Skip to content

Vitorm

Som det redan skvallrats om så var vi på Hovet igår och såg Whitesnake. Det var inte något planerat utan ett par biljetter ramlade helt enkelt ner i knät på oss (tack Mia!). Whitesnake har aldrig varit några av mina favoriter. Jag har alltid tyckt att det är ett helt ok band även om jag aldrig förstått deras storhet, men det är samtidigt ett kultband och något av en institution, och således något jag inte gärna missar när chansen uppenbarade sig som den gjorde.

Konserten då? Ja, först och främst kan det konstateras att Whitesnake, och i synnerhet David Coverdale, förtjänar ett bättre ljud. För ljudet var bitvis bedrövligt och av sången gick inte att urskilja mycket alls. Inte heller gitarrerna lyckades man få rena toner ur, utan det bestod till större del av skrän. (Icke hårdrocksbevandrade lustigkurrar som vill vitsa till det om att musikstilen består av skrän per default göra sig icke besvär.) Bortser man från det eländiga ljudet så gjorde killarna en helt ok spelning. Framför allt såg de ut att ha roligt och gilla det de gör. Det kommer man långt med.

Sen var det ju det där med det obligatoriska gitarronanerandet. Alltså… Det var inte ens coolt på den tiden det var coolt, och när man dessutom har ett så pissigt ljud att det inte går att urskilja tonerna ur gitarrerna så är det svårt att bli imponerad. För allt jag vet kanske de spelar fort men fel. Jag förstår verkligen inte poängen med att en tredjedel in i en konsert, när publiken är lagom uppvärmd, tråka ihjäl dem med att göra nåt sorts show off. Ja, de spelade jättefort. Ja, det är säkert jättesvårt. Ja, de är jätteduktiga. Ja, det lät jätteilla. Och ja, det var verkligen jättetråkigt. Sluta med sånt! Det har inget värde för publiken. En gång i tiden kanske folk blev imponerade, men grejen är att vilken tonåring som helst med för mycket tid kan lära sig att spela skalor fram och tillbaka tills det ryker om strängarna. Det är inte det minsta innovativt, bara enformigt, och det enda syfte jag kan se med det är att det gav kåtbocken Coverdale en möjlighet att dra över en groupie backstage mitt under konserten. Eller så behövde han gå och kissa. Gamla farbröder behöver göra det ofta har jag hört.

Trumsolot var däremot roligare. Laakso håller inte med mig, men jag tycker att trumsolon har ett betydligt högre underhållningsvärde. Det är betydligt mer interaktivt och dessutom är det visuellt på ett annat sätt. Det är lättare för publiken att hänga med i vad som händer, och när trummisen dessutom har den goda smaken att bjuda in till lite ”om ni klappar såhär så blir det roligare” så funkade det alldeles utmärkt.

Den självklara höjdpunkten under kvällen var annars Here I go again. Knappast en överaskning, men gensvaret från publiken, den kollektiva glädjen, gjorde att det blev en smula känslosamt även för mig. Annars var min favorit Aint gonna cry no more (but my sense of grammar cries blood), en låt jag aldrig hört förut men som framfördes smakfullt på akustisk gitarr och sång, varpå trummis och basist anslöt lite försiktigt med shaker och smekande toner. Snyggt!

David Coverdale själv då? Nog märks det att han åldrats. På rösten, inte på uppförandet. Det känns inte som att han har samma klipp som han en gång hade. Däremot beter han sig fortfarande sådär pubertalt när han ska runka av mickstativet och ta sig i skrevet och det blir lätt pinsamt, men samtidigt; det är David Coverdale liksom. Han får göra så. Det må så vara att han är det levande beviset för att mognadsprocessen avstannar om man röker braj i puberteten, vad vet jag, men det känns på något sätt som att man lägger ribban lite högre när det gäller just honom. Sen kan man väl undra hur många gånger man kan önska publiken en merry fucking christmas, och fortfarande uppfattas som rebellisk. Min gissning är åtta – Coverdale satsade på 42.

På det stora hela är jag ändå nöjd. Jag menar, jag har sett Whitesnake. De sög inte och de hänförde mig inte heller, och det var ungefär vad jag förväntade mig. Lite bättre ljud, lite mindre juckande, och skippa gitarronanin och mellansnacken helt om ni ändå inte har något att säga så kan ni gott hålla igång några år till så att fler får chansen att se en av rockhistoriens verkligt stora.

Här en version av Aint gonna cry no more från tidigare under turnén, med hyfsat ljud, men såvitt jag kan höra utan shaker och bas. Men först får ni höra David Coverdale presentera bandet. Gitarristen i det blå hörnet måste ha varit sällsynt oönskad av sina föräldrar eftersom han fick heta DAAABAAA OULEEEES.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Published inMusik

15 Comments

  1. Men gud, så bra – då kan jag nästan skippa helt att skriva om gårdagkvällen! :D Du gör det med den äran, menar jag.

    Mia*’s last blog post..Helighet eller hundöron?

  2. Så för priset av två biljetter slipper du skriva? ;)

  3. Linn Linn

    Mest rättvisa recension jag har läst än så länge! Men jag gillade ju mellansnacket och alla sexrelaterade grejer Coverdale höll på med=) Men jag är ju tjej och tycker faktiskt att han är rätt sexig för att vara 57 år… Men ljudet var verkligen piss, hur kan man vara ljudtekniker och tycka att det låter bra? Dags att byta yrke kanske?!

  4. Tack. Tja, det vore ju som sagt inte Coverdale om han inte höll på som han gör. Beträffande ljudet så är min teori att problemet är relaterat till lokalen. Eftersom man hade delat av Hovet på mitten med bara skynken så blir det liksom en halv arena till bakom bandet, dit det förmodligen läcker en massa ljud. Jag vet inte, men jag misstänker att det ställer till en del. Det finns säkert någon audiofil bland mina läsare som kan utveckla eller avfärda den tesen. :)

  5. […] finns även ett par bloggare som var på plats i Hovet för att se bandet, däribland Enligt min humla Josh, Erik Laakso och Rosmari från Kulturbloggen. Gemensamma nämnare bland bloggarnas samt […]

  6. MrTeatime MrTeatime

    Vitorm var helt ok när de kom, men ändå en platt kopia av DP. Synd att han tappat rösten, men det har de flesta i den åldern. Som tur är så bygger inte deras låtar på ständigt växlande mellan ljust och högt som tex Jethro Tulls gör. Deras konsert i göteborg var nästan sorglig när han försökte sjunga ”Thick as a brick” *snyft*

  7. David Coverdale’s Whitesnake är ju kult, det kan man inte komma ifrån, hur dålig konserten/prestationen än var så känns det ändå helt okey,, det är ju gudarna Whitesnake. Men fan vad jag saknar ”stommen” TrummGuden Tommy Aldridge,, inget ont om nya trummisen, men det är inte samma ”Gung” längre.
    /Peo

  8. Var där och vara nära att dö av uttråkning under gittarsoloorgien. Öronpropparna åkte in i öronen. Ain’t gonna cry no more är ÄNNU bättre egentligen än den version de spelade i tisdags.

  9. Linn Linn

    Jag tror inte att ljudet är relaterat till lokalen, eller jag är rätt så säker på att det inte är så… Var där senast förra året och kollade på Marilyn Manson och då var ljudet hur bra som helst. Min sambo har också varit där ett antal gånger på konsert och det har aldrig varit så dåligt ljud… Även då var lokalen avdelad.. Men det är ju skitsamma vems fel det var. Ljudet var piss helt enkelt och det går inte att göra någonting åt nu. Jävligt tråkigt bara! Coverdale förtjänar bättre!

  10. Honung: Så jag missade dig med? Men crap!

    Linn: Jag har svårt att föreställa mig att Marilyn Manson kan låta bra. ;P

  11. Linn Linn

    Jo faktiskt så kan Marilyn Manson låta bra! =) Vilket är lite svårt att förstå för dem som inte förstår hans musik… Eller honom i huvud taget, alla tror att han är ett psyk-fall… Men han är smartare än så, tro det eller ej ;)

  12. Jag retades en smula. Det finns förresten smarta psykfall. ;)

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: