Skip to content

The Magdalene Cipher

Mången bok i genren Vatikandeckare jämförs med Dan Browns Da Vinci-koden. Inte för att det är den bästa, utan för att det är den mest kända. Den är egentligen varken stilbildande eller nyskapande, och en och annan författare har hävdat att Brown snott deras koncept. Jim Hougan har såvitt jag vet aldrig hävdat något sådant, men han skulle faktiskt ha fog för ett dylikt påstående, ty the Magdalene Cipher bygger i mångt och mycket på samma konspirationsteori som Da Vinci-koden. Eller mer korrekt; Da Vinci-koden bygger i mångt och mycket på samma konspirationsteori som the Magdalene Cipher. Jim Hougan kan emellertid skriva, till skillnad från Lewis Perdue, och behöver således inte göra dylika utspel för att sälja böcker, eller stämma någon för att tjäna pengar. Jim Hougan bildar nämligen tillsammans med sin fru Carolyn den framgångsrika pseudonymen John Case.

I the Magdalene Cipher bygger Jim Hougan i maklig takt upp en tät intrig som tar sin början då en professor i England mördas, och CIA-agenten Jack Dunphy, som haft professorn under uppsikt, brådskande kallas hem till Langley. Utan att ha en aning om varför utsätts Dunphy för en rad förhör och omplaceras till att skyffla papper. Dunphy befinner sig i en situation inte helt olik Kafkas Processen och bestämmer sig för att inte finna sig i det. Han börjar snoka, och finner sig snart på flykt undan sin egen arbetsgivare.

På det stora hela lyckas Hougan bygga en intrig som, trots sin omfattning, inte känns krystad. För ofta är det ju så med böcker som bygger på konspirationsteorier – att de blir ologiska i olika grad. Många dylika böcker håller inte för frågan: ”Varför göra sig sånt besvär?” Det är möjligt att the Magdalene Cipher inte klarar av den frågan fullt ut heller, men sättet på vilket Hougan bygger upp historien, hur han gradvis höjer temperaturen, gör att man inte ställer frågan. Man kan säga att han kokar en groda.

Eftersom jag har läst allt jag kommit över som publicerats under pseudonymen John Case känner jag igen stilen; fyndig och rapp, smarta och oväntade lösningar, och en gnutta humor. Dessutom verkar Jim Hougan ha en förkärlek för icke-stereotypt muntra ryssar. I Dance of Death (som jag av någon anledning inte har recenserat) förekommer en mycket munter och skojfrisk rysk vapensmugglare. I the Magdalene Cipher rör det sig istället om en förfalskare, men med samma munterhet, på gränsen till galen. En mycket rolig absurditet är när förfalskaren, Max, gör ett nytt pass åt Dunphy. Eftersom Dunphy inte har något önskemål om namn åt sitt alter ego får han ett pass under namnet Harrison Pitt. Han undrar om ryssen är från vettet, vem fan heter Harrison Pitt liksom? Ryssen protesterar och hävdar att Harrison är ett genuint, vanligt förekommande, amerikanskt namn. När Dunphy ber honom nämna en enda Harrison kommer svaret blixtsnabbt: Ford. Varifrån efternamnet kommer behöver man liksom inte ens fundera över.

Allt som allt är det en mycket underhållande bok, och till skillnad från väldigt många liknande böcker klarar Hougan av att berätta historien utan att börja hoppa mellan olika personers perspektiv. Han håller sig till att skildra konsekvent genom Jack Dunphys/Harrison Pitts ögon, vilket gör att Processen-känslan ständigt är närvarande, men klarar ändå av att knyta ihop det hela så att någon sorts motiv blir begripligt för läsaren. Vilket är ganska imponerande när det handlar om en konspiration så stor att självaste CIA bara är en front.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Published inBöcker
%d bloggare gillar detta: