Skip to content

Månad: december 2008

Fri

Jag hade för avsikt att avsluta året med en privat och positiv postning. Bara för att chocka er liksom. Men så blev jag sjuk och plötsligt blev det lite svårare. Jag ska göra ett försök ändå.

För sex-sju år sedan brakade mitt liv ihop. Några olyckliga omständigheter kombinerat med brist på struktur i tillvaron och ett redan då halvdassigt mående resulterade i en depression. Utan att sätta igång något vältrande i självömkan kan man sammanfatta det hela med att jag slutade bry mig. Räkningar på hög men vad spelade det för roll när jag ändå inte kunde betala dem?

Så småningom tyckte inte att hyresvärden att jag skulle bo där längre. Så jag flyttade, först hem till morsan och därefter blev jag inhyst hos en vän i Stockholm. (Lyckligtvis har jag flyttat från det där gangsternästet och tagit mig till Södertälje istället, för visst var det väl i mitt gamla område de sköt folk häromdagen?) Så småningom började jag jobba lite men det var ändå högst sporadiskt och på grund av fordringsägare och brist på trygghet i pengaflödet var jag tvungen att gömma pengarna för att ha något att leva på till nästa jobb. Skulderna växte.

Så träffade jag Drottningen och med tiden blev vi ett par. Jag tillbringade min mesta tid hos henne men fortfarande oförmögen att ta mig för något vettigt, som att ringa några samtal och försöka få hjälp, till exempel. Så till slut undrade hon om det var i sin ordning att hon ringde åt mig, vilket jag inte hade några problem med. Det var då hon fick det numera klassiska svaret ”du får väl slänga ut honom då, det kanske är det han behöver”.

Jag började träffa en prattant och käka Zoloft och gradvis återvände jag till livet, började jobba, upprättade avbetalningsplaner och även om det gick plågsamt långsamt så gick det, steg för steg. Jag misströstade ofta eftersom skulderna, skamskulderna, uppgick till summor som kändes omöjliga att betala av. Att jag såg det så är kanske inte så konstigt så här i efterhand. Jag hade ägnat så mycket tid åt att leva från dag till dag att jag helt saknade långsiktigt perspektiv.

I oktober gjorde jag ett nytt försök att sluta äta psykofarmaka. Den här gången tog jag det långsammare och det fungerade bättre.

Med åren har jag bytt jobb, kommit upp i lön, betalat av allt mer samtidigt som jag också har haft ett sparande, och igår, tisdag, dunkade jag in en klumpsumma på drygt tjugosextusen kronor till Intrum Justitia. Därmed är jag skuldfriFri från skamskulder vill säga. Det finns lite studieskulder, men det är ju normala, acceptabla saker.. Ryggsäcken jag packade åt mig, eller som packade sig själv medan jag glodde i väggen, för alla dessa år sedan är numera borta.

För första gången på många år känns det som att jag vågar tänka långsiktigt, och faktiskt ser fram emot framtiden. Den ter sig tyvärr inte särskilt ljus, med tanke på alla dumheter vår regim tvingar igenom (det är mindre än fem timmar kvar tills de ofärdiga FRA-lagarna träder i kraft till exempel och sen ska de ”lagas” i efterhand) men jag är mer triggad än någonsin att bekämpa dumheterna överallt jag kan. Jag har riktigt bra skäl till det.

Jag har förstås inga garantier för att jag inte sugs ner i det svarta hålet igen. Det finns där i ögonvrån och det finns dagar då det drar mer än andra, men jag har en bättre struktur på tillvaron idag, jag har ett starkare socialt skyddsnät och framför allt har jag erfarenheten av vad det innebär, och hur långt det är att klättra upp igen.

Gott hopp, alla!


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Dag tre i vårdkön

Idag pallrade jag mig ner till sjukhuset vid niosnåret för att lämna ett urinprov. Trodde jag. Nejdå. Jag skulle skrivas in och vänta en massa. Ett tag fruktade jag att jag skulle få straffvänta för att jag var så uppkäftig och trodde att jag som individ hade något att säga till om beträffande min egen vård, men så blev det faktiskt inte. Däremot har jag nu uppnått frikort, alla gamla tanters dröm, så jag jublade lite och sa till receptionisten att nu ska jag bli riktigt sjuk så jag får valuta för pengarna.

Jag blev upphämtad ganska snart av en sköterska som visade in mig i ett undersökningsrum där jag blev stucken för tredje gången inom ett dygn i samma arm. Den börjar göra lite ont nu. Sen föreslog hon att jag kunde lägga mig ner i väntan på läkare. Några minuter senare kom hon tillbaka för då hade hon kommit på att jag inte skulle vara på kirurgin utan på medicin, vilket jag egentligen hade utgått från men inte orkat ifrågasätta. Så hon lotsade mig över dit, via en lite hemlig genväg genom ett förråd, och bjöd mig att ligga där istället. Sköterskan var mycket trevlig ska sägas, frågade om jag visste hur man höjde huvuddelen på britsen och pekade på några tidningar. Det var samma rum som jag satt i dagen innan så jag känner till den där tidningshögen och sa att den inte intresserar mig eftersom det är några heminredningstidningar och Amelia, och jag är varken homosexuell eller en kvinna över fyrtio. Jag tror att så länge man orkar vara en dryg komikerwannabe är man inte döende.

En läkare dök faktiskt upp idag. Han ställde samma frågor som alla andra ställt tidigare, och klämde på samma ställen som alla andra gjort, plus att han lyssnade på mina lungor. Jag undrar om det är lag på att stetoskop ska vara iskalla. Antingen det, eller så har läkare nåt slags sadistisk läggning och därför förvarar stetoskopen i frysboxar tills det är dags för användning. Någon borde tipsa Bush om det – jag var redo att erkänna vad som helst för en stund.

Jag blev så småningom skickad till röntgen för att röntga lungorna, och vid det här laget började det verkligen kännas som att de griper efter halmstrån. Samtidigt gjorde det mig rädd, för när det enda konkreta som konstaterats är förstorade/svullna lymfkörtlar, och vi vet ju vad som brukar angripa just lymfkörtlar. Massor med andra saker också, men även det onämnbara. Kombinera det med en lungröntgen utan förklaring, och ni förstår säkert att jag blev lite orolig.

Efter röntgen, som gick fort och smidigt förutom att jag beordrades stå i positioner som var omöjliga, slog jag mig ner och väntade på resultaten. Sent omsider blev jag hämtad av en sköterska och visad in i ett rum, som inte var ett undersökningsrum. Nu blev jag rädd på riktigt, för det här var ett försök-till-mysigt-rum i sjukhussnitt. En soffa, en fåtölj, och ett skrivbord med skrivbordsstol åt läkaren, och min första tanke var antagligen samma som hos alla andra som klivit in i det rummet: Här levereras de dåliga nyheterna.

Jag satt där och våndades ett tag innan läkaren kom in och förklarade att bilderna från lungröntgen såg bra ut och att han ville boka in en tid på fredag för att göra ett vävnadsprov. Benmärg alltså. Det är mysigt, har jag hört. Detta för att bekräfta eller utesluta lymfom. Så det var inga direkt dåliga nyheter, förutom att de fortfarande inte vet vad det är för fel på mig. Och de rent goda nyheterna är ju att jag fick en tid bokad och slipper sitta på akuten mer.

Det här är verkligen ett avsnitt av House. Ni vet, först vet de ingenting, sen gissar de, sen visar det sig att det var fel så då gissar de lite till och det var också fel, och sen tar de ett benmärgsprov. Det gör susen. Man undrar ju varför de inte tar benmärgsprov direkt, men jag misstänker att serien inte skulle ha lika många tittare då.

Fortsättning lär följa.


Andra bloggar om: , , , , ,

En till bortkastad dag

Att det ska behöva vara så svårt. Det har gått en vecka sen förra svängen inom den fantastiska svenska vården, och eftersom jag fortfarande inte är frisk bestämde jag mig för att besöka en läkare igen. Egentligen utan förhoppning om att de skulle kunna göra något, utan bara för att jag ville ha ett läkarintyg. Jag var ju nämligen sjukskriven sista skiften innan jul, och efter nyårshelgen ska jag kliva på igen är det tänkt, så innan dess ville jag ha ett kvitto på att jag fortfarande har samma besvär så att jag slipper en ny karensdag.

Jag fick en tid direkt på min vårdcentral och var där kvart över tio. Träffade samma läkare som förra gången som ställde samma frågor, klämde på samma ställen och tog samma prover som senast. Efter en del funderande bestämde hon sig på nytt för att remittera mig till kirurgkliniken, via akuten förstås. Jag försökte avstyra det hela och propsa på mitt läkarintyg och sa att jag kan gå till akuten på måndag om jag inte är bra, men hon ville inte lyssna på det örat. Det är ju faktiskt hon som är läkare och om hon såg någon anledning till att jag skulle uppsöka sjukhuset så kunde det ju ligga något i det. Jag hade högre sänka nu än för en vecka sedan, till exempel.

Så jag gick hem och drack lite kaffe och gick ner till akuten till strax före ett. Samma procedur som förra gången även här: Provtagning, vänta, träffa läkare som klämmer och frågar, vänta, en läkare till som ställer frågor, och till slut fattades beslut att jag skulle över till invärtes medicin för att verkligen slå fast att jag inte hade någon konstig sjukdom, som lymfom. Därefter började vansinnet.

Efter att ha väntat ytterligare ett tag kom en ny sköterska in och tog ytterligare blodprover på mig på order från medicinavdelningen. Därefter kom hon på att proverna skulle ta åtminstone en timme så vi kanske ville gå och fika eller käka eller så. Det lät som en bra idé eftersom jag inte hade ätit, och klockan var fyra vid det här laget. Hon lallade iväg för att få något slags besked om att ingen annan skulle titta på mig under tiden. Några minuter senare kom hon tillbaka med den nya idén att jag kanske rent av skulle gå hem så länge och så kunde man boka in en tid till imorgon istället, för de hade ganska fullt upp på medicinavdelningen. Det tyckte jag lät ännu bättre. Hon lallade iväg igen för att ordna upp det hela, och under tiden blev jag utkörd från undersökningsrummet och återvände till väntrummet. Och där satt jag och väntade, och väntade på mitt besked, tills den där timmen hade gått.

Då kom en sköterska från medicinavdelningen och hämtade mig. Hon ansåg att jag hade varit där länge nog och att jag måste få träffa en läkare för det var inhumant att bara sitt och glo i ett väntrum. Så jag fick sitta och glo i ett undersökningsrum istället. Där satt jag i ytterligare en timme och blev allt hungrigare, och vartefter blodsockret sjönk blev jag allt grinigare. Det hela blev ju inte bättre av att delar av personalen satt och käkade i ett rum intill så att jag kunde känna lukten av mat och höra hur besticken skramlade och hur de pratade och skrattade (åt mig, givetvis).

Efter en timme i väntrummet och ytterligare en timme i undersökningrummet bestämde jag mig för att ge upp, så jag drog helt enkelt på mig jackan och gick ut för att meddela en sköterska att jag ämnade gå hem. Sköterskan, samma som hämtat mig i väntrummet, förekom mig och frågade om jag undrade varför det inte kommit någon läkare. Jag svarade ungefär att det undrade jag inte alls (jag vet varför – det fanns fall som var mer akuta) men att jag tänkte gå hem. Det tyckte hon inte att jag skulle göra, inte förrän hon pratat med läkaren, och när jag försökte motivera mitt beslut snäste hon av mig med att hon inte hade tid just nu. Tillbaka till undersökningrummet alltså.

Strax innan jag beslutade mig för att gå kom det in en kvinna som verkade riktigt sjuk men som fick ligga i korridoren utanför mitt rum och där låg hon kvar under resten av tiden jag var kvar. Det är faktiskt inte vettigt att en jämförelsevis frisk person får ett rum men blir fullständigt ignorerad medan en mer akut sjuk människa ska behöva ligga i korridoren och få dropp och grejer. Så efter ytterligare tre kvart i undersökningrummet utan att få prata med någon (sköterskan tittade in en gång utan att ens säga hej, än mindre lämna något besked) gav jag slutligen upp på riktigt. Jag tänker faktiskt inte sitta i totalt tre timmar och glo i väggen för att få ett provsvar som jag kan ta via telefon.

Ja, jag är rätt förbannad. Men jag är inte förbannad över att ingen läkare kom och pratade med mig, för det förstår jag. Kommer det in akuta fall så måste de såklart gå före. Nej, vad som gör mig förbannad är först och främst bristen på kommunikation. Antingen kunde inte de olika avdelningarna kommunicera förslaget att helt enkelt låta mig gå hem i väntan på provsvar, eller så klarade de inte av att kommunicera till mig att det inte gick för sig. Om den där sköterskan hade ägnat en minut åt att lyssna på vad jag försökte säga istället för att vara otrevlig så hade vi kunnat komma fram till något, om inte annat att jag kunde ha gått iväg och ätit något.

Och så är jag förbannad över slöseriet med resurser. Det är inte vettigt att jag sitter i ett rum och glor i väggen i nästan två timmar medan andra får dropp i korridoren och det är inte vettigt att jag ska ta upp plats i kön när jag gång på gång försökte säga att jag hellre gick hem. Men framför allt är det inte vettigt att jag ska behöva ägna en hel dag åt att försöka få ett sjukintyg så att jag kan vara en duktig pojke och mata systemet, och lik förbannat gå hem tomhänt.

Nu ringde det en läkare sent omsider. Vid niosnåret på kvällen. För allt jag vet kunde jag alltså ha suttit i det där undersökningrummet och glott tills dess. Nu ska jag tydligen ner och lämna ett urinprov till imorgon för att man misstänker någon mystisk urinvägsinfektion (som jag saknar symptom på) eller en njurbäckeninflammation. Jag tänker lämna mina prover och gå hem. Det finns ingenting som kan få mig att slänga bort en tredje dag på att sitta och glo i väggen. Det kan jag göra hemma.


Andra bloggar om , , ,

Bloggposten som blev något annat

Många bevingade ord är förvrängda. Det är en tragisk sanning att flera av de bästa saker som uttryckts aldrig uttrycktes. Åtminstone inte av den som påstås ha sagt det, och i vart fall inte på det sättet. Vilket innebär att andra mer okända personer i själva verket kläckt de bevingade orden, eller putsat till de ursprungliga. Ett av de flitigast använda är Voltaires: ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.” Som inte alls sas av Voltaire utan skrevs i en bok om Voltaire 128 år efter hans död, av Evelyn Beatrice Hall, alias S.G. Tallentyre. Hall menade att det påhittade citatet skulle spegla Voltaires hållning gentemot Claude Adrien Helvétius (där är ett namn att vara avundsjuk på!) och dennes verk De l’esprit som väckte uppståndelse och bland annat brändes offentligt av det franska parlamentet såväl som det bannlystes av kyrkan.

Voltaires bevingade ord uttalades alltså aldrig av honom, och var heller aldrig avsett att användas i allmänt bruk utan bara i ett specifikt fall. Ändå är vi många som gång på gång drar fram dessa ord och som gladeligen bortser från det faktum att det var Evelyn Beatrice Hall som gav upphov till dem, inte François-Marie Arouet, alias Voltaire. Helt enkelt för att det är enklare så. Poängen med bevingade ord är att det är ett slags one liner med avsevärt mer djup än de Arnold Schwarzenegger brukade leverera på film och fortfarande levererar i talarstolen. Ett slags kort men kärnfullt argument som måste vara just kort och kärnfullt för att fungera. Då duger det inte att ägna en kvart åt att förklara uttryckets ursprung, såsom jag gör precis nu.

En annan man som fått stå som upphovsman för något han aldrig sa är Charles Darwin. På svenska påstås det inte helt sällan att Darwins evolutionsteori går ut på att ”den starkaste överlever”. Det är fel på ganska många sätt. Det ursprungliga uttrycket lyder ”survival of the fittest”. Någon har under historiens gång felaktigt översatt ”fit” till ”stark”. Det kan det förvisso betyda, om man är ”fit” är man ”vältränad” eller ”i form” i dagligt tal. Men ”fit” kan också betyda anpassad. Vilket var vad Darwin var ute efter. Den art som är bäst på att anpassa sig har bäst chans att överleva. Eller till och med de gener som är bäst på det. Därav evolution.

Men det blir bättre, för den som ursprungligen myntade uttrycket var inte Charles Darwin, utan Herbert Spencer, brittisk filosof och liberal. Denne gav upphov till det som kommit att kallas socialdarwinism som är ett försök att överföra Darwins evolutionslära på samhällsstrukturer. Spencer menade att klasskillnaderna var en följd av det naturliga urvalet och med utgångspunkt i den medeltida teorin Scala Naturae, tanken om att allt går att rangordna från det enklaste och mest lågstående till det mest avancerade, och eugeniken, en liknande tanke formulerad av Charles Darwins kusin, Francis Galton, byggdes teorin att det fanns en naturlig ordning som sa att svarta och kvinnor stod längst ner i kedjan, och att vita tjocka män var det mest högstående naturen kunde uppbringa.

Charles Darwin tog för övrigt avstånd från socialdarwinismen. Undrar varför. Kanske tyckte han inte att tjocka vita män var det mest avancerade naturen kunde uppbringa. Kanske tyckte han inte att tjocka vita män var att anse som fit i något av ordens betydelser. Kanske insåg han att tjocka vita män inte var de som bäst anpassade sig efter världen, men väl de bästa på att anpassa världen efter sig själva.

Nu är det som så att jag skulle egentligen skriva om något helt annat. Fullkomligt och totalt. Min passage om uttryck som felaktigt tillskrivits någon skulle bara leda mig vidare till ett resonemang om anpassning. Det får bli en annan gång. Grejen är nämligen den att jag håller på att plöja mig igenom Dennis Lehanes Ett land i gryningen som utspelar sig i USA och främst Boston vid 1900-talets början, och utifrån de idéer jag just läst om socialdarwinism (som senare kom att leda till rasbiologi och andra otrevliga saker) förstår jag bokens personer på ett nytt sätt. Jag inser plötsligt att lika självklart som det är för oss idag att alla människor är lika värda, lika självklart måste det ha tett sig att de inte var det en gång i tiden.

Och det riktigt obehagliga med den insikten är att dåtidens människor förmodligen var lika övertygade som vi är nu. De hade fel. Hur vet vi att vi har rätt? Jaja, vi kan förstås bevisa det och vi har förstås tillgång till en långt mer utvecklad vetenskap än de hade. Men vi har knappast nått vägs ände ännu. Alltså finns det alltid en chans att framtidens människor kommer att se tillbaka på oss och undra: ”Vad fan tänkte de på?” Den tanken är inte särskilt upplyftande. Alternativet, att vi inte kommer längre än så här, är å andra sidan ännu mer deprimerande. Och i slutänden finns det knappast något annat att göra än att lita på att det vi vet är det vi vet och inte något vi tror oss veta. För nog ska man ifrågasätta saker och vara beredd att ändra sig, men man kan å andra sidan inte gå runt och ompröva precis allting hela tiden. Fatta hur lång tid det skulle ta att gå till affären om man inte litade på att asfalten var solid under fötterna. Vilket är ungefär hur bokens konservativa skitstövlar tycks resonera; försök inte ändra tingens ordning för då kollapsar världen. Ifrågasätt inte!

Slutligen önskar jag att mer av dylik historia lyftes fram i skolorna. Låt ungarna lära sig om vilka idéer som formade historiens samhällen och människor, istället för att slå i dem namn och nummer på kungar från Hedenhös och framåt. Låt dem lära sig mer om tänkarna, de olika lärornas anfäder. Sätt saker i ett sammanhang. Jag är övertygad om att man genom att förstå sin historia bättre förstår sin samtid.

In science the important thing is to modify and change one’s ideas as science advances.

– Herbert Spencer


Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant

Ett dussin musik

Mymlan drog igång en liten utmaning. Lista tolv låtar som är viktiga för dig så säger de också något om vem du är. Ungefär så går hennes resonemang, och jag håller med. Musik säger en hel del om människor. Därför ska jag göra ett försök att lista tolv låtar utan att tänka efter så mycket, och utan att falla i den fälla som deeped förutspår – nämligen att bara lista U2-låtar. Att tänka efter är lönlöst – jag kommer att ångra ett och annat val hur länge jag än funderar på saken.

Så, utan inbördes ordning, här är tolv låtar som betyder mycket för mig.

All I Want Is You
En av få musikstycken som kan få mig att gråta. Ett litet mästerverk. U2 är mer än ett rockband, de är poeter som använder musiken för att understryka det de vill säga. I början är det så lågmält att man kan höra Bonos andetag mellan orden. Mot slutet är det drivet intill desperation, som att de förtvivlat försöker förhindra att låten tar slut. The Edge vrider ur toner ur sin gitarr och Bono tar i så rösten spricker. Det är laddat och det är vackert.

Surrounded
Jag hade så smått börjat inse att jag faktiskt gillade Dream Theater. Jag hade upptäckt låtar som Take Away My Pain och sedan länge varit lite kär i The Spirit Carries On, när Surrounded plötsligt sparkade mig i magen. Jag hade säkert hört den ett par gånger tidigare utan att egentligen notera det. Så har jag upptäckt att det ganska ofta är med Dream Theater. De har en förmåga att skapa musik som kräver en del av lyssnaren utan att för den skull vara svåra bara för att vara svåra. Och när man väl har upptäckt Det i deras låtar, då släpper de inte taget. Surrounded var första gången jag verkligen upplevde detta, och sedan dess är jag såld.

Min skog
Jag hävdar med bestämdhet att de galna folkmusikerna i Hedningarna frammanar mer ilska och energi en tio halvpissiga garageband med för stora byxor. Hedningarna har mer gemensamt med det som är själen i rockmusik än vad många rockmusiker har, och Min skog är motsvarigheten till käftsmällmetal.

Internal Exile
Fish’s folkrockdänga satte sig i hjärtat på mig någon gång under senare halvan av 90-talet och sitter kvar än idag även om magin har avtagit något, kanske för att Fish numera ägnar sig åt att vara värdelös. Det är spelmannaglädje i rocktappning, det är ölstånkor och allsång, dragspel och gitarriff och alldeles underbart.

Run To the Hills
Jag är inget fan av Iron Maiden egentligen. Ändå spelade jag ett tag i tonåren i ett Maiden-coverband. Maidens låtar är betydligt roligare att spela än att lyssna på, så jag förstår att gubbarna håller på fortfarande. Senare, efter bandet, blev Run To the Hills ”vår” låt i kompisgänget. Vi hade ett stamhak, ett litet hårdrockarställe som hette Brända Bocken, där vi hängde varje helg och vägrade gå hem förrän vi hade fått höra Run To the Hills.

Secret World
När jag första gången råkade på Peter Gabriels live-album med titeln Secret World var jag såld. Jag häpnar fortfarande över hur osannolikt bra det faktiskt är. Det är svårt att välja ut en låt, men titelspåret Secret World har en speciell plats i mitt hjärta. Studioversionen är riktigt bra den med, men jag kommer förmodligen alltid att hävda att Gabriel är bättre live än i studio.

Silence and Distance
Från Angras Holy Land-platta, som står i en klass för sig. Jag undrar om något band någonsin föresatt sig ett så ambitiöst projekt och lyckats ro det i land. Även här är det svårt att välja ut en låt, men Silence and Distance får priset för den häftiga och smått galna kombon av tunga metallriff och stackatotrumpeter, och den storslagna refrängen.

New Wild West
Jag har lite svårt att sätta fingret på varför, men Jewels New Wild West har något väldigt speciellt. Mycket av det beror nog på låtens väldigt säregna arrangemang, och såklart Jewels röst. Vad det än är så mår jag bra av att höra den.

Just Good Friends
En gång i tiden, när jag och Drottningen fortfarande ”bara” var vänner jobbade jag på ett saneringsprojekt på Kolmården. Jag började tidigt på måndagen och för att slippa åka och lägga mig på ett hotell i Norrköping på söndagen sov jag hos Drottningen istället. Vid det här laget hade jag börjat fundera ganska mycket på vår relation, så en måndagmorgon när jag åkte från Södertälje ”råkade” jag lämna texten till Fishs Just Good Friends uppe på hennes datorskärm. Resten är, som man säger, historia. (Nej, det berodde knappast på den gesten, men det var mitt sätt att glänta på dörren.)

Run Run Away
Min far och jag har nog aldrig varit särskilt ense vad gäller musik, och jag har rätt få tidiga minnen av musik hemma. Det förekom såklart, det spelades skivor och farsan hade en gammal orgel som han spelade på ibland och som han lärde mig att spela på också, fast repertoaren var rätt begränsad om man så säger. Men ett minne jag har är av Slades Run Run Away som farsan fläskade på ordentligt i högtalarna och sa ”lyssna på det här” och det är nog också en av ytterst få gånger jag har sett den där passionen för musik i hans ögon, den som jag känner i mig själv. Kanske ser jag den så sällan för att vi tycker så om så olika saker. Jag tror att jag lugnt kan säga att vi delar samma passionerade avsky för varandras musiksmak. Run Run Away är en rätt häftig låt från bandet som annars bara är kända för My Oh My.

Adagio For Strings
Samuel Barber är kompositören bakom stycket som jag tror att de flesta förknippar med filmen Plutonen. Jag gör det i alla fall. Fantastisk film, fantastisk musik. Ödesmättat, och Plutonen är inte den enda film där stycket har förekommit. Jag är ingen konnässör vad gäller klassisk musik men jag uppskattar den. Arrangemangen, kompositionerna, känslorna. Barbers Adagio For Strings har nog mer känslor än något annat stycke jag har hört. Det är ett sånt där stycke musik men lyssnar på med själen.

When the Children Cry
Jo jag vet. Den är lite kletig och sentimental och det är inte någon av mina favoritlåtar egentligen, även om jag inte skäms för att erkänna att jag gillar den. Men det är också en sån där låt som har en massa minnen kopplade till sig. Min högstadieklass hade en enorm sammanhållning och när vi skulle sluta hyrde vi en stuga där vi festade tillsammans hela natten, och så kom ett par gamla hårdrockare från Skutskär ut till oss med sina gitarrer (de höll studiecirklar som ett par av oss ingick i) och vi spelade och sjöng runt lägerelden. When the Children Cry gick nog ganska många gånger. Det var en magisk natt, och slutet på en era.

Det var tolv, och det var svårt. Den som känner sig manad får gärna plocka upp handsken.


Andra bloggar om: ,

Vad har Felix emot oss?

Alltså, vad är det för ett marknadsföringssnille som har bestämt att Felix ska ha tre reklamfilmer med samma soppiga version av Buddy Hollys Everyday, och att dessa tre ska köras i samma reklamavbrott? I varje reklamavbrott? Jag blir vansinnig. Jag hatar den där sången så innerligt vid det här laget att jag får lust att kasta mig genom fönstret. Tack Felix! Jag ska åka och handla snart. Gissa vad jag inte ska köpa?


Andra bloggar om: , ,

Julmiddagen 2008

Vi dukar som bekant för en extra på julen här. En tallrik för den oinbjudne gästen. Och eftersom ingen av oss är särskilt förtjust i julmusik (vem försöker jag lura? Jag hatar skiten) står vi över dylikt skval. Istället lyssnade vi på Bandit via webradio. Men när vi skulle sätta oss till bords och äta hördes inte radion ut till köket från laptopens klena högtalare, så då baxade vi ut den till bordet. Därmed kom den oinbjudne gästens plats att intas av Nima Daryamadj. (Därefter kom en katt och tog min plats.)

Hårdrock och Nima svärandes i radio är för mig betydligt mer fridfullt än kletiga, sliskiga julsånger, skitnödiga dikter framkrystade av fina skådespelare och religiösa förtecken precis överallt. Dylikt gör mig bara upprörd och lätt illamående, och inget av det är bra för mig just nu. Nima berättade att i Banditstudion sitter en stor plastpenis på väggen. ”Here’s your god!” liksom.

Det känns som att det blir mer och mer fason på våra jultraditioner.

Julbordet.


Andra bloggar om: , , , ,

Ett fall för House?

Det började med frossa och yrsel mitt på dagen i lördags. Framåt kvällen började jag få kramper i magen, strax under bröstkorgen. Magkramperna blev värre och höll sig sedan på en rätt jävlig nivå under söndag och måndag, medan frossan i princip var borta på måndagen. På tisdagen, dagen före julafton, kontaktade jag vårdcentralen. Det är nu det blir roligt.

Läkaren på vårdcentralen kunde inte på rak arm säga vad det var för fel på mig men upptäckte en distinkt ömhet i höger sida, så hon skickade ut mig för provtagning. Därefter satt jag i ett väntrum i… skitlänge, och väntade på ett besked samt noterade att det förutom jag bara var russin på vårdcentralen. Jag antar att de känner efter ordentligt innan helgerna så de hinner komma och gnälla lite, utifall. Beskedet blev hur som helst att gå till sjukhuset för ytterligare utredning. Nu blir det riktigt roligt.

Jag gick till sjukhuset, promenerade fram till en tant i receptionen, berättade att jag blivit skickad från vårdcentralen och visade min remiss. Hon tittade på remissen, snodde mig på tvåhundra spänn och skickade upp mig till röntgen. Där presenterade jag mig i ytterligare en reception och visade min remiss. Hon tittade på den och blev lite förbryllad, muttrade nåt om ultraljud och tidsbokning och började lalla iväg, men så tvärvände hon och sa att jag inte alls skulle vara på röntgen. Det stod ju bland all galimatias i remissen att jag skulle till kirurgikliniken. Jag hade varken ätit eller sovit på ett dygn så jag hade inga förhoppningar om att tyda remissen, och därför hade jag heller inte läst den. Jag förklarade att receptionisten skickat upp mig till röntgen och då himlades det en del med ögonen och så fick jag en beskrivning hur man går till kirurgin.

Det var i sig ingen match. Problemet var bara att där var tomt. Dörren till den receptionen var låst och till slut konstaterade jag att det var lunchstängt. Så där stod jag, i ett tomt väntrum, något utmattad och modlös, med en remiss i handen. Jag tänkte börja skratta, men insåg att det nog skulle leda till kramp i magen. Jag menar, jag får kramp av att äta, dricka, att resa mig upp, att lägga mig ner, att vända mig i sängen, så varför inte liksom? Dock dök det upp en sköterska som jag högg, förklarade mitt dilemma och visade min remiss igen.

Hon sa då att jag nog skulle ha gått via akuten. Det lustiga är att akutingången är i andra änden av den kirurgimottagning jag nu stod i, men har man gått in genom fel dörr är det tydligen kört. Sköterskan tog min remiss och sa att hon skulle leta upp en läkare som kunde bedöma den men att jag kunde gå hem så länge så skulle de ringa mig. Jag var då såpass matt att jag bara accepterade, och gick hem.

På väg hem började allting kännas väldigt skumt. Varför skulle en läkare på vårdcentralen skicka mig direkt till sjukhuset om det skulle bokas en tid? Varför ska en annan läkare bedöma hur bråttom det är, utifrån några stolpar som en tidigare läkare skrivit i en remiss? Och om jag nu skulle till akuten, som sköterskan menade, varför visade hon mig då inte bara till akuten för inskrivning och så kunde jag ha suttit ner där? Ju mer jag tänkte på det desto mer började jag misstänka att jag fallit mellan stolarna.

Drygt två timmar efter att en sköterska tagit min remiss kände jag mig säker. Vad göra? Till slut ringde jag upp vårdcentralen, förklarade hela historien som vid det här laget hade ganska många vändningar och frågade vad jag skulle göra. De sa direkt att jag skulle ha gått till akutmottagningen (som sagt, har man gått in genom fel dörr är man körd) men tyckte att jag skulle avvakta så skulle jag säkert bli uppringd. Jag menade att jag inte alls var säker på det. Nog för att det kan vara väntetid på akuten, det är inte det. Snarare oroade det mig att jag lämnat ifrån mig remissen i handen på en sköterska i en korridor och har ingen som helst garanti för att den hamnat i systemet på något sätt. Det slog mig då också att med riktig tur kunde hon ha fått mig inskriven på akuten utan att jag var där, så någon kanske kom ut och ropade upp mig ibland. Nej, jag insisterade på att få en ny remiss utskriven så jag kunde gå tillbaka och göra det rätt. Det var inga problem.

Hämtade den nya kopian och så följde sambon med ner till akuten. Först gick jag dock in till receptionen igen och visade upp mina kvitton och sa att jag inte vill betala tvåhundra kronor för en röntgen jag inte gjort och förresten aldrig skulle till. Det var samma tant som satt i receptionen och hon höll precis på att stänga. Hon tittade på mina kvitton och min nya remiss och sa lite trött:
”Men du sa ju att du skulle till röntgen”.
”Nejdu, det har jag aldrig sagt.”
”Men jag har ju stängt av… mutter mutter… klart du ska ha dina pengar… oj vad tokigt det blev… kanske man kan… nähe…”

Till slut fick jag mina pengar och det ska sägas att damen var vid gott humör och vi skrattade lite försiktigt åt det hela. En märklig sak var bara att när jag sa att jag inte ens skulle ha varit hos henne från början så sa hon direkt: ”Nej, du skulle ju ha gått till akuten.” Alltså fanns det ett sätt att utläsa även det bland all gammelgrekiska. Varför såg hon inte det första gången då? Och förresten: Vadå ”du sa ju”? Det spelar väl ingen roll till vilken avdelning jag påstår att jag har blivit remitterad? Eller kan jag gå in på apoteket och visa upp ett recept på nässpray och säga att jag ska ha knark också?

Nåja. På akuten var det nästan ingen alls så jag fick komma in nästan direkt. En sköterska tog blodtryck, puls och blodprover och försvann igen. Sedan kom en läkare och ställde samma frågor som läkaren på vårdcentralen ställt, plus lite till. Därefter klämde han och hittade samma ömma punkter på högersidan som hon hittat tidigare. Han grävde ner sig lite mer i den regionen och skaffade sig en ganska bra uppfattning om var det gjorde ont. Så långt var allt ok.

Sedan fistade han mig skitan! Jag kan berätta att det finns nog inget som är så oromantiskt som att bli hårthänt grävd i arslet i ett undersökningsrum på akuten som är rätt skabbigt och mer ser ut som en fyllecell. När han stod där och grävde frågade han om det gjorde ont. Jag lyckades skratta lite och frågade vad han tyckte att jag skulle svara på det. Jag tog tillfället i akt att känna mig kränkt.

Vi satt där ganska länge och småpratade sambon och jag tills det kom in en ny läkare tillsammans med den första. Den här läkaren pratade undermålig svenska, och jag är absolut för mångfald i vården, men jag vill faktiskt helst prata med en läkare som jag förstår till fullo och som jag känner mig trygg i att han eller hon förstår mig. Jag började frukta att de skulle gruppvåldta mig, men tydligen ville även den här läkaren fråga samma saker som två tidigare läkare frågat samt klämma på samma ställen som två tidigare läkare klämt på. Och därefter gick de igen. Sedan for dörren upp och en förvirrad tant kom in och sa att hon skulle ta blodtryck och puls på mig. Vi talade om att det redan var gjort, och då frågade hon var resultaten var nånstans. Hade jag funnit mig tillräckligt snabbt hade jag sagt något i stil med: ”Sätt dig ner du så går jag ut och letar rätt på dem.” Nu blev det bara ett tamt ”hur ska jag veta det?”. Hon verkade konstatera att det var rimligt att jag faktiskt inte visste det och försvann igen. Jävla dårhus.

Pervodoktorn kom tillbaka och sa att jag skulle upp till röntgen så småningom för att ta ett ultraljud, och att man höll på att skaka fram en tid till det. Sedan kom förvirrade tanten med en liter vatten som jag skulle dricka enligt röntgen, så det gjorde jag, och fick kramper på köpet. På väg upp till röntgen frös jag och hackade tänder, vilket sköterskan konstaterade inte var så konstigt efter en liter kallt vatten. Lägg där till fastande sedan ett drygt dygn. Nej, det var inte konstigt.

Jag fick åka datortomografin. Det var något av en besvikelse. Inte alls så rolig som till exempel vikingaskeppet eller tekopparna. Rätt tam, om jag ska vara ärlig. Därefter blev jag nedskickad till kirurgin igen och där skulle jag meddela att jag varit på röntgen. Ordern verkställdes och sedan satt vi i väntrummet igen. Och väntade och väntade och väntade. Till slut skickade jag hem Drottningen. Att jag inte kan äta betyder ju inte att hon måste låta bli, och förresten skulle hon jobba natt. Efter att ha lovat att ringa så fort jag visste något fick jag iväg henne. Sedan väntade jag och väntade ytterligare säkert en timme innan min sköterska äntligen kom och hämtade mig.

Pervodoktorn förklarade att alla inre organ såg jättebra ut, vilket var en lättnad, för det var sådana saker jag oroade mig för. Visserligen hade jag nästan hoppats på blindtarmen, för då hade man kunnat karva bort den och gått vidare bara. Vidare sa han att jag hade svullna lymfkörtlar vilket orsakade ömheten i höger sida, men de tyckte inte att det riktigt förklarade kramperna i övre delen av magen. Å andra sidan; när de klämde på högersidan så strålade det upp till det området, så kanske. Jag vet inte om den informationen gick fram. Det känns som att läkare har mycket selektiv hörsel. De lutade mer åt att kramperna berodde på magkatarr eller liknande. En klassisk dubbeldiagnos med andra ord. Coolt.

Pervodoktorn gick och ersattes av förvirrade tanten som hade med sig två muggar. Den ena med en vit smörja som skulle vara bedövande, och den andra med någon klar vätska som smakade som typ brusvitamintabletter men som jag aldrig uppfattade riktigt vad den skulle göra. Vid det laget var jag så trött på allting så jag stjälpte lydigt i mig det, och sedan fick jag… just det. Vänta.

Efter en kvart eller så kom bägge läkarna och frågade om det kändes bättre. Jag sa att jag faktiskt inte kan svara på det, för nu hade det gått ganska lång tid sedan jag drack senast och jag hade som sagt inte ätit på jättelänge, men jo, jag hade fått kramp några minuter efter att jag svalde smörjan också. De glodde på varandra och fattade beslutet att jag skulle skickas hem, men att man skulle granska mina bilder ytterligare på julaftonsmorgonen.

Igår kväll hände något rätt sjukt. När jag hade gått och lagt mig, utmattad, och låg där på rygg med händerna på magen, mullrade det till som från avgrunden, precis under bröstkorgen. Alltså, det kändes i händerna. Om man skalar ner jorden till min kropps storlek var det här en jordbävning med magnitud 8,5 med epicentrum i solar plexus. Efter det har smärtorna mildrats avsevärt, och flyttat neråt så det är inte alls kramper längre. Min amatörteori är att just smärta i mellangärdet automatiskt upplevs som kramper, antingen för att det rent fysiskt påverkar diafragma eller, kanske troligare, som ett slags reflex. Av mentala skäl kanske, vad vet jag.

Så hur som helst mår jag faktiskt bättre nu. Jag orkar koncentera mig på vad jag skriver och slipper bli avbruten av krampkänningar, vilket är bra. Jag blev beordrad att ta det lugnt med julbordet, vilket verkar rimligt. Jag har ätit en hårdmacka utan att få överdrivet ont efteråt, och nu utmanar jag ödet med lite kaffe. Vad som däremot oroar mig är att läkarna fortfarande inte vet vad det är för fel på mig. Läkaren med den dåliga svenskan ringde mig nämligen nyss och förklarade att de höll fast vid teorin att jag har ett virus i kroppen som orsakar svullna lymfkörtlar, att det inte är något de tänker göra något åt utan att det kommer att ge sig själv, men att om det blir värre eller om jag får feber ska jag komma in genast. Det känns lite som much ado about nothing, faktiskt.

Själv känner jag att det vore ganska intressant att veta vad för virus det handlar om. Smittar det, till exempel? Men det kanske man inte kan veta förrän efter några dagar – jag vet inte hur lång tid det tar att göra odlingar eller vad man nu gör med mitt blod. Men förutom att jag inte vet vad det skulle vara för virus så känns det som att det stämmer. Det började ju faktiskt inte med magen, utan med frossa och yrsel och liksom överdriven känslighet i huden. Typiska febersymptom, bara det att när jag kollade tempen hade jag ingen feber. Nåja, jag kanske har en alien i magen, fast det borde synas på datortomografin. Om det inte är en hightechalien som kan lura vår skitteknologi förstås. Det kan hända.

Nåja. Nu är det visst julafton. Jag kan väl erkänna att julstämningen inte riktigt infunnit sig. Barmark, ostädat, uppladdning på akuten kvällen innan och en sambo som sover efter att ha jobbat natt… Men det hinner säkert bli roligare. Eller värre, den möjligheten finns ju också. Jag funderar på att gå till akuten klockan 15:00 – då borde det vara rätt lätt att komma in.

God jul på er!

Alien i Kalle Anka.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Sverige är en skendemokrati

Sossarna har bekänt färg i Ipred-frågan. Man låter meddela att man är emot rättssäkerhet och att man på det stora hela inte är ett dugg bättre än den sittande regimen. Och det är ju bra att få veta i och för sig, men eftersom det samtidigt innebär att vi får samma skit oavsett vilka vi röstar på står det också slutligen klart att Sverige är en skendemokrati.

Man undrar ju hur det har blivit så här. Det är lätt att bli konspiratorisk och spekulera i att en klick folkfientliga galningar lyckats infiltrera alla partitoppar, men förklaringen är förmodligen både enklare och otäckare: Tjänstemannastyre.

Det är inte våra folkvalda som fattar besluten, det är tjänstemän. Tjänstemän som sitter kvar oavsett vilka som styr, tjänstemän som vi inte kan avsätta eller hålla politiskt ansvariga. Politikerna är bara marionetter, och jävligt dyra sådana. En nation som styrs av tjänstemän måste närmast betraktas som en skendemokrati, eller rent av diktatur.

Nu har jag ju förvisso ibland uttryckt en tanke som får en och annan att gå i taket, nämligen att diktatur inte per automatik är ont, liksom demokrati inte per automatik är gott. Man kan inte införa demokrati och tro att man är i mål, för då kommer missbruket lik förbannat som ett brev på posten. Eftersom diktaturen är mer effektiv då den slipper tidsödande processer som debatter, omröstningar och folkval skulle en vis diktator med folkets bästa för ögonen förmodligen kunna komma närmare Utopia än någonsin en demokrati. Den oändligt vise George W Bush sa det själv: A dictatorship would be a heck of a lot easier, there’s no question about it. Men det är just det; en utopi.

Demokrati är ett säkerhetssystem. Det demokratiska systemet går ut på att förhindra att makten missbrukas genom att göra det möjligt för folket att byta ut ledarna om de missköter sig. Men det förutsätter förstås att det finns någonting att rösta på. Ni ser var jag är på väg va?

En skendemokrati är den listigaste av diktaturer eftersom den under ganska lång tid kan få folket att tro att politiken går att byta ut. Allt fler börjar nu inse att så inte är fallet. Den fjärde lådans dagar närmar sig.

Den nuvarande regimen vill ha massavlyssning i form av det vi kallar FRA-lagen. Den nuvarande regimen vill ge privata intressen polisiära befogenheter genom det vi känner som Ipred, och struntar i att resultatet mycket väl kan bli statligt sanktionerad utpressning. Den nuvarande regimen vill också införa det så kallade teledatalagringsdirektivet, som tvingar operatörer att lagra alla data om sina kunder för den händelse att någon har intresse av att gå tillbaka och se vad vi ägnat oss åt, och som till exempel gör våra egna mobiltelefoner till spårningssändare.

Alternativet, den rödgröna regimen, vill också ha massavlyssning, statligt sanktionerad utpressning och teledatalagringsdirektivet. Det må så vara att sossarna uttalade sig kritiska till FRA-lagen, men det var bara spel för gallerian. Jag minns när Leif Pagrotsky kom ut på riksdagstrappan den artonde juni då en stor folksamling demonstrerade mot FRA-lagen. Leffe höll upp ett flygblad som kort och gott sa ”Stoppa FRA” och gjorde V-tecken. Sen dess har ingen sett honom. Det kan förvisso bero på att han bokstavligen slinker under radarn, men…

Det spelar faktiskt ingen roll att vänsterpartiet och miljöpartiet ställer sig negativa – kommer ni ihåg centerpartiet? De som skulle slåss för den personliga integriteten? Det gick väl lite sådär kan man säga. Det kommer att gå lite sådär för vänstern och miljöpartiet också. Sossarna är det överlägset dominerande partiet i den rödgröna sörjan och kommer inte att ha några problem att fortsätta marschen mot Bodströmsamhället. Om miljöpartiet och vänstern inte upprepar centerns version av döende svanen och faktiskt kämpar emot – ja, då får väl sossarna göra upp över blockgränserna då. Det torde inte vara något problem.

Om vi väljer det blå alternativet nästa gång kommer de att ta det som att folket efter viss inledande skepsis kommit fram till att deras politik är bra. De kommer att tolka det som att de fått mandat att fortsätta. Om vi istället väljer det rödgröna alternativet kommer de att skylla på de blå och säga att det tyvärr inte går att riva upp besluten – på samma sätt som de blå skyller på Bodström.

En nation vars styrande öppet erkänner att de inte kan fatta beslut – är det demokrati? Ena gången skyller man på EU, nästa gång skyller man på den föregående regeringen. Vad ska vi rösta på om våra styrande hävdar att de inte ens de kan förändra riktningen? Är det demokrati!? Och om det inte är det – vad kan vi göra åt det?

Dictatorship is a constant lecture instructing you that your feelings, your thoughts and desires are of no account, that you are a nobody and must live as you are told by other people who desire and think for you.

– Stephen Vizinczey


Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant?

Vitorm

Som det redan skvallrats om så var vi på Hovet igår och såg Whitesnake. Det var inte något planerat utan ett par biljetter ramlade helt enkelt ner i knät på oss (tack Mia!). Whitesnake har aldrig varit några av mina favoriter. Jag har alltid tyckt att det är ett helt ok band även om jag aldrig förstått deras storhet, men det är samtidigt ett kultband och något av en institution, och således något jag inte gärna missar när chansen uppenbarade sig som den gjorde.

Konserten då? Ja, först och främst kan det konstateras att Whitesnake, och i synnerhet David Coverdale, förtjänar ett bättre ljud. För ljudet var bitvis bedrövligt och av sången gick inte att urskilja mycket alls. Inte heller gitarrerna lyckades man få rena toner ur, utan det bestod till större del av skrän. (Icke hårdrocksbevandrade lustigkurrar som vill vitsa till det om att musikstilen består av skrän per default göra sig icke besvär.) Bortser man från det eländiga ljudet så gjorde killarna en helt ok spelning. Framför allt såg de ut att ha roligt och gilla det de gör. Det kommer man långt med.

Sen var det ju det där med det obligatoriska gitarronanerandet. Alltså… Det var inte ens coolt på den tiden det var coolt, och när man dessutom har ett så pissigt ljud att det inte går att urskilja tonerna ur gitarrerna så är det svårt att bli imponerad. För allt jag vet kanske de spelar fort men fel. Jag förstår verkligen inte poängen med att en tredjedel in i en konsert, när publiken är lagom uppvärmd, tråka ihjäl dem med att göra nåt sorts show off. Ja, de spelade jättefort. Ja, det är säkert jättesvårt. Ja, de är jätteduktiga. Ja, det lät jätteilla. Och ja, det var verkligen jättetråkigt. Sluta med sånt! Det har inget värde för publiken. En gång i tiden kanske folk blev imponerade, men grejen är att vilken tonåring som helst med för mycket tid kan lära sig att spela skalor fram och tillbaka tills det ryker om strängarna. Det är inte det minsta innovativt, bara enformigt, och det enda syfte jag kan se med det är att det gav kåtbocken Coverdale en möjlighet att dra över en groupie backstage mitt under konserten. Eller så behövde han gå och kissa. Gamla farbröder behöver göra det ofta har jag hört.

Trumsolot var däremot roligare. Laakso håller inte med mig, men jag tycker att trumsolon har ett betydligt högre underhållningsvärde. Det är betydligt mer interaktivt och dessutom är det visuellt på ett annat sätt. Det är lättare för publiken att hänga med i vad som händer, och när trummisen dessutom har den goda smaken att bjuda in till lite ”om ni klappar såhär så blir det roligare” så funkade det alldeles utmärkt.

Den självklara höjdpunkten under kvällen var annars Here I go again. Knappast en överaskning, men gensvaret från publiken, den kollektiva glädjen, gjorde att det blev en smula känslosamt även för mig. Annars var min favorit Aint gonna cry no more (but my sense of grammar cries blood), en låt jag aldrig hört förut men som framfördes smakfullt på akustisk gitarr och sång, varpå trummis och basist anslöt lite försiktigt med shaker och smekande toner. Snyggt!

David Coverdale själv då? Nog märks det att han åldrats. På rösten, inte på uppförandet. Det känns inte som att han har samma klipp som han en gång hade. Däremot beter han sig fortfarande sådär pubertalt när han ska runka av mickstativet och ta sig i skrevet och det blir lätt pinsamt, men samtidigt; det är David Coverdale liksom. Han får göra så. Det må så vara att han är det levande beviset för att mognadsprocessen avstannar om man röker braj i puberteten, vad vet jag, men det känns på något sätt som att man lägger ribban lite högre när det gäller just honom. Sen kan man väl undra hur många gånger man kan önska publiken en merry fucking christmas, och fortfarande uppfattas som rebellisk. Min gissning är åtta – Coverdale satsade på 42.

På det stora hela är jag ändå nöjd. Jag menar, jag har sett Whitesnake. De sög inte och de hänförde mig inte heller, och det var ungefär vad jag förväntade mig. Lite bättre ljud, lite mindre juckande, och skippa gitarronanin och mellansnacken helt om ni ändå inte har något att säga så kan ni gott hålla igång några år till så att fler får chansen att se en av rockhistoriens verkligt stora.

Här en version av Aint gonna cry no more från tidigare under turnén, med hyfsat ljud, men såvitt jag kan höra utan shaker och bas. Men först får ni höra David Coverdale presentera bandet. Gitarristen i det blå hörnet måste ha varit sällsynt oönskad av sina föräldrar eftersom han fick heta DAAABAAA OULEEEES.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?