Skip to content

Månad: februari 2009

Apropå

Calle Rehbinder har skrivit ett mastodontinlägg om den där Gud. Finns Gud? Vad är Gud? När jag satt och läste denna utläggning kom jag att tänka på att Anders och Måns besvarat frågan mycket kortare en gång i tiden.

Och därefter slog det mig att denna kortis är aktuell på andra sätt också. ”Nästa vecka ska vi prata om källkritik. Då ska vi se vad det är för nånting.” Helt apropå professorer som uttalar sig under oberoende flagg och glömmer att berätta att de också är en del av upphovsrättslobbyn och politiker som lyssnar på en part i en konflikt.


Andra bloggar om:

Batman behöver inte dammsuga

Igår var jag på piratmöte i Stockholm, och häpnade över vilken enorm uppslutning det var. Jag har bara varit på ett möte förr och då var vi inte särskilt många. Nu myllrade det av folk och någon direkt mötesstruktur var det inte tal om – mer mingel och bara allmänt trevligt. Det slog mig också att vår organisation inte bara är platt på pappret, den är verkligen platt på riktigt. Det var inte direkt så att det blev tyst i mässen när kaptenen själv gjorde entré, utan som alla andra hälsade han på folk och fick försöka klämma sig in där det fanns plats.

Innan jag skulle ge mig iväg konstaterades att vi behövde äta tidigare än vanligt, så när Drottningen skulle börja laga mat muttrade hon:
– Vad ska du göra för nytta idag då?
– Jag ska bekämpa ondskan, svarade jag.

Jag fick en förintande blick, så för att vara lite mer säker på att min nyckel fortfarande skulle passa i låset på kvällen rensade jag kattlådan innan jag gav mig av. Men inte fan behöver Batman dammsuga eller rensa kattlådor! Inte ens när Catwoman har varit framme. Alla som bekämpar ondskan borde vara befriade från dylika sysslor.

Å andra sidan är jag en ganska dålig superhjälte. Förra natten brann halva Södertälje mitt framför näsan på mig och jag kan inte ens skylla på att jag sov för det gjorde jag inte (Insomniac Man, är det taget?). Så det är väl inte mer än rätt att jag får ta ett varv med dammsugaren eller vaska kattguld, antar jag.

Gårdagens roligaste var för övrigt då fem av oss pirater stod vid Sergel Torg på väg hem (två av piraterna var för övrigt märkligt gråhåriga och skäggiga för att vara finniga fjortisar) och en man lösgjorde sig ur en grupp intill bara för att komma fram och peka på ett piratmärke som en av de äldre herrarna bar på bröstet, och uttrycka sitt gillande. Spontana yttringar av den sorten är förstås mycket trevligt.

Det slog mig också hur självklar en idé kan te sig när man får bolla den med någon annan. Jag har haft en bloggpost i skallen ett par dagar men inte riktigt fått ihop den, vilket i grunden beror på att tanken inte är riktigt färdig. Så jag dryftade saken med Calle Rehbinder och han förkastade genast en del av min idé, ersatte den med något annat och plötsligt är det hela fullkomligt självklart. Så nu ska jag bara skriva den. Men först ska jag dricka kaffe och äta något.

Alfred?


Andra bloggar om: ,

Södertälje står i lågor

Ni minns chipspyromanen? Nå, efter det har det brunnit ytterligare en eller ett par gånger i butiker. Inatt eskalerade det. Willys i Weda, Ica Supermarket bara ett par hundra meter därifrån, Ica i Saltskog och tydligen har det också startat en brand på Willys i Södra också.

Och så tar vi från tårna allihopa (ni kan melodin):

Södertälje står i lågor, hoppas hela skiten brinner ner.

Seriöst alltså. Det här är inte roligt längre. Nu tror jag att man har eldat varenda matvaruaffär som ligger i egna byggnader. Vad kommer att hända när man ger sig på affärerna i centrum?


Andra bloggar om: , ,

Fuck you and the horse you rode in on!

Igår kväll började statusraderna på Facebook ändras. En efter en ändrade till ett enda ord: Fildelar. Kalle Kula fildelar. Torkel Träkäpp fildelar. Lisa Lapp fildelar. Och ja, jag fildelar också.

I dessa tider av nyspråk betyder detta: Fuck you and the horse you rode in on!

Det här är den omedelbara effekten av Ipred. Vad den långsiktiga blir vet vi inte ännu, men jag törs sätta pengar på att det inte kommer att minska fildelandet nämnvärt. Däremot kan det komma att påverka försäljningen av upphovsrättsskyddat material. Negativt. Framför allt när stämningarna börjar ramla in. Man ska inte tro att man kan behandla folk hur som helst och fortfarande bedriva affärer. Det fungerar inte så. Kunden har alltid rätt!

En annan effekt på sikt är politisk. Om Alliansen grävde sin grav med FRA-lagen så har de nu också snickrat sig en fin liten kista. Dra igenom datalagringsdirektivet också vetja. Gör ett hattrick. Ni har ändå inget kvar att förlora.

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: svenska politiker har uppenbarligen ingen aning om vilka som är deras uppdragsgivare. Det är inte upphovsrättsmaffian.

Om vi bortser från Ipredlagens rent juridiska problematik så har den även två fel i hur den har kommit till. För det första har den tillkommit mot folkets vilja. Poängen med representativ demokrati (inte repressiv) är inte att gå emot sitt folk, att vara något slags föräldrar och se väljarna som småbarn som behöver en fast hand som skyddar, uppfostrar och guidar genom livet.

För det andra så bör lag bygga på en folklig moral. Observera nu att jag inte pratar om moral såsom i påtvingad av kyrkan eller andra virrpannor utan på en allmän moralisk uppfattning om vad som är rätt och fel. Ett samhälle där lagarna går stick i stäv med den allmänna uppfattningen håller inte. Då blir det en polisstat där makten uppfattas som förtryckare, polisen dess hantlangare och varje medborgare en misstänkt brottsling.

Har vi inte sett tillräckligt av sådana samhällen?


Andra bloggar om: , ,

Vuxenmobbning

Så var det dags för lite partipiska och vuxenmobbning igen då. Vi känner igen mönstret från när FRA-lagen drevs igenom medelst hudflängning.

Noterbart är att det är den här regimen som anser att de måste uppfostra ungdomarna. Verkar det lämpligt?


Andra bloggar om: , , ,

Glassimilation

Likriktning var det ja. Det är då rakt inte bara inom kultursektorn vi kan se likriktning och vad idén om att skapa något som tilltalar alla medför. Det finns i princip överallt och är den fria marknadens baksida. Att skapa något som tilltalar så många som möjligt ger maximal tänkbar avkastning. Problemet är bara att no size fits all. Det är alltså inte det bästa för kunderna.

Men det är också demokratins baksida, för exakt samma problem råder där. De etablerade partierna klumpar ihop sig i mitten och svarar både ja och nej på allt för att inte riskera att stöta bort någon enda potentiell väljare.

Christian Engström liknade en gång detta fenomen med en strand med två glasskiosker. Om stranden är hundra meter lång vore det optimala för kunderna om kioskerna var placerade med femtio meters mellanrum, tjugofem meter in från vardera flank. På så sätt är det aldrig mer än tjugofem meter att gå för någon glassugen badjävel. Vi bortser här glatt från eventuella topografiska faktorer liksom glasskioskernas utbud.

Det som har hänt i politiken är att någon av glasskioskerna rört sig mot mitten för att på så sätt utöka sitt kundunderlag och norpa åt sig fler solbadare i mitten. Den andra glasskiosken är då mer eller mindre tvungen att kompensera genom att också flytta in mot mitten, och till slut ligger de sida vid sida, femtio meter från vardera flank. Jättebra för kunderna i mitten – jättedåligt för de som ligger längst ut på kanterna.

Ursprungligen fanns det en stor röd glasskiosk och en mindre ännu rödare, samt en grön. De var utplacerade längs den vänstra sidan av stranden, och hade lite olika idéer. Den jätteröda sålde svindyr glass och gick sedan ut på stranden och gav glass till de som inte hade råd att handla (eller ens ville ha glass). Den gröna krängde bara ekologisk glass. Men efter ett tag slog de sig ihop med den stora röda kiosken för att bli mer konkurrenskraftiga, och alla inhystes i den stora röda kiosken i mitten.

På högra sidan fanns till och med fyra kiosker i varierande blå färg. Ett par av dem pratade mycket vackert om valfrihet. En riktade in sig hårt på att finansiera polisverksamheter på stranden för att fånga in eventuella glasstjuvar. Och så fanns det en som lockade med himmelskt god glass men som samtidigt försökte frälsa sina kunder och var konsekvent emot alla smaker som inte fanns på Jesu tid. Dessa fyra slog sig sedemera också ihop i en stor blå stuga alldeles bredvid den röda.

I den röda stugan hade man svårt att enas om priset. Vissa ville behålla höga priser för att sedan ge bort glass till andra, andra ansåg att de måste tona ner det systemet för att konkurrera med den blå kiosken. Frågan om ekologisk glass var också en knäckefråga och dessutom var en del ilskna på att folk tog bilen till stranden.

I den blå kiosken var man likaledes oense. Skulle man ha poliser på stranden som letade efter stöldglass i folks väskor eller som spionerade på gästerna? Skulle det vara tillåtet att ta med sig köpeglass från ICA till stranden – hur ska då vi glasshandlare få betaaalt?

Några smaker kunde man inte enas om i någon av stugorna. Utom mjukglass. Alla gillar väl mjukglass? Och även om mjukglass inte är allas favorit så kan ju åtminstone ingen bli upprörd över något så harmlöst som mjukglass. Så uppstod situationen där man började ljuga om utbudet för att locka kunder.

Den röda glasskiosken lyckades länge locka kunder med fina bilder på stora strutar med färgade glasskulor i alla tänkbara smaker, men när kunderna väl köat sig fram för att handla får de mjukglass oavsett vad de beställer. Visserligen med strössel och servett på köpet, men ändå. Bara mjukglass. Alla ska ha mjukglass, har den röda glasskiosken bestämt.

Den blå kiosken ser nu sin chans. Den blå kiosken har haft lite färre kunder för att solbadarna tycker att det är lite jobbigt att man får betala extra för strössel och servetter. Visserligen är grundpriset en smula lägre, men vem orkar räkna och fatta beslut när man steker hjärnan under en gassande sol? Men nu, när glasshandlaren ser de missnöjda kunderna komma ut från den röda kiosken, är det läge att gripa in.

”Kom och köp glass!” skriker handlaren. ”Vad får det lov att vara? Melonsmak, choklad, lakrits eller vanlig vanilj? Det är upp till dig!” Kunderna radar upp sig i en fin kö, till och med en del av de som alltid handlat glass i den röda kiosken.

Men när kunderna väl kommer fram till luckan och lägger fram sina pengar försvinner slantarna snabbt ner i kassaapparaten och de serveras… mjukglass! Och när de protesterar ignoreras de med ett gällt ”varsågod nästa!”

Sådär håller det på. Kunderna springer fram och tillbaka mellan de två kioskerna som står sida vid sida och serverar samma fadda mjukglass. Och längst ut på flankerna ligger en del solbadare som helt enkelt inte tycker att det är värt besväret att gå femtio meter för en jävla mjukglass.

Det glasshandlarna inte har tänkt på är emellertid att genom att klumpa ihop sig i mitten har de lämnat flankerna öppna för nya glasshandlare. Enligt det ursprungliga räkneexemplet kan en ny glasshandlare etablera sig så långt in som tjugofem meter från valfri flank och garantera sig åtminstone de tjugofem metrarna utanför sig och tolv komma fem in mot mitten om vi helt bortser från utbudet. Om den här nya glasshandlaren dessutom erbjuder något annat än mjukglass vet man aldrig vad som kan hända!

Längst ute till höger ligger det några skalliga typer klädda i bombarjackor och kängor trots den gassande solen. De vill ha Pripps Blå, gärna så kall att den är fryst. Någon Nogger Black vill de absolut inte veta av! I skuggan av ett parasoll en bit därifrån sitter några fiiinsmakare som vill ha glass smaksatt med saffran och stjärnstoft. Ute på vänsterkanten, ja till och med utanför stranden, sitter ett gäng som inte vill vara på stranden för att de inte vill vara en del av etablissemanget. De vill köpa gatstenar att krossa etablissemanget med. Glass är mord!

Och sen finns det en ambulerande glasshandlare som har anammat en helt ny teknik som gör det till en barnlek att köra en fullastad glassvagn över sandstranden. De etablerade glasskioskerna tycker att det är fusk att ambulera, ”hur ska kunderna då veta om den hör till höger eller vänster sida av stranden?” säger de, där de står och trängs i mitten och ser kunderna försvinna.

Med gemensamma krafter lyckas de etablerade handlarna fånga in en kund som är på väg till den lila vagnen.
”Kom till oss istället”, säger de i munnen på varandra. ”Se vilket stort utbud vi har. Och den där, han har ju bara ett par olika glassar!”
Kunden blänger surt. ”Jo, ni säger det ja, men allt ni säljer är mjukglass. Vi är trötta på mjukglass.”

”Låt dem springa efter den där lila vagnen. De kommer snart tillbaka”, sa en delägare i den röda kiosken förnumstigt, och de blå nickade bifallande men såg inte helt säkra ut.

Nå, vi får väl se. Piratpartiet (10500 medlemmar såg jag precis nu) ställer upp EU-valet. Gå och rösta.

Lila glass. Bild från seriouslygood1.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Wadstedt och upphovsrätten

Jag fick en kommentar från HDR-fotografen som pekade mig till Nils blogg där denne Nils påvisar hur noga Wadstedt själv är med upphovsrätten. Tyvärr tycks hon ha tagit ner materialet nu, men Nils screenshot tyder definitivt på att Wadstedt har använt fotografs bild, och dessutom modifierat den.

Visst är det roligt med människor som lever som de lär?


Andra bloggar om: , ,

Ibland har man otur när man tänker

Via Sänd mina rötter regn hittar jag en pytteliten notis i sr.se som berättar att Manchester United förbjudit sina spelare att skriva autografer. Även Sports Illustrated har skrivit om det, och den notisen är något mer utförlig. Anledningen är att det finns folk som skaffar autografer och därefter säljer dem vidare?

Vad är tanken här? Är det någon rubbad uppfattning av upphovsrätten som ligger till grund? En idé om att autografen tillhör spelaren för alltid? Vad fan angår det Man United om deras spelares autografer säljs vidare?

Dessutom, som Dennis påpekar, så kommer det här tilltaget bara att öka värdet på de autografer som redan finns i omlopp. Vill man rycka undan mattan för autografmarknaden bör man göra tvärtom och uppmana spelarna att skriva så många autografer som möjligt.

Någon behöver en grundkurs i det här med tillgång och efterfrågan.


Andra bloggar om: ,

Hyckleri

Av alla sorters lögner är kanske hyckleri det jag har allra svårast för. Att hålla en hög svansföring i en fråga men inte leva som man lär. Sådant undergräver en människas trovärdighet totalt i mina ögon. En hycklare har helt enkelt ingen värdegrund att bygga sin åsikt på och är därför inte pålitlig.

En kollega till mig berättade att hans svåger brukade skälla på honom och uttrycka sin avsky för fildelning som naturligtvis är stöld och inget annat. Min kollega har försökt diskutera saken men det finns liksom inget att diskutera. Det är stöld, punkt.

Så en dag när svågern befann sig hemma hos min kollega surfade han in på The Pirate Bay och frågade hur man gör när man laddar hem grejer. Kollegan utbrast ”Vad fan gör du!?”
”Jag tänkte man skulle ha nån schysst skiva i bilen. Jag är så trött på radion.”
”Köp en skiva d唝, kontrade min kollega och fimpade webläsaren. Respekt!

Om man nu anser att fildelning är så gräsligt och inte är intresserad av att ta till sig argument som till exempel att fildelare faktiskt köper mer kultur än andra och att fildelning mycket väl kan öka försäljningen istället för att minska den så får man väl tycka det, men då ska man fan inte ägna sig åt det själv heller, för då är man en ohederlig hycklare som inte har någon som helst trovärdighet och inga värderingar att tala om till grund för sina åsikter.

ProjO har hittat ett annat exempel. Författarinnan Carina Rydberg vill hjälpa sin väninna Monique Wadstedt att hitta författare som vill bidra med oneliners till en slutplädering i rättegången mot The Pirate Bay. Samtidigt erkänner hon i ett annat sammanhang att hon själv tankar ner grejer från TPB. Visserligen medger Rydberg att hon är kluven till fildelning, vilket är hedrande, men det finns ett hycklande över hennes sätt att formulera sig. Fildelning är bra om det gynnar henne, typ.

Det finns dock hopp om Rydberg. Hon har uppenbarligen insett fildelningens nytta och möjligheter som kulturspridare, och kan hon bara ta ett steg tillbaka och släppa rädslan för att förlora intäkter (vilket är tveksamt) så kanske hon också upptäcker att fördelarna är fler än nackdelarna.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Veckans plattnacke v.8

Denna vecka går priset kollektivt till Sverigedemokraterna. Anledningen är de otroligt genomtänkta kommentarer från SD:s företrädare, publicerade i Aftonbladet.

Till att börja med berättar Göran Nilsson i Landskrona att:

En zebra som flyttar till Sverige blir ju inte en häst. Alltså kan en arab inte bli svensk, även om han blir svensk medborgare.

För häst är ju en nationalitet. Invånarna i den baltiska staten Hästland kallas hästar. Det vet ju alla. Om Göran istället hade sagt att arab som flyttar till Sverige inte blir en blekfis så hade det varit alldeles sant, självklart och oväsentligt.

Dessutom; om det är något som ska definiera nationalitet så borde det väl rimligen vara medborgarskap? Hur annars? Menar Göran Nilsson att de svenskar som utvandrade till USA på artonhundratalet fortfarande är svenskar? Finns det överhuvudtaget amerikaner, utöver de urinvånare som undvek att utrotas av immigranter när den amerikanska kontinenten koloniserades?

På frågan om en person som är född i ett annat land kan bli svensk svarar Harald Lind i Hässleholm:

Nej, inte om det är en muslim eller en afrikan. Ja om det är en dansk, en finne eller­ en norrman.

Aha! Så en åsna kan lyckas med det som är omöjligt för en zebra – nämligen att bli en häst! Det innebär ju i så fall att det finns hopp även för Harald.

Kjell Malmgren, som sitter i kommunfullmäktige i Landskrona, anser att om man som invandrare vill bli svensk så finns det vissa krav som behöver uppfyllas. I grunden håller jag faktiskt med honom – jag har aldrig förstått varför det skulle vara fel att avkräva till exempel grundläggande kunskaper i det språk som talas i landet man vill bli medborgare i. Notera nu att vi pratar om medborgarskap, inte uppehållstillstånd. Kjelle har dock andra krav än språkkunskaper:

De ska godta vår religion och våra lagar och bestämmelser. Gör de inte det ska de utvisas. Jag är inte främlingsfientlig men jag vill ha ordning och reda i Sverige.

I Sverige råder religionsfrihet och vi har ingen statsreligion. Staten och kyrkan är officiellt separerade. Det finns helt enkelt ingen ”vår” religion att ta till sig. Vidare är det intressant att Kjell Malmgren vill utvisa den som inte uppfyller dessa krav. Med ”bli svensk” menar han alltså ”förtjäna ynnesten att bo i landet Sverige”. Det torde innebära att vi är rätt många som måste sticka. Jag menar, jag är förvisso svensk (eller häst) så långt tillbaka jag känner till. Mina förfäder har alltid bott i stallet. Men jag skiter i religion och med tanke på att undersökningar visar på att uppemot så många som 85% av befolkningen kan kategoriseras ateister eller agnostiker torde det bli rätt öde när Malmgrens utrensningar är klara.

Och då har vi inte ens snuddat vid det där med lagar och regler. Fildelare måste väck förstås. Fortkörare, felparkerare, tv-licensskolkare… Vi kan inte ha pack som så uppenbart inte godtar lagar och regler i landet! Hur är det med den saken inom Sverigedemokraterna förresten?

Ovanstående är alltså de svar Aftonbladet fick när de frågade kommunpolitiker vad de tycker, och detta trots att partisekreterare Björn Söder skickat ut ett mail som stöd så att de skulle veta vad de skulle tycka och svara. Undrar hur det hade gått annars.


Andra bloggar om: , , , intressant?