Skip to content

En till bortkastad dag

Att det ska behöva vara så svårt. Det har gått en vecka sen förra svängen inom den fantastiska svenska vården, och eftersom jag fortfarande inte är frisk bestämde jag mig för att besöka en läkare igen. Egentligen utan förhoppning om att de skulle kunna göra något, utan bara för att jag ville ha ett läkarintyg. Jag var ju nämligen sjukskriven sista skiften innan jul, och efter nyårshelgen ska jag kliva på igen är det tänkt, så innan dess ville jag ha ett kvitto på att jag fortfarande har samma besvär så att jag slipper en ny karensdag.

Jag fick en tid direkt på min vårdcentral och var där kvart över tio. Träffade samma läkare som förra gången som ställde samma frågor, klämde på samma ställen och tog samma prover som senast. Efter en del funderande bestämde hon sig på nytt för att remittera mig till kirurgkliniken, via akuten förstås. Jag försökte avstyra det hela och propsa på mitt läkarintyg och sa att jag kan gå till akuten på måndag om jag inte är bra, men hon ville inte lyssna på det örat. Det är ju faktiskt hon som är läkare och om hon såg någon anledning till att jag skulle uppsöka sjukhuset så kunde det ju ligga något i det. Jag hade högre sänka nu än för en vecka sedan, till exempel.

Så jag gick hem och drack lite kaffe och gick ner till akuten till strax före ett. Samma procedur som förra gången även här: Provtagning, vänta, träffa läkare som klämmer och frågar, vänta, en läkare till som ställer frågor, och till slut fattades beslut att jag skulle över till invärtes medicin för att verkligen slå fast att jag inte hade någon konstig sjukdom, som lymfom. Därefter började vansinnet.

Efter att ha väntat ytterligare ett tag kom en ny sköterska in och tog ytterligare blodprover på mig på order från medicinavdelningen. Därefter kom hon på att proverna skulle ta åtminstone en timme så vi kanske ville gå och fika eller käka eller så. Det lät som en bra idé eftersom jag inte hade ätit, och klockan var fyra vid det här laget. Hon lallade iväg för att få något slags besked om att ingen annan skulle titta på mig under tiden. Några minuter senare kom hon tillbaka med den nya idén att jag kanske rent av skulle gå hem så länge och så kunde man boka in en tid till imorgon istället, för de hade ganska fullt upp på medicinavdelningen. Det tyckte jag lät ännu bättre. Hon lallade iväg igen för att ordna upp det hela, och under tiden blev jag utkörd från undersökningsrummet och återvände till väntrummet. Och där satt jag och väntade, och väntade på mitt besked, tills den där timmen hade gått.

Då kom en sköterska från medicinavdelningen och hämtade mig. Hon ansåg att jag hade varit där länge nog och att jag måste få träffa en läkare för det var inhumant att bara sitt och glo i ett väntrum. Så jag fick sitta och glo i ett undersökningsrum istället. Där satt jag i ytterligare en timme och blev allt hungrigare, och vartefter blodsockret sjönk blev jag allt grinigare. Det hela blev ju inte bättre av att delar av personalen satt och käkade i ett rum intill så att jag kunde känna lukten av mat och höra hur besticken skramlade och hur de pratade och skrattade (åt mig, givetvis).

Efter en timme i väntrummet och ytterligare en timme i undersökningrummet bestämde jag mig för att ge upp, så jag drog helt enkelt på mig jackan och gick ut för att meddela en sköterska att jag ämnade gå hem. Sköterskan, samma som hämtat mig i väntrummet, förekom mig och frågade om jag undrade varför det inte kommit någon läkare. Jag svarade ungefär att det undrade jag inte alls (jag vet varför – det fanns fall som var mer akuta) men att jag tänkte gå hem. Det tyckte hon inte att jag skulle göra, inte förrän hon pratat med läkaren, och när jag försökte motivera mitt beslut snäste hon av mig med att hon inte hade tid just nu. Tillbaka till undersökningrummet alltså.

Strax innan jag beslutade mig för att gå kom det in en kvinna som verkade riktigt sjuk men som fick ligga i korridoren utanför mitt rum och där låg hon kvar under resten av tiden jag var kvar. Det är faktiskt inte vettigt att en jämförelsevis frisk person får ett rum men blir fullständigt ignorerad medan en mer akut sjuk människa ska behöva ligga i korridoren och få dropp och grejer. Så efter ytterligare tre kvart i undersökningrummet utan att få prata med någon (sköterskan tittade in en gång utan att ens säga hej, än mindre lämna något besked) gav jag slutligen upp på riktigt. Jag tänker faktiskt inte sitta i totalt tre timmar och glo i väggen för att få ett provsvar som jag kan ta via telefon.

Ja, jag är rätt förbannad. Men jag är inte förbannad över att ingen läkare kom och pratade med mig, för det förstår jag. Kommer det in akuta fall så måste de såklart gå före. Nej, vad som gör mig förbannad är först och främst bristen på kommunikation. Antingen kunde inte de olika avdelningarna kommunicera förslaget att helt enkelt låta mig gå hem i väntan på provsvar, eller så klarade de inte av att kommunicera till mig att det inte gick för sig. Om den där sköterskan hade ägnat en minut åt att lyssna på vad jag försökte säga istället för att vara otrevlig så hade vi kunnat komma fram till något, om inte annat att jag kunde ha gått iväg och ätit något.

Och så är jag förbannad över slöseriet med resurser. Det är inte vettigt att jag sitter i ett rum och glor i väggen i nästan två timmar medan andra får dropp i korridoren och det är inte vettigt att jag ska ta upp plats i kön när jag gång på gång försökte säga att jag hellre gick hem. Men framför allt är det inte vettigt att jag ska behöva ägna en hel dag åt att försöka få ett sjukintyg så att jag kan vara en duktig pojke och mata systemet, och lik förbannat gå hem tomhänt.

Nu ringde det en läkare sent omsider. Vid niosnåret på kvällen. För allt jag vet kunde jag alltså ha suttit i det där undersökningrummet och glott tills dess. Nu ska jag tydligen ner och lämna ett urinprov till imorgon för att man misstänker någon mystisk urinvägsinfektion (som jag saknar symptom på) eller en njurbäckeninflammation. Jag tänker lämna mina prover och gå hem. Det finns ingenting som kan få mig att slänga bort en tredje dag på att sitta och glo i väggen. Det kan jag göra hemma.


Andra bloggar om , , ,

Published inSamhälle

20 Comments

  1. Åh vad jag inte blir sugen på min kommande ”sjukvårdskarusell” (som just börjat dra igång så smått igen) när jag läser ditt inlägg.

    Sist jag var på Södertälje sjukhus tog det mig sex timmar att ta prover, sitta i väntrum och sedan undersökas. Lagom roligt, men personalen var i alla fall trevlig mot mig och det gör väldigt mycket. Skulle bli galet arg om jag hamnade i en sådan surpuppas vård som du gjorde.

    Jobbar man med människor får man faktiskt se till att hålla humöret uppe, i alla fall om de man har hand om faktiskt är trevliga i en situation där de flesta hade varit skitsura.

    Danni.’s last blog post..Struma? I sådana fall vilken sort?

  2. Angående det där med korridorer. Om en patient är sjuk på allvar brukar de få ligga på observationsplatser i korridoren, alternativt i ett akutrum som alltid är bemannat. Just för att man inte vill stänga in dom på ett rum där man inte kan ha uppsikt över dem. Kan ju ha varit nåt sånt kanske?

    Bitchslap Barbie’s last blog post..Cure for the itch

  3. Danni: Det ska sägas att de första personerna jag hade att göra med var mycket trevliga. Jag glömmer lätt att nämna sånt när jag är förbannad. :) Men ja, nästan sex timmar hade jag suttit på sjukhuset också, när jag rymde. Hade jag suttit kvar till beskedet kom hade det nog rört sig om åtta. På ett sätt kändes det värdelöst att gå hem eftersom jag då väntat två timmar i onödan, men å andra sidan vet jag ju nu att jag slapp vänta två till.

    Barbie: Det kan ha varit något sånt i och för sig, och jag ska erkänna att jag inte kände till att man gjorde så, men jag är tveksam i det här specifika fallet. Även om det såklart är möjligt. Man undrar ju också vad det är för mening med tystnadsplikt och så när man för dialog med patienter i korridorer samtidigt som det sitter andra patienter och anhöriga två meter bort och hör varje ord.

  4. Och tänka sig att det faktiskt inte är längre sedan det fanns läkare som gjorde hembesök, än att jag kommer ihåg det. Är det inte, i många fall, samhällsekonomiskt mer lönsamt att läkaren kommer till patienten än tvärtom?

    När jag bröt armen för några år sedan så tog det nio timmar mellan in- och utgång på sjukhuset. Varav effektiv tid ungefär två minuter undersökning, fem minuter röntgen och tio minuter på gipserian.

    Jag fick för övrigt tid reserverad åtta veckor senare för att ta bort gipset. Gissa om jag tog bort det själv i stället för att slösa bort ännu en hel dag i olika väntrum?

    Björn Felten’s last blog post..För fan Mona, fatta nu då!

  5. Nicklas Nicklas

    Jag lider med dig. Var själv på akuten för ett par veckor sedan, var där i 11 timmar varav ca 9,5 var väntan i min ensamhet i någon skrubb. Jag var illamående så jag käkade inte så mycket, var lagom hungrig när jag gav mig därifrån vid 22 snåret på kvällen. Som om inte det var illa nog så var det första dom sa när jag kom dit vid 11-tiden att jag nog skulle få lämna ett urinprov så jag skulle inte gå på dass medans jag väntade. Sista timmen sysselsatte jag mig med att fundera på om jag skulle gå o fråga om jag skulle lämna det där jävla urinprovet eller ej annars skulle jag gå o tömma blåsan innan den exploderade. Men då kom äntligen läkaren och skickade hem mig, utan att jag lämnade något urinprov. Morgonen efter ringen läkaren hem och säger -Du vi skulle ju tagit ett urinprov när du var här igår, du får sticka in på din vårdcentral o lämna ett idag innan du börjar på medicinerna, suck… Efter första kuren var jag inte helt frisk så igår påbörjade jag en ny kur med andra preparat, vilket fick effekt efter en timme, i form av ca 15 intensiva kräkningar på 30 sekunder. Om några timmar ska jag göra ett nytt försök, då ska jag ha förberett magen lite bättre med fil o grejer, ska bli spännande att se hur det går…

    Men likt dig så klandrar jag inte heller personalen på något sätt. Alla var trevliga och gjorde säkert sitt bästa. Man hörde ju när man satt o väntade hur jäktade hit o dit mellan olika patienter och mitt i alltihop hade någon lämnat väntrummet och en sköterska som kom ihåg hur han såg ut fick springa och leta efter honom. Jag är faktiskt imponerad att de trots allt verkar få ordning på allt till slut.

    Puh.. Det var skönt att få skriva av sig lite här, jag har ju ingen egen blogg att skriva i. :)

    Gott nytt år på dig/er!

  6. Bitchslap barbie: Så sjuka var de inte. Alltså, de var inte döende eller så, bara tillräckligt sjuka för att må riktigt dåligt och för att ett besök på akuten ska vara motiverat. (eh.. ja, jag hade tråkigt och har stora öron)

    Drottningen’s last blog post..Hur gör djur?

  7. Bra inlägg…

    Fattar inte varför det behöver vara så dåligt?

    Har varit en del i Sydamerika och Västindien och kan konstatera att den lättare sjukvården fungerar mycket snabbare och väl så bra där, till priser som är under de svenska, ibland helt gratis.

    Singelpappan’s last blog post..Kärleken är viktigast

  8. cnab cnab

    Josh, tack igen för ytterligare en läsvärd text. Jag är lika frågande som du är beträffande effektiviteten hos den svenska sjukvården. Det råder nog ingen större tvekan över att den generellt är ineffektiv, möjligtvis med undantag av akutsjukvården och liknande specialiteter med hög status.

    Du har i tidgare postningar påvisat det allt mer dominanta tjänstemannaväldet som råder i landet. Tror säkert att det också spökar på landstingsnivå inom sjukvården. Det är byråkraterna som lobbat hos politikerna att läkarna måste skriva ut tiotals rapporter om både det ena och andra, mer och mer för varje år och sånt tar tid. Tid som kunde ägnas åt patienterna i stället för att producera papper till administerationen.

    @Bitchslap Barbie: Hoppas att ni snackar ingående om den här problematiken under läkarutbildningen. Och själva som färdiga läkare förmår att be knäppa byråkrater och spåninga, sönderlobbade landstingspoliker fara år fanders när patienter kommer i kläm. Läkareden betyder faktiskt någonting.

  9. Njurbäcken har jag ju också haft, fast då brukar man ha mer ont i ryggen än magen. Men hög sänka ja. De är riktigt stolliga på sjukhuset här… svärfar åkte in med plingplongtaxi lördags; sjukhuset meddelade att han hade lunginflammation. Lyckligtvis blev han flyttad till Huddinge då vinterkräk gick uppe på avdelningen och på Huddinge konstaterades att han inte alls hade lunginflammation utan kraftig medicinallergisk reaktion (kunde icke andas!) + lite rester av en vanlig snuva. Jag mötte samma resursslöseri som du när jag var där; fast jag stegade helt enkelt ut och satte mig i väntrummet. I korridoren utanför satt en gammal dam med bruten arm i en rullstol, hon hade suttit så i _sex_ timmar…
    Om jag så är döende vill jag bli körd till ett annat sjukhus. För ett sjukhus som har sämre koll på patienter, slösar resurser och är sämre på att ställa diagnos får man leta länge efter.

    Gott nytt år önskar jag er båda! (Och fyrfotingarna hälsar nog till fyrfotingarna… )

    Jenny’s last blog post..Ett bättre år?

  10. Det är rätt deprimerande vittnesmål som ramlar in, men tack för att ni delar med er.

    cnab: Du kan mycket väl ha en poäng. Jag pratade för länge sen med en bekant som jobbar inom polisen som fnös åt kraven på fler poliser. Han menade att det finns gott och väl tillräckligt med poliser, bara det att de inte hinner vara ute och synas, förebygga och bekämpa brott eftersom de måste skriva rapporter hela dagarna.

  11. […] in och vänta en massa. Ett tag fruktade jag att jag skulle få straffvänta för att jag var så uppkäftig och trodde att jag som individ hade något att säga till om beträffande min egen vård, men så […]

  12. Jag har också väntat på akuten, nu nyligen i 7 timmar för en huvudvärk från helvetet.
    Däremot har jag varit med om att de gånger det har hängt på kniven, och flera gånger har det gjort det, då har det varit fri väg till ett fullt akutrum och inom en timme alla undersökningar utförda och inlagd på IVA.

    Jessika’s last blog post..Ptja vad kan man säga?!

  13. Jessika: Jag tvivlar inte på att akuten fungerar när det verkligen är akut, och jag hoppas verkligen det. Problemet i mitt fall är väl egentligen att jag har blivit remitterad till akuten när jag inte är akut sjuk. Vad det beror på vet jag inte. Det kanske inte finns någon ”bokningskirurgi” eller ”bokningsmedicin” i Södertälje. Det kanske bara är akut. Vad vet jag. Men det blir ju vansinnigt eftersom en person som skickas till akuten utan att vara akut sjuk teoretiskt kan bli sittande tills h*n svälter ihjäl.

  14. Indeed. Verkar så. Ni kunde ju åtminstone bo närmare Huddinge till. Det är en akutmottagning det med, men efter beskrivningen förefaller den ändå vara mer välorganiserad. De har en ny metod där de arbetar hrt med att få ner väntetiderna.

    Jessika’s last blog post..Enter 2009

  15. Josh: Jo, det där med att prata med patienter i korridorerna är inte direkt nåt som uppmuntras, de flesta läkare försöker få tag på ett rum, eller åtminstone en avskild hörna (om det inte är nåt allvarligt som ska förmedlas, då det självklart ska ordnas ett rum) för patientsamtal.

    Drottningen: Ja, det är ju inte optimalt, fast så är det ofta tyvärr, det kommer så mycket patienter på en gång så att man inte har rum till alla. Inte optimalt självklart och definitivt inget jag försvarar, men tyvärr är det så. Nog mer landstingspolitikernas fel än läkares och sjuksköterskors.

    cnab: De flesta läkare försöker ju påverka i positiv riktning, men det är jävligt tungrott inom landstinget. Politiker är ju politiker och tenderar att titta mer på siffror än de lyssnar på vad läkare och sjuksköterskor har att säga.

    Bitchslap Barbie’s last blog post..Det börjar bra…

  16. Det vete fan om akutsjukvården alltid funkar ens när det krisar.

    Syrrans kille fick fruktansvärt ont i magen för ett par år sedan runt jultid, han var hemma hos oss och åt middag och i samband med det började han få alltmer ont — det slutade med att han tog taxi hem.

    Väl hemma, blev det värre och syrran satte honom resolut i taxi igen till akuten.
    Sex timmar senare var han vit i ansiktet och hade hög feber, utan att någon i personalen reagerade på hans alltmer katastrofala allmäntillstånd. Det krävdes att syrran tog i med hårdhandskarna och mer eller mindre började gapa på personalen, peka på honom och gorma – ”titta själva om ni inte tror mig!”.

    Då blev det ruljans, vilket var i sista brådrasket eftersom han hade bristningar i tjocktarmen. Han hamnade på operationsbordet så gott som ögonaböj. En stund till och det hade varit kört, redan som det var så var det klart skakigt i några dagar innan situationen stabiliserades.

    Hade inte syrran suttit med och sett hur han började försvinna, så hade han mycket väl kunnat dö där i väntrummet.

  17. Mitt förtroende för den svenska sjukvården, framför allt där det pågår stordrift, är en aning stukat.

  18. Barbie: Det verkar inte som att det uppmuntras att prata med patienterna alls. ;)

    Marcus: Fy fan. Ytterligare ett riktigt otäckt vittnesmål. Något är fel i grunden i det här landet. Jag undrar om inte vi lever på gamla meriter. Vi *tror* att vi fortfarande har den bästa sjukvården i världen, och vi *tror* att vi är så fria så fria och så vidare. Det är hög tid att vakna och lukta på kaffet!

  19. […] då jag till slut blev gravid. För att det inte skulle vara för trevligt och mysigt så passade Josh på att bli ordentligt sjuk och skaffa sig klippkort på akuten. Dagen innan satt vi på varsin […]

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: