Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Nima har varit på konsert, och jag blev lite avundsjuk. Systrarna Mahsa och Marjan Vahdat, tillsammans med norska musiker, varav en var Knut Reiersrud. Det sista är anledningen till min avund.

För ett tiotal år sedan lånade jag ett par av Reiersruds skivor och blev smått förälskad i hans gitarrspel. Skivorna har de intetsägande titlarna Klapp och Tramp. Ända sedan dess kommer jag ibland på mig själv med att jag verkligen borde ta mig i kragen och införskaffa lite av hans musik, men det har aldrig blivit av. Just därför blir jag lite avundsjuk på att Nima har fått se honom live.

På just de skivor jag nämnde vill jag minnas att Reiersrud blandade och gav rätt friskt med norsk visa och folkmusik och afroamerikansk tradition som gospel och blues. Jag har för mig att han senare slog sig ihop med någon organist och spelade kyrkomusik, så att han nu leker med orientaliska tongångar förvånar mig inte det minsta. Jag fascineras och imponeras av musiker som inte låser sig i ett fack utan istället är nyfikna och vill ta sig an nya projekt. Det blir kanske inte alltid bra, men det är då fan så mycket mer intressant än musiker som gör samma skiva om och om igen.

Systrarna Vahdat då? Nima öser lovord över deras sång, så av nyfikenhet satte jag mig och lyssnade lite. Nog är det vackra röster, det är svårt att bestrida. Det rent musikaliska kan jag däremot inte uttala mig om. Det är helt enkelt för långt utanför mina referensramar. Ni ska få ett exempel.

På något bisarrt sätt låter det här väldigt mycket som jojk för mig. Nu tror jag att släktskapet mellan samer och iranier eller perser är ganska tunnt så jag ska inte försöka klura ut något slags gemensamt kulturarv. Snarare är det mina referenser som spökar. Jag tror nämligen att det ligger i människans natur att kategorisera nya saker genom att jämföra med annat man redan känner till. Och eftersom det här stycket, som såvitt jag kan utläsa (min persiska är lite rostig) heter krumelurer (smiley, häst på rygg, 9, enögd smiley, metkrok, knut), är så vilt främmande för mig så dyker det upp dylika jämförelser. Sättet att sjunga på “skarven” och dynamiken har vissa likheter med jojk helt enkelt.

Tongångarna är för avvikande mot den tolvtonsskala jag är van vid, därför låter vissa intervall konstiga. Jag förstår inte heller strukturen på stycket. Trummandet tycks slumpmässigt, även fast jag förstår att så icke alls är fallet. Det är nog helt enkelt så att det behövs en viss inlärning och invänjning av musik. Något som de flesta av oss sällan eller aldrig tänker på eftersom all ny musik vi stöter på i vardagen har mycket eller rent av allt gemensamt med det vi redan känner till. Det är som köttfärssås: man tillaga en köttfärssås på miljoner olika sätt. Det finns förmodligen lika många recept som det finns hushåll i Europa. Därför kommer varje ny köttfärssås vi råkar på att vara bekant, även om den kan kännas spännande och nyskapande för att just den här köttfärssåsen är kryddad med basilika. Man kan gilla det eller ogilla det, men alla känner vi igen en köttfärssås när den serveras. Men om man istället blir serverad krumelurer – hur ska man bedöma det? Ja, man kan förstås slå ifrån sig krumelurerna och säga att det inte är gott och hålla sig till köttfärssåsen resten av livet. Eller, så kan man försöka ha ett öppet sinne och konstatera att krumelurerna har en konsistens som kanske känns lite konstig, men en intressant smak – vad är det för krydda? – och be att få smaka igen. Kanske rent av få ett tips eller två om hur krumelurer ska förtäras? Det kanske inte alls är så att krumelurer ska kokas till fubar utan bara värmas på snabbt i en het panna, och att det skär sig om man äter kryddig stekt potatis till men att en mild, krämig potatismos passar ypperligt till krumelurer? Och vem vet; andra eller tredje gången man smakar kommer man på att det här med krumelurer, det är baske mig riktigt gott! Eller, för all del, så kommer man fram till att man helt enkelt inte tycker om krumelurer, men är åtminstone en erfarenhet rikare.

Jag tror faktiskt att vi lite till mans mår bra av att vidga vyerna och prova något nytt ibland, vare sig det rör sig om exotisk mat, musik, eller bara ställa sig på en stol för att se världen ur ett nytt perspektiv. Det sista lånade jag förstås från Döda poeters sällskap. Jag ska inte påstå att jag är särskilt bra på det, men jag försöker åtminstone påminna mig om att hålla sinnet öppet för saker som är nya, för det kan faktiskt vara så att jag missar något alldeles fantastiskt om jag stänger ute allt som jag inte redan känner till. Därför kommer jag att lyssna mer på systrarna Mahsa och Marjan Vahdat. Ja, och för att Nima lovordar det. Jag menar, killen förstår att uppskatta god progmetal så han är nog inte helt ute och snedseglar.

Andra bloggar om: mahsa vahdat, marjan vahdat, knut reiersrud, musik, intressant?

Nima har varit på konsert, och jag blev lite avundsjuk. Systrarna Mahsa och Marjan Vahdat, tillsammans med norska musiker, varav en var Knut Reiersrud. Det sista är anledningen till min avund. För ett tiotal år sedan lånade jag ett par av Reiersruds skivor och blev smått förälskad i hans gitarrspel. Skivorna har de intetsägande titlarna Klapp och Tramp. Ända sedan dess kommer jag ibland på mig själv med att jag verkligen borde ta mig i kragen och införskaffa lite av hans musik, men det har aldrig blivit av. Just därför blir jag lite avundsjuk på att Nima har fått se honom live. På just de skivor jag nämnde vill jag minnas att Reiersrud blandade och gav rätt friskt med norsk visa och folkmusik och afroamerikansk tradition som gospel och blues. Jag har för mig att han senare slog sig ihop med någon organist och spelade kyrkomusik, så att han nu leker med orientaliska tongångar förvånar mig inte det minsta. Jag fascineras och imponeras av musiker som inte låser sig i ett fack utan istället är nyfikna och vill ta sig an nya projekt. Det blir kanske inte alltid bra, men det är då fan så mycket mer intressant än musiker som gör samma skiva om och om igen. Systrarna Vahdat då? Nima öser lovord över deras sång, så av nyfikenhet satte jag mig och lyssnade lite. Nog är det vackra röster, det är svårt att bestrida. Det rent musikaliska kan jag däremot inte uttala mig om. Det är helt enkelt för långt utanför mina referensramar. Ni ska få ett exempel. På något bisarrt sätt låter det här väldigt mycket som jojk för mig. Nu tror jag att släktskapet mellan samer och iranier eller perser är ganska tunnt så jag ska inte försöka klura ut något slags gemensamt kulturarv. Snarare är det mina referenser som spökar. Jag tror nämligen att det ligger i människans natur att kategorisera nya saker genom att jämföra med annat man redan känner till. Och eftersom det här stycket, som såvitt jag kan utläsa (min persiska är lite rostig) heter krumelurer (smiley, häst på rygg, 9, enögd smiley, metkrok, knut), är så vilt främmande för mig så dyker det upp dylika jämförelser. Sättet att sjunga på "skarven" och dynamiken har vissa likheter med jojk helt enkelt. Tongångarna är för avvikande mot den tolvtonsskala jag är van vid, därför låter vissa intervall konstiga. Jag förstår inte heller strukturen på stycket. Trummandet tycks slumpmässigt, även fast jag förstår att så icke alls är fallet. Det är nog helt enkelt så att det behövs en viss inlärning och invänjning av musik. Något som de flesta av oss sällan eller aldrig tänker på eftersom all ny musik vi stöter på i vardagen har mycket eller rent av allt gemensamt med det vi redan känner till. Det är som köttfärssås: man tillaga en köttfärssås på miljoner olika sätt. Det finns förmodligen lika många recept som det finns hushåll i Europa. Därför kommer varje ny köttfärssås vi råkar på att vara bekant, även om den kan kännas spännande och nyskapande för att just den här köttfärssåsen är kryddad med basilika. Man kan gilla det eller ogilla det, men alla känner vi igen en köttfärssås när den serveras. Men om man istället blir serverad krumelurer - hur ska man bedöma det? Ja, man kan förstås slå ifrån sig krumelurerna och säga att det inte är gott och hålla sig till köttfärssåsen resten av livet. Eller, så kan man försöka ha ett öppet sinne och konstatera att krumelurerna har en konsistens som kanske känns lite konstig, men en intressant smak - vad är det för krydda? - och be att få smaka igen. Kanske rent av få ett tips eller två om hur krumelurer ska förtäras? Det kanske inte alls är så att krumelurer ska kokas till fubar utan bara värmas på snabbt i en het panna, och att det skär sig om man äter kryddig stekt potatis till men att en mild, krämig potatismos passar ypperligt till krumelurer? Och vem vet; andra eller tredje gången man smakar kommer man på att det här med krumelurer, det är baske mig riktigt gott! Eller, för all del, så kommer man fram till att man helt enkelt inte tycker om krumelurer, men är åtminstone en erfarenhet rikare. Jag tror faktiskt att vi lite till mans mår bra av att vidga vyerna och prova något nytt ibland, vare sig det rör sig om exotisk mat, musik, eller bara ställa sig på en stol för att se världen ur ett nytt perspektiv. Det sista lånade jag förstås från Döda poeters sällskap. Jag ska inte påstå att jag är särskilt bra på det, men jag försöker åtminstone påminna mig om att hålla sinnet öppet för saker som är nya, för det kan faktiskt vara så att jag missar något alldeles fantastiskt om jag stänger ute allt som jag inte redan känner till. Därför kommer jag att lyssna mer på systrarna Mahsa och Marjan Vahdat. Ja, och för att Nima lovordar det. Jag menar, killen förstår att uppskatta god progmetal så han är nog inte helt ute och snedseglar. Andra bloggar om: mahsa vahdat, marjan vahdat, knut reiersrud, musik, intressant?