Det tycks som att vi har gått på en liten fint vad gäller Ipred. Istället för att diskutera sakfrågan har vi låtit oss luras in i diskussioner om huruvida fildelning är moraliskt försvarbart, om kulturen blöder eller inte, om upphovsrätt och om hur upphovsmännen ska få betaaalt. Förvisso intressanta frågor, men helt irrelevanta. Det enda relevanta är: Ska privata intressen få polisiära befogenheter? Där måste fokus ligga. Det är den frågan och ingen annan vi ska diskutera.
Med detta sagt undrar jag exakt hur upphovsrättsmaffian ska ta reda på vilket IP-nummer som har fildelat så att de kan skicka ut sina statligt sanktionerade utpressningsbrev. Jag är knappast någon expert på området men jag ska ändå göra ett försök att, förenklat, förklara hur bittorrenttekniken fungerar och vilka möjligheter till övervakning av den samma privatpolisen har.
Först besöker man en hemsida som annonserar om den fil man vill ladda ner. Det finns förstås regelrätta torrentsiter som The Pirate Bay och Mininova, men teoretiskt sätt kan en sådan annons ligga precis var som helst. Upphovsrättspolisen kommer säkert att vilja övervaka dylika siter, men de kan knappast börja sätta dit folk enbart på grund av att ett IP-nummer besökt siten. Dessutom torde det vara svårt för en tredje part att övervaka den kommunikationen.
Nästa steg är att ladda hem en torrent. Men torrenten är ingalunda den egentliga filen, utan bara en liten pekare, en vägvisare som berättar för ditt torrentprogram var den fil du vill ha finns och från vilka datorer det ska tankas. Om det vore möjligt för upphovsrättspolisen att övervaka vem som laddar hem en sådan torrent från till exempel TPB så kanske någon skulle vilja skicka utpressningsbrev utifrån det, men nu är det ju så att bara för att man tar hem en torrent betyder det inte att man tar hem den faktiska filen därefter. Det händer att den är död, att nedladdningen tar så lång tid att man skiter i det eller att man får samvetskval och inte vill ta hem filen eftersom alla pengar då försvinner från upphovsmannens bankkonto. Därför är det ingalunda ett hållbart bevismaterial. Problemet är förstås att bevisbördan ser annorlunda ut i civilmål, och eftersom det finns exempel på att rättsväsendet godtagit en skärmdump som bevismaterial så ska vi inte vara alltför säkra. Vi som har någorlunda koll vet emellertid att vi fortfarande inte har bevisat någonting.
Dessutom har vi ju det lilla problemet att allt som står i dessa annonser inte är sant. Det visade Blogge Bloggelito och Oscar Swartz med önskvärd tydlighet i “barnporr på Pirate Bay”-fiaskot. Det innebär att även om man blåser hem en torrent och därefter börjar ladda ner den fil man vill ha så vet man inte förrän grejerna är på plats om man egentligen fått det man vill ha. Det vet man inte förrän efteråt, som Emil sa.
För att veta att deras material fildelats måste alltså upphovsrättsmaffian själva tanka hem materialet, varvid de själva gör sig skyldiga till samma sak som de ska sätta dit andra för. Man får förvisso anta att de har rätt att göra det då de äger ekonomiska rättigheter till materialet, och säkerligen kommer det i framtida kontrakt med upphovsmän (om inte redan) att förekomma klausuler där upphovsmannen per automatik ger upphovsrättspolisen att bevaka sina ekonomiska intressen på dylikt sätt.
Det är dessutom så, antar jag, att det enda sättet att faktiskt se vem som laddar ner (och samtidigt upp) via bittorrentteknik är att själv ladda ner grejerna. I det läget torde det vara möjligt att spåra vilka IP-nummer man tankar från. Men här kommer också det riktigt fina. Eftersom man alltid laddar både upp och ner samtidigt med bittorrentteknik så är det ju inte bara en fråga om att upphovsrättspolisen laddar hem filer. De laddar också upp filer, till folk som de därefter ska sätta dit. I vanlig polisiär verksamhet, sådan som omfattas av vissa regler för uppnå rättssäkerhet, kallas dylikt för brottsprovokation och är en otillåten metod. Det hoppas jag verkligen att det kommer att vara även för upphovsrättspolisen. För det må vara orimligt nog att ge polisiära befogenheter till privata intressen, men om de dessutom ska slippa tråkiga saker som det ansvar som kommer med befogenheterna, då borde inte ens Beatrice Ask kunna blunda för att rättssäkerheten är satt ur spel.
Man skulle förvisso kunna hävda att det rör sig om bevisprovokation istället. Att filen ändå tillhandahålls och att upphovsrättsintrånget ändå skulle ha skett. Det finns en hyfsad gråzon mellan brotts- och bevisprovokation, och personligen tycker jag att det är just därför som polisen och enbart polisen ska syssla med brottsutredningar. Man kan helt enkelt inte lita på att privata intressen ska följa eller ens känna till den praxis som polisen jobbat fram genom all sin erfarenhet. Dessutom kommer privata intressen aldrig att vara opartiska eftersom de arbetar i egen sak.
Jag är varken jurist eller expert på vare sig bittorrentteknik eller digital övervakning, så om något av ovanstående är felaktigt får den som anser sig kunnig mer än gärna påpeka det. Jag tror dock att jag har sammanfattat det mest väsentliga. Det här är nämligen vad det handlar om, inte moral eller upphovsmannens rätt att bestämma hur ett verk används eller bolagens ekonomi, utan om detta: Ska vi ha en privatpolis? Är det rättssäkert?
Läsvärt i ämnet:
Är fru Beatrice Justitia grundlagsvidrig?
Satiriskt kammarspel: “Gammelbranschens gästabud eller Vem släcker stjärnorna?”
Andra bloggar om: ipred, bittorrent, rättssäkerhet, privatpolis, upphovsrättsbrott, intressant?