Ett fall för House?
Det började med frossa och yrsel mitt på dagen i lördags. Framåt kvällen började jag få kramper i magen, strax under bröstkorgen. Magkramperna blev värre och höll sig sedan på en rätt jävlig nivå under söndag och måndag, medan frossan i princip var borta på måndagen. På tisdagen, dagen före julafton, kontaktade jag vårdcentralen. Det är nu det blir roligt.
Läkaren på vårdcentralen kunde inte på rak arm säga vad det var för fel på mig men upptäckte en distinkt ömhet i höger sida, så hon skickade ut mig för provtagning. Därefter satt jag i ett väntrum i… skitlänge, och väntade på ett besked samt noterade att det förutom jag bara var russin på vårdcentralen. Jag antar att de känner efter ordentligt innan helgerna så de hinner komma och gnälla lite, utifall. Beskedet blev hur som helst att gå till sjukhuset för ytterligare utredning. Nu blir det riktigt roligt.
Jag gick till sjukhuset, promenerade fram till en tant i receptionen, berättade att jag blivit skickad från vårdcentralen och visade min remiss. Hon tittade på remissen, snodde mig på tvåhundra spänn och skickade upp mig till röntgen. Där presenterade jag mig i ytterligare en reception och visade min remiss. Hon tittade på den och blev lite förbryllad, muttrade nåt om ultraljud och tidsbokning och började lalla iväg, men så tvärvände hon och sa att jag inte alls skulle vara på röntgen. Det stod ju bland all galimatias i remissen att jag skulle till kirurgikliniken. Jag hade varken ätit eller sovit på ett dygn så jag hade inga förhoppningar om att tyda remissen, och därför hade jag heller inte läst den. Jag förklarade att receptionisten skickat upp mig till röntgen och då himlades det en del med ögonen och så fick jag en beskrivning hur man går till kirurgin.
Det var i sig ingen match. Problemet var bara att där var tomt. Dörren till den receptionen var låst och till slut konstaterade jag att det var lunchstängt. Så där stod jag, i ett tomt väntrum, något utmattad och modlös, med en remiss i handen. Jag tänkte börja skratta, men insåg att det nog skulle leda till kramp i magen. Jag menar, jag får kramp av att äta, dricka, att resa mig upp, att lägga mig ner, att vända mig i sängen, så varför inte liksom? Dock dök det upp en sköterska som jag högg, förklarade mitt dilemma och visade min remiss igen.
Hon sa då att jag nog skulle ha gått via akuten. Det lustiga är att akutingången är i andra änden av den kirurgimottagning jag nu stod i, men har man gått in genom fel dörr är det tydligen kört. Sköterskan tog min remiss och sa att hon skulle leta upp en läkare som kunde bedöma den men att jag kunde gå hem så länge så skulle de ringa mig. Jag var då såpass matt att jag bara accepterade, och gick hem.
På väg hem började allting kännas väldigt skumt. Varför skulle en läkare på vårdcentralen skicka mig direkt till sjukhuset om det skulle bokas en tid? Varför ska en annan läkare bedöma hur bråttom det är, utifrån några stolpar som en tidigare läkare skrivit i en remiss? Och om jag nu skulle till akuten, som sköterskan menade, varför visade hon mig då inte bara till akuten för inskrivning och så kunde jag ha suttit ner där? Ju mer jag tänkte på det desto mer började jag misstänka att jag fallit mellan stolarna.
Drygt två timmar efter att en sköterska tagit min remiss kände jag mig säker. Vad göra? Till slut ringde jag upp vårdcentralen, förklarade hela historien som vid det här laget hade ganska många vändningar och frågade vad jag skulle göra. De sa direkt att jag skulle ha gått till akutmottagningen (som sagt, har man gått in genom fel dörr är man körd) men tyckte att jag skulle avvakta så skulle jag säkert bli uppringd. Jag menade att jag inte alls var säker på det. Nog för att det kan vara väntetid på akuten, det är inte det. Snarare oroade det mig att jag lämnat ifrån mig remissen i handen på en sköterska i en korridor och har ingen som helst garanti för att den hamnat i systemet på något sätt. Det slog mig då också att med riktig tur kunde hon ha fått mig inskriven på akuten utan att jag var där, så någon kanske kom ut och ropade upp mig ibland. Nej, jag insisterade på att få en ny remiss utskriven så jag kunde gå tillbaka och göra det rätt. Det var inga problem.
Hämtade den nya kopian och så följde sambon med ner till akuten. Först gick jag dock in till receptionen igen och visade upp mina kvitton och sa att jag inte vill betala tvåhundra kronor för en röntgen jag inte gjort och förresten aldrig skulle till. Det var samma tant som satt i receptionen och hon höll precis på att stänga. Hon tittade på mina kvitton och min nya remiss och sa lite trött:
“Men du sa ju att du skulle till röntgen”.
“Nejdu, det har jag aldrig sagt.”
“Men jag har ju stängt av… mutter mutter… klart du ska ha dina pengar… oj vad tokigt det blev… kanske man kan… nähe…”
Till slut fick jag mina pengar och det ska sägas att damen var vid gott humör och vi skrattade lite försiktigt åt det hela. En märklig sak var bara att när jag sa att jag inte ens skulle ha varit hos henne från början så sa hon direkt: “Nej, du skulle ju ha gått till akuten.” Alltså fanns det ett sätt att utläsa även det bland all gammelgrekiska. Varför såg hon inte det första gången då? Och förresten: Vadå “du sa ju”? Det spelar väl ingen roll till vilken avdelning jag påstår att jag har blivit remitterad? Eller kan jag gå in på apoteket och visa upp ett recept på nässpray och säga att jag ska ha knark också?
Nåja. På akuten var det nästan ingen alls så jag fick komma in nästan direkt. En sköterska tog blodtryck, puls och blodprover och försvann igen. Sedan kom en läkare och ställde samma frågor som läkaren på vårdcentralen ställt, plus lite till. Därefter klämde han och hittade samma ömma punkter på högersidan som hon hittat tidigare. Han grävde ner sig lite mer i den regionen och skaffade sig en ganska bra uppfattning om var det gjorde ont. Så långt var allt ok.
Sedan fistade han mig skitan! Jag kan berätta att det finns nog inget som är så oromantiskt som att bli hårthänt grävd i arslet i ett undersökningsrum på akuten som är rätt skabbigt och mer ser ut som en fyllecell. När han stod där och grävde frågade han om det gjorde ont. Jag lyckades skratta lite och frågade vad han tyckte att jag skulle svara på det. Jag tog tillfället i akt att känna mig kränkt.
Vi satt där ganska länge och småpratade sambon och jag tills det kom in en ny läkare tillsammans med den första. Den här läkaren pratade undermålig svenska, och jag är absolut för mångfald i vården, men jag vill faktiskt helst prata med en läkare som jag förstår till fullo och som jag känner mig trygg i att han eller hon förstår mig. Jag började frukta att de skulle gruppvåldta mig, men tydligen ville även den här läkaren fråga samma saker som två tidigare läkare frågat samt klämma på samma ställen som två tidigare läkare klämt på. Och därefter gick de igen. Sedan for dörren upp och en förvirrad tant kom in och sa att hon skulle ta blodtryck och puls på mig. Vi talade om att det redan var gjort, och då frågade hon var resultaten var nånstans. Hade jag funnit mig tillräckligt snabbt hade jag sagt något i stil med: “Sätt dig ner du så går jag ut och letar rätt på dem.” Nu blev det bara ett tamt “hur ska jag veta det?”. Hon verkade konstatera att det var rimligt att jag faktiskt inte visste det och försvann igen. Jävla dårhus.
Pervodoktorn kom tillbaka och sa att jag skulle upp till röntgen så småningom för att ta ett ultraljud, och att man höll på att skaka fram en tid till det. Sedan kom förvirrade tanten med en liter vatten som jag skulle dricka enligt röntgen, så det gjorde jag, och fick kramper på köpet. På väg upp till röntgen frös jag och hackade tänder, vilket sköterskan konstaterade inte var så konstigt efter en liter kallt vatten. Lägg där till fastande sedan ett drygt dygn. Nej, det var inte konstigt.
Jag fick åka datortomografin. Det var något av en besvikelse. Inte alls så rolig som till exempel vikingaskeppet eller tekopparna. Rätt tam, om jag ska vara ärlig. Därefter blev jag nedskickad till kirurgin igen och där skulle jag meddela att jag varit på röntgen. Ordern verkställdes och sedan satt vi i väntrummet igen. Och väntade och väntade och väntade. Till slut skickade jag hem Drottningen. Att jag inte kan äta betyder ju inte att hon måste låta bli, och förresten skulle hon jobba natt. Efter att ha lovat att ringa så fort jag visste något fick jag iväg henne. Sedan väntade jag och väntade ytterligare säkert en timme innan min sköterska äntligen kom och hämtade mig.
Pervodoktorn förklarade att alla inre organ såg jättebra ut, vilket var en lättnad, för det var sådana saker jag oroade mig för. Visserligen hade jag nästan hoppats på blindtarmen, för då hade man kunnat karva bort den och gått vidare bara. Vidare sa han att jag hade svullna lymfkörtlar vilket orsakade ömheten i höger sida, men de tyckte inte att det riktigt förklarade kramperna i övre delen av magen. Å andra sidan; när de klämde på högersidan så strålade det upp till det området, så kanske. Jag vet inte om den informationen gick fram. Det känns som att läkare har mycket selektiv hörsel. De lutade mer åt att kramperna berodde på magkatarr eller liknande. En klassisk dubbeldiagnos med andra ord. Coolt.
Pervodoktorn gick och ersattes av förvirrade tanten som hade med sig två muggar. Den ena med en vit smörja som skulle vara bedövande, och den andra med någon klar vätska som smakade som typ brusvitamintabletter men som jag aldrig uppfattade riktigt vad den skulle göra. Vid det laget var jag så trött på allting så jag stjälpte lydigt i mig det, och sedan fick jag… just det. Vänta.
Efter en kvart eller så kom bägge läkarna och frågade om det kändes bättre. Jag sa att jag faktiskt inte kan svara på det, för nu hade det gått ganska lång tid sedan jag drack senast och jag hade som sagt inte ätit på jättelänge, men jo, jag hade fått kramp några minuter efter att jag svalde smörjan också. De glodde på varandra och fattade beslutet att jag skulle skickas hem, men att man skulle granska mina bilder ytterligare på julaftonsmorgonen.
Igår kväll hände något rätt sjukt. När jag hade gått och lagt mig, utmattad, och låg där på rygg med händerna på magen, mullrade det till som från avgrunden, precis under bröstkorgen. Alltså, det kändes i händerna. Om man skalar ner jorden till min kropps storlek var det här en jordbävning med magnitud 8,5 med epicentrum i solar plexus. Efter det har smärtorna mildrats avsevärt, och flyttat neråt så det är inte alls kramper längre. Min amatörteori är att just smärta i mellangärdet automatiskt upplevs som kramper, antingen för att det rent fysiskt påverkar diafragma eller, kanske troligare, som ett slags reflex. Av mentala skäl kanske, vad vet jag.
Så hur som helst mår jag faktiskt bättre nu. Jag orkar koncentera mig på vad jag skriver och slipper bli avbruten av krampkänningar, vilket är bra. Jag blev beordrad att ta det lugnt med julbordet, vilket verkar rimligt. Jag har ätit en hårdmacka utan att få överdrivet ont efteråt, och nu utmanar jag ödet med lite kaffe. Vad som däremot oroar mig är att läkarna fortfarande inte vet vad det är för fel på mig. Läkaren med den dåliga svenskan ringde mig nämligen nyss och förklarade att de höll fast vid teorin att jag har ett virus i kroppen som orsakar svullna lymfkörtlar, att det inte är något de tänker göra något åt utan att det kommer att ge sig själv, men att om det blir värre eller om jag får feber ska jag komma in genast. Det känns lite som much ado about nothing, faktiskt.
Själv känner jag att det vore ganska intressant att veta vad för virus det handlar om. Smittar det, till exempel? Men det kanske man inte kan veta förrän efter några dagar – jag vet inte hur lång tid det tar att göra odlingar eller vad man nu gör med mitt blod. Men förutom att jag inte vet vad det skulle vara för virus så känns det som att det stämmer. Det började ju faktiskt inte med magen, utan med frossa och yrsel och liksom överdriven känslighet i huden. Typiska febersymptom, bara det att när jag kollade tempen hade jag ingen feber. Nåja, jag kanske har en alien i magen, fast det borde synas på datortomografin. Om det inte är en hightechalien som kan lura vår skitteknologi förstås. Det kan hända.
Nåja. Nu är det visst julafton. Jag kan väl erkänna att julstämningen inte riktigt infunnit sig. Barmark, ostädat, uppladdning på akuten kvällen innan och en sambo som sover efter att ha jobbat natt… Men det hinner säkert bli roligare. Eller värre, den möjligheten finns ju också. Jag funderar på att gå till akuten klockan 15:00 – då borde det vara rätt lätt att komma in.
God jul på er!
Alien i Kalle Anka.
Andra bloggar om: jul, sjukdom, vård, sjukvård, akuten, intressant?
God jul på dig också!
Personligen drar jag mina egna slutsatser om den svenska sjukvårdens effektivitet, dels parat med mina egna upplevelser, dels min dotters dito under sommaren, men även också din redogörelse.
Det jag med stor bestämdhet kan slå fast är att man aldrig kan få en vettig diagnos på sina magåkommor såvida det inte är a) långt gången kräfta b) blödande magsår c) …
Nej, det finns inget alternativ C. Svensk sjukvård klarar inte av mågåkommor, mer än de värsta.
Kan du ha fått problem med gallan? Låt oss tänka att gallvätskan inte kan komma ut för att hjälpa till med att bryta ner maten. Alltså har du en massa hård mat i tarmsystemet, samtidigt som gallan är igentäppt. Det brukar ge frossa, feber och ömmet över magen, främst på höger sida, och upp mot skulderbladen.
Jordbävningen i magen kom nog av att enzymerna i tarmsystemet gjort en försenad nedbrytning som fick slaggen att släppa och lätta på trycket. Jag känner igen det där.
Det enda du kan hoppas på är att du blir frisk av dig själv, och det är nog en förhoppning som delas av de flesta läkare. De är måttligt intresserade av dina problem.
Peter Harold’s last blog post..En musikalisk julhälsning
“De är måttligt intresserade av dina problem.” *S* Jag fick lite den känslan ja. Det känns lite som att man kommer och stör liksom. Iofs tror jag inte att vem som helst får åka datortomografen, så jag känner mig lite VIP sådär. Men det kanske bara var som kompensation för fistandet. Istället för en klubba eller nåt.
Din analys låter annars ganska trovärdig. Det jag undrar är dock om inte det borde ha synts på bilderna.
Du fick konrastmedel, det var den metalliskt smakande drycken.
Jag låg en lördagnatt på akuten. Kom med ambulans kl. 16 med en sån jävla huvudvärk att jag inte såg något, spydde hela tiden, och hade då så jävla ont i huvudet.
Väntade till efter midnatt på neurologen. Sedan stannade jag över natten sedan de konstaterat att jag hade bra jävla högt blodtryck.
Annars vet jag inte vad jag ska säga. Jag själv är ju genomlyst till höger och vänster och det är sällan jag behöver uppsöka akutsjukvården på det viset och äter så mycket mediciner att jag inte längre är helt oövertygad om att om man släkte ljuset då skulle jag kanske vara självlysande men ja. Man kan åtminstone snabbt konstatera att den är inte gjord för patienterna.
Jessika’s last blog post..Firandet avklarat
Varför skulle de ge mig kontrastmedel och sen skicka hem mig?
Ja den svenska vården kan vara riktigt spännande.
Själv fick jag ligga inne i några dagar i våras för att jag plötligt “tappade” synen och fick redigt ont i skallen. Är som tur var helt återställd nu, det var brar en engångs grej. Det var nåt med att lillhjärnan kommit i kläm förhögt tryck i hjärnan.
Så då fick jag också VIP behandling (så du är inte ensam om att vara en viktig person :-) ) med MR röntgen och CT scan, båda två med och utan kontrast medel.
CT scan med kontrast medel är inget som jag kan rekommendera. Det sprutas i ca 2 dl västska i armen på 2s eller nåt och sedan sätts maskinen igång för att fota hjärnan och då börjar det roliga.
Det känns som att kroppstemperaturen ökar med 5-10 grader och att man svettas och fiser alkohol ur alla kroppsöppningar. Sedan så kom den fina avslutningen med en riktigt härlig nysning och för er som inte nysigt när ni har huvudet fastspänt så kan jag rekommendera det :-) kroppen spänner upp sig i en fin båge och skallen värker som f*n.
God Jul och gott nytt år på dig Josh.
Tack för ett trevligt blogg år.
AToTheK’s last blog post..Senaste tidens funderingar.
Du vann! :D
Tack själv, och god fortsättning.
före ctn
Jessika’s last blog post..Firandet avklarat
oh never mind, såg just att jag läste helt kocko. Kalla det post- gravad lax syndrom
Jessika’s last blog post..Firandet avklarat
Kommer att tänka på vad en närstående sade nyligen: “I dagens samhälle måste man vara stark för att orka vara sjuk!”
Hoppas aliensyndromet ger med sig…
God Jul!
Man måste definitivt vara frisk för att orka vara sjuk.
Jessika’s last blog post..Firandet avklarat
Ojoj, fler som hängt på akuten i juldagarna ser jag. Jag hade samma läkare i söndags… han var bättre på kirurgi än magar tror jag, men däremot hade träffade jag bara plattnackar när jag väl fick min röntgen- i måndags. (På S-e sjukhus tycker man inte att man behöver stabilisera, eller ge smärtlindrande när man vridit ett knä ur led. Att jag inte kan gå fyra dagar senare spelar inte så stor roll…) God fortsättning och hälsa frugan. :)
Det fanns en del likheter mellan din berättelse och mitt motsvarande äventyr i slutet av förra året. Då var symptomet akut blodbrist, och orsaken lyckades läkarna inte hitta. Vettephani-Helwittes syndrom, typ. Jag fick uppleva såväl fistandet som filmande genom i ett par olika kroppsöppningar (koloskopi och gastroskopi). Dessutom ett otroligt antal blodprover och en och annan slang med någon form av tjohoo rakt in i blodomloppet. Ineffektiviteten slapp jag däremot, tack och lov. Och datortomografin behövde jag inte heller uthärda den gången.
Själva symptomen påminner lite om förkylningsviruset som sägs gå här uppe i norr just nu. Svullna lymfkörtlar, yrsel, lock för ena örat (typ öronkatarr), halsont, magkramper med drag åt maginfluensa – och feber. De flesta som dragit på sig viruset blir utslagna i en vecka, men det sägs att det inte finns så mycket mer att göra än att bita ihop och låta dagarna gå. Krya på dig, och lycka till med nässpray-receptet! :)
Andreas’s last blog post..Upgraded!
Pervodoktorn kunde väl i alla fall bjudit på en bio och en fika eller något. :-)
god jul
ibland får jag för mig att diverse vårdpersonal mest tycker att man stör dem. är man inte döende så bör man hålla sig borta och om man är döende så kan man väl ändå hålla sig borta för man håller ju på att dö.
kanske är det därför så många tror och hoppas att reklamen för crimemedicine är på riktigt?
efter mina senaste 2 månader med vården så hoppas jag att det snart öppnar på riktigt.
Jenny: Hur vet du att det var samma läkare? Blev du fistad? ;P
Andreas: Aha! It fits!
När vi har fixat det mest grundläggande kanske vi kanske kan lägga ner energi på lyxproblem som att t ex “privatpoliser” får anmäla våra brott?
Mitt senaste (inte första och sista) medicinska problem innebar 20 veckor med en fraktur på lårbenets ledhuvud innan det ens upptäcktes. Cirka 7 månader säger ortopeden att det tar innan jag får komma dit och faktiskt få hjälp vilket innebär att jag varit handikappad nästan ett år innan jag kanske börjar få hjälp.
Känns lite futtigt att klaga på att en maskin eventuellt granskar alla mail jag skickar. (Den mailserver jag använder står i Danmark).
Men varför berättar jag detta för dig? Piratpartister tycker ju att borgarna och de rödgröna är så duktiga på det här som inte alls har något alls med personlig integritet att göra.
Att bli behandlad som en människa i en vårdappartat som vi betalar med våra skatter (skitsamma hur höga skatterna är!) är ju ingenting jämfört med vår rätt att vara anonyma på internet.
MrArboc’s last blog post..Julaction!
Du får mer än gärna starta ett sjukvårdsparti. Jag har sagt det förr och står fast vid att jag gärna skulle se fler fokuspartier. Det nuvarande systemet med en heltäckande politik som är dålig på ungefär alla plan är inte mycket att hänga i julgranen.
MrArboc: Personlig integritet och bra sjukvård utesluter ju inte varandra. Dessvärre så verkar inget av blocken vara intresserade av att betala för något av det.
Å andra sidan, jag antar att du inte svälter och du har tak över huvudet. Vad gnäller du över ett ont ben för? ;)
Hahaha ja herre-fucking-gud alltså. :) Man blir ju fortfarande förvånad över hur struligt och knäppt saker och ting är inom vården. Skönt att den lilla interna jordbävningen verkar ha förbättrat läget. Ha en god fortsättning min vän!
drf’s last blog post..Julafton 2008
Tack kompis! Vi får ta tag i det där med ölande snart.
@ Josh: nej jag menar den andre läkaren “/…Den här läkaren pratade undermålig svenska, och jag är absolut för mångfald i vården, men jag vill faktiskt helst prata med en läkare som jag förstår till fullo och som jag känner mig trygg i att han eller hon förstår mig…/” Han är tydligen någon överkirurg lr ngt och hade jouren hela julveckan på akuten. ;) Han var där idag också när svärfar kom in…
Jasså han! :) Han är säkert en utmärkt kirurg, och han skulle kunna få operera mig om jag behöver det, men som sagt; när jag pratar med en läkare vill jag vara säker på att kommunikationen fungerar.
Fistaren var väl inte den här personen?
http://www.firda.no/nyhende/helse/article3006226.ece
Även känd från insider tv3 där han utför sin rumpmassage….
Joshua_Tree:
Ja absolut! Jag jobbar nu mån-tis sedan är jag ledig till den 5:e iaf. Annars går väl iofs vilken dag som helst bra för mig ändå. Har ni fått mitt nya nummer förresten? Det som börjar med 076?
drf’s last blog post..Julafton 2008
Hahaha! Nej, det var inte han. (Huvva!) Faktiskt, jag tror att min läkare bara gjorde sitt jobb. På riktigt. Det var säkert nästan lika obehagligt för honom.
Jamen vaffan… Jag jobbar helgen efter nyår, och blir ledig några dagar från den 5:e. Nåja, vi får försöka hitta nåt. Och nej, jag har inte ditt nya nummer. Du kan väl skicka sms, mail, telegram, flaskpost, röksignal eller en maratonlöpare och meddela ditt nya nummer?
[...] det ska behöva vara så svårt. Det har gått en vecka sen förra svängen inom den fantastiska svenska vården, och eftersom jag fortfarande inte är frisk bestämde jag mig [...]
[...] är med den svenska friheten som med den berömda svenska offentliga vården, det är mest tur om det fungerar som tänkt. Var jag för elak [...]
I Göteborgs-Posten: “Patient avled av missad tarmvred”
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=467734