Skip to content

Månad: januari 2009

Ryktet om FRA-motståndets död är betydligt överdrivet

För ett tag sedan läste jag hos Anders Widén att en Susanne Eberstein (s) uttalat sig om att FRA-motståndet dött och dessutom dristade hon sig till att spekulera i att det kanske berodde på att FRA-motståndarna var upptagna med fildelningsdebatten. Till skillnad från Widén är jag beredd att hålla med om den tesen. Inte för att FRA-motståndare är fildelande fjortisar, eller tjuvar som det också heter, utan för att Ipred är en del av samma sluttande plan som FRA-lagen. Problemet för bloggosfären är att för att få genomslag måste väldigt många skriva väldigt mycket väldigt länge, och trots att vi är många klarar vi förmodligen inte av att hålla alla bollar i luften (FRA, Ipred, datalagringslagen, ACTA och allt vad vansinnet kallas). Då blir det den fråga som är hetast just nu som dominerar.

En annan orsak till att det blivit lite tystare om FRA-lagen är att det har funnits stor osäkerhet kring de där utlovade tilläggen. Många av oss saknar vana att läsa politiska och juridiska dokument, i synnerhet sådana som kan antas vara avsiktligt snårigt skrivna, och således är det nog många som har avvaktat något slags besked i frågan. Frendo har gått igenom de där femton punkterna som skulle göra FRA-lagen acceptabel (läs!) och, föga förvånande, kommit fram till slutsatsen att det fortfarande är samma oacceptabla lag. Det är bara ytterligare lite tingeltangel. Precis den sortens granskning kan man ju tycka att traditionell media kunde ägna sig åt, istället för att skriva spaltmeter om Let’s Dance och Stjärnor på (dek)is.

Det tragiska i det hela är att de upproriska folkpartisterna investerat sin prestige i de här tilläggspunkterna, och eftersom politisk stolthet går före triviala saker som folkets väl och ve ser jag ingen chans i helvetet att de kommer att sätta sig på tvären igen. Jag förutspår att de sväljer att ha blivit lurade för att kunna hålla huvudet högt med hänvisning till ”förbättringarna” hellre än att erkänna sig lurade och protestera vidare. Hur man ska kunna hålla huvudet högt utan ryggrad är förvisso en utmaning, men det finns gott om kollegor att rådfråga.

Regimens trumfkort är dessutom att FRA-lagen 1.0 redan är införd, och eftersom den är så dålig måste man ju naturligtvis skyndsamt få igenom tilläggen, eller hur? Det är bara att gratulera till ett mycket lyckat fulspel.

Ett led i regimens fulspel är att göra sina hårdaste kritiker till knähundar. Federley och Johansson hade en möjlighet att bli hjältar. Istället blev de syndabockar, och bands dessutom mycket effektivt till ja-sidan genom att bli lovade ”förbättringar”. En framgångsrik strategi som upprepats med folkpartikvinnorna – låt dem tro att de förbättrat lagen och de är låsta. Staffan Danielsson knuffades fram som FRA-lagens ansikte, men enligt utsago är han en karl som lyssnat till kritiken, och även om jag inte trodde på att Federleys skådespel vid omröstningsdags för ett ögonblick så trodde jag faktiskt på Danielsson. Han såg inte ut att trivas. Nu har han dessutom utpekats att ingå i Signalspaningsnämnden. Därmed är Danielsson ännu hårdare knuten till ja-sidan. Snyggt jobbat igen. Det är verkligen något att trycka upp i ansiktet på alla som har hävdat att regimen är inkompetent!


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Provsvar

Jag fick prata med en läkare sent omsider. Det är inte lymfom, och i övrigt hittar de visst ingenting suspekt med mina prover.

Så… Då har vi uteslutit lymfom (vilket är en stor lättnad förstås) och benskörhet. Sedan tidigare vet vi som följer House att det aldrig är lupus. Jag vet inte, men att köra uteslutningsmetoden verkar kunna ta tid.

Hur som helst: Jag mår bra. Jag vill bara veta vad det var, eller är, för fel på mig. Jag ska lämna nya blodprover imorgon för att se om sänkan är nere där den borde vara. Om så är fallet är jag frisk och det hela kan antagligen avfärdas som en mystisk virusinfektion.

Jag hoppas att det här är slutet på den här historien nu.


Andra bloggar om: , ,

Förbannade klåpare!

Efter mitt benmärgsprov för en tid sedan fick jag ett telefonnummer dit jag så småningom skulle ringa för att fråga om provsvaren kommit. Ni hör ju. Redan där är det något som är snett. Varför ska jag ringa och fråga om provsvaren kommit? Vore det inte enklare om de kontaktade mig? Jag förstår ju om det inte finns tid att sitta och ringa till folk som kanske inte svarar men ett utskick med posten där det står ”dina provsvar har kommit, kontakta XX” kan väl inte vara så svårt? Men nej.

Så igår ringde jag. Naturligtvis var det samtal före och jag hade plats ett i kön så det var ju bra. Jag undrar dock varför alla dylika meddelanden talas in av en kvinna som låter vansinnigt kåt. Rekryterar man från 071-branschen när man vill ha meddelanden inpratade eller?

Efter en förvånansvärt kort tid fick jag prata med en riktig människa, förmodligen en undersköterska. Jo, provsvaren hade kommit. Problemet var däremot att läkaren som tog provet (på pappret, i verkligheten var det en annan stadigare karl som utförde ingreppet) har slutat. Det visste jag, men han hade tydligen inte lämnat över ärendet till någon specifik läkare, så nu måste vår undersköterska hitta en lämplig läkare att hänvisa mig till.

Efter visst bläddrande i datan (hon hade garanterat en ”data”) fick hon fram ett namn och undrade om det gick bra att nämnda läkare kontaktade mig mellan elva och tolv idag. Det gick bra, försäkrade jag. Hon fick mitt hemnummer och mitt mobiltelefonnummer. Det senare var uppenbarligen väldigt svårt att få rätt.

I skrivande stund är klockan 12:44. Tror ni att någon har ringt? Nej, just det. Det är till att visa respekt för sina patienter. Först skrämmer man upp folk genom att slänga sig med termer som lymfom lite slentrianmässigt, och efter ett par veckors väntan på provsvar kan man inte ringa och meddela på uppgjord tid. För jag har inget bättre för mig än att sitta och vara orolig över vad proverna faktiskt visar?

Jag hatar dem.


Andra bloggar om: , ,

Chipspyroman härjar i Södertälje

Säga vad man vill om Södertälje, men det händer alltid något här. Nu tycks det härja en chipspyroman!

I december brann det på Coop Forum. En brand som ska ha startat bland chipsen i butiken. Sånt kan väl hända. Det är bara det att natten mot måndag brann det även på Ica Maxi, bredvid nämnda Coop. Även den branden ska ha startat bland chipsen. Det är just den biten som är det roliga. Om bränderna är anlagda, varför sätta eld på snacksen? Det måste väl ändå finnas saker som är lättare att tutta på än potatis? Kläder, till exempel.

LT sätter förstås spekulationerna igång och det är underhållande läsning. Det är uppenbarligen fler än jag som ser det komiska i att det börjar brinna bland chipsen. Någon tycker att det hetaste spåret är grillchipsen. Någon annan funderar över om det är militanta viktväktare som är i farten, och en tredje tycker att detta är fel sätt att bränna kalorier. Som vanligt står det förstås inte på förrän köksbordsrasisterna ramlar in och börjar förklara att det naturligtvis är invandrare som eldar chips, för så gör man i hemlandet. Jo, det är faktiskt en person som förklarar att smällare och bränder är ”hemlandstoner” för en del från andra länder. Svaret är störtskönt och förtjänar att lyftas ut i sin helhet:

Ja, men de e ju klart.. i syrien där jag kommer ifrån så stod vi ju o kastade smällare på varandra och på andra objekt hela dagarna.. fanns inte mycket annat att göra.. bränna ner chipsbutiker gjorde vi oxå.. för där blev vi inte lika hårt straffade.. det var ju fritt fram.. Jag e uppfostrad till att bränna ner chipspåsar, det hör till min kultur, vi gillar inte potatis..Vi äter snarare ris eller bulgur med till våra maträtter.. Med tanke på att vi inte vill integrera oss i samhället så är ju detta ett alternativ.. Bränn ner blodpuddingen oxå..


Andra bloggar om: , ,

Bloggöl

Studiomannen skickade ett SMS igår och undrade om jag var tillgänglig för en öl eller så. Det var ett mycket trevligt initiativ tyckte jag. Jag fick veta att Sug-SteffoDet är något med Steffo alltså. Sug-Steffo, Tjock-Steffo… Note to self: Aldrig ge några barn namn som Stefan, Staffan, Steven eller något annat som med lite fantasi kan bli Steffo. också så skulle följa med. Själv tjoade jag till på doktor Flum och tyckte att han skulle följa med. Tydligen blev han uppringd av Studiomannen strax därpå också.

Vi möttes upp på Charles Dickens på Söder. Studiomannen var först på plats och jag gick till Mackedonken över gatan och hämtade drf som lyxade till det med en cheeseburgare. Vi noterade att lågkonjunkturen fått cheeseburgaraktien att dala och att priset på cheeseburgare nu sjunkit till tio spänn, och spekulerade vidare i om det kanske vore idé att investera i cheeseburgare nu och sälja dem dyrt senare när priserna går upp igen.

Sug-Steffo anslöt lite senare och med sig hade han även Danne från dagens bild. För att göra en lång historia kort så hade vi jävligt roligt. Det fascinerande med dylika träffar är att man känner varandra utan att känna varandra. Trots att jag träffade två av personerna för första gången och bara har råkat på de andra två vid enstaka tillfällen så blir det ändå aldrig konstigt på något sätt. Var och en av oss känner ju minst en av de andra sedan tidigare, vare sig man träffats i köttet eller inte.

Vilket får mig att tänka på Johan Ronnestams artikel i Internet World där han påstår att sociala medier saknar värme och i stort är till för att befästa befintliga nätverk. I beg to differ! Jag har sagt det förut men det tåls att sägas igen. Jag har lärt känna massor av människor via sociala medier som communities och senare bloggar. Gårdagen är ett jättebra bevis på den värme som finns. Det är inte att befästa befintliga kontakter utan att knyta nya. Och så har jag alltid upplevt det. Jag skulle kunna såga Ronnestam mer men Mymlan har redan gjort det så bra. Ronnestam kanske vill läsa mitt vittnesmål om nätvänligheten?

På det stora hela var det en lyckad kväll och det enda problemet är egentligen att det tar så lång tid att ta sig in från Södertälje, så många gånger avstår jag från att åka in till Stockholm just av den anledningen. Resan in igår var vansinnigt tråkig och långsam. Hem gick det fortare, vilket till stor del berodde på att jag sov från Flemingsberg och hem. Det är löjligt skönt att sova på pendeln faktiskt.

Fler bloggträffar åt folket är min rekommendation!


Andra bloggar om: , , , intressant?

Ett land i gryningen

Årets julklapp var utan tvekan Dennis Lehanes Ett land i gryningen. En sjuhundrasextiotvå sidor tjock tegelsten som redan hunnit bli hyllad av recensenterna. Välförtjänt, må jag säga.

Lehane har varit något av en favoritförfattare ända sedan West lånade mig Rött regn (Mystic River), som jag i och för sig inte tyckte var sådär alldeles fantastisk, men tillräckligt bra för att jag skulle vilja ha mer. Sedan dess har jag läst allt karln har spottat ur sig, inklusive den jättekonstiga och rätt dåliga novellsamlingen Coronado.

Det som fascinerar mig är hur Lehane kan byta stil och språkklädnad så obehindrat. Han kan skriva riktigt hårdkokta deckare som i sviten om Pat Kenzie och Angie Gennaro, han kan skriva en riktigt kuslig psykedelisk thriller i 50-talsmiljö som i Patient 67 (Shutter Island) och han kan skriva socialdrama som Rött regn. Dessutom kan han suga, som i Coronado.

Jag skriver ut titlarna både på svenska och engelska eftersom förlagen har den osmakliga vanan att byta ut titlarna helt och hållet. Mystic River blir Rött regn medan Prayers for Rain blir Svart nåd. Jag förstår inte syftet med dylikt, men måste säga att i just det här fallet har man för en gångs skull prickat rätt. Ett land i gryningen är en mycket träffande titel på svenska. Originaltiteln är The Given Day.

I Ett land i gryningen ger sig Lehane i kast med sitt mest ambitiösa projekt hittills. Det är en skildring av USA vid slutet av första världskriget. Ett USA som är på väg att ta steget in i sin egen framtid. Ett land i gryningen, kort och gott.

I boken får vi stifta bekantskap med en mängd olika personer, även om huvudpersonerna får sägas vara den irländske polisen Danny Coughlin och den svarte fabriksarbetaren (till en början) Luther Laurence. Och så baseballegenden Babe Ruth som dyker upp lite nu och då och som Lehane på ett oerhört skickligt sätt använder som ett redskap för att beskriva tidsandan.

Boken berättar egentligen många olika historier som vävs in i intrigen, men huvudspåret leder obönhörligen mot Bostons stora polisstrejk. En tragisk händelse i stadens historia med upplopp som följd. Bakgrunden till strejken var att polisen inte fått sina löner uppdaterad på många många år, och sedan kom ett världskrig emellan där polisen och staden kom överens om att frysa lönerna under kriget mot att kompenseras efteråt. Det är för att få det löftet infriat som poliserna kämpar och slutligen går ut i strejk. Jag ska inte avslöja vad som händer i boken, men den verkliga strejken slutade med att alla poliser som strejkade förlorade sina jobb, medan de övriga samt nyanställda fick exakt det som de strejkande krävt. Allt för att de styrande tydligen ansåg att principen att poliser inte får strejka var viktig att slå fast, medan principen att ett löfte är ett löfte inte var alls lika viktig.

Den här boken har mycket att säga oss. Lehane berättar med sedvanlig lätthet om en tid som vi nog inte riktigt kan föreställa oss, men som definitivt har format ett land. En tid där rasism och sexism är något så naturligt att orden förmodligen inte fanns, och säkerligen fanns inte ordet ”polisbrutalitet” heller, eftersom det ordet inte heller behövdes. När man får läsa ett kort tidningsurklipp om ett nedlagt åtal, som mycket väl kunde vara autentiskt, så är det en och annan polett som ramlar ner.

Richard Poulson, en svart bartender på Club Almighty i Greenwood, släpptes ur häktetn när chefsåklagare Honus Stroudt lät bli att väcka åtal i utbyte mot att negern Poulsen erkände sig skyldig till illegalt användande av skjutvapen. Negern Poulsen var den ende överlevande efter att Clarence Tell i november förra året började skjuta vilt omkring sig inne på Club Almighty. Två negrer från Greenwood, Jackson Brscious och Munroe Dandiford, som bägge hade rykte om sig att syssla med narkotika och prostitution, dog i skottlossningen. Clarence Tell, som också var neger, dödades av negern Poulsen efter att han beskjutits av negern Tell. Chefsåklagare Stroudt sade: ”Det står klart att negern Poulsen sköt i självförsvar för att frälsa sitt liv och att han var ytterst nära att dö av de skottskador han åsamkades av negern Tell. Åklagarämbetet är nöjt med utgången.” Neger Poulsen döms till tre års villkorlig dom för vapenbrottet.

Den korta passagen gör det plötsligt glasklart varför neger är ett så laddat ord. Det handlar inte om att ordet i sig är fult, det handlar om hur det historiskt konsekvent använts som en ständig påminnelse om vem som är värd något och vem som inte är det. Det är uppenbarligen väldigt viktigt att understryka att alla inblandade i ovan citerade notis är negrer, så att ingen får för sig att någon ”vanlig” människa skulle ha varit inblandad.

Det är också en läsvärd skildring om fackföreningsrörelsens födelse och hur hårt dessa människor faktiskt fick kämpa för att lägga grunden för vad vi har idag. Det är definitivt en tankeställare för fackkritiska, som jag själv, men det borde vara minst lika mycket av en ögonöppnare för diverse fackpampar och försvarare av den nu rådande ordningen.

Jag vill också hylla Lehane för hans förmåga att skildra miljöer, elände och förtvivlan på ett sätt som går att ta till sig. Han gör det nästan i förbigående. Han duckar inte för smutsen, men han vältrar sig inte i den heller. Han skildrar skiten på samma sätt som han skildrar allt annat och diskriminerar inga ingredienser. Han gör det tack vare att han hela tiden berättar historier. Eländet är aldrig målet med hans berättelser, och det tackar jag för, för dylikt orkar jag helt enkelt inte med. Jag tänker på otaliga eländesfilmer jag har sett som bara har fått mig att vilja ta livet av mig. Filmer baserade på böcker där det enda syftet tycks vara att skildra elände. Ingen historia, inga ljusglimtar, bara elände. Orka. I Lehanes böcker är humorn aldrig långt borta, inte ens när det är som mest förtvivlat, vidrigt och våldsamt. Ni ska få ett exempel. Upplopp har utbrutit och i kaoset utspelar sig följande.

Alla var fulla och skrek upp mot regndropparna. Omtöcknade varietéflickor hade berövats sina brösttofsar och gick omkring med bara bröst. Välta bilar och brasor längs trottoaren. Gravstenar som slitits upp ur marken inne på Granary Burying Ground och ställts upp mot väggar och staket. Ett par som knullade ovanpå en T-Ford som vräkts över ända. Två män som boxades utan handskar mitt på Tremont Street medan vadhållarna stod i en ring runt dem och blodet och det regnfläckiga glaset knastrade under fötterna. Fyra soldater släpade iväg med en medvetslös flottist och slängde upp honom vid kofångaren till en av de uppochnedvända bilarna och pissade på honom medan folkmassan hurrade. En kvinna dök upp i ett fönster några våningar upp och skrek på hjälp. Folkmassan hurrade åt henne också innan en hand dök upp över hennes ansikte och ryckte tillbaka henne från fönstret. Folkmassan hurrade lite till.

Jag kanske är skadad, men jag ser South Park framför mig när jag läser skildringen av mobbmentaliteten. Egentligen är det ju inte roligt, bara vedervärdigt, men det är just för att Lehane vågar smyga in en smula absurd humor som det hela blir både levande, uthärdligt att läsa och samtidigt ännu obehagligare.

Slutligen vill jag dock dela ut en känga till översättaren. I likhet med många andra recensenter har jag noterat att översättningen är undermålig. Den är slarvig och full av fel. Vid ett par tillfällen står det plötsligt fel namn, vilket är rätt pinsamt. Den som känner sig manad att läsa men inte ids vänta på en ny upplaga kan nog tryggt köpa boken på engelska istället. Jag har läst flera av Lehanes böcker på engelska, och måste säga jag föredrar det. Det är inte av snobbism eller nåt, normalt föredrar jag faktiskt att läsa på svenska helt enkelt för att det är mitt modersmål och passar mig bättre. Lehane är nog den enda författare jag föredrar att läsa på engelska. Dessutom är han generellt tämligen lättläst med tanke på att han behandlar rätt tunga ämnen. Det är en konst i sig att hålla sig i bakgrunden som berättare och låta historierna berätta sig själva.

Det här är något av ett mästerverk. Flera har redan utropat den som en kandidat till ”Den stora amerikanska romanen” vilket känns som ett lite nött epitet. Men jag förstår varför det används i det här fallet.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Något ont som förde något gott med sig

Häromkvällen, eller natten rent av, laddade jag för att titta på NHL-hockey. Ett möte mellan ”mitt” lag Buffalo Sabres och glödheta Washington Capitals. Matchen skulle börja klockan ett på natten enligt Canal+ tablå. Det gjorde den inte. Den sändes inte alls. Jag finkammade Canal+ hemsida efter någon form av information om att sändningen ställts in, och varför, men hittade absolut ingenting. Så det sista jag gjorde innan jag gick och la mig var att skicka ett surt mail till Canal+ kundtjänst.

Hej

Här bränner man på lite kaffe och gör sig redo för att få se en drabbning mellan Washington och Buffalo på Canal+1, såsom tablån utlovar och har utlovat länge. Och vad får jag se? Slapshot!? Var är min match? Om man gör ändringar i tablån är väl det minsta man kan begära att det också uppdateras i tablån på nätet, och en förklaring skulle inte heller skada. Som Buffalo-supporter blir jag förstås extra irriterad, för det är inte så alldeles jätteofta jag får möjlighet att se dem.

Om man inte kan lita på tablån och om Canal+ inte anser att de behöver visa det de har sagt att de ska visa så undrar jag om det är värt att fortsätta vara kund.

Det var den 31:a december jag skickade mailet. Igår redan, den 8:e januari, behagade Canal+ svara.

Hej.

Ursäkta dröjsmålet.

Tyvärr utgick denna match på grund av tekniska problem och detta beklagar vi djupt.

Vi beklagar också den bristfälliga informationen kring detta och vi jobbar för att vid eventuella liknande situationer kunna meddela detta i så god tid som möjligt.

Återigen vill vi uttrycka vår beklagan och som viss kompensation har vi nu lyckas ordna så att ni kan se Mats Sundins återkomst i NHL. Vi eftersänder nattens match mellan Edmonton -Vancouver klockan 21:30 ikväll på Canal+ Sport 2.

”Som viss kompensation har vi nu lyckas ordna så att ni kan se Mats Sundins återkomst i NHL.” Jag skiter väl för fan i Mats Sundin! Jag vill se Buffalo.

En rolig grej i det hela är dock att Aftonbladet skrev några rader om den där matchen vi inte fick se. I normala fall läser jag inte kommentarerna efter och så, men just den här gången gjorde jag det och snubblade då över ett länktips från någon snubbe. Totalt intetsägande site, så därför trodde jag först att det bara var nåt larv eller hemmabygge, men det är det tydligen inte. Jag tittade nämligen på en Buffalo-match häromnatten och det är verkligen knivskarp kvalitet. Helt suverän sändning. Så nu undrar jag ännu mer över meningen med att vara kund hos Canal+. De kan fortsätta visa match efter match med svenska föredettingar så kan vi som faktiskt följer ett särskilt lag titta på nätet istället.


Andra bloggar om: , , ,

Konstgjord andning

När jag åkte till Gävle fram och tillbaka på juldagen slogs jag återigen över hur mycket fortare det faktiskt går nu sedan man byggde motorväg hela vägen. Den vägen har varit tillgänglig rätt länge nu, men jag blir fortfarande förvånad. Jag har inte gjort några tidsmätningar, och de blir aldrig exakta heller eftersom mycket av restiden är beroende av hur fort man kan ta sig genom Stockholm, men jag skulle gissa, mellan tummen och pekfringret, att jag sparar en trekvart i restid på att slippa köra genom Uppsala och därefter hacka runt i 90-70-50-70-90 hur många mil som helst fram till före detta Giraffstallet som nu är nåt galet kinesiskt rekreationscenter. Där började motorvägen igen när det begav sig. Förutom att jag och andra resenärer sprarar restid så reser vi säkrare och mer miljövänligt. 90-70-50-70-90 är påfrestande för nerverna och lockar till vansinnesomkörningar och att hålla en jämn hastighet med jämna varvtal i motorn är snällare mot miljön. Kort sagt; den nya motorvägen förbi Uppsala är det bästa som har hänt Gävlebor i exil i Södertälje sedan skivat bröd. Och för resten av samhället är det också en bra investering.

Alla tycker dock inte det. Det var det jag drog mig till minnes där på juldagen. Jag minns nämligen att när man började bygga den nya vägen och även när den invigdes, så var det en del pip och gnäll från en viss grupp människor. Nämligen de näringsidkare som drev vägkrogar, bensinstationer och annat längs med den gamla vägen. För dessa var den gamla vägsträckan en livsnerv. De livnärde sig på bilismen och såg med skräck hur trafiken skulle ta en annan väg och det enda som skulle passera deras etablissemang skulle vara stäpplöpare. Jag har för mig att gjordes några halvhjärtade protester. Säkert skrev man på en namnlista och undrade vem som skulle ta ansvar för det här.

Jag förstår dessa människors oro, men samhällsnyttan i den nya vägsträckan är helt enkelt överlägset mycket större. De som försörjde sig på den gamla vägen har haft att välja mellan att sura eller att anpassa sig. Något jag noterade på väg norrut var för övrigt bristen på bensinstationer och vanliga ”sväng av och köp en korv”-ställen mellan Uppsala och Tierp. Där finns ett hål att fylla, och det kommer att fyllas.

Om näringsidkarna längs gamla E4 hade haft en lika stark lobbyorganisation som skivbolagen så hade aldrig den nya delen av E4 byggts. Då hade pipet och gnället förstärkts och nått regering och riksdag via ihärdiga lobbyister som varnat för massarbetslöshet, miljardförluster i statskassan och så vidare. Politikerna hade då vetat att hela landets ekonomi och välfärd är upphängd på ett par sunkiga vägkrogar i Upplandsskogarna. De som ändå velat bygga den nya vägsträckan, visionärerna, skulle ständigt ha fått besvara frågan ”men hur ska vi få betaaaalt?” istället för att förklara nyttan med bygget. Och det sanningsenliga svaret ”det skiter väl vi i” skulle de inte våga yttra, för om de gjorde det skulle lobbyisterna genast blåsa upp det.

Slutligen skulle någon nyttig idiot lägga fram något slags ”kompromissförslag” som går ut på att man får bygga den nya vägen, men i gengäld ska trafikskatten höjas med ett par procent som går direkt till Sveriges Trafikberoende Uppländska Matbyrå, STUM. STUM skulle därefter fördela pengarna till Shell och OKQ8 eftersom de lider något så fruktansvärt av den nya vägsträckan. Bettans krubb och Kalles korv, de som verkligen är små och utsatta, som hållit lastbilschaffisar vid liv i trettio år med sin enkla men kärleksfulla mat, de i vars namn kampen mot framtiden drivits, de får ingenting.

Precis så här arbetar musikindustrin. Istället för att flytta sin verksamhet till den nya (informations)motorvägen sitter man kvar vid den gamla och blänger på stäpplöparna och surar. Under tiden gör man allt för att göra det så svårt och dyrt som möjligt för folk att använda den nya vägen. Jo, det är förstås trist om musikindustrin får säga upp folk och om rent av en del bolag får lägga ner, men återigen; samhällsnyttan är större. Fildelning, fri information, är en revolution. Det har enorma möjligheter som vi bara ser början på ännu. För att inte tala om hur miljövänligt det är att skicka information digitalt istället för att hugga ner träd, göra papper, trycka böcker och transportera runt böckerna i lastbilar.

Vi som ser nyttan tvingas hela tiden svara på frågan ”men hur ska vi få betaaaalt?” och de flesta försöker tålmodigt förklara hur man faktiskt kan tjäna pengar på nya sätt. Jag tänker tala klarspråk: Jag skiter i! Faktiskt. Det är inte min uppgift att fundera över hur gamla sura bolag ska kunna fortsätta tjäna skitmycket pengar på att kränga samma skit i all oändlighet. Jag har noterat några skivreklamer som går om och om igen i tv-rutan. Det är Enrique Iglesias samlingsskiva. Gammalt skit i ny förpackning. Det är Magnus Carlssons samlingsskiva. Gammalt skit i ny förpackning, som de dessutom har mage att kalla för musikskatt. Jag vet inte om jag ska skratta eller kräkas. Och så är det musiken från Bonde söker fru! Vilket också är gammalt skit i ny förpackning, men ärligt talat; musiken från Bonde söker fru!? Men det är fildelning som kommer att bli musikindustrins undergång va? Joråserrusåatte…

Jag noterar förresten att Erik Hultin är inne på samma spår. Jag har dock grunnat på det här några dagar så jag anser att det är jag och inte han som har upphovsrätt till idén om musikindustrins fantastiska bidrag till kulturen. Erik kommer inom kort att bli kontaktad av mina advokater Arkan och Zoran. De kommer att ta med sig en varsin kofot och ett erbjudande om förlikning. Standardförfarandet.

Och naturligtvis dyker det då och då upp nyttiga idioter som föreslår kompromisslösningar som bredbandsskatt. Det är en utomordentligt dålig idé. Precis som kassettavgiften var en dålig idé och precis som det är en dålig idé att betala straffavgifter för lagringsmedia. För det första finns det faktiskt människor som använder lagringsmedia och bredband till annat än att kopiera upphovsrättsskyddat material (jo, det är sant), och för det andra så kommer dylika kollektiva avgifter bara att hamna i fickorna på de största bolagen och fördelas till de största artisterna, vilket cementerar den rådande situationen: Bara några få ska ha tillgång till smörgåsbordet, resten får slåss om smulorna. De där små, värnlösa upphovsmännen i vars namn man påstår sig kämpa, de kommer inte att se röken av de där pengarna.

Det går att konkurrera med gratis. Det går att sälja buteljerat vatten i ett land som har fantastiskt kranvatten, det går att driva restauranger trots att recepten på typ all mat går att hitta gratis på nätet, och det går förresten att sälja kokböcker trots samma konkurrens, det går att sälja svamp och blåbär trots att det är gratis att hämta i skogen, och så vidare. Det går! Fjolårets mest sålda mp3-album var tydligen Nine Inch Nails Ghost I-IV, som är släppt under CC-licens och fritt att sprida. Varför betalar folk för något som de kan hämta hem gratis, och dessutom lagligt? Man kan ju tänka sig att folk köper fysiska exemplar för att de vill ha fysiska exemplar (jag vill gärna ha det till exempel, det är samlaren i mig), men i NiN-fallet handlar det om digitala filer. Så varför? Antagligen för att fansen vill betala. De vill att deras favoriter ska få betalt. De röstar med plånboken.

Det finns fortfarande positioner att ta och platser att fylla längs den nya motorvägen. Om de gamla bolagen inte anpassar sig och fyller de luckorna så kommer nya att göra det. Mig kvittar det fullständigt. Saker blir obsoleta. Skrivmaskinsbranschen gick under när datorer och ordbehandlingsprogram blev tillräckligt tillgängliga. Det är inget konstigt, det är bara så det är. Man kan försöka tvinga folk att köpa skrivmaskiner eller få politiker att lägga straffavgifter på ordbehandlingsprogram för att försörja skrivmaskinsbranschen, men det är bara konstgjord andning. Man anpassar sig, eller så dör man, men man kan inte stoppa utvecklingen.

Stäpplöpare. Bilden från VancityAllie, under CC-licens.


Andra bloggar om: , , , , , , , intressant?

Och bilen går bra?

Jatack, det gör den. Klockan halv åtta igår morse, något försenat, blev den besiktigad med en anmärkning på en bromslykta men inget krav på ombesiktning. Men är det inte märkligt att man blir så stressad och nervös av att besiktiga bilen? Här har jag suttit på sjukhus flera gånger under vintern och varit orolig över vad läkarvetenskapen (som jag kraftigt börjar undra om det verkligen är ”vetenskap”) ska hitta för fel på mig, men ingen av gångerna var jag så nervös som när jag besiktigade kärran. En kärra som för övrigt är så ny som 05 och dessutom nyservad. Vad har jag att vara orolig för liksom?

Att sitta i bilen vid 13 grader minus, med feber, och vänta på att bli inkallad var inte kul. Inte kul alls faktiskt. Men efter det har jag gradvis mått bättre. Igår eftermiddag och kväll var första gången på länge som jag kände mig feberfri och mådde rätt bra. Då hade jag i och för sig tagit Citodon så det kanske bara var kodeinet som pratade. Inatt slapp jag också svettningarna. Vem vet? Jag kanske vågar känna mig på bättringsvägen? Men jag vill fortfarande ha ett besked om vad det är, eller var. En trasig bromsykta vore en utmärkt diagnos.


Andra bloggar om: , , ,

Tryckfelsnisse i politiken

Vi har under lång tid upplevt en repressiv politik i det här landet. Många är de socialdemokrater som inte kände igen det parti som framlade diverse integritetskränkande förslag under sossestyret. För oss andra kunde det förklaras med allt från att de är sossar (för politiska motståndare är onda) till maktfullkomlighet. Betydligt svårare är det emellertid att förklara varför det så kallade liberala alternativet fortsatt på den inslagna vägen. Jag tror mig nu ha kommit på förklaringen.

Det är ett språkligt missförstånd. Ett tryckfel.

Sverige har ju som bekant en representativ demokrati. Åtminstone heter det så. Vi har dock sett med all tydlighet att det inte är väljarna som representeras. Det beror på att någon gång under åren när man har uppdaterat texter och stadgar har man råkat ersätta representativ med repressiv. Kanske var det stavningsförslag från Word, vad vet jag. Så när den nuvarande regimen tog över stafettpinnen, fast beslutade om att förändra saker, fick de en chock. Det står ristat i sten att Sverige är en repressiv demokrati och då har de helt enkelt inget annat att välja på än att bedriva repressiv politik.

Representativ: för ngt. (t. ex. en viss art l. grupp l. egenskap l. tid); typisk l. karakteristisk (för en grupp osv.)

Repressiv: (i fackspr.) som innebär l. har samband med l. avseende på undetryckande l. hämmande av en skadlig l. brottslig o. d. företeelse l. värksamhet o. d.; företagen i undertryckande l. hämmande syfte; särsk. i uttr. repressiv(a) åtgärd(er).

Kan vi ta och rätta till det här nu tack?


Andra bloggar om: , , , , , , , ,