Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Jag har ett litet problem. Min dator tappar bort min mus och kan inte hitta den igen. Inte ens om jag drar musen över skärmen faktiskt. Det enda som hjälper är att starta om burken, och då fungerar det klockrent igen.

Först trodde jag att det var musen (en Logitech MX 1000) som var på väg att pensionera sig, vilket inte är så konstigt då den varit en trogen tjänare i flera år. Därför började jag leta efter en ny mus, men eftersom Logitech har en otrevlig vana att ta fram förjävla bra produkter och därefter ta bort dem igen utan att ersätta dem med något likvärdigt har jag inte hittat någon nyare mus jag vill ha. Därför finkammade jag nätet efter någon som fortfarande saluförde MX 1000.

Till slut hittade jag en återförsäljare och drog iväg en beställning, betalade lite slarvigt med mitt VISA-kort och satte mig att vänta. Och vänta fick jag göra. Efter flera dagar av ingenting drog jag så iväg ett mail till återförsäljaren och undrade vad som händer med min beställning. Då fick jag svar, nästan medsamma, om att musen var försenad från underleverantören. Låter det bekant?

Jag var beredd att vänta några dagar, men en vecka efter utsatt datum skickade jag på nytt ett mail och undrade vad de sysslar med och vad de tycker är en lämplig utlåningsränta för dryga femhundra spänn i snart en månad? Då fick jag en ursäkt, följt av information att musen var ytterligare försenad, men att de kunde kapa femtio kronor på priset om jag ville vänta ytterligare. Nu svarade jag att det vill jag inte, ge tillbaka mina pengar tack. Jag letar mus på annat håll.

Efter det: Inget. Pengarna har jag inte sett ännu heller. Och nu är det plötsligt omöjligt att hitta min mus hos andra återförsäljare, men till slut hittade jag faktiskt en som fortfarande hade en i lager. Så jag beställde den, och gissa vad? Just det; har inte hört ett skit?

Alltså: Hur jävla svårt kan det vara att få köpa saker? Jag börjar förstå hur det var i Tyskland efter första världskriget när riksbanken tryckte upp pengar så till den milda grad att de blev värdelösa, så att folk fick ta med sig en skottkärra med pengar till bageriet för att kunna betala för en limpa, bara för att upptäcka att det inte fanns någon limpa att köpa. Jag har pengar, jag får bara inte handla.

Nu har jag emellertid upptäckt att det här problemet bara uppstår i Ubuntu, inte i Windows. (Ja, problemet med musen alltså, inte problemet att jag inte får handla. Nog för att världen är windowsanpassad, men fullt så illa är det inte.) Därför börjar jag undra om det snarare är ett drivrutinsproblem. Jag misstänker till och med att det kan vara ett problem med drivrutinerna för USB, snarare än för musen, för om jag kopplar ur USB-jacket och sätter i det igen är musen obönhörligen borta. Detsamma gäller tangentbordet.

Jag har försökt söka efter lösningar på nätet men inte hittat någon som har rapporterat in samma problem, vilket mycket väl kan bero på att jag använder fel sökord. Vad vet jag om Linuxnördigt fackspråk?

Finns det någon därute som känner igen problemet och kan erbjuda en lösning? Tänk på att förklara som om jag vore fem år gammal.

Whoever said money can’t buy happiness simply didn’t know where to go shopping.

- Bo Derek

Andra bloggar om: logitech mx 1000, mus, ubuntu, drivrutin, troubleshooting, näthandel, intressant?

Jag har ett litet problem. Min dator tappar bort min mus och kan inte hitta den igen. Inte ens om jag drar musen över skärmen faktiskt. Det enda som hjälper...

En Berntd Isaksson, metodistpastor från Vetlanda, ska enligt aftonbladet anmäla Magnus Betnér. Det där med “enligt aftonbladet” är viktigt, för som Betnér själv skriver så innebär just “enligt aftonbladet” att det är en högst osäker uppgift. Läser man i Dagen verkar det mer som att pastor Isakssons anmälan gäller församlingen S:t Jacobs och dess pastor Lasse Svensson. Vilket tycks rimligare då rubriceringen, enligt aftonbladet är “hädelse” vilket inte är olagligt enligt svensk lag, samt att anmälan är till biskopen för metodisterna i nordeuropa, enligt aftonbladet, och den tid då biskopar hade någon makt över andra än sina egna rörelser är tämligen svunnen.

Det här var väl egentligen väntat. Hela idén med kanal 5:s satsning I ditt ansikte är att vara provokativ, och i och med det kommer det alltid att finnas några enstaka trångsynta människor som inte har självdistans nog att skratta, utan istället springer benen av sig för att anmäla till höger och vänster. De borde lära av Per-Gustav Idivuoma och prova på att skratta istället för att bli upprörda.

Grejen är ju den att Berndt Isaksson anser att Lasse Svensson och S:t Jacobs på något sätt skadar metodiströrelsen. Kanske tycker han även att Magnus Betnér har gjort det, men det är sekundärt. Det är bara det att Berndt Isakssons eget upprörda bibelviftande skadar metodisterna och kristendomen betydligt mer. Om något så har nämligen Lasse Svensson och S:t Jacobs genom att ställa upp i kanal 5:s program, genom att vara “good sports”, visat för oss icke religiösa att religiösa människor inte alls bara består av dessa högljudda, inskränkta människor som vanligen hörs i debatten. För detta har de min respekt.

Jag tycker också att Betnérs uppträdande visade på just respekt. Visst drev han med kristendomen, det var liksom själva syftet, men han tonade ner sitt språk av hänsyn till sin publik. Utan att för den skull vara en snällare version av sig själv anpassade han sin ton av respekt för vilka han talade inför, och det är skillnaden mellan en provokativ komiker och en plump dito.

Andra bloggar om: magnus betnér, lasse svensson, s:t jacobs, berndt isaksson, metodisterna, kanal 5, i ditt ansikte, humor, religion, intressant?

En Berntd Isaksson, metodistpastor från Vetlanda, ska enligt aftonbladet anmäla Magnus Betnér. Det där med “enligt aftonbladet” är viktigt, för som Betnér själv skriver så innebär just “enligt aftonbladet” att...

Edit: Om texten verkar en smula rumphuggen så beror det på att jag raderade ett stycke som egentligen bara var poänglös namedropping som inte är roligt för någon annan än mig själv och, förhoppningsvis, motparterna. Jag ångrade mig direkt efter att ha postat och nu har jag inte tid att snygga till texten eftersom jag strax måste till jobbet.

Vi började dagen vid Mynttorget, där vi placerade oss för att synas när riksdagsledamöterna kom till jobbet. Ett slags speakers corner uppstod där den som kände sig manad kunde ta megafonen och tala. När Rick frågade mig om inte jag skulle gå upp och säga några ord avböjde jag först, nästan ryggradsmässigt. Är man svensk så är man och vem är väl jag att..? Fast egentligen ville jag så han behövde inte truga så mycket för att få mig att be om ett par minuters betänketid som jag använde till att formulera ett kort tal. Det var första gången någonsin som jag ställde mig upp och höll tal, och med tanke på det tyckte jag att jag klarade mig riktigt bra. Jag tror inte ens att det syntes att mina knän skakade av anspänning.

Vi rörde oss därefter vidare upp till Storkyrkan, för att fortsätta vara i ansiktet på våra riksdagsledamöter. Där tog jag megafonen för andra gången men klarade mig inte alls lika bra. Första gången tog jag ett par minuters betänketid och hade talet någorlunda formulerat i huvudet. Andra gången var det rent spontant, och jag fick inte alls fram den poäng som kändes så glasklar när jag steg fram. Av detta lärde jag mig alltså den hårda vägen vikten av att planera sitt tal.

Vi tågade sedan genom Gamla Stan, förbi riksdagshuset och ner till Sergels Torg för att förena oss med Svart Måndags demonstration. Längs vägen tog jag del av spontana enskilda stödyttringar av helt vanliga människor som vi passerade. En kvinna på ett fik ställde sig i dörröppningen och applåderade frenetiskt när vi gick förbi. En miljöpartist stack ut sitt huvud och en grön fana genom ett fönster och skrek “STOPPA FRA!” för vilket han fick ett ganska mäktigt gensvar. Men häftigast var nog när vi kom ner till Sergels Torg och fick applåder och jubel från folket därnere. Mark Klamberg och någon mer som såg vår entré liknade det vid klassiska filmsekvenser när kavalleriet anländer.

Klamberg har förresten skrivit om något ytterst intressant: Nämligen att sex folkpartister nu offentligt gjort klart att de vill riva upp Lex Orwell. Att göra något sådant offentligt är ett stort steg och smått hopplöst att backa från. Så om man nu bara kan lägga partipolitiken åt sidan och enas om en motion, så att det inte slutar med att folkpartisterna inte kan gå med på motionen för att den kommer från vänstern, eller vice versa, så borde det här faktiskt gå i hamn!

Efter Sergels Torg var vi ett gäng som satte oss på Kafferepet för en liten debriefing, och kaffe förstås. Massor av prat, massor av skratt, mycket trevligt. Därefter drog vi vidare mot Café Bagdad för lite mingel. Jag gick emellertid bara dit och vände, för att gå tillbaka till T-Centralen och möta sambon så vi kunde gå ut och äta en bit. När jag klev ur hissen ner från Café Bagdad höll jag bokstavligen på att återskapa Big Bang. Jag höll nämligen nästan på att springa rakt in i Erik Laakso, och ingen av oss är särskilt diskret byggd om man säger så. Vem behöver en enorm underjordisk anläggning?

Efter lite mat återsamlades vi återigen några tappra själar på Hötorget utanför Konserthuset för att en sista gång markera vår närvaro för våra folkvalda. Vi har inte glömt. Vi tänker inte glömma. Vi är det dåliga samvetet personifierat.

Gjorde vi då någon skillnad igår? Svårt att påstå. Regimen har ju med all tydlighet markerat hur grundligt den skiter i vad folket tycker, så att tala om vad folket tycker gör inte mycket till skillnad alls. Trots att jag ägnade en hel dag åt demonstrera håller jag faktiskt med deep|edition – demostrationer har spelat ut sin opinionsbildande funktion. Men det betyder inte att det är meningslöst. Det fyller även en intern funktion för de redan övertygade. En känsla av att göra något, en känsla av samhörighet, och dessutom är det faktiskt jävligt roligt och inspirerande att träffa alla dessa människor. Det är icke att förringa. För även om den tyngsta kampen sköts via bloggar och debattsidor i gammelmedia så behövs de där demonstrationerna för att elda på kampen. Och det ger mediautrymme, det är också en viktig effekt att komma ihåg.

Kunde saker ha gjorts bättre? Alldeles säkert. Alltför många vittnade om att demonstrationen på Sergels Torg var för lång och ofokuserad. Det ger effekten att ytterst få människor stannar kvar under hela demonstrationen, så även om det totalt sett är många deltagare är det aldrig så många som det kunde vara vid en och samma tidpunkt, vilket inte ger så bra bilder i tidningarna. På vår kant kunde vi säkert också ha gjort saker annorlunda, men lite av poängen var faktiskt att det skulle vara en “spontan” demonstration och alltså ingenting organiserat. Just därför fanns heller inget demonstrationstillstånd. Här vill jag förresten passa på att, i andan kredd är viktigt att dela ut, tacka polisen för dess fantastiska arbete och trevliga bemötande. Självklart ska även samtliga demonstranter ha beröm för sitt oklanderliga uppförande. När vi rörde oss upp till Storkyrkan ställde vi oss på en plats som polisen hade för avsikt att spärra av. Detta påtalades, men istället för att bara köra bort oss eller rent av beordra demonstrationen att upplösas hänvisades vi till ny plats runt hörnet, som kanske rent av var bättre.

På det mer personliga planet var det som sagt fantastiskt roligt att träffa alla dessa människor. Många av dem har jag träffat förut och det börjar bli något av ett kärt återseende att träffa Opassande, Anna Troberg med flera. Så demonstrationer tjänar inte alls enbart ett opinionsbildande syfte. Allt minglande det innebär, bytande av idéer, alla skratt, allt detta är stärkande och bidrar till att vi orkar fortsätta tjata om ett ämne som, åtminstone om jag ska gå till mig själv, står mig upp till halsen.

På väg till Plattan. Foto: Onsdag

Andra bloggar om: demonstration, sextonde september, fra, storebror, lex orwell, övervakning, integritet, intressant?

Edit: Om texten verkar en smula rumphuggen så beror det på att jag raderade ett stycke som egentligen bara var poänglös namedropping som inte är roligt för någon annan än...

När jag fyllde år i våras fick jag i present av min familj ett presentkort på ölprovning för två personer. En fantastiskt bra present för en ölälskare som jag. Dock har det fallit sig så under sommaren att varje tillfälle då ölprovning har anordnats har varit fel, därför blev det inte av förrän i söndags då jag tillsammans med West utnyttjade presenten.

Ölprovning var roligt, helt klart. Liksom mannen som höll i det hela, som var mycket kunnig och mycket underhållande på ett slags torrt aristokratiskt sätt. När han höll en utläggning om dortmunderöl, helt vanlig bärs som han sa, avslutade han med att det där med att beställa en stor stark är ungefär lika engagerat som att gå in på en restaurang och beställa en stor tallrik mat. Han har alldeles rätt i det.

Framför allt var det roligt att han inte tycktes dissa några ölsorter utan respekterade tycke och smak, samt betonade att varje öl har sin plats. Vilket är alldeles sant. Ett blaskigt, sött majsöl som Corona är kanske inget som får smaklökarna att dansa salsa, men det fungerar ypperligt efter en het tacomåltid eller i det varma, fuktiga mexikanska klimatet. Vid sådana tilfällen är en kraftfull stout helt fel.

Vad jag däremot inte förstår är hur människor har kommit på att de ska krydda öl med humle. En liten skål med koncentrerat humle skickades nämligen runt och det luktade apstjärt för att vara ärlig. Vedervärdigt.

Temat för kvällen var världens öl och vi drack öl från Mexico, USA, England, Belgien, Tjeckien, Tyskland, Japan och Sri Lanka. De två senaste var rätt otippade ölländer, men den stora överraskningen var nog att det amerikanska ölet som serverades var ett så kallat svartöl. Jag visste inte att det fanns annat än blask att få tag i från USA. Där kom fördomarna rejält på skam.

Efter provningen gav vi oss ut i verkligheten för att öva. Vi slog oss ner på en bar i Gamla stan som hade ett ganska udda utbud från olika svenska bryggerier som Norrtälje bryggeri och Hälsinge ångbryggeri. Bland annat. Jag drack ett öl som hette Dunkel från just Hälsinge ångbryggeri. Mycket gott. Efter det drog vi oss vidare upp på götgatan där det slank ner ett par mörka Staropramen.

Kvällen slutade någon gång på morgonkvisten efter att vi hade provat en massa vin och lite whisky här hemma också. Igår hade jag jätteont i håret. Det är bara att inse – man är inte arton längre.

Idag är det emellertid nya friska tag som gäller. Vi kommer att vara på plats klockan 10:30 på Mynttorget. Och vi kommer att vara på plats klockan 13:30 på Sergels Torg. Och som Rick skriver så är det viktigt att dela ut kredd. Det är otroligt så många människor som engagerat sig och som bidrar på ett eller annat sätt, vare sig det är genom att arrangera, att skriva, att diskutera i fikarummet eller på släktmiddagen, att delta i demonstrationer. Det är fantastiskt.

Vi ses!

Symbolisk bild: Ung vänster bredvid Stekare mot FRA.

Andra bloggar om: hoppets demonstration, fra, storebror, övervakning, integritet, öl

När jag fyllde år i våras fick jag i present av min familj ett presentkort på ölprovning för två personer. En fantastiskt bra present för en ölälskare som jag. Dock...

Den senaste tidens debatt kring The Pirate Bay och förundersökningen i Arbogamålet har innehållit en del förvirring kring vad som är vad. De som är arga på The Pirate Bay och styvnackat vägrar lyssna på förklaringar om tingens ordning hävdar att det är The Pirate Bay som har publicerat förundersökningen. I bästa fall. De som ännu mer vägrar ta till sig argument hävdar att The Pirate Bay publicerat bilder på döda barn, vilket är fel på så många sätt att jag inte vet var jag ska börja. Så jag struntar i det.

Enligt samma synsätt, översatt till något tillräckligt ålderdomligt för att stofiler som Janne Josefsson ska kunna relatera till det, skulle allt innehåll på varenda sida i varenda bok på ett bibliotek vara bibliotekets ansvar. Eftersom, enligt resonemanget, biblioteket har publicerat materialet. Därför begav jag mig ner till Södertäljes stadsbibliotek för att se vad för slags omoral jag kunde hitta där.

Jag minns att när jag var i tonåren satt vi ofta på biblioteket i Skutskär och väntade på bussen hem. Antingen spelade vi schack eller slog oss ner i en fåtölj och lyssnade på en skiva. Eller så bläddrade vi i böcker. Jag minns att någon hittade en fotobok som innehöll en bild som förmodligen var tagen någon gång i sjuttiotalets frigjorda anda och som skulle få en och annan av dagens pedofilofobiska moraltanter att svimma av indignation. Bilden föreställde en naken frodig kvinna och en lika naken pojke i pubertal ålder. Han låg på hennes arm, om jag minns rätt. Möjligen förekom beröring hand mot lår. Han hade stånd. Det fick nog jag med. Jag var också i pubertal ålder. Man får stånd av allt då.

Att försöka hitta en liknande bild idag när jag inte har en aning om vilken bok att leta i föreföll meningslöst, men jag är alldeles övertygad om att om man börjar bläddra i konst- eller fotoböcker kan man hitta en väldans massa omoral. Jag är också tämligen övertygad om att man kan hitta obduktionsbilder i medicinböcker, men även det kändes lite som att leta efter en nål i en höstack. Däremot minns jag också att man kan hitta ett och annat lustigt och en smula obehagligt i gamla uppslagsverk. Riktigt gamla. Före världskrigen, högertrafikomläggningen och införandet av politisk korrekthet.

Efter visst letande hittade jag ett uppslagsverk som heter Nordisk Familjebok som bestod av en väldans massa band med utgivningsår 1913. Perfekt! Jag gav mig genast på band 19 och slog upp neger.

Om neger fanns en hel del att lära sig som jag inte hade en aning om. Till att börja med finns det olika sorters negrer; boken skiljer i huvudsak på bantuneger/kongoneger och sudanneger, det senare är tydligen att betrakta som en äkta neger. Man nämner också australiska negrer och papuanegrer men slår fast att de inte är egentliga negrer eftersom de inte är afrikaner. Vidare lärde jag mig att alla afrikaner inte per se är negrer:

De semitiska och hamitiska i Sahara, Abessien och egyptiska Sudan liksom ock hottentotter och buschmän i Kaplandet samt dvärgfolken i urskogarna skiljas på goda etnologiska grunder från negrerna, ehuru samma, i alla nyanser mellan brunt och svart växlande och i gult eller rödt stundom dragande, hudfärg förekommer hos alla dessa folkslag.

Hängde ni med? Nå, det blir bättre. Negrer har nämligen ett kranium av “abnorm tjocklek, som låter negern uthärda slag, hvilka ovillkorligt skulle krossa en normal europeisk hufvudskål”. I övrigt ägnas en avsevärd mängd text åt att beskriva hur negrer ser ut, vilket möjligen kan förklaras med att foto- och tryckteknik inte var så utvecklat eller ekonomiskt fördelaktigt vid tiden. Gissar jag.

Men under huden (och det abnormt tjocka kraniet) är vi väl alla lika? Icke!

I psykisk hänseende kan negern sägas i allmänhet stå på barnets ståndpunkt med i regel klen begåfning och liflig fantasi. Han är glad och obekymrad, ehuru stundom skenbart allvarlig; han saknar kraft och uthållighet, hänger sig åt ögonblickets ingifvelser och snabbt växlande stämningar samt är mycket känslig med utprägladt sinne för det komiska. Han är vidare i besittning af ett rikt inre lif, kan stundom visa prof på utpräglad vänskaplighet, men ter sig i regel skygg, misstänksam och i saknad af hvarje spår af barmhärtighet och medkänsla. Om negerns objektiva känslor: kärlek, vänskap, förtroende, tacksamhet o. d., ha vi dock svårt att uttala oss, då negerns sinnesriktning är så grundolika européens.

Beträffande negerns skygghet kan man ju tänka sig, och nu spekulerar jag, att negern kanske är vis av erfarenhet; han hava kanske inga direkta anledningar att uppvisa vare sig förtroende eller tacksamhet gentemot den vite mannen. Negern är dock “modig på sitt sätt; han undflyr helst faran men bragt i trångmål kämpar han till sista andetaget”. Det låter ju förvisso som en beskrivning som passar på vilken levande varelse som helst.

Och så där fortsätter det. Det är omväxlande skrattretande och hårresande att dylikt står att läsa i uppslagsverk som inte ens är hundra år gamla. Det får en att undra vilka av våra “vetskaper” det kommer att skrattas åt om hundra år. Men jag ska inte uppehålla mig vid de tankarna, ty min poäng är nämligen en annan:

Varför publicerar Södertälje stadsbibliotek sån här smörja? Varför har de inte gått in och rivit ur de sidor som på ett så nedvärderande sätt avhandlar negrer? Tror ni att någon bibliotikarie kommer att riva ut sidorna om jag spammar biblioteket med mail från ett flertal olika adresser med min begäran? Eftersom min bror är mulatt (jag är osäker på om hans far är en riktig neger eller bara en bantuneger, han tillhör i vart fall inte dvärgfolken i urskogen, ej heller en hottentott från Kaplandet) är jag som anhörig mycket kränkt över att Södertälje stadsbibliotek publicerar dylikt.

Andra bloggar om: the pirate bay, arbogafallet, neger, bibliotek, intressant?

Den senaste tidens debatt kring The Pirate Bay och förundersökningen i Arbogamålet har innehållit en del förvirring kring vad som är vad. De som är arga på The Pirate Bay...

Stoppa pressarna! Expressen har hittat en kille som inte är kränkt! Han heter Per-Gustav Idivuoma och är same. Länge har forskarna trott att den icke-kränkta människan är utdöd. Ja, vissa har till och med hävdat att homo sapiens okraenctus är ett mytologiskt väsen, ungefär som skvadern och zebran. (Randiga hästar? Lägg av.)

Men nu har alltså Expressen av alla hittat en livs levande icke-kränkt människa. TV3:s humorprogram (ja, de kallar det humorprogram) Extra! Extra! har drivit med samer i ett program där Måns Möller (ni vet, han utan överläpp) i traditionell samedräkt lämnar tillbaka en brödrost som saknar instruktioner på samiska, kräver vargstek i korvmojen och skjuter sig en varg på Skansen.

Expressen gav sig då genast ut i lappmarkerna för att visa klippet för samer med förväntan att någon skulle bli ledsen och gråta. För då blir det bra rubriker. Men allt Expressens utsända kom hem med var ett uttalande från Per-Gustav Idivuoma där han säger:

Nog måste man tåla humor.

Och:

Jag driver också ibland hejdlöst med andra och gör det i bästa välmening så jag reagerar inte på humor. Det skulle vara för jobbigt att leva och man inte fick leva i en tillvaro med humor.

Tänk så enkelt det kan vara. Per-Gustav Idivuoma borde hålla föredrag om hur man undviker att bli kränkt, och nu är jag inte ens sarkastisk längre. Han skulle bli rik på kuppen.

Jag utnämner härmed Per-Gustav Idivuoma till veckans hjälte, och känner mig samtidigt mycket brydd över att något så enkelt som lite självdistans är så sällsynt att uppvisandet av just det renderar utmärkelser och fetcred.

Andra bloggar om: extra, kränkt, humor, per-gustav idivuoma

Stoppa pressarna! Expressen har hittat en kille som inte är kränkt! Han heter Per-Gustav Idivuoma och är same. Länge har forskarna trott att den icke-kränkta människan är utdöd. Ja, vissa...

Peter Sunde på The Pirate Bay skriver ut sin version av det som har hänt. Det är ett häpnadsväckande och vedervärdigt dokument över “objektiviteten” i mediaoch hur “fri” och “public service” SVT är. Det här gör mig faktiskt mer illa till mods än några bilder på döda barn (Expressen publicerade förresten bilder på döda barn bara någon dag efter att mediastormen mot TPB inletts – konsekvens någon?).

En liten tant såg debatten och är förbannad över hur en annan tant betedde sig. För oavsett vad man tycker i sakfrågan måste man kunna uppföra sig. Själv såg jag inte debatten, jag hade en obehaglig känsla av att det skulle vara just så uppgjort som Sunde vittnar om, men även om man anser att TPB är skitstövlar bör man respektera att Sunde kommer till sin egen avrättning.

Och apropå TPB har Blogge skrivit en motion till bloggriksdagen. Bifalles, tamigfan.

Uppdatering: TPB gör slut med media. I ett pressmeddelande säger man upp bekantskapen med all gammelmedia på grund av dess oförmåga att hålla löften. Avslutningen på pressmeddelandet äger:

This is not a message of war. This is a message of future.

Andra bloggar om: the pirate bay, peter sunde, media, debatt, svt

Peter Sunde på The Pirate Bay skriver ut sin version av det som har hänt. Det är ett häpnadsväckande och vedervärdigt dokument över “objektiviteten” i mediaoch hur “fri” och “public...

Här gråter Britney. Här bor Zlatan. Här finns de dyraste villorna i din kommun. Här ligger Göteborg. Här får man flest ligg i Göteborg. Här får rubriksättaren bröstsmärtor. Här… kan nån ringa efter hjälp? Här är jag!

Allvarligt talat: Hur många rubriker som börjar med “här” kan en tidning klämma in utan att tröttna på sig själv? Det har för länge sedan passerat gränsen för vad som är rimligt och övergått till att bli komiskt via stadierna tjatigt, tröttsamt och larvigt. Här är några andra ord man kan inleda rubriker med:

En, ett, den, det, han, hon, nu, då, regeringen, valfritt namn, valfritt land, valfritt substantiv, kanske med ett genitiv-s (eller enklitisk partikel, om man vill vara petig (Här leker Josh besserwisser (Här lattjar Josh med parenteser))). Variationerna är faktiskt oändliga och lite variation är faktiskt uppfriskande. Prova själva, gammelmedia, får ni se. Om man varierar sina rubriker ordmässigt behöver man inte i lika stor utsträckning ägna sig åt att kladda med färger och former på bokstäverna för att undvika att läsarna självdör av tristess.

Fortsättningsvis vill jag bara se här som inledning i fyndiga rubriker som “här är [någon]s här som ska invadera [valfritt land]” eller “här är här där man är”. Det lärde jag mig i Fem myror är fler än fyra elefanter, med bland andra Magnus Härenstam.

Andra bloggar om: här, rubriker, media, tidningar

Här gråter Britney. Här bor Zlatan. Här finns de dyraste villorna i din kommun. Här ligger Göteborg. Här får man flest ligg i Göteborg. Här får rubriksättaren bröstsmärtor. Här… kan...

I helgen vågade ett modigt gäng på sisådär tjugo killar ge sig på att sparka ner en ensam tjej i Södertälje. Det måste vara bland det tuffaste någonsin! Respekt!

Jävla arslen. I aftonbladet står det att Södertälje under lång tid haft problem med “etniska konflikter”. Det här har inget med dylikt att göra – det handlar om en bunt fega fjantar. Och då syftar jag inte bara på de ynkryggar som överföll en tjej i helgen, utan också om politiker som inte tar tag i problemen. Resultatet är att Södertälje är en segregerad stad där kulturpluralister som Nationaldemokraterna och Sverigedemokraterna givits rollen som sanningssägare. Ja, givits. Eftersom etablerade partier inte vågar röra ämnet får extremisternas ord stå oemotsagda.

De som kan lämnar Södertälje. Kvar blir slöddret. Grattis, Anders Lago. Du är kung av skräp.

Det finns dock en liten solskenshistoria inbakad i det här. Sex hockeyspelare ingrep nämligen, trotsade ett uppenbart numerärt underläge och vetskapen att de skulle få ta stryk. Helt enkelt för att de kände sig tvungna. Det är respekt på riktigt. Som en liten ironi är de inte hemmahörande i Södertälje, utan i Gnesta.

Andra bloggar om: södertälje

I helgen vågade ett modigt gäng på sisådär tjugo killar ge sig på att sparka ner en ensam tjej i Södertälje. Det måste vara bland det tuffaste någonsin! Respekt! Jävla...

Det blev en ofrivillig bloggpaus på några dagar. Anledningen är att jag har jobbat fem nätter i rad, vilket i sig inte är något direkt problem – ett par av mina bästa bloggposter har jag skrivit på morgonen efter jobbet. Det berömda dansbandsmanifestet till exempel. Nej, problemet med just de här nätterna är att de har varit jobbiga eftersom jag befattat mig med en massa manuellt och repetetivt arbete på grund av en kombination av speciella krav från kund, märklig planering, maskinella problem och undermålig arbetsledning. Detta i sin tur har medfört att mina gamla problem med rygg, nacke och axlar förvärrats avsevärt och de senaste dagarna har jag haft konstant värk i höger axel samt väckt mig själv i sömnen när jag rör mig eftersom jag har nåt skit i nacken som gör att det skjuter ut en knivskarp smärta i praktiskt taget hela övre höger sida av min lekamen när jag vrider eller lutar huvudet åt höger.

Nu var inte det här tänkt att bli en klagopost, utan bara en inledande förklaring. Som tur är stannar inte resten av världen för att jag tystnar, och andra skriver lika lysande som vanligt. Jag avser därför plocka några guldkorn ur de senaste dagarnas bloggande.

Först ut: Rick Falkvinge, om The Pirate Bay, arbogautredningen och om att Yrsa Stenius i sin roll som pressombudsman har åsikter om vad privata medborgare delar sinsemellan och har på sina privata hårddiskar.

Det är som i en värld där bara kungafamiljen har fått ha skor, men plötsligt alla har det, och hovetikettmästaren ”” som alltså har till uppgift att ge kritik åt kungafamiljen och bara kungafamiljen ”” börjar kritisera andras val av skor, helt enkelt därför att hovetikettmästaren är van vid att alla som bär skor ingår det i jobbet att kritisera.

- ur Yrsa Stenius har fula skor, lagstiftning hotar

Webhackande.se skriver om JAS-projektet, nedrustningen av det svenska försvaret och ser i detta bakgrunden till att svenska politiker känner sig tvungna att låta FRA massavlyssna folket.

Sveriges totalförsvar består av en massa generaler, en handfull lumpare och ett antal flygplan som står på marken eftersom vi inte har råd att flyga med dem.
Så hur skall vi försvara oss? Det har regeringen en lösning på. Vi skall köpslå med andra, starkare, länder så att de skyddar oss om något händer. Som ett otryggt barn skall vi ropa på någon vuxen när det smäller.

- ur Gamla misstag, gamla synder och gammal halsstarrighet

Missa inte heller Anna Trobergs offentliga brevväxling med En liten tant där de diskuterar upphovsrätt och fildelning. I tur och ordning:
Några tankar om fildelning från en fd sur tant till En Liten tant
Svar till Anna (Rosetta Sten)
Svar till en trevlig Liten tant
Nytt svar till Anna (Rosetta Sten)

Jag måste säga att jag tycker att tanten har en poäng i det hon säger om ekonomisk ensamrätt och bristerna i den från pirathåll föreslagna avsevärt förkortade tidsbegränsningen. Jag har aldrig haft någon direkt åsikt i den specifika punkten och känner inte till bakgrunden till den, så med risk för att ha fått något om bockfoten: Om vi kommer till en punkt där icke-komersiell fildelning är legal, spelar det då någon roll hur lång eller kort den ekonomiska ensamrätten är? För jag håller med tanten om att en kreatör som slår igenom efter lång tid självklart ska ha rätt att håva in slantar på sina tidigare verk också, liksom jag håller med om att ingen annan utan mitt medgivande ska kunna kapitalisera på något jag skapat.

Slutligen har Amanda Brihed publicerat talarlistan inför Hoppets Demonstration den sextonde september. Det är inga dåliga namn man har skrapat ihop. Vi ses där!

Andra bloggar om: the pirate bay, fra, upphovsrätt, fildelning, övervakning, sextonde september, hoppets demonstration

Det blev en ofrivillig bloggpaus på några dagar. Anledningen är att jag har jobbat fem nätter i rad, vilket i sig inte är något direkt problem – ett par av...