att eventuellt upphöra med tobaksförsäljning, och drf svarar med ett utspel om att eventuellt upphöra med ICA-handlande. Jag kan mycket väl tänka mig att delta i den bojkotten jag med, trots att jag inte nyttjar tobak själv och trots att jag ibland kommer på mig själv med att börja bete mig som en förhatlig ex-rökare. Ni vet vilken sort jag menar. Jag har alltid hävdat att den värsta sortens antirökare är de som själva slutat för att de i sin bedrift ser något slags legitimitet att missionera mot rökning, slå sig själva för bröstet och trycka ner andra. Jag hatar dem själv.

Kalla det sympatibojkott, men jag avskyr verkligen tanken på att vad som finns att köpa i affären ska styras av något slags pk-ism. Jag minns en tid när det gick att köpa porrtidningar i vanliga affärer, men det har nypuritanerna fått bort. En gång i tiden kunde man även köpa mellanöl i affärer, men det försvann också. Och nu är det tobaken man vill jaga bort? Vad blir det härnäst? Kondomer – för sex ska bara ägnas åt i avelssyfte mellan gifta par, med lyset släkt och för utan överdrivna känsloyttringar? Kött – för att ”kött är mord”? Mjölkprodukter – för att Anna Skipper lyckats övertyga fler än tv3:s ledning om att hon har en aning om vad hon pratar om?

Veckans plattnacke blir Fredrik Söderhielm, generalsekreterare för non smoking generation för följande uttalande:

Ica skulle vinna kunder på att ta det här ett steg längre. Vad det handlar om är att få barn och ungdomar att inte börja röka. De som vill köpa tobak kan hitta det i tobakshandeln. Det är konstigt att sälja ett dödsmedel i livsmedelshandel, säger han.

Drf menar snarare att rökandet börjar i halvskumma närlivsbutiker än på ICA och jag är benägen att hålla med honom där. Om ICA gör verklighet av det här kommer det inte att göra någon som helst skillnad annat än möjligen en något ökad miljöpåverkan då medelsvensson kommer att göra ett extra stopp på väg hem från jobbet när h*n inte längre kan inhandla sin tobak samtidigt som h*n köper matvaror till middagen.

Dessutom borde någon ta Fredde i örat och ge honom en guidad tur på en ICA-affär. Han kommer att bli chockerad av hur mycket dödsmedel det finns att få tag i. Eller vad sägs om alkohol (förklaring överflödig), chips (akrylamid, transfetter, snabba kolhydrater, glutamat och salt i ljuv harmoni), godis (övervikt dödar), nötter (allergi dödar också), matvaror generellt (övervikt dödar sa jag ju!), knivar (finnar dödar också), kaustiksoda (livsfarligt att förväxla med hallonsoda), diverse rengöringsprodukter (kemikalier kan man göra mycket roligt med, som knark och bomber) och plastkassar till att bära hem hela kalaset i (ja, plastpåsar kan döda små barn och djur om det vill sig illa).

Efter den här larmrapporten kanske Fredrik känner sig tvungen att bli lufterian, men då måste jag tyvärr meddela att luften innehåller föroreningar som, i likhet med rökning faktiskt, orsakar lungsjukdomar och cancer.

När människor som Fredrik Söderhielm kommer till tals pratar de alltid om att saker är hälsovådliga och förkortar livet. Det må så vara, men varför fokuseras det alltid på livskvantitet istället för –kvalitet? Jag tänker spontant på Olof Skipper (bara att se den jäveln borde få folk att inse att Anna Skipper är en idiot) som i kanal 5:s Outsider berättade att han ansåg att han skulle kunna leva för alltid om han höll sina celler på svältgränsen och avnjöt smaskiga drinkar bestående av olivolja och kaninmat. Det kanske är teoretiskt möjligt, men hur roligt verkar det? Det påminner inte så lite om diverse kristna renlevnadsteorier som går ut på att leva så fromt (läs: tråkigt) som möjligt för att få njuta i efterlivet? De kanske rent av har rätt, men varför chansa när man kan leva och njuta, här och nu? Slappna av lite, för fan. Rätt som det är kommer det en blå skåpbil framförd av ett muntert fyllo över backkrönet, och då kan det vara slut. Själv möter jag hellre öde mätt och belåten.

Ödet i form av en blå skåpbil. Bilden hetlänkad från wikipedia.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Bokenkät

Jag skickade Drottningen till Christermagister för att ta en titt på bokenkäten och göra den själv. Sen kom jag på att jag kan ju också göra den. Håll till godo.

1. Vilken bok läste du senast?
De fyra yttersta tingen, av Andrew Taylor. Efter vad jag har hört så är det den avslutande delen i en trilogi som börjar två böcker… senare! När det läggs fram på det viset kan jag inte låta bli.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
– Har precis börjat på Främlingars dom. Fortfarande Andrew Taylor alltså. (Här kan man mellan raderna läsa att De fyra yttersta tingen inte sög, för då skulle jag strunta i att fortsätta.)

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
– Manliga.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!” osv?
– Ja, jag räknar ner i fjärdedelar, tredjedelar, och så vidare.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
– Författaren spelar förstås in. Författare som jag är bekant med och vet att jag gillar kommer långt fram i kön. Rekommendationer från vänner vars smak är pålitlig (läs: liknande min) trängs också långt fram. Annars handlar det nog mest om huruvida boken verkar intressant eller inte, om ämnet är intressant så att säga. Och ytligt nog får jag nog också erkänna att omslaget har viss inverkan. Jag hade aldrig köpt Enders Game till exempel. Däremot har jag nog aldrig köpt en bok utifrån topplistor eller recensioner.

6. När blir en bok för lång?
– När den suger.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
– Svårt att säga. Även om jag inte har några direkta problem med att läsa på engelska så är det inte mitt modersmål, och därför tar det längre tid att komma in i. Däremot har jag märkt att om jag läser ett par engelska böcker i följd så flyter det på bra. Men så länge inte översättningen är helt värdelös föredrar jag nog ändå svenska. Risken finns dock att tonen i språket går förlorad i översättningen. Typexempel på det anser jag vara Dennis Lehanes svit om Pat Kenzie och Angie Gennaro. De bör läsas på engelska för att helt komma till sin rätt.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
– Jag har aldrig försökt övertala ALLA mina vänner att läsa en bok. Jag har nog aldrig försökt övertala någon alls. Vill de inte så är det deras förlust. Men visst har jag rekommenderat böcker.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
– Ja. Jag ger upp när jag inser att jag inte kunde bry mig mindre om hur boken slutar. Sen finns det enstaka exempel på böcker som är så eländigt dåliga att jag måste läsa ut dem i nån sorts trots och nyfikenhet. Jag vill veta om det möjligen kan bli ännu sämre. Det kan det ibland.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
– Jag har en förkärlek för deckare/thrillers med historiska och/eller religiösa förtecken. Även en hel del politiska thrillers har det blivit genom åren. Med åren har jag kommit att inse att den typiska deckaren/kriminalromanen som börjar med att nån hittas mördad varpå en desillusionerad, något överviktig, frånskild snut med skrynklig skjorta och magsår ska lösa fallet genom att ställa småtjuvar mot väggen och klottra i sitt kollegieblock är rätt tråkig. Konspirationer är däremot min kopp te. Trots att även den genren rymmer en hel del skit. Jag misstänker att förlagen är lika lättlurade som jag.


Andra bloggar om: ,