Skip to content

Månad: maj 2008

Vem i helvete rättar humormail?

När man har blivit så gammal som jag och ägnat så många timmar på nätet som jag har gjort så är det oundvikligt att diverse kedjebrev börjar göra comeback i inboxen. Kedjebrev är egentligen fel ord, men ni vet nog vad jag menar. De där humormailen som skickas i en aldrig sinande ström av någon kollega som tror att just han är först ut med dem.

Det må väl vara hänt att samma mail dyker upp flera gånger med ojämna mellanrum. Såvida man inte jobbar på FRA kan man heller inte gärna förvänta sig att kollegorna har koll på vilka mail man fått och inte. Det är inte det som stör mig.

Nej, det som verkligen irriterar mig är att för varje gång ett sånt där humormail ploppar upp så har någon ”rättat” det. Alltid till det sämre. Hur fan går det till? Jag är ganska säker på att de där texterna hjälpligt var rättstavade första gången de dök upp. Nu får jag allt fler repriser fulla av felstavningar, särskrivningar, överdrivet användande av skiljetecken och allehanda konstigheter. Varför?

Det kan förvisso inte helt uteslutas att det helt enkelt är jag som har blivit äldre, grinigare, petigare och kanske dessutom utvecklat mitt språksinne genom åren. Att jag helt enkelt uppmärksammar felaktigheterna på ett annat sätt nu än då. Men om det är den enda förklaringen skulle det innebära att vartenda humormail någonsin ursprungligen har nedtecknats av en dyslektiker. Det verkar inte troligt.

Kvar sitter jag då med förklaringen att någon ”rättat” texterna. Men varför? Är det någon i den långa mailkedjan som irriterar sig så förbannat på alla ihopskrivningar och mesiga meningsavslut med bara ETT skiljetecken att h*n känner sig nödgad att laga det? Eller är det rent av så att det rör sig om enstaka stackare som fortfarande inte har lärt sig grundläggande copy/paste-teknik eller ens hur man vidarebefordrar mail, och därför skriver av det inkomna mailet?

Vilken förklaringen än är till att ni gör så här; sluta! Förresten är det väl ett upphovsrättsbrott att ändra i ett verk utan upphovsmannens tillåtelse? Jag ska skicka IFPI på er!

För de som inte gjorde kopplingen direkt så är titeln en liten hyllning till Vem i helvete … ?!


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Välkommen åter, mr Murphy

Varför inträffar alltid saker som försenar när man redan är försenad? Hur är det möjligt? Det är snudd på att man blir religiös av sånt. Fast den guden är inte en kärleksfull och god gud, utan en sadistisk retsticka.

Jag promenerade till Willy’s och köpte ingredienser för att laga en rejäl köttfärssås så att vi skulle få middag idag, matlåda imorgon och ändå kunna frysa in en laddning att ta fram vid lämpligt tillfälle. Som när vi båda jobbat natt till exempel.

I lagom tid ställde jag mig sen i köket och hystade ner prylar i en traktörpanna. Allt gick enligt planerna och eftersom det skulle få bli en dryg och dessutom nyttig köttfärssås åkte det ner lite linser också. När allt var på plats lämnade jag middagen åt att stå och puttra. Så långt inga problem.

Här kommer Joshens matlagningstips: Om du vill att något ska på spisen och puttra – sänk då för fan värmen!

Den där middagen brände fast på några minuter och när jag väl upptäckte eländet var det bortom all räddning. Jag tog till plan B, vilket i korta drag går ut på att kasta saker i väggen och yttra diverse svordomar, för att sen sätta mig och sura. Hej, jag heter Josh och jag fyller snart fem år. Jag är faktiskt världens skäggigaste femåring.

Eftersom det inte löste det grundläggande behovet av mat tog jag bilen till mAx. Nu låg vi visserligen lite efter tidsplanen, men fortfarande fanns det tid. Tjena. Givetvis var det broöppning. Det är det alltid när man har bråttom. Sen var det en sjujävla kö på mAx. Jag tror att hela Södertälje firade FRA-dagen med mAx-mål. Slutligen visade det sig att mAx tydligen var tvungna att återuppfinna grundläggande argikultur för att slänga ihop ett par burgare. Jag förstörde för fan ett storkok köttfärssås fortare än de kunde flippa burgare idag. Hela tiden kände jag hur Murphy satt på min axel och hånlog.

Stressad och sur är inte mat särskilt gott. Och ja, Drottningen kom för sent till jobbet. Visserligen bara några minuter, men ändå. Tur att jag är gjord av pengar så att det liksom inte gör något att jag får kasta mat för att sen köpa mångfaldigt dyrare snabbmat, plus lunch imorgon.

Till Murphy vill jag säga, och jag menar det här med hela mitt hjärta: Skit ner dig!

Edit:Studiomannens begäran: Här är en länk till förra gången Murphy lattjade med mina matvaror.


Andra bloggar om:

FRI, inte FRA

Lite nu och då kommer dumargumentet att ”den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta”. Det är dumt på så många sätt och det har klargjorts gång efter annan, men eftersom definitionen av dumhet är svårighet att begripa saker så behöver det upprepas.

Vad är rent mjöl? Det vet du inte, eftersom det inte är du som definierar det. Någon annan, som du inte heller vet vem det är, avgör det. Det innebär att vad som är rent mjöl idag inte nödvändigtvis är det imorgon. Det innebär också att det du uppfattar som rent inte nödvändigtvis uppfattas som rent av din personliga övervakare. Om FRA-förslaget röstats igenom på den tiden sexköp var lagligt i Sverige skulle det med stor sannolikhet kunna användas för att jaga torskar i dagens moraliserande samhälle. Nu kanske du inte tycker att det gör något, men vad har du för garantier att nästa förskjutning inte kriminaliserar något som du idag tycker är helt i sin ordning? Vad sägs om att tanken att pedofilskräcken blir så hysterisk att det blir olagligt att inneha nakenbilder på barn överhuvudtaget, vare sig det är dina barn, eller du själv?

Vem övervakar? Det kanske du tycker kvittar, men det gör det inte. Ty människor är och förblir människor, och människor felar. Inte nog med att de felar, de har personliga agendor. Därför kan du aldrig vara säker på att inte informationen används på något annat sätt än vad politikerna som just nu monterar ner din integritet lovat. Kunskap är makt, makt stiger folk åt huvudet, och den som övervakar kommer att ha kunskap om dig. Är du fortfarande säker på att du inte behöver veta vem som läser din epost?

Människor är dessutom nyfikna, så bara för att det finns direktiv som säger hur övervakning får ske och i vilket syfte så kan jag sätta min mormor och min högra arm på att överträdelser kommer att ske. Socialarbetare får inte heller kolla upp saker hur som helst. Men det sker. Jag vet, för jag har blivit kollad. Mitt ex styvfarsa var just socialarbetare och tillräckligt högt upp i hierarkin för att komma åt information. Han kollade upp mig när hon och jag började träffas. Han hymlade inte ens om det, utan ”godkände” mig i förbigående genom att meddela henne att ”han är ren”.

Du vet inte hur din information tolkas. Taget ur sitt sammanhang kan vad som helst tyckas misstänkt. Du behöver inte ens göra något som ses som suspekt själv, det räcker gott med att någon du har kontakt med har dragit blickarna åt sig för att du ska åka med på vagnen. Du vet heller inte om din information är säker då både databaser och människorna som arbetar med dem läcker information.

Ett övertydligt exempel: Låt säga att jag funderar på att skriva en roman, en thriller som kretsar kring ett gisslandrama. För att skriva den romanen behöver jag information. Till exempel om hur terroristceller fungerar, hur insatsstyrkor arbetar, vad förhandlare har för befogenheter, hur människor fungerar rent psykologiskt i pressade situationer, hur man med små medel kan bygga en kraftfull bomb, etcetera. För att få veta det sistnämnda drar jag iväg ett oskyldig mail till en kemist i Stockholm med en ytterst kort mening: Hur bygga en simpel men effektiv bomb med beståndsdelar som är lätta att få tag i?

Mitt mail tar inte fågelvägen Södertälje – Stockholm. Istället tar det rutten Södertälje – Karlstad – Oslo – London – Berlin – Odense – Göteborg – Stockholm, eller dylikt. Därmed är det lovligt byte för FRA.

I ett hangar någonstans som inte syns på Google Maps sitter ett gäng jeppar i svarta kostymer med svarta solbrillor framför sina skärmar när en röd lampa börjar blinka. Någon har skickat ett mail med en förfrågan om bombingredienser. På några röda har de tagit reda på vem jag är och börjar sedan övervaka allt jag gör på nätet. Och eftersom jag skriver en bok om ett gisslandrama så surfar jag runt på massor av suspekta siter om bomber, terrorism och annat otäckt.

Eftersom jag är en godtrogen medborgare och dessutom har rent mjöl i påsen så lallar jag på i godan ro, alltmedan staten fortsätter att samla in komprometterande uppgifter om mig. Jag har ingen möjlighet att på ett tidigt stadium förklara mig, och med lite kreativ terroristlagstiftning är det inte säkert att jag får veta vad jag är anklagad för när jag väl grips heller. Med vilka metoder försvarar man sig när man inte vet vad man försvarar sig mot?

Nu kanske jag kommer undan när man vid husrannsakan hittar mitt manus, och om vi förutsätter att min dator och mitt hem i övrigt är helt fritt från grovt kriminella saker som piratkopierad musik eller hampa i balkonglådan så är jag fri att gå. Men kemisten i Stockholm då? Hon som svarade på mitt mail och gav exempel på lättillgängliga kemikalier som tillsammans kan bli ytterst farliga? Hon har också tänt en varningslampa, och i hennes dator finner man privata bilder av sexuell karaktär som hon lät en pojkvän ta när hon var fjorton och ett halvt. Eftersom innehav av sexuella bilder på minderåriga är ett brott sys hon in för att sexuellt ha kränkt sig själv. På Hinseberg får hon sen kompanismörj eftersom domen lyder ”barnpornografibrott”.

Tänkbart? Överdrivet? Det är upp till var och en att ta ställning till. Men låt mig prova en annan vinkel: Vilka av er rent mjöl-tomtar har sett sanningens ögonblick? Hur många skulle vilja utsätta sig för det? Om inte; har ni inte rent mjöl i påsen kanske? Linus Erkhammar trodde nog att han hade det.

Slutligen är det ineffektivt. Vän av övervakning brukar säga intelligenta saker som ”jag har inget att dölja. Jag kan klä av mig naken och bli visiterad. Det gör inget, bara vi går säkra”. Problemet är att vi inte är ett dugg säkrare för att Storebror läser vår elektroniska kommunikation. Snarare tvärtom. Kritiker hävdar att 9/11 kunde hända för att underrättelsetjänsten dragit ner på fältpersonal och förlitat sig på elektronisk övervakning. Storbrittanien hade redan blivit fullt av övervakningskameror och infört terroristlagar när det smällde i tunnelbanan. Hjälpte det? Terrorister smyger under radarn, och den enda författare som kommer att kunna skriva böcker om något mindre gulligt än kattungar och tulpaner utan att åka dit medan han gör research är Jan Guillou, eftersom han liksom terroristerna är så low tech att signalspaningen inte snappar upp vad han pysslar med. Hans fienden inom oss är för övrigt en läsvärd serie med exempel på hur antiterrorlagar påverkar rättssäkerheten och hur information kan tolkas när den tas ur sitt sammanhang.

Sanningen är den att alla har något att dölja. Därför låser vi om oss när vi går på muggen, därför klär vi oss i plagg som är så smickrande för figuren som möjligt, därför har vi lås på dagböckerna, och därför, för i helvete, vill vi inte att folk läser vår epost! Epost är lika privat, lika känslig och bör vara lika fredad som den för korrespondens nästintill utdöda snigelditon.

The blogger formerly known as Rosetta Sten har utlyst idag, sjätte maj, till FRA-dagen, och det här är mitt bidrag. Men det är väl då fan att man ska behöva argumentera för att övertyga människor om att deras privatliv faktiskt är värda att värna om.

Läs också Opassandes genomgång av övervakningslagar som redan införts och som är på väg. Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill lämna över till nästa generation?

Whenever any form of government becomes destructive of these ends [life, liberty, and the pursuit of happiness] it is the right of the people to alter or abolish it, and to institute new government…

– Thomas Jefferson (The Declaration of Independence)


Andra bloggar om: , , , , , intressant!

To: Bono Re: Birthday party

Dear Bono.

I’m sorry to say I won’t be able to attend your birthday party on May 10th. (My invititation must have gotten lost in the mail by the way.) You see, there’s this factory here in Södertälje and they need me there the coming weekend.

However, if you’ve got the time, you are welcome to swing by to celebrate my birthday on May 9th instead. Nothing fancy, just me, the Queen, the cats, coffee and cake. I’ll be home around 3pm and you can park your jet in Birkakorset. People here are used to creative parking so they won’t mind.

If you bring a guitar or the Edge we can jam. We haven’t sung together since that evening at Ullevi and that was some success, wasn’t it! The crowd loved it. We should do that more often. I for one miss it.

See you friday then? What do you say?

Sincerely yours
Josh


Andra bloggar om: , , ,

Herrens vägar äro hårt trafikerade

LT rapporterar om att de äldre som vill till den syriansk-ortodoxa kyrkan har fått problem. Ett stadshusbygge ställer till det och de ”tvingas” gena över en hårt trafikerad väg för att ta sig till kyrkan. Att ta sig till kyrkan är förstås så viktigt att det är värt att riskera livet för.

Jag ska inte förringa någons tro, men det är just sånt här som gör religion så obegripligt för mig. Tro, enligt mitt synsätt, är något privat. Din bön gills oavsett var du befinner dig. Och jag förstår givetvis att samkvämet och traditionerna är viktiga, därav kyrkobesöken, men tillräckligt viktiga för att riskera livet? Jag kan verkligen inte greppa den prioriteringen.

Sen tycker jag att det här är sött:

Men Nedjme Aho har inte kunnat besöka sin kyrka eftersom hon inte vågat korsa vägen.
– Under hela fastan har jag inte kunnat gå till min kyrka eftersom de har förstört området med sitt bygge, säger hon hemma i soffan.

Södertälje är sannerligen en segregerad stad. Det är ”min” (eller ”vår”) kyrka, men ”deras” stadshus. Nu hyser inte jag några varmare känslor för det där stadshuset heller, det känns mest som något vi alla ska betala men som bara är till för politikerna, men stadshuset är faktiskt allas. Det kanske bara är en olycklig formulering, men faktum är att det är just så segregerat Södertälje är. Vissa saker är ”våra”, andra är ”deras”. Tyvärr. Därför uppfattar jag heller aldrig Södertälje som fullt så stort som det är. Södertälje känns mycket mindre än Gävle. Mycket för att det är vissa områden, ”deras” områden, som man inte räknar med. Det kändes heller aldrig som att Södertälje hade ett lag i allsvenskan. ”De” hade ett lag i allsvenskan, aldrig ”vi”.

Jag vet inte hur man ska kunna vända trenden. Det jag vet är att alla förlorar på segregationen. Alla utom kulturpluralisterna.


Andra bloggar om: , ,

Lästips

Ibland är det överflödigt att skriva om saker helt enkelt för att andra redan gjort det bättre. Som till exempel om Herr Gårman. Mängder av bloggare har skrivit både fyndigt och spydigt om det hela, men Blogge har övertrumfat dem alla.

Det nya arbetarepartiet (m) intensifierar nu ansträngningarna för att råda bot på könsdiskrimineringen i samhället, och ett viktigt led i denna politik är att skapa könsmässig balans i floran av vägmärken. Det kan tyckas trivialt, men är vid en närmare anblick en grannlaga uppgift. Betrakta exempelvis den för allmänheten tämligen välbekanta ”Herr Gårman”, vars populärnamn är en metaforisk utvidgning av ”här går man” – en alternativ skylt med en kvinna i motsvarande situation kan förstås stöpas i samma anda som ”Fru Gårman”, men konsekvensen blir då dels att den vitsiga ordleken går förlorad, dels att ordet ”man” alltjämt finns i skyltnamnet, vilket är olämpligt. ”Fru Gårkvinna” är å andra sidan knappast en benämning som faller allmänheten i smaken. Dessutom är det problematiskt att använda titeln ”fru”, eftersom den är reserverad för gifta kvinnor – det neutrala ”fröken” (som i ”Fröken Ur”) är då en mer tillfredsställande lösning, om vi nu överhuvudtaget ska slänga oss med titlar. Till yttermera visso är äktenskapet ett patriarkalt fenomen vi vill fjärma oss från.

– ur Fru Gårman

Och det är bara början. Själv anser jag att det är dylikt är ett symptom på att vissa politiker är så fastkörda i sina tankebanor att de till slut inte ser skogen för alla träd. Dessutom är dylika fånerier kontraproduktiva; om något gör de det bara svårt för medborgarna att ta jämställdhetsfrågor på allvar. Jag menar, om vi inte har större problem än sådär..? Min konspiratoriska sida undrar ibland om inte dylikt iscensätts av ”motståndarsidan”. Hur bättre ta kål på jämställdhetssträvan än genom att sysselsätta dess förespråkare med nonsens, och dessutom därigenom underminera deras trovärdighet?

Många är också de bloggare som skrivit om SVT:s märkliga beslut att sända Englas begravning. Ämnet är känsligt, då detta nationella trauma lett till att alla som uttrycker sig kritiskt på något sätt är stygga. Är du inte med oss är de mot oss, så att säga. Deep|Edition klarar balansgången med bravur.

Som en del vet så har jag jobbat som präst. Jag har begravt många personer och vet hur oerhört fantastiska begravningar kan vara. För de som är anhöriga. Det som sker nu är att man bjuder in vem som helst till den här begravningen, det kommer innebära att de anhöriga störs rejält i sitt avsked. Det blir en “händelse” snarare än en kyrklig förrättning, det blir en “manifestation” istället för ett avsked av en person. Engla är ingen “symbol” som Peter Yng försöker förklara det hela med; hon är en liten tjej som blev mördad. Genom att sända begravningen skapas en fiktion istället för en verklighet. TV är ett starkt media – men också ett media som skapar distans. Det förminskar i de fall där saker är svåra att ta till sig, och förstorar det som annars inte skulle vara en fullt så viktig sak i tittarens liv.

– ur Engla och den kollektiva sorgen

Även Drottningen har skrivit ett och annat om det hela. Här innan SVT fattade beslutet.

Det kanske handlar om att familjen hanterar sin sorg helt enkelt. När min mamma dog kunde jag inte förstå varför världen inte stannade upp. Hur kunde världen fortsätta som om ingenting hade hänt? Min mamma var ju död! Förstod de inte? Ja vet än idag inte vilka “de” är, men jag hoppas att svt väljer att inte sända begravningen, för ärligt talat, man fungerar inte särskilt bra när hela ens tillvaro slås i bitar.

– ur Inte mer nu

Thomas Tvivlaren har skrivit en utläggning som utgår ifrån en undersökning som påstås visa att var femte mellan 15 och 25 anser att man får skylla sig själv om man blir våldtagen. Han börjar med att plocka isär trovärdigheten i detta antagandet och går sen vidare till att diskutera personligt ansvar. Tydligen provocerande att döma av kommentarerna. Det säger förmodligen något om hur laddat ämnet är. Och bara för att förtydliga: Nej, att man har ett basalt ansvar för sin egen säkerhet betyder inte att man får skylla sig själv, att man är lovligt byte, att man bär skuld, att man tiggde om det, eller något annat. Det betyder bara just att man har ett ansvar för sin egen säkerhet.

Till att börja med så bör inflikas att undersökningen lämnar en del att önska. För det första var det, enligt Amnesty själva, en ovetenskaplig enkätundersökning. Exakt vad detta innebär går inte riktigt att utröna på deras hemsida men det borde bl.a. innebära att den statistiska kontrollen över de som svarar ofta är bristfällig. Är den svarande verkligen man, kvinna, flicka, pojke eller cockerspaniel? Dessutom så kan undersökningar som dessa frammana svar som inte alltid är identiska med de som skulle givits i en opinionsundersökning ansikte mot ansikte eller åtminstone röst till röst med en frågeställare. En dålig hårdag kanaliseras fantastiskt väl i ett neggosvar i en undersökning som denna. Sist men inte minst är frågorna luddigt formulerade. Det är en väsensstor skillnad på ”helt ansvar” och ”delvist ansvar” samt en utebliven definition av vilket ansvar som avses. Jag utvecklar detta längre fram. Tråkigt är att nyheten i massmedia vinklats in absurdum till ett ”dagens ungdom”-problem. Den framtonande och oroväckande bilden av dagens ungdom går nämligen lite stick i stäv med vad som faktiskt går att utläsa i rapporten:

Värt att notera är att personerna över 66 år överlag är mest benägna att tycka att kvinnan har ett eget ansvar vid våldtäkt samt att det finns förmildrande omständigheter för gärningsmannen.

– ur Självbevarelsedriften tarvar ansvarstagande

Avslutningsvis skriver Rick Falkvinge om en påstådd husrannsakan mot en person som misstänks för ”medhjälp till upphovsrättsintrång”. Det tycks finnas ett och annat att ifrågasätta, och om Falkvinges uppgifter stämmer så innebär det att en och annan journalist inte har gjort sitt jobb utan glatt upprepat IFPIs uppgifter som papegojor.

Notera “en populär DC-hubb”. Populär. Detta är det som ger ett nyhetsvärde på storyn. Men det är också en ren lögn. Hade det varit en hubb som varit det allra minsta populär, så hade det varit känt på nolltid vilken det handlade om. Nu har det gått ett dygn sedan storyn bröt, och piraterna med de största kontaktnäten ”” mig inkluderat ”” går fortfarande som yra höns och undrar vilken det skulle varit, och i den mentala checklistan har man kommit ner till ungefär “kusinen i Skövdes systers hubb i sommarstugan åt barnen”. Normalt vet man inom tio minuter. Jämför med skandalen i samband med razzian mot Pirate Bay ”” där hade Piratpartiet skickat ut sitt första pressmeddelande elva timmar före upphovsrättsindustrin, trots att de var informerade hela vägen om vad som skulle hända och när.

Medhjälp är alltså inte ett självständigt brott i fildelningsmål. Annars kan medhjälpsbrott ge straff upp till och med straffsatsen för huvudbrottet. Och även om det vore så – 80 dagsböter – så skulle detta inte vara grunder för husrannsakan, ty även för en sådan åtgärd krävs att fängelse är föreskrivet.

Så på vilka grunder skedde husrannsakan? Enligt åklagaren var det bara skivindustrins uppgifter som låg till grund.

– ur Varför vilseleder IFPI journalister?

På Falkvinges retoriska fråga till titel vet vi redan svaret: För att de kan.

Det var allt för den här gången.


Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Bloggosvärmen

Bland alla Hänt i Veckan, Allers och övriga tantblaskor på jobbet fann jag en liten skatt i form av National Geographic. Det är inte varje dag man hittar något som faktiskt går att läsa på jobbet ska ni veta, så jag bläddrade glatt och insöp all tänkbar kunskap jag kunde. Bland annat hittade jag en stor artikel om svärmintelligens. Jag har alltid undrat över hur det fungerar, och artikeln beskrev det hela bra.

Bland annat har man gjort försök med bin genom att flytta en bikoloni och placera ut ett antal tänkbara bostäder åt kolonin, varav några är något för små och en är närmast idealisk. Kolonin hittade alltid den bästa bostaden. Hur? Först skickade kolonin ut ett antal mäklarbin för att undersöka omgivningarna. Snart hittade enstaka bin de olika tänkbara bostäderna, varvid de återvände till kolonin och berättade om sina fynd. Jag ser framför mig hur de skarvar och marknadsför sin boplats som en dröm för den händige (ruckel), sjötomt (myggträsk) eller spännande planlösning (hopplöst att möblera). Hur som helst fick mäklarbina med sig fler bin för att titta på objekten, och dessa bin berättade i sin tur för sina kompisar. I slutänden var det hela en kapplöpning. Det mäklarbi som lyckades dra flest spekulanter till sitt objekt vann. Med den metoden träffade bina rätt varje gång.

I artikeln fanns också exempel på hur forskare försökt överföra fenomenet svärmintelligens till människan. Spontant tänkte jag att det går väl inte, men artikeln gav utmärkta exempel på hur det faktiskt förekommer utan att någon reflekterar över det. På travbanan till exempel. Där samlas allsköns människor med allehanda kunskaper och sätt att angripa problem. Där finns kalenderbitarna, som kan allt om de olika hästarnas och kuskarnas tidigare resultat. Där finns hästkännarna, som tycker sig kunna se vilken kuse som ser pigg ut och inte. Där finns de vidskepliga, som spelar bara på svarta hästar eller nummer 8. Där finns de som låter slumpen avgöra. Etcetera. Ingen av dem vet vilket ekipage som kommer att vinna loppet. Ändå lyckas den brokiga skarans gemensamma data nästan alltid pricka in vinnaren. Fascinerande, eller hur?

Det avgörande för att svärmintelligens ska fungera är decentralisering. Var och en ansvarar för sitt utifrån den information som finns tillgänglig. I exemplet med bina är det objektet, och i slutänden kolonin, som vinner. Inte mäklaren. På så sätt kan en grupp vara intelligent utan att individerna är det, och så kan en grupp individer gynna alla utan ledare och utan att egentligen vara medveten om det.

Ett annat exempel är svärmars flyktbeteende. Genom att vara uppmärksam på sin närmaste omgivning kan ett sillstim tvärt byta riktning på ett ögonblick, utan att individerna i stimmet egentligen har en aning om varför. Det är bara sillarna längst fram som har upptäckt hotet, resten reagerar bara på sina närmaste. Alla har väl någon gång sett en hord människor i en paniksituation. Det är inte vackert.

Jag klurade lite på det här och insåg att decentralisering, och svärmintelligens, är det som gör Internet så fantastiskt. Ingen styr över Internet. Därför blir Internet en egen, levande organism, bestående av alla dess invånares kollektiva data. Förmodligen är det också just denna decentralisering som gjort Internet så framgångsrikt, så enormt, på så kort tid. Föreställ er bara hur det hade sett ut om en regering eller ett stort företag hade fått uppdraget att bygga ett världsomspännande nätverk, tillgängligt för alla som har en uppkoppling. Tveksamt va?

Ingen styr heller över bloggosfären. Kanske borde vi istället kalla det för bloggosvärmen, för det är just vad det är: En svärm, där var och en reagerar på sin närhet. Fast i bloggosvärmen är inte närhet fysisk, eftersom avstånd inte är ett problem i den digitala världen. Närheten består snarare i igenkänning. Bloggosvärmen kan reagera mycket snabbt, snabbare än om den vore organiserad. Fråga JPA. Fråga dumsnuten Jim Keyzer. Var och en av individerna i svärmen är kanske inte särskilt inflytelserik, även om vissa har mer tyngd än andra förstås, men tillsammans har den kraft.

Allt fler får upp ögonen för de möjligheter till marknadsföring som finns inbyggda i det här, och andra känner sig troligen bara hotade att hamna i bakvattnet och därför tvungna att försöka hänga med. Jag har en känsla av att många tänker i termer som ringar på vattnet eller lång svans och att om vi bara hittar rätt bloggare, någon som har många läsare, och låter denna marknadsföra vår produkt, så kommer det att sälja. Men det är inte riktigt så enkelt, för till skillnad från ringar på vattnet är inte bloggosvärmens individer passiva. Ett tankeexperiment:

Jag är VD för företaget Suckers R Us. Vi tillverkar kläder i undermålig kvalitet som vi sen vill sälja till hippa brudar till överpris. Fast det säger vi förstås inte. Vi säger att vi säljer en upplevelse. För att skapa en hype kring vår produkt vill vi att någon modehora syns iklädd dem. Först tänkte vi låta Ebba von Sydow posera i våra paltor, men i modehoramått mätt är hon en lyxvariant och vi är snåla, det är liksom det som är vår affärsidé, så vi kläcker den briljanta idén att använda bloggosvärmen istället.

Vi gör lite research och finner att en snärta som vi kan kalla för Brunettbritta är precis vad vi behöver. Hon har många läsare, är av fin börd och precis en sån där som andra unga tjejer ser upp till. Hon är glamourös. Och billig. För ett par jeans skriver hon precis vad vi vill. Nu räknar vi kallt med att minst tusen av Brunettbrittas hangarounds kommer att köpa våra brallor, och när andra osäkra unga tjejer ser att så många har våra jeans kommer de också att köpa dem. Minst tio per var och en av de ursprungliga köparna i den första ringen. Och sen sprider det sig utåt. Vi börjar redan räkna hem vinsten och köper häftiga prylar på avbetalning.

Men: Eftersom våra kläder är av just undermålig kvalitet (Hallå! Vi säljer en upplevelse!) så går det hela käpprätt åt helvete. För visserligen köper mycket riktigt tusen av Brunettbrittas läsare våra jeans till en början, men när brallorna visar sig sitta som skit, falla i bitar och dessutom göra dem fattiga, så börjar de istället skriva på sina bloggar vilket skräp vi säljer. Nu har de visserligen inte lika många läsare som Brunettbritta, men minst tio per ursprunglig köpare läser att våra kläder är värdelösa, och avstår från att köpa dem. Men inte nog med att de har fräckheten att inte köpa våra kläder – de i sin tur skriver också på sina bloggar om vilken humbug vårt företag är. Och så vidare och så vidare tills det är helt bortglömt var det hela startade. Och där sitter vi i våra lyxvåningar medan fogden står utanför och bankar på.

Tankeexperimentet är kraftigt förenklat naturligtvis, men den som tror att ”ringar på vattnet” innebär att det bara är att plantera en marknadsföring och därefter luta sig tillbaka medan den sprids för vinden alldeles gratis kommer troligen att få problem.

Jag tror också att det är just svärmintelligensen som gör att många ur den gamla skolan, inte minst gammelmedia, är så misstänksamma mot nätet och bloggosvärmen just för att den inte kan kontrolleras. Redaktören bestämmer vad ska engageras för eller emot. Man sitter fast i ett tänkande där alla aktioner, alla manifestationer, allt som innefattar en större grupp människor måste ha en ledare, en organisatör, och tanken på att en jättelik mobb kan uppstå ur praktiskt taget ingenting, utan att någon kontrollerar den, är för dem skrämmande. Själv tycker jag snarare att det är jävligt häftigt. Man brukar säga att ingen kan göra allt men att alla kan göra något, och det är precis det som svärmintelligens handlar om.

Bilden från bayblab, via vilken jag också hittade den engelska onlineversionen av National Geographics artikel.

We’ve heard that a million monkeys at a million keyboards could produce the complete works of Shakespeare; now, thanks to the Internet, we know that is not true.

– Robert Wilensky


Andra bloggar om: , , , , , intressant?