Dagens absolut roligaste nyhet, via projO: FRA blev utbuade på Dreamhack.
FRA hade nämligen hoppats kunna hitta unga teknikintresserade för att hjälpa dem med att övervaka Svenska folket. Så, man åkte dit alla tekniska, datorintresserade ungdomars Mecka finns, Dreamhack.
Vad hade de förväntat sig liksom? Snacka om att leva i ett parallellt universum.
Nu har visst Beatrice Ask fått sig ett hjärnsläpp igen. Jag börjar undra om det kanske är så att det är ett normaltillstånd. Den här gången har Norge fått för sig att norsk (ursprungligen svensk) sexköpslag ska gälla norrmän även utomlands och Beatrice, som inte kan skilja en dålig norgehistoria från ett hål i marken, utbrister: ”Bra idé!”.
Nej, fru Justitia, det är inte en bra idé. Det är faktiskt en skitdålig idé. Svensk lag gäller i Sverige, och bara i Sverige. Motsvarande gäller för andra länder. Det är ytterst märkligt att den svenska regimen kan få för sig att svenska morallagar ska gälla i utlandet samtidigt som man förfasas över hedersrelaterat våld bland vissa invandrargrupper i Sverige, och inte ser problemet.
Det är nämligen två sidor av samma mynt. Uppenbarligen anser Asken liksom en del norrmän att skandinavisk kristen moral är så överlägsen att vår morallagstiftning ska gälla universiellt, oavsett vad lokal lagstiftning säger. Samma uppfattning har antagligen de grupperingar som anser det hedersamt att mörda sina egna döttrar för att de är uppkäftiga.
Vilka andra lagar kan Asken tänka sig ska gälla svenskar utomlands? Högertrafik? Allemansrätt? Lagen om anställningsskydd kanske, så att svenska au pairer kan bli fastanställda i sina värdfamiljer i USA. Ska svenskar även förbjudas röka på i länder där dylikt är lagligt? Och vem ska se till att lagen efterföljs? Ska svensk polis också tillåtas operera utomlands då, eller är det angiveri som är lösningen? Regimen verkar ju gilla sånt.
Hur är det med svenska medborgare som är permanent bosatta i utlandet? Ska svensk lag fortfarande övertrumfa lokala då, eller finns det någon brytpunkt när man istället ska övergå till att följa de lokala lagarna?
Att man överhuvudtaget kommer på tanken får mig aningen långsökt att tänka på en artikel jag nyligen läste om en brittisk expedition, ledd av kapten Franklin, som 1845 drog ut för att finna den mytomspunna nordvästpassagen; en passage genom Arktis isar. Den försvann spårlöst och än idag vet man inte exakt vad som hände. Däremot har man slagit fast att en anledning till misslyckandet var att männen var dåligt rustade, och skälet till detta var att britter alltid måste upprätthålla en brittisk livsstil. Således var det viktigare att vara ståndsmässigt än praktiskt klädd, och antagligen lastade man te innan man lastade torkat kött.
Nu tror jag förvisso att det är ytterst ovanligt med situationer där sexköp behövs för överlevnad, men vad jag menar är att det finns likheter i synsättet. Vi är överlägsna, vår livsstil är den enda rätta och ska upprätthållas överallt, alltid. Sen förfasas man över den fanatism som uppvisas av diverse andra grupper, främst muslimer. Det är komiskt.
Vi moderna länder måste sätta ned fötterna.
Så uttalar sig Lena Olsson (v). Till skillnad från akterseglade stenåldersländer som Tyskland? Holland? Nya Zealand? Skärp dig!
Andra bloggar om sexköp, prostitution, moral, lagstiftning, fanatism, intressant?
Så många andra har redan skrivit om Guillous magplask i Aftonbladet så jag tänker inte göra det, annat än att konstatera att farbror Jan uppenbarligen har lagt ner det där med research. Jag tänker istället uppehålla mig lite kring vad som finns i högermarginalen invid Guillous artikel.
Aftonbladet har som noterats lärt sig att länka, vilket vi gillar, och den här gången har man radat upp ett antal länkar till diverse bloggar i en egen kolumn. Bland dessa återfinns idel personer som jag känner eller åtminstone träffat; west, deep|edition, opassande, Anna Troberg. Och jag själv. Dessutom har Aftonbladet lite snyggt klippt ur lite väl valda delar av våra respektive bloggar och förvandlat till något slags logotyper.
Eller stulit som det heter på stofilspråk. För rent krasst; i och med att Aftonbladet utan att fråga om lov kopierat en bild som är tagen av min sambo och bearbetad av mig, så skulle jag kunna hävda att de gör intrång i min upphovsrätt. Innan någon blir kallsvettig ska jag genast tillägga att jag härmed ger Aftonbladet min tillåtelse att använda min bild och att de är mer än välkomna att göra om det. Men enligt Guillous sätt att se på saken så har de stulit av mig.
Nu kommer garanterat någon att invända att det är skillnad; min blogg är gratis. Jag har själv lagt upp min bild och all min text till allmänhetens beskådan och kan därför inte hävda att jag lider någon ekonomisk skada av att Aftonbladet ”stjäl” min bild. Alldeles riktigt. Det är skillnad. En annan skillnad är att medan fildelning är ideellt så är Aftonbladet kommersiella. Strikt sett skulle jag kunna hävda att Aftonbladet tjänar pengar på en bild som de har stulit av mig, så medan jag får stå och slita på ett fabriksgolv lever Anders Helin loppan. Eller hur, Jan Guillou?
Jag tror att det här är något av en vattendelare. Det handlar om olika sätt att se på saken. Det protektionistiska synsättet går ut på att reflexmässigt slå vakt om det man skapat och slåss för det med näbbar och klor. Det synsätt som jag och den lilla högljudda gruppen förespråkar handlar istället om att se fördelar i spridningen. För så här är det; jag förlorar ingenting på att Aftonbladet ”stjäl” min bild. Tvärtom. Jag tjänar besökare, jag får uppmärksamhet, och den bloggare som inte går igång på det ljuger. Deras publicering ger mig inga förluster och bilden används inte på ett sätt som på något sätt är kränkande. Istället ser jag det som att det är skitroligt att lyftas fram på det sättet.
Deep|edition har halvt om halvt utlovat en post om hur man påverkas av den värld man lever i, och jag ser fram emot att läsa vad han har kommit fram till, ty jag har haft en del funderingar åt det hållet själv. Det handlar någonstans om olika synsätt, olika sfärer, skilda världar.
Slutligen bara en reflektion över varför Jan Guillou ger sig in i diskussionen överhuvudtaget, och på det sätt han gör det, när han uppenbart inte förstår vare sig det teknologiska eller det juridiska. Jag förstår inte det riktigt. Guillou har alltid haft research som något av sitt adelsmärke. Nu tycks han istället ha drabbats av härdsmälta. Guillou har alltid varit en stark förespråkare för rättssäkerhet och integritet, men det verkar också ha gått över. Hur var det nu, Janne? Men inte om det gäller din plånbok? Då kan jag lugna dig. Den ekonomiska skada du lidit på grund av fildelning är troligen noll och nada. Däremot är det fullt möjligt att du lider skada av din egen fientlighet, stockkonservatism och den arrogans du uppvisat i efterföljande chat. Jag har nämligen köpt min sista Guillou-bok. En av mina absoluta favoritförfattare är härmed svartlistad.
Den här bilden har jag stulit av Blogge Bloggelito.
This is a song Charles Manson stole from the Beatles. We’re stealing it back!
- Bono påannonserar Helter Skelter på Rattle and Hum.
Andra bloggar om: jan guillou, fildelning, upphovsrätt, ipred, aftonbladet, intressant?
Men jag vill samtidigt säga att han visat prov både på god förmåga att lyssna, och på ett viktigt ledarskap, gentemot postens anställda och dem som fört den här diskussionen, på ett sätt som han förtjänar positiv uppmärksamhet för.
Fredrik Reinfeldt, om Postens VD Lars G Nordström som efter kritik avstår från sin lön. Jag ifrågasätter Reinfeldts kompetens att bedöma vem som har god förmåga att lyssna och inte.
Andra bloggar om: fredrik reinfeldt, lars g nordström
Läser just, förvisso några dagar gammal nyhet, att datorbutiken.com går i konkurs. Det var tamigfan på tiden! Sen är det ju sött att de själva anser att det beror på finanskrisen och inte på deras egen inkompetens. Det är lite som Joey Tempest som tror att det är fildelarnas fel att han inte säljer några skivor. jaja, bara ni sover gott om natten.
Andra bloggar om: datorbutiken.com, konkurs, skadeglädje
Det tycks som att vi har gått på en liten fint vad gäller Ipred. Istället för att diskutera sakfrågan har vi låtit oss luras in i diskussioner om huruvida fildelning är moraliskt försvarbart, om kulturen blöder eller inte, om upphovsrätt och om hur upphovsmännen ska få betaaalt. Förvisso intressanta frågor, men helt irrelevanta. Det enda relevanta är: Ska privata intressen få polisiära befogenheter? Där måste fokus ligga. Det är den frågan och ingen annan vi ska diskutera.
Med detta sagt undrar jag exakt hur upphovsrättsmaffian ska ta reda på vilket IP-nummer som har fildelat så att de kan skicka ut sina statligt sanktionerade utpressningsbrev. Jag är knappast någon expert på området men jag ska ändå göra ett försök att, förenklat, förklara hur bittorrenttekniken fungerar och vilka möjligheter till övervakning av den samma privatpolisen har.
Först besöker man en hemsida som annonserar om den fil man vill ladda ner. Det finns förstås regelrätta torrentsiter som The Pirate Bay och Mininova, men teoretiskt sätt kan en sådan annons ligga precis var som helst. Upphovsrättspolisen kommer säkert att vilja övervaka dylika siter, men de kan knappast börja sätta dit folk enbart på grund av att ett IP-nummer besökt siten. Dessutom torde det vara svårt för en tredje part att övervaka den kommunikationen.
Nästa steg är att ladda hem en torrent. Men torrenten är ingalunda den egentliga filen, utan bara en liten pekare, en vägvisare som berättar för ditt torrentprogram var den fil du vill ha finns och från vilka datorer det ska tankas. Om det vore möjligt för upphovsrättspolisen att övervaka vem som laddar hem en sådan torrent från till exempel TPB så kanske någon skulle vilja skicka utpressningsbrev utifrån det, men nu är det ju så att bara för att man tar hem en torrent betyder det inte att man tar hem den faktiska filen därefter. Det händer att den är död, att nedladdningen tar så lång tid att man skiter i det eller att man får samvetskval och inte vill ta hem filen eftersom alla pengar då försvinner från upphovsmannens bankkonto. Därför är det ingalunda ett hållbart bevismaterial. Problemet är förstås att bevisbördan ser annorlunda ut i civilmål, och eftersom det finns exempel på att rättsväsendet godtagit en skärmdump som bevismaterial så ska vi inte vara alltför säkra. Vi som har någorlunda koll vet emellertid att vi fortfarande inte har bevisat någonting.
Dessutom har vi ju det lilla problemet att allt som står i dessa annonser inte är sant. Det visade Blogge Bloggelito och Oscar Swartz med önskvärd tydlighet i “barnporr på Pirate Bay”-fiaskot. Det innebär att även om man blåser hem en torrent och därefter börjar ladda ner den fil man vill ha så vet man inte förrän grejerna är på plats om man egentligen fått det man vill ha. Det vet man inte förrän efteråt, som Emil sa.
För att veta att deras material fildelats måste alltså upphovsrättsmaffian själva tanka hem materialet, varvid de själva gör sig skyldiga till samma sak som de ska sätta dit andra för. Man får förvisso anta att de har rätt att göra det då de äger ekonomiska rättigheter till materialet, och säkerligen kommer det i framtida kontrakt med upphovsmän (om inte redan) att förekomma klausuler där upphovsmannen per automatik ger upphovsrättspolisen att bevaka sina ekonomiska intressen på dylikt sätt.
Det är dessutom så, antar jag, att det enda sättet att faktiskt se vem som laddar ner (och samtidigt upp) via bittorrentteknik är att själv ladda ner grejerna. I det läget torde det vara möjligt att spåra vilka IP-nummer man tankar från. Men här kommer också det riktigt fina. Eftersom man alltid laddar både upp och ner samtidigt med bittorrentteknik så är det ju inte bara en fråga om att upphovsrättspolisen laddar hem filer. De laddar också upp filer, till folk som de därefter ska sätta dit. I vanlig polisiär verksamhet, sådan som omfattas av vissa regler för uppnå rättssäkerhet, kallas dylikt för brottsprovokation och är en otillåten metod. Det hoppas jag verkligen att det kommer att vara även för upphovsrättspolisen. För det må vara orimligt nog att ge polisiära befogenheter till privata intressen, men om de dessutom ska slippa tråkiga saker som det ansvar som kommer med befogenheterna, då borde inte ens Beatrice Ask kunna blunda för att rättssäkerheten är satt ur spel.
Man skulle förvisso kunna hävda att det rör sig om bevisprovokation istället. Att filen ändå tillhandahålls och att upphovsrättsintrånget ändå skulle ha skett. Det finns en hyfsad gråzon mellan brotts- och bevisprovokation, och personligen tycker jag att det är just därför som polisen och enbart polisen ska syssla med brottsutredningar. Man kan helt enkelt inte lita på att privata intressen ska följa eller ens känna till den praxis som polisen jobbat fram genom all sin erfarenhet. Dessutom kommer privata intressen aldrig att vara opartiska eftersom de arbetar i egen sak.
Jag är varken jurist eller expert på vare sig bittorrentteknik eller digital övervakning, så om något av ovanstående är felaktigt får den som anser sig kunnig mer än gärna påpeka det. Jag tror dock att jag har sammanfattat det mest väsentliga. Det här är nämligen vad det handlar om, inte moral eller upphovsmannens rätt att bestämma hur ett verk används eller bolagens ekonomi, utan om detta: Ska vi ha en privatpolis? Är det rättssäkert?
Läsvärt i ämnet:
Är fru Beatrice Justitia grundlagsvidrig?
Satiriskt kammarspel: “Gammelbranschens gästabud eller Vem släcker stjärnorna?”
Andra bloggar om: ipred, bittorrent, rättssäkerhet, privatpolis, upphovsrättsbrott, intressant?
Beatrice Ask, justitieministern som gör sitt bästa för att få folk att längta tillbaka till Thomas Bodström, gör ett utspel om kriminella gäng. Medlemmarna ska, enligt SvD, få hjälp att bryta med det gamla och byta liv. Det hela hänger mycket på entusiaster och pionjärer. Det är uppenbart att regimen anser att upphovsrättsintrång är ett mycket mer avskyvärt brott än några fjolliga skitbrott som kriminella mc-gäng ägnar sig åt.
Jag ser en uppenbar möjlighet till omskolning. Låt upphovsrättsmaffian anställa gängmedlemmar, apropå entusiaster. Det vore ju rent lysande. Grabbarna får en laglig anställning där deras erfarenheter av indrivning, hot och maffiametoder i största allmänhet är meriterande. Bolagen får den spetskompetens de behöver. De snåla, lata, tjuvaktiga, finniga fildelarna med dålig hållning som njuter av att ta maten ur munnen på den svältande kulturelitens barn får vad de förtjänar. Alla (som betyder något) vinner.
Andra bloggar om: ipred, organiserad brottslighet, beatrice ask
Ingenstans i vuxenlivet kan man komma och gå som man vill. Skolk i skolan kan inte accepteras.
Jan Björklund, fp. Jo, Janne, det finns en sån plats i vuxenlivet. En plats där man inte har obligatorisk närvaro på jobbet, där man kan sova på lektionerna och där mobbning är sanktionerad uppifrån. Riksdagen.
Andra bloggar om: jan björklund, skolk, riksdagen, skola
Det är lustigt hur saker förändrats på femton år. På halvannat decennium har i princip varenda skivbolag dött och ersatts av agenturer och syndikering. När artisterna väl fattade att fördelningen av stålar gick från 10-90 till 70-30 till deras fördel, så insåg de också att de tjänade lika mycket, eller mer per låt som tidigare. Detta trots att låtarna sjönk i pris från en dryg tia per låt 2009 års pengar, till en fjärdedel. Och trots att en femtedel av alla låtar laddades ner utan betalning, leechers finns alltid, även när saker är billigt. Upphovsrätten diskuteras överhuvudtaget inte mer, eftersom den ideella existerar för evigt, och den ekonomiska nu är helt ointressant.
I den framtid som upphovsrättsmaffian drömmer om har nöjesindustrins alla lobbyorganisationer smält samman till en internationell supermyndighet: GCIPC, Global Communications and Intellectual Property Consortium. GCIPC och dess nationella avdelningar övervakar och reglerar all elektronisk kommunikation för att beivra upphovsrättsbrott och maximera klienternas intäkter. Den svenska avdelningen heter Upphovsrättsmyndigheten, eller URM, och är baserad i Stockholm med flertalet lokala kontrollstationer över hela landet. URM har liksom sina systeravdelningar polisiära befogenheter och har helt övertagit handhavandet av upphovsrättsbrott. Deras arbete sker helt utan insyn från resten av statsapparaten, så när som på de årliga verksamhetsrapporterna som är föga mer än en formalitet. Rapporterna uppvisar år efter år positiva resultat och en häpnadsväckande avsaknad av oegentligheter.
Både Sagor från livbåten och West har skrivit fantastiska framtidsvisioner, med helt olika utfall. Sagor från livbåten tror på en utopi, West på en dystopi. Klart läsvärda är de bägge två, och även om alla vet att det är livbåten som gäller när skutan springer läck sjunger besättningen i kör: Go West!
Andra bloggar om: sagor från livbåten, west, framtiden, visioner, utopi, dystopi
Många har frågat sig varför Lex Orwell överhuvudtaget har kommit upp på bordet. Sten-Ingvarz har alltid hänvisat till diffusa yttre hot, utan att specificera det ytterligare. Därefter kom det fram att FRA har en egen version av PuL, och det kan man ju också fråga sig varför. Varför ska FRA få kartlägga människors religiösa övertygelse eller sexuella läggning när andra myndigheter inte får det? Jag vet varför. Allt är Fredrik Lindströms fel.
Jag snuddade vid tanken redan den sextonde september, men nu är jag säker på min sak. Allt började 1994 när Fredrik Lindström, under täckmanteln Perry Martinsson från Tyresö, ringer till “Ja till Europa” för att reda ut begreppen inför Sveriges folkomröstning om EU-medlemsskap. Perry Martinsson har nämligen fått höra av en polare att om Sverige går med i EU, då kommer det att komma ungefär tiotusen tyska bögar till Sverige. Efter lite resonerande fram och tillbaka med kvinnan på Ja till Europa kommer Perry Martinsson fram till att det kan komma så många som hundratusen tyska bögar. Har ni missat den här busringningen så så måste ni lyssna på den (youtube-klipp i slutet av artikeln). Det är alltså en busringning från P3:s radioprogram Hassan.
Problemet är att FRA redan på den tiden avlyssnade allt och alla. Fullkomligt olagligt naturligtvis, men FRA står ju över lagar och regler så det var inget bekymmer. Ja till Europa är en typisk sådan organisation som FRA borde ha haft ett intresse av. Alltså har det suttit någon verklighetsfrånvänd tomte i en bunker på Lovön och avlyssnat “Perry Martinssons” samtal med Ja till Europa, blivit alldeles förskräckt och sprungit upp till ledningen med andan i halsen: “Sverige är på väg att bli invaderat av upp till hundratusen tyska bögar!”
Nu har läget förändrats något. Det är inte politiskt korrekt att vara rädd för homosexuella, och även om FRA står över lagen så står de inte över den politiska korrektheten. Därför kan naturligtvis inte Sten-Ingvarz berätta för oss exakt vad det är de är rädda för, eller varför de behöver en egen version av PuL, utan hänvisar bara till diffusa yttre hot. Och skulle det vara så att vi trots FRA:s kartläggningar ändå bli invaderade av tyska bögar så har regimen varit vänlig nog att smörja in våra stjärtar och värma upp oss, vilket kommer att göra det något mindre obehagligt. Det kan rent av vara så att när de tyska bögarna anländer så är vi redan så sönderknullade att de inte finner oss intressanta utan drar vidare mot Finland istället. Fiffigt, regimen!
Nu skulle man ju kunna tro att det bara är att berätta för FRA vad Hassan egentligen var för något, men det är inte riktigt så enkelt. FRA lyssnar inte på argument, de lyssnar på informationsstråk. Dessutom skulle de genast misstänka att Hassan var en muslimsk sammansvärjning och avfärda all information som vilseledande. Nej, för att få fram information till FRA måste man vara lite fiffigare än så. Därför uppmanar jag alla att maila eller ringa till eventuella bekanta med suspekt ursprung (läs: mellanöstern) och “berätta” om Hassan, Perry Martinsson och det hysteriskt roliga skämtet “10 000 tyska bögar”.
Andra bloggar om: fra, lex orwell, övervakning, storebror, hassan, fredrik lindström, ja till europa, tyska bögar, intressant?
Powered by WordPress