Häromdagen köpte jag högtalare till min dator. Jag ville ha ett par schyssta högtalare med en bra ljudåtergivning för musik, och tillräckligt med kräm för att datorn ska kunna fungera som stereo så att säga. Jag hade spanat lite på ett par Creative, men när jag tittade in på OnOff för att de hade lite rea och testlyssnade högtalarna tyckte jag att de var lite sådär. Rent ljud, men klent. Bredvid stod ett par Logitech Z-10 i samma prisklass som lät betydligt bättre i mina öron. Så de fick följa med hem.
Högtalarna fick ligga kvar i sin förpackning några dagar. Anledningen var att mitt datorbord helt enkelt var för trångt, eftersom det var av den sortens icke-ergonomiskt skit som marknadsförs som just datorbord. Eller databord om man har riktig tur.
I slutet av förra veckan brummade vi iväg till IKEA och köpte ett nytt bord till min datorhörna. Jag har spanat på bord länge men nu gjorde vi äntligen slag i saken. Det gamla bordet slogs i bitar, hela vardagsrummet möblerades om, vi hittade mer skit att slänga, och sedan åkte det nya bordet upp. Ja, det var Drottningen som skruvade ihop det. Resultatet blev över förväntan. Bordet är kanon, möbleringen blev mycket bättre. Rummet ser helt enkelt öppnare ut.
Men så var det ju det där med högtalarna. Packade upp skiten och började koppla in dem, och jag började ana oråd redan där eftersom de ansluts till datorn via USB istället för gammeldags högtalarkabel. När saker ansluts via USB behöver man i regel berätta för datorn vad det är för något. Min erfarenhet är att USB och Ubuntu inte är de såtaste vänner, och när dessutom Logitech är inblandade blir det pannkaka eftersom Logitech varken släpper drivrutiner för Linux eller släpper källkoden så att nördarna kan skapa dem själva.
Högtalarna lät inte ett skit. Förvånad någon? Det visade sig att högtalarna inte bara ansluts via USB utan dessutom innehåller ett eget ljudkort. Man ska inte tro att man har köpt ett par högtalare för att man har köpt ett par högtalare.
Herr Teflonminne kom hit och drack lite sprit på lördagkvällen och vi ägnade större delen av tiden åt att försöka få högtalarna att lira under Ubuntu. Vid ett tillfälle lyckades han faktiskt få både ljud och LCD-displayen att lira. Lite för bra för att vara sant, skulle det visa sig, för när han rörde på musen började ljudet spraka. Sedan slutade musen att fungera. Mitt gamla problem alltså, när musen bara stannar. Vid ett tillfälle lyckades han även få tangentbordet att sluta fungera.
En avsevärd tid gick därefter åt till att återställa systemet så att högtalarna inte fungerade, men musen gjorde det. Efter att ha vallat Teflonminnet till pendeltåget så att han inte skulle bli gruppvåldtagen på vägen försökte jag lite på egen hand, med distansguidning från ovan nämnda herre. Det jag tror att jag har åstadkommit är att ha återskapat musproblemet. Max två minuter får jag ha Ubuntu igång innan musen lägger av. Något ljud har jag inte ens hunnit testa om jag har.
Igår blev jag så less på hela eländet att jag inte ens orkade titta på datorn. Nytt skrivbord, nya högtalare, på det stora hela kanongrejer, men jag kan inte använda dem till något för jag ska bara felsöka hela tiden.
Så nu är jag tillbaka i Windows. Högtalarna låter bra, men det känns inte bra. Trots alla problem jag har haft så gillar jag Ubuntu på ett sätt som jag aldrig har gillat Windows. Jag känner mig lite smutsig, lite besudlad, men jag orkar inte med att felsöka jämt och ständigt och framför allt inte när jag inte förstår. Jag är helt enkelt för dum för Linux.
Så. Antingen får jag ta nya tag och installera om Ubuntu från scratch, utan att kopiera över home-mappen, för det är möjligt att det är någon sorts konfiguration som kvaddar saker. Eller så får jag lägga energi på att modifiera Windows istället så att det inte ser ut som skit och framför allt inte har en stor grön blaffa till startknapp som mest ser ut som en bit godis.
Det mest deprimerande med att köra Windows igen är faktiskt teckensnitten. Det kan tyckas löjligt, men har man vant sig vid de mjuka, snygga tecknen i Linuxvärlden känns Windows fonter kantiga. Men, det fungerar ju å andra sidan.
Andra bloggar om: dator, linux, ubuntu, windows, logitech, usb, intressant?
Häromdagen köpte jag högtalare till min dator. Jag ville ha ett par schyssta högtalare med en bra ljudåtergivning för musik, och tillräckligt med kräm för att datorn ska kunna fungera som stereo så att säga. Jag hade spanat lite på ett par Creative, men när jag tittade in på OnOff för att de hade lite rea och testlyssnade högtalarna tyckte jag att de var lite sådär. Rent ljud, men klent. Bredvid stod ett par Logitech Z-10 i samma prisklass som lät betydligt bättre i mina öron. Så de fick följa med hem.
Högtalarna fick ligga kvar i sin förpackning några dagar. Anledningen var att mitt datorbord helt enkelt var för trångt, eftersom det var av den sortens icke-ergonomiskt skit som marknadsförs som just datorbord. Eller databord om man har riktig tur.
I slutet av förra veckan brummade vi iväg till IKEA och köpte ett nytt bord till min datorhörna. Jag har spanat på bord länge men nu gjorde vi äntligen slag i saken. Det gamla bordet slogs i bitar, hela vardagsrummet möblerades om, vi hittade mer skit att slänga, och sedan åkte det nya bordet upp. Ja, det var Drottningen som skruvade ihop det. Resultatet blev över förväntan. Bordet är kanon, möbleringen blev mycket bättre. Rummet ser helt enkelt öppnare ut.
Men så var det ju det där med högtalarna. Packade upp skiten och började koppla in dem, och jag började ana oråd redan där eftersom de ansluts till datorn via USB istället för gammeldags högtalarkabel. När saker ansluts via USB behöver man i regel berätta för datorn vad det är för något. Min erfarenhet är att USB och Ubuntu inte är de såtaste vänner, och när dessutom Logitech är inblandade blir det pannkaka eftersom Logitech varken släpper drivrutiner för Linux eller släpper källkoden så att nördarna kan skapa dem själva.
Högtalarna lät inte ett skit. Förvånad någon? Det visade sig att högtalarna inte bara ansluts via USB utan dessutom innehåller ett eget ljudkort. Man ska inte tro att man har köpt ett par högtalare för att man har köpt ett par högtalare.
Herr Teflonminne kom hit och drack lite sprit på lördagkvällen och vi ägnade större delen av tiden åt att försöka få högtalarna att lira under Ubuntu. Vid ett tillfälle lyckades han faktiskt få både ljud och LCD-displayen att lira. Lite för bra för att vara sant, skulle det visa sig, för när han rörde på musen började ljudet spraka. Sedan slutade musen att fungera. Mitt gamla problem alltså, när musen bara stannar. Vid ett tillfälle lyckades han även få tangentbordet att sluta fungera.
En avsevärd tid gick därefter åt till att återställa systemet så att högtalarna inte fungerade, men musen gjorde det. Efter att ha vallat Teflonminnet till pendeltåget så att han inte skulle bli gruppvåldtagen på vägen försökte jag lite på egen hand, med distansguidning från ovan nämnda herre. Det jag tror att jag har åstadkommit är att ha återskapat musproblemet. Max två minuter får jag ha Ubuntu igång innan musen lägger av. Något ljud har jag inte ens hunnit testa om jag har.
Igår blev jag så less på hela eländet att jag inte ens orkade titta på datorn. Nytt skrivbord, nya högtalare, på det stora hela kanongrejer, men jag kan inte använda dem till något för jag ska bara felsöka hela tiden.
Så nu är jag tillbaka i Windows. Högtalarna låter bra, men det känns inte bra. Trots alla problem jag har haft så gillar jag Ubuntu på ett sätt som jag aldrig har gillat Windows. Jag känner mig lite smutsig, lite besudlad, men jag orkar inte med att felsöka jämt och ständigt och framför allt inte när jag inte förstår. Jag är helt enkelt för dum för Linux.
Så. Antingen får jag ta nya tag och installera om Ubuntu från scratch, utan att kopiera över home-mappen, för det är möjligt att det är någon sorts konfiguration som kvaddar saker. Eller så får jag lägga energi på att modifiera Windows istället så att det inte ser ut som skit och framför allt inte har en stor grön blaffa till startknapp som mest ser ut som en bit godis.
Det mest deprimerande med att köra Windows igen är faktiskt teckensnitten. Det kan tyckas löjligt, men har man vant sig vid de mjuka, snygga tecknen i Linuxvärlden känns Windows fonter kantiga. Men, det fungerar ju å andra sidan.
Andra bloggar om: dator, linux, ubuntu, windows, logitech, usb, intressant?
