Skip to content

Månad: september 2008

Debatterar mera

Ny debattartikel i Sundsvalls Tidning. Om att Internet är en infrastruktur och hur absurt det blir att försöka hålla en sådan ansvarig för vad människor använder den till. Saker som är ganska självklara för många av oss, vilket gör det lite meningslöst att skriva en bloggpost om. Preaching to the convinced, liksom. Men i prasselmedia tror jag att såna artiklar, liksom min förra, kan få en och annan att tänka till. Jag hoppas det i alla fall. Det är hur som helst det som är min mission.


Andra bloggar om: , ,

Moraliserande fördubblar risken för tokiga slutsatser

Via Falkvinge hittade jag dagens självmål: Allt om barn publicerar slutsatser från en amerikansk (förstås) undersökning under rubriken ”Tonårssex fördubblar risken för depression”.

Om vi uppehåller oss hos rubriken för ett ögonblick så är den osann på minst två punkter. Först och främst för att rapporten, utifrån vad som står i själva artikeln, inte alls säger att risken för depression fördubblas, utan att ”skuldkänslor, låg självaktning och depressioner kan kopplas samman med sexuell aktivitet hos tonårstjejer”, vilket alltså inte nödvändigtvis betyder något alls för riskerna för depression utan lika gärna kan vara tvärtom; personer med låg självaktning och depressiva tendenser är mer lättfotade. Om man nu vill dra några slutsatser alls, menar jag. Rubriken är även fel för att den generellt pratar om tonårssex, men artikeln understryker att de tendenser man kunnat uppmäta bara gäller tonårstjejer – killarna uppvisar inte alls samma symptom. Dessutom finns det anledning att ifrågasätta varför en tidning som heter ”Allt om barn” skriver om tonårssex.

För att istället kommentera innehållet så är det väl fullt möjligt, om inte rent av väldigt troligt att ”skuldkänslor, låg självaktning och depressioner kan kopplas samman med sexuell aktivitet hos tonårstjejer” på grund av omvärldens moraliserande snarare än själva sexet? Man har en sexualdrift, agerar på den och mår därefter dåligt för att man inte är en ”bra” flicka enligt samhället. Låter inte den slutsatsen närmare till hands än att själva sexet skulle ha en negativ inverkan på hälsan? I synnerhet som det bara ”drabbar” det ena könet. Konstigt nog är det bara det ena könet som drabbas av fördömanden för sin kåthet också. Vilket sammanträffande!

I själva verket har sex en allmänt positiv inverkan på hälsan, både fysiskt och psykiskt. Det är avstressande och sätter fart på blodcirkulationen. Det är som motion, fast roligt. Jag betvivlar att det finns särskilt många seriösa läkare som skulle påstå att sex i sig skulle vara skadligt annat än om särskilda faktorer föreligger, såsom högt blodtryck. Jag tror att andelen tonårstjejer med högt blodtryck är försumbart.

I grund och botten är artikeln, och förmodligen också undersökningen, moraliserande och larvig. Lustigt nog är det samma moraliserande och larv som är orsaken till att tonårstjejer mår dåligt över att de blir kåta och gör något åt det. För grejen är den att ingen har med andras sexliv att göra. Vare sig i negativ eller positiv mening. Det ankommer inte på mig att uttala mig om till exempel Johanna Sjödins sexliv. Alls. Vare sig i dömande eller påhejande tongångar. Jag har helt enkelt ingen rätt att ha en åsikt om saken, annat än möjligen om hon knullade mig, och då bara i vissa detaljfrågor. Allt annat vore respektlöst och kränkande av hennes integritet och intelligens, eftersom jag a) skulle lägga mig i sånt som jag inte har med att göra, och b) utgår från att jag vet bättre än hon själv vad som är bäst för henne. Jag tar Johanna som exempel bara för att hon befinner sig i den ålder då hon, enligt Allt om barn, ökar sin risk att bli deprimerad om hon knullar, och för att hon har gott och väl tillräckligt bakom pannbenet för att hänga med i resonemanget.

Jag kan inte annat än bifalla Falkvinges avslutning: ”Låt för i helvete tjejerna knulla ifred!” Med tillägget: …och låta bli, om de föredrar det. Även om det blir väldigt svårt att ”knulla ifred” förstås… Det kallas väl något annat då, och till och med det moraliseras det om emellanåt.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

The Magdalene Cipher

Mången bok i genren Vatikandeckare jämförs med Dan Browns Da Vinci-koden. Inte för att det är den bästa, utan för att det är den mest kända. Den är egentligen varken stilbildande eller nyskapande, och en och annan författare har hävdat att Brown snott deras koncept. Jim Hougan har såvitt jag vet aldrig hävdat något sådant, men han skulle faktiskt ha fog för ett dylikt påstående, ty the Magdalene Cipher bygger i mångt och mycket på samma konspirationsteori som Da Vinci-koden. Eller mer korrekt; Da Vinci-koden bygger i mångt och mycket på samma konspirationsteori som the Magdalene Cipher. Jim Hougan kan emellertid skriva, till skillnad från Lewis Perdue, och behöver således inte göra dylika utspel för att sälja böcker, eller stämma någon för att tjäna pengar. Jim Hougan bildar nämligen tillsammans med sin fru Carolyn den framgångsrika pseudonymen John Case.

I the Magdalene Cipher bygger Jim Hougan i maklig takt upp en tät intrig som tar sin början då en professor i England mördas, och CIA-agenten Jack Dunphy, som haft professorn under uppsikt, brådskande kallas hem till Langley. Utan att ha en aning om varför utsätts Dunphy för en rad förhör och omplaceras till att skyffla papper. Dunphy befinner sig i en situation inte helt olik Kafkas Processen och bestämmer sig för att inte finna sig i det. Han börjar snoka, och finner sig snart på flykt undan sin egen arbetsgivare.

På det stora hela lyckas Hougan bygga en intrig som, trots sin omfattning, inte känns krystad. För ofta är det ju så med böcker som bygger på konspirationsteorier – att de blir ologiska i olika grad. Många dylika böcker håller inte för frågan: ”Varför göra sig sånt besvär?” Det är möjligt att the Magdalene Cipher inte klarar av den frågan fullt ut heller, men sättet på vilket Hougan bygger upp historien, hur han gradvis höjer temperaturen, gör att man inte ställer frågan. Man kan säga att han kokar en groda.

Eftersom jag har läst allt jag kommit över som publicerats under pseudonymen John Case känner jag igen stilen; fyndig och rapp, smarta och oväntade lösningar, och en gnutta humor. Dessutom verkar Jim Hougan ha en förkärlek för icke-stereotypt muntra ryssar. I Dance of Death (som jag av någon anledning inte har recenserat) förekommer en mycket munter och skojfrisk rysk vapensmugglare. I the Magdalene Cipher rör det sig istället om en förfalskare, men med samma munterhet, på gränsen till galen. En mycket rolig absurditet är när förfalskaren, Max, gör ett nytt pass åt Dunphy. Eftersom Dunphy inte har något önskemål om namn åt sitt alter ego får han ett pass under namnet Harrison Pitt. Han undrar om ryssen är från vettet, vem fan heter Harrison Pitt liksom? Ryssen protesterar och hävdar att Harrison är ett genuint, vanligt förekommande, amerikanskt namn. När Dunphy ber honom nämna en enda Harrison kommer svaret blixtsnabbt: Ford. Varifrån efternamnet kommer behöver man liksom inte ens fundera över.

Allt som allt är det en mycket underhållande bok, och till skillnad från väldigt många liknande böcker klarar Hougan av att berätta historien utan att börja hoppa mellan olika personers perspektiv. Han håller sig till att skildra konsekvent genom Jack Dunphys/Harrison Pitts ögon, vilket gör att Processen-känslan ständigt är närvarande, men klarar ändå av att knyta ihop det hela så att någon sorts motiv blir begripligt för läsaren. Vilket är ganska imponerande när det handlar om en konspiration så stor att självaste CIA bara är en front.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Luften gick ur

Att försöka påverka våra folkvalda känns sannerligen lite som att försöka få grepp om en tvål i duschen. I fängelse! Tvåljäveln hoppar obönhörligen ur näven och när man böjer sig ner för att plocka upp den… aj i bajan.

När det kom ut att det skulle bli ytterligare en klänninggrisen vi känner som Lex Orwell så kändes det som att luften gick ur mig. Visserligen vill jag inte såga den nya uppgörelsen helt och hållet, men när Mark Klamberg – som har insyn i processen och knappast kan anklagas för att vara okunnig i juridiken – tackar för sig, blir man såklart orolig. Något vet han. Jag tror att jag talar för flera när jag säger: Mark, du är välkommen till oss.

Vad jag dessutom undrar är: Hur mycket kan man egentligen förändra det som redan röstats igenom, i efterhand? För rimligen kan man väl inte i efterhand stöpa om något som i en öppen och demokratisk process (ha-ha) röstats igenom av våra folkvalda? Det vore väl att kringgå demokratin? Jag är alldeles för oinsatt i hur reglerna ser ut, men det känns rimligt att det skulle vara så. Vilket alltså innebär att allt som tillkommer i efterhand bara är nya klänningar och sidenband.

Jag är inte beredd att sätta eld på någon ännu. Det kan vara så att man har hittat rätt väg för att få en balans i behovet av underrättelser och rätten till privatliv, även om det garanterat behöver slipas ytterligare. Än så länge är det alltför mycket som låter alltför vagt. Men jag är djupt skeptisk. Regimen får ursäkta, men jag litar inte på någon alls i riksdagen längre, och jag anser mig ha fog för det. Jag fattar inte hur man som folkvald politiker kan ha inställningen att väljarna inte förstår. Och sen pratar man politikerförakt. Ja, var kan det komma ifrån? Varför pratas det inte om medborgarföraktet bland politiker istället?

Jag fattar inte hur man kan tro att medborgarna ska gå på finter som genomskådats tidigare. Och framför allt förstår jag inte hur man så hårdnackat kan bedriva en politik man inte har mandat för. För faktiskt; en av de främsta anledningarna till Alliansen fick makten efter tolv års socialdemokratiskt styre var just frågan om Storebror. Jag är övertygad om att övervakningspolitiken under Bodström fick en och annan att byta sida inför valet 2006. Och vad gör den nya regimen? Plockar fram ett gammalt förslag som cirkulerat redan under sossestyret men som var för magstarkt till och med för Bodström(!), och driver igenom det.

Fredrik Reinfeldt ska tydligen någon gång ha ställt frågan: Ska skottet komma inifrån? Ja, Fredrik. Alliansen lyckades med konststycket att skjuta sig själv i foten, ryggen och huvudet med samma kula när man drev igenom FRA-lagen. Det behövs en rejäl dos magic bullet-teori för att få ihop hur det egentligen gick till.

Eftersom jag drabbades av pyspunka och inte ids analysera läget riktigt än, hänvisar jag istället till andra läsvärda bloggposter:
Dexion: Kritiker – ni skrämmer mig
Christian Engström: Kan man snottra trafikstråk?
Blogge Bloggelito: Blå dunster i ögonen på de heliga birgittorna
Basic Personligt: Problemen med FRA är ju kvar, FRA-lagens meningslöshet
Drottningsylt: FRA-lagen genom en näsduk
Opassande: FRA ”” massor att läsa och begrunda, FRA ”” ännu mer läsning
Deep|Edition: Vinst eller förlust?

Jag har inte tröskat igenom allt som har skrivits i ämnet ännu så det som inte finns med i ovanstående lista beror bara på att jag inte har läst det ännu. En sak är dock säker: Kritiken har inte tystnat!

Det verkar vid första anblicken som ett ganska bra förslag (jämfört med var vi började). Gissningsvis så kommer Reinfeldt göra allt för att driva igenom detta. Lagen kan handla om blommiga tapeter – så länge han kan säga att han drev igenom FRA-lagen.

Dexion

Det är precis det här jag inte förstår. Med tanke på FRA-lagens impopularitet – det är i det närmaste ett rött skynke vid det här laget – begriper jag inte varför Reinfeldt till varje pris vill vara mannen som drev igenom den. Är karln masochist? Om så är fallet är landet ett veritabelt smörgåsbord av möjligheter för honom vid det här laget. Han måste känna sig som en kalv på grönbete.

Bilden från andra sidan.


Andra bloggar om: , , , , , , , intressant?

Vik inte ner dig, Camilla!

Före omröstningen den 18:e juni vädjade jag till Fredrick Federley. Det hjälpte inte, därför heter han numera Fegerley. Efter den 18:e juni skickade jag och hundratals andra blommor till Camilla Lindberg. Nu rapporterar SvD och Sydsvenskan oroväckande uppgifter från TT om nya förhandlingar om FRA-lagen. Uppgifter som tyder på en ny uppgörelse, fler sidenband, fler tillägg.

Det duger inte. En lag som behöver lappas så mycket är en dålig lag. Om man bygger ett hus och inte bygger en stadig grund kommer putsen att börja spricka, rutorna bågnar, takpannorna lossnar och ramlar ner. Man kan lag sprickorna med spackel, byta rutorna och lägga på fler takpannor, men det blir dyrt och i värsta fall rasar det ihop. Att skriva lag fungerar likadant – om lagen är rutten redan i grunden spelar det ingen roll hur många tillägg och fina ord man lägger till, det är fortfarande en dålig lag.

Oavsett hur många tillägg som görs kommer grundproblemet att finnas kvar – nämligen att det kopplas in kablar som kan tappa av all vår kommunikation. Vilket innebär att nästa regim kan bestämma sig för att avlyssna enligt helt andra kriterier än den nuvarande. Problemet är alltså inte avsikten, utan möjligheten. Staten ska inte ha den möjligheten.

Snälla Camilla, säg att TT är fel ute. Säg att ni inte tänker göra upp. Säg att ni fortfarande är beredda att fälla lagen tillsammans med oppositionen. Snälla, ta inte ifrån mig det sista hoppet om civilkurage inom politiken. Minns hyllningarna. Minns Fegerley.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Ibland har man otur när man tänker

Via Pär Ström och Ännu en onödig blogg hittade jag detta fantastiska youtube-klipp. Det är vänsterpartisten Peter Pedersen som förklarar att han är pantad, fast i något andra ordalag förstås. Han är ju trots allt politiker, och politiker pratar aldrig klartext.

I Liftarens Guide Till Galaxen finns en farkost som heter Hjärtat av Guld som drivs av osannolikhet. Jag undrar; kan man inte ta den idén och omvandla den så att farkoster kan drivas av dumhet istället? Då skulle mången politiker äntligen bli en tillgång för samhället. Det borde inte vara så svårt. Går det att använda dumhet till att driva nationer borde det väl gå att driva annat?

För att inte tala om alla som kör som idioter – de driver ju sina bilar med ren dumhet redan nu, bara med lite tillsatt bensin. Och cyklister borde inte behöva någon dynamo för att få lyse; att ingen är hemma betyder ju inte att lyset inte kan vara tänt. Finlandsfärjor skulle med lätthet kunna drivas med passagerarnas samlade dumhet. Går det för långsamt är det bara att servera fri sprit i baren så ordnar det sig.

Arbetsförmedlingen och CSN skulle tillsammans kunna förse hela Sverige med el, och i framtiden kanske alla skulle kunna ha en liten skinnskalle hemma så när man behöver ladda sin mobiltelefon eller laptop pluggar man bara in den i sitt mentala kalhygge så laddas batteriet upp. Framöver skulle vi kunna avla fram särskilt puckade individer för att utvinna energi. Det blir som i the Matrix.

Ju mer jag tänker på det desto bättre framstår idén. Jag ska nog springa till Patent- och registreringsverket och få den registrerad. Jag ska kalla min uppfinning Peterator, och utvunnen dumhet ska mätas i enheten kilopeter.

For the record: Nej, jag tror inte alls att Peter Pedersen är så korkad som han framstår i klippet. Jag tror att han kastar ur sig en tanke, han spånar utan att tänka efter. Vilket det naturligtvis ska vara tillåtet att göra. Var och en av oss har förmodligen kläckt riktigt dåliga idéer emellanåt, det har bara inte hamnat på YouTube. Tack och lov.


Andra bloggar om: , , , intressant?

Aftonbladet briljerar

Aftonbladet berättar idag om Gulli som blev senil av sin medicin men nu är frisk igen. Aftonbladet tycks inte ha kläm på att sjukdomen de refererar till är demens och att senil kort och gott betyder ”gammal”. Trots att de berättar att ”demensliknande tillstånd” är listat som en av medicinens biverkningar, och trots att de därefter faktiskt hänvisar till Gullis tillstånd som just ”dement”. Förvirrande.

Artikeln om Gulli blir alltså, sammanfattad och översatt till svenska: Gulli fick ett epileptiskt anfall och fick medicin mot epilepsi. Av medicinen blev hon gammal. Sedan var hon gammal i elva år, så gammal att hon nästan dog, men därefter blev hon plötsligt… ung? Det måste hon ha blivit, för om gammal är sjukdomstillståndet måste ung vara frisktillståndet.

Ruskig historia på det stora hela, men när tidningen som rapporterar om det inte kan hålla sig till rätt begrepp blir det löjeväckande. Och jo, jag vet att man i folkmun ofta pratar om senilitet istället för demens, men tillståndet är faktiskt just demens, varav senil demens (åldersdemens) är en underkategori. Om man nu alls ska prata om senil demens – numera kategoriserar man demens efter var i hjärnan den sitter, snarare än när i livet den inträder.

Eftersom Gulli blev dement för elva år sedan och är 75 idag så innebär det att hon var 64 innan hon, enligt Aftonbladet, blev gammal. Då skulle hon tekniskt sätt inte räknas som åldersdement, utan som presenil dement, eftersom gränsen, enligt de källor jag googlade fram lite snabbt, anses gå vid 65 års ålder. Faktiskt blev hon nog inte ens dement i den bemärkelsen, utan gick in i ett demensliknande tillstånd, eller falsk demens.

Fast det skulle väl inte bli en lika bra rubrik: ”Gulli, 75, fick fel medicin – gick in ett demensliknande tillstånd”. Vi vet ju vid det här laget att det är rubriken som är det viktiga, inte innehållet eller fakta.

För att vi inte ska missa det har Aftonbladet fetat ordet senil.


Andra bloggar om: , , , , ,

Obligatorisk läsning

Liksom Opassande får jag lätt ont i magen när jag läser akten om min pappa. Ja, inte min pappa då, utan Billys. Det är djupt obehaglig läsning och det är obligatoriskt. Inte stoppa huvudet i sanden nu, sånt har vi folkvalda till. Gå och läs. Marsch pannkaka!


Andra bloggar om: , ,

Men inte om det gäller din dotter

Nu var det länge sedan jag skrev någon bokrecension. Skälet till detta är ingalunda att jag inte har läst några böcker, utan att jag inte har läst några böcker värda att recensera. Varken bra eller dåliga, skulle man kunna säga. En kollega lurade på mig fyra böcker av George P. Pelecanos som hon inte hade hunnit läsa själv ännu, men trodde att jag skulle vara intresserad av. Anledningen till detta är att jag en gång rekommenderade Dennis Lehane för henne. Hon föll pladask, och Dennis Lehane rekommenderar George P. Pelecanos. Nå, låt mig säga att jag nu har betydligt högre tillit till Dennis Lehanes författande än till hans smak.

Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om, utan om Jan Guillous senaste: Men inte om det gäller din dotter.

Det här är bok nummer 12 (eller 13, om man räknar världens längsta epilog Hamlon) om Carl Gustaf Gilbert Hamilton, och i likhet med bok nummer 10 är det också den sista. Jag hoppas faktiskt det, även om jag alltid har haft stor behållning av Hamilton-böckerna, för det börjar kännas lite Streisand över den gode amiralens comebacker.

Den här boken är i mångt och mycket en avskedsföreställning, ty här förenas och återförenas hela Guillous persongalleri, utom Arn Magnusson. Hamilton återvänder till Sverige, börjar hänga ihop med Erik Ponti igen, blir efter två sidors bekantskap bästis med Pierre och Ewa Tanguy och på det hela taget är det en orgie i flådig mat, dyra viner och väldigt, väldigt gulligt. Inte ens när Pierre och Ewas dotter kidnappas slutar det vara gulligt. Det finns tydligen viner som gör sig utmärkt till att planera militära insatser också.

Nu låter det här kanske som en sågning. Det är det inte. På det hela taget är det en bok som håller måttet och som i sann guillousk stil levererar en del träffsäkra syrligheter om samtiden. Men när hela persongalleriet radas upp så tydliggörs också en del brister i Guillous förmåga att göra människor intressanta. Hamilton är en sjuhelvetes militär liksom han kan allt om viner och matlagning. Inget fel i det – jag har väldigt svårt för den typiska synen att man bara kan vara bra på en sak. Men nu är det så att Pierre också är en sjuhelvetes militär liksom han kan allt om viner och matlagning. Erik Ponti är förvisso ingen militär utan istället en sjuhelvetes journalist, och kan allt om viner och matlagning.

I Att skriva ger Stephen King det kloka rådet att till blivande författare att hålla sig till det man känner till, och det är möjligt att det är precis det Guillou gör. Matlagning och vin kanske är det han kan, utanför journalistikens gebit. Det blir liksom en smula tjatigt. Och bokens kvinnor Ewa och Anna karaktäriseras av att de fnissar förtroligt ibland, vilket känns som något de gör bara för att vi ska tro på att de är kvinnor. Jag hade trott på det ändå; Ewa och Anna känns som kvinnonamn. I övrigt skildras de ur ett lika kallt utifrånperspektiv som vanligt, så det där ”kvinnliga” hade jag gärna varit utan.

Samtidigt är det också trevligt att för en gångs skull läsa en bok där saker och ting på något sätt faller på plats. Jag ska inte avslöja för mycket, men Guillou själv satt och myste i en morgonsoffa och sa, sådär självgott som bara Guillou kan och som gör att jag inte kan annat än gilla karln, att han hade skrivit den svenska litteraturhistoriens lyckligaste slut. Jag tror att han faktiskt kan ha rätt i det. Och faktiskt; lyckliga slut är inte något vi är bortskämda med i genren politisk thriller. Så om något var överraskande med boken så var det just det.

Annars är det mest en stunds trevlig, dock något tjatig, läsning som håller sig väl inom de guillouska ramarna. Gillar man Guillou, vilket jag gör, så går den här ner fint, gärna med ett glas teufleaux från nittonhundrafrösihjäl. Gillar man inte Guillou så… ja, så kvittar det antagligen.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

We are family, damn it!

Putte har blivit pappa. Det vart en Emil på 54 cm och 3931 gram. Vill du vara med och samla pengar till dom kan du lämna ditt bidrag hos Märta senast på torsdag.

Så kan det se ut, med en större text (förstås!), i min inbox på jobbet efter att någon har ynglat av sig. Vilket periodvis händer ganska frekvent. Mailen kommer alltid från någon assistent, aldrig från den som faktiskt bidragit med att befolka jorden. De mailen börjar irritera mig allt mer. Varför? Jo, av den enkla anledningen att jag fullkomligt skiter i att Putte har fått barn!

Missförstå mig rätt. Det är roligt för Putte, men ärligt talat; om jag inte känner honom tillräckligt bra för att han själv ska berätta för mig när Emil kommit till världen så angår det mig faktiskt inte. Simple as that. Och varför ska jag lämna bidrag till en för liten sparkdräkt till en unge som jag aldrig kommer att träffa?

Alla namn är fingerade, förstås, men efter det senaste spammailet av dylik karaktär hamnade jag i fikarummet tillsammans med den nyblivne pappan. En snubbe som jag gillar, men vi känner inte varandra och vi umgås inte utanför jobbet. När vi råkar på varandra på arbetet pratar vi lite musik och snackar lite skit. Det är trevligt men mer är det inte. Han är dock en tillräckligt rak person för att man ska kunna tala klarspråk med honom, så jag gratulerade till faderskapet och orerade lite om hur trött jag var på att få dylika mail och angav ovanstående anledning. Han höll med. Dessutom gav han mig den andra sidan av det hela; att han vill inte ha några presenter från folk som han inte känner. Han berättade att flera har kommit fram och gratulerat och sagt saker som ”jag visste inte ens att ni skulle ha barn”. Nej precis. För ni har inte med det att göra!

Jag förstår inte den här kulturen, men jag har förstått att den är vanligt förekommande på många arbetsplatser. Visst, om mina närmaste arbetskamrater vill bjuda på en kaka eller nåt för att jag fyller jämt eller för att jag har blivit pappa så skulle jag uppskatta det. För att det vore ärligt. För att vi känner varandra. Om hela jävla fabriken samlade pengar för att köpa nåt skit skulle jag bara bli förolämpad. Men framför allt; att jag har blivit pappa är min sak, och bara min, att berätta. Om jag inte berättar det för dig beror det på att du inte har med det att göra, vilket i sin tur beror på att vi inte är särskilt nära trots att vi klär oss likadant på arbetstid. Det kan till och med vara så att jag inte gillar dig. Oh, the horror!

Jag misstänker att det är just vad det kokar ner till. Det är så totalt förbjudet med konflikter, det är tabu att inte tycka om sina kollegor, så därför måste vi vara sådär låtsas-familjära och samla pengar till Håkans femtioårsdag trots att vi inte skulle kunna peka ut Håkan i en line-up om det behövdes. Och vi ska köpa presenter till en skrynklig historia som vi inte vet mer om än att han heter Emil, är 54 centimeter lång och väger knappa fyra kilo. Jag har ingen aning vad Emil gillar för whisky – är en Laphroaig för rökig för en så liten?

Igår natt frågade jag faktiskt min arbetsledare hur man gör för att slippa dylikt spam. Kan jag hoppa av den här maillistan som jag aldrig har ansökt om medlemsskap i? Han skrattade och höll nog med, men eftersom han är arbetsledare måste han ändå vara lite diplomatisk. Vi kom fram till att det rimligen borde gå att säga till assistenten att jag inte vill ha såna mail, liksom att det naturligtvis måste respekteras att jag inte vill att dylika mail går ut när jag själv blir pappa, men det ska inte behöva vara så. Default borde faktiskt vara att ingen skickar några mail med signalement på min avkomma utan att jag har givit mitt godkännande.

Och för protokollet: Alla namn är hittepå. Emils eventuella likheter med andra nykläckta klumpar är blott en osannolik slump.

Bilden kommer från grr.se.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?