Skip to content

Månad: januari 2009

Josh för ett år sedan

Mumari tycker att vi ska berätta vad vi skrev om för ett år sedan (hittat via Mymlan). Jag gillar den typen av uppmaningar eftersom jag tycker att det är trevligt att gräva lite i arkiven. Bloggen är en färskvara, men det innebär inte att det inte finns värde i att titta i backspegeln, både min egen och andras.

Så jag kollade efter och insåg att det är ganska lustigt att Mumari valt just den här dagen. Den tjugoåttonde januari 2008 skrev jag nämligen två bloggposter. Den ena utnämnde Liza Marklund till dubbelplattnacke. Hon fick alltså pris för två veckor i rad på en och samma gång, en hittills oöverträffad bedrift. Och nej, hon fick den inte för att hon var en framgångsrik kvinna.

Men det var inte det som var det lustiga, utan det faktum att jag just den tjugoåttonde januari 2008 skrev min mest uppmärksammade bloggpost hittills: Manifest mot dansbandsmusik. Etthundrasjuttiosju kommentarer, trettiosju länkande knuffanslutna bloggar, många missförstånd, några mail och ett medlemsskap på Elitlistan (nej, jag är inte med längre). Om man ska försöka mäta sin egen framgång som bloggare i siffror så tror jag att jag har haft min peak.

Vad skrev du för ett år sedan?


Andra bloggar om: , ,

Mall för en lyckad debattartikel

Att skriva en debattartikel är en svår konst. Man måste fånga läsarens intresse så att hela artikeln blir läst, samtidigt som man måste framstå som kunnig i sitt ämne och presentera en poäng så att läsaren i slutet av artikeln håller med, eller åtminstone fått något att tänka på.

Därför har jag skapat en mall man kan följa. Den är vetenskapligt testad på Hittepåinstitutet i Schweiz och nu har den för första gången testats skarpt av Andreas Kleerup, som inte hade någon erfarenhet av att skriva debattartiklar förut. Resultatet är överväldigande. Lisa Magnusson är mycket förtjust (i tvärtomvärlden).

När nu mallen är sjösatt och har klarat alla test är det dags att ge den till världen. Jag delar härmed med mig av min debattmall enligt devisen sharing is caring. Följ bara dessa enkla stolpar så kan du också bli en framgångsrik debattör.

Lycka till!

Öppning.

lösryckt påstående utan inledande versal.

”någon form av drömmande låtsascitat”

tveksamhet?

Kortare predikan.

Ibland avslutas meningen med punkt.

Ibland inte

Alltid flummigt.

Men:

Nej

Nämn plötsligt ett band.

O stava som en fjortis.

Då blir det sjukt bra.

Engelska.

Svenska.

O sen stava lite mer som en fjortis,

Samt kommatera,

Före nytt stycke.

Intressant.

Rikta dig ibland till en fiktiv person

Du valde grammatik.

Försvara ditt missbruk av enter-knappen med att andra också suger.

Sympatifiska lite o så.

Fortsätt så.

Ett par rader.

Antyd att du egentligen gör goda saker i hemlighet.

Jättenytt stycke

Men fortfarande ingen punkt.

Gör en fullständigt obegriplig liknelse.

Förklara den obegripliga liknelsen så den blir riktigt obegriplig.

Uppmana läsaren att kamma sig.

Eller ta lite hostmedicin.

Inte skälla på sånt här.

Du tänker ändå inte att lära dig skriva.

O om nu någon av dina förebilder kan författa begripliga texter:

Tummen upp!

Gör någon form av statement.

Poängtera därefter att människor är olika.

Alla suger.

Slå fast att du har huvudet högt.

Jättenytt stycke.

Följ upp med en Mening som innehåller en omotiverad versal

Och ingen jävla punkt.

Eller hur?

Bra.

Lite svengelska igen:

Det gillar folk.

Så det så.

Fast det kanske inte är rätt.

Ooops.

Go Bananas Med Versalerna!!

O släng på ett par utropstecken

Men ingen punkt

Puss

Avsluta med ytterligare en obegriplig koppling

Ingen punkt

Feber


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Veckans plattnacke v.4

Jag trodde att jag hade hittat vinnaren igår när jag bläddrade i Metro på jobbet och hittade en hjärtskärande artikel om stackars Stefan som fyndat Armanikläder på macken för att senare upptäcka att kläderna var kopior. ”Skinn”jackan var inte ens i skinn, utan i plast. Stackars, stackars Stefan!

Förutom den obligatoriska bilden där Stefan poserar med sitt fynd och en kränkt min så finner jag Metros faktaruta underhållande. Först är det två punkter om hur man kan kontrollera äktheten på Armanikläder, men punkt tre är bäst:

Handla inte av någon som stoppar dig utomhus.

Jag vet inte, men om man inte begriper det då ska man kanske inte ha pengar. Och det gäller förresten i alla fall där någon stoppar en och ska kränga saker, inte bara skumma juggar som kränger Armanikläder ur bakluckan på en skabbig Merca, utan även nittonåriga killar med knullrufs som försöker kränga på dig telefonabbonnemang. No deal! Vad gäller det senare överväger jag att vara så grinig att jag helt enkelt vägrar vara kund hos företag som springer runt på stan och i köpcentra och stör flanerare. Sexutsatt va? Jag har blivit köputsatt så många gånger att jag tappat räkningen.

Stefan var en bra kandidat, men det var innan Margareta B Kjellin (m) svarade på frågorna från Riksdagssvar.se. Missförstå mig nu rätt, det är bra att Maggan har svarat, men hennes svar på fråga ett är mer än lovligt korkad. Frågan lyder:

1. Den information som staten får tillgång till genom FRA-lagen kan användas för att bedriva åsiktsregistrering.

På detta svarar Maggan: ”Nej, det är olagligt.” Jaha!? Så vad är egentligen problemet? FRA ska skydda oss mot terrorism, men det är ju olagligt och kan därmed inte utföras så då behövs det inget skydd. Case closed. Vidare kan vi skrota Ipred-förslaget, för olovlig kopiering av upphovsrättsskyddat material är olagligt och därmed kan det inte utföras. Liza Marklunds Gömda kan inte vara sann, eftersom misshandel är olagligt. Alltså kan det inte ha hänt.

Jag önskar att regimen förbjuder den här sortens dumhet, för då blir det omöjligt att vara så dum, och då kanske vi kan få ordning på ett och annat.

Grattis Margareta B Kjellin. Du vinner ett studiebesök i verkligheten.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Äntligen!

Efter allt felsökande tror jag nu att jag har funnit svaret till varför muspekaren plötsligt vägrar röra sig. Jag hittade förklaringen av en slump när jag letade igenom gamla bilder.

Vad tror ni?

Jag trodde att hårbollar bara kunde ställa till trassel i gamla mekaniska datormöss.


Andra bloggar om: , ,

Orkar inte

Det finns så mycket jag borde skriva om. Så mycket skit som jag borde tycka till om. Men jag orkar fan inte. Det här jävla landet är på väg ner i avloppet. Den här jävla regimen tar andan ur mig. Hur kan en påstått liberal regering göra sitt bästa för att återskapa DDR – och bråttom har de! – och inte märka att det är precis det de gör? Alternativet, att de mycket väl vet det, är för horribelt att ens föreställa sig.


Andra bloggar om: , , , ,

Teknikens under

Häromdagen köpte jag högtalare till min dator. Jag ville ha ett par schyssta högtalare med en bra ljudåtergivning för musik, och tillräckligt med kräm för att datorn ska kunna fungera som stereo så att säga. Jag hade spanat lite på ett par Creative, men när jag tittade in på OnOff för att de hade lite rea och testlyssnade högtalarna tyckte jag att de var lite sådär. Rent ljud, men klent. Bredvid stod ett par Logitech Z-10 i samma prisklass som lät betydligt bättre i mina öron. Så de fick följa med hem.

Högtalarna fick ligga kvar i sin förpackning några dagar. Anledningen var att mitt datorbord helt enkelt var för trångt, eftersom det var av den sortens icke-ergonomiskt skit som marknadsförs som just datorbord. Eller databord om man har riktig tur.

I slutet av förra veckan brummade vi iväg till IKEA och köpte ett nytt bord till min datorhörna. Jag har spanat på bord länge men nu gjorde vi äntligen slag i saken. Det gamla bordet slogs i bitar, hela vardagsrummet möblerades om, vi hittade mer skit att slänga, och sedan åkte det nya bordet upp. Ja, det var Drottningen som skruvade ihop det. Resultatet blev över förväntan. Bordet är kanon, möbleringen blev mycket bättre. Rummet ser helt enkelt öppnare ut.

Men så var det ju det där med högtalarna. Packade upp skiten och började koppla in dem, och jag började ana oråd redan där eftersom de ansluts till datorn via USB istället för gammeldags högtalarkabel. När saker ansluts via USB behöver man i regel berätta för datorn vad det är för något. Min erfarenhet är att USB och Ubuntu inte är de såtaste vänner, och när dessutom Logitech är inblandade blir det pannkaka eftersom Logitech varken släpper drivrutiner för Linux eller släpper källkoden så att nördarna kan skapa dem själva.

Högtalarna lät inte ett skit. Förvånad någon? Det visade sig att högtalarna inte bara ansluts via USB utan dessutom innehåller ett eget ljudkort. Man ska inte tro att man har köpt ett par högtalare för att man har köpt ett par högtalare.

Herr Teflonminne kom hit och drack lite sprit på lördagkvällen och vi ägnade större delen av tiden åt att försöka få högtalarna att lira under Ubuntu. Vid ett tillfälle lyckades han faktiskt få både ljud och LCD-displayen att lira. Lite för bra för att vara sant, skulle det visa sig, för när han rörde på musen började ljudet spraka. Sedan slutade musen att fungera. Mitt gamla problem alltså, när musen bara stannar. Vid ett tillfälle lyckades han även få tangentbordet att sluta fungera.

En avsevärd tid gick därefter åt till att återställa systemet så att högtalarna inte fungerade, men musen gjorde det. Efter att ha vallat Teflonminnet till pendeltåget så att han inte skulle bli gruppvåldtagen på vägen försökte jag lite på egen hand, med distansguidning från ovan nämnda herre. Det jag tror att jag har åstadkommit är att ha återskapat musproblemet. Max två minuter får jag ha Ubuntu igång innan musen lägger av. Något ljud har jag inte ens hunnit testa om jag har.

Igår blev jag så less på hela eländet att jag inte ens orkade titta på datorn. Nytt skrivbord, nya högtalare, på det stora hela kanongrejer, men jag kan inte använda dem till något för jag ska bara felsöka hela tiden.

Så nu är jag tillbaka i Windows. Högtalarna låter bra, men det känns inte bra. Trots alla problem jag har haft så gillar jag Ubuntu på ett sätt som jag aldrig har gillat Windows. Jag känner mig lite smutsig, lite besudlad, men jag orkar inte med att felsöka jämt och ständigt och framför allt inte när jag inte förstår. Jag är helt enkelt för dum för Linux.

Så. Antingen får jag ta nya tag och installera om Ubuntu från scratch, utan att kopiera över home-mappen, för det är möjligt att det är någon sorts konfiguration som kvaddar saker. Eller så får jag lägga energi på att modifiera Windows istället så att det inte ser ut som skit och framför allt inte har en stor grön blaffa till startknapp som mest ser ut som en bit godis.

Det mest deprimerande med att köra Windows igen är faktiskt teckensnitten. Det kan tyckas löjligt, men har man vant sig vid de mjuka, snygga tecknen i Linuxvärlden känns Windows fonter kantiga. Men, det fungerar ju å andra sidan.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Skojiga namn

Namn som (förmodligen) är helt oskyldiga på det lokala språket kan bli väldigt roliga på ett annat. Nima gjorde mig en gång uppmärksam på att Nazi är ett inte helt ovanligt flicknamn i Iran, bara för att ta ett exempel. Det har inget att göra med politiska statements, som att i vår tid och med vår historia ge sitt barn namnet Adolf Hitler. Eller Aryan Nation. Nazi, om man kan bortse från det vedertagna uttalet och associationerna, är ett ganska vackert namn.

Följer man en del idrott råkar man på en hel del skojiga namn. Som Simone Luder, schweizisk orienterare. Eller kanadensiske hockeybacken P.K Subban. Jag vet inte vad P.K står för i sammanhanget, men om man tänker på svenska brukar det stå för ”politiskt korrekt” och då blir det ännu roligare.

Fast det roligaste namnet av alla måste ändå vara Dick Butkus, linjeback i det där som amerikanerna kallar fotboll trots att det inte spelas med fötterna och bollar brukar vara runda. Dick Butkus. Jag har alltid hört det som Dick Buttkiss.

Hi, my name is Dick Buttkiss. Toppa det om ni kan.


Andra bloggar om: , , , , ,