Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

I somras när jag var på ölprovning med West upplyste vår allvetande ölguide oss om något som jag dittills varit lyckligt ovetande om; nämligen att ölutbudet så sakteliga håller på att plattas till. Detta kommer sig av att ett fåtal stora mäktiga bryggerier köper upp de mindre. Alla små och medelstora bryggerier som har intressanta varumärken äts av de större. Och notera – varumärken. Det är varumärkena som är intressanta ur affärssynpunkt, inte ölet. Han varnade för Starobrno som än så länge är ett riktigt spännande öl men som nyligen köpts upp och numera ägs av Heiniken.

Det som händer sedan är att ölet modifieras något. Smaken vattnas ur för att passa flera. För det är ju nämligen så att vissa tycker om öl med stor beska, medan andra avskyr det, så kan man hitta till lagom så kan alla dricka det. Problemet är bara att ingen kommer att tycka att det är ett riktigt gott öl, bara hyggligt. Men den stora massan, de som resonerar “öl som öl” rycker på axlarna och köper med sig ett sexpack hem. På så vis anser man antagligen att det ur ett affärsmässigt perspektiv är bättre att släta ut ölet och ta bort allt som kan vara intressant.

Vi vet var den vägen leder, eller hur? Vi har sett vad som har hänt med musikutbudet, där nästan hela marknaden ägs av De Fyra. Musikindustrin passerade “hyggligt” för länge sedan, nu handlar det om att göra skräp som så många som möjligt finner uthärdligt.

Öl som öl, låt som låt, hål som hål. Är det den mentaliteten som ska råda på alla plan? Jag menar, visst, det finns fler som dricker öl för att bli fulla och kanske till maten någon gång än det finns folk som faktiskt är ölälskare. Jag inser det. Men det finns redan Pripps Blå – kan då inte Starobrno få vara Starobrno?

Jag ser samma trend överallt. Utbudet i tv börjar bli larvigt. Det började med såpor, sedan blev det dokusåpor, sedan blev människorna som deltagit i dokusåpor, så kallade dokusopor, kändisar som man kunde göra program om. Sedan kom någon på att man kan göra uttagningar i tv, så då kom Fame Factory och Idol och sedan fick vinnarna och tvåorna och treorna och alla som ville sjunga in den musikaliska motsvarigheten till Pripps Blå och därefter samlas alla såpakändisar och dokusopor och Prippsstjärnor i lekprogram som Let’s Dance och Stjärnor på (dek)is. Är det verkligen det bästa vi kan göra av våra oändliga möjligheter och kulturella arv?

Jag kommer osökt att tänka på en strof ur Spock’s Beards The Good Don’t Last:

We could have had give
We could have had take
We could have made anything we wanted to make
So we made Wheel of Fortune, and all the popular songs
We made a land where crap is king
And the good don’t last to long

(Jag tappar tråden, vilket till stor del kan förklaras av att klockan är halv sex på morgonen och jag ligger i sängen och skriver med en katt liggandes över mina armar. Tror ni han brukar ligga så annars? Nej just det. Jag råkar ägna mig åt något annat än honom.)

Det är det här försvararna av den gamla ordningen försvarar. Det är det här Jan Guillou försvarar när han hävdar att allt som inte passerat genom Kontrollen är “pladder och trams”, i Aftonbladet! Det är det här Alexander Bard försvarar när han hävdar att kulturen faller samman om vem som helst kan skapa, och gudarna ska veta att BWO inte är den västerländska kulturens höjdpunkt!

Det finns likriktning på nätet också, gott om det till och med, men eftersom utbudet är oändligt och det är möjligt att välja att inte delta i likriktningen kommer det också att finnas något för alla smaker. Folk utanför bloggosfären tror att den består av rosabloggare och kattbloggande. Det finns, men det är långt ifrån hela bloggosfären. Och ta Youtube. På Youtube har redan visats mer än de stora tv-nätverken har producerat sedan de skapades, och det allra mesta av det är oerhört smalt, inte sällan med en målgrupp bestående av de närmast sörjande och en och annan nörd.

De krafter som vill bekämpa detta ser en fårskock som rymt ur sin fålla och är ute på grönbete, och försöker nu desperat fånga in alla fåren igen, med alla till buds stående medel. För om människor får söka upp det de själva gillar – om de tillåts gilla saker! – kommer ingen att dricka Pripps Blå. De kommer fortfarande att dricka öl. Och när allt de stora bolagen äger har förvandlats till just Pripps Blå kan ni ju tänka er själva vad som händer.

Fortsättning följer.

Andra bloggar om: fildelning, kultur, öl, likriktning, intressant?

I somras när jag var på ölprovning med West upplyste vår allvetande ölguide oss om något som jag dittills varit lyckligt ovetande om; nämligen att ölutbudet så sakteliga håller på...

(Faksimil från Aftonbladets förstasida – klick leder till artikel. Note to self: Flytta pekaren från den del av en screenshot du avser klippa ut, plattnacke!)

Så var det dags att skälla på Aftonbladet. Igen. Idag har de lyckats med konststycket att både felanvända och överdriva ordet “tvinga”, få med att folk “rasar” samt hittat på ett citat att sätta som lockrubrik på förstasidan. Förvånande nog tycks ingen vara kränkt, vilket är en miss, men det är ändå något av en storslam.

Bakgrunden är alltså att människor har köpt resor till mardrömsön Guadeloupe i Västindien. Där har nu en strejk urartat till upplopp (enligt Aftonbladet, jag har inte kollat med andra källor eftersom nyheten i sig inte intresserar mig nämnvärt) och folk vill nu inte åka. Vilket jag kan förstå. Resebolaget Langley däremot tycker inte att det är så farligt och vill inte betala tillbaka några pengar. Vilket jag också kan förstå, ur ett rent ekonomiskt perspektiv.

Däri ligger alltså tvisten. Det är detta som nu Aftonbladet får till att folk rasar (i Guadaloupe rasar folk, här ser de på sin höjd en smula missnöjda ut på bild i tidningen) och dessutom så tvingas de resa. Hur då!? Ska Langley komma hem till dem och under vapenhot släpa dem till flygplatsen, fösa in dem i ett flygplan till Guadaloupe? Väl på plats kanske det finns folk som på samma sätt tvingar dem att bada i hotellpoolen eller äta en romantisk middag. Lägg av!

Inte ens om Aftonbladet i det påhittade citatet skrivit tvungen hade det varit korrekt, för ingen är tvungen att resa. Ja, det är skittråkigt att ha betalat för en resa man inte längre vill ha eftersom platsen man ska resa till inte verkar säker, och framför allt vore det skittråkigt att inte få tillbaka pengarna om man avstår från att resa, men ingen är väl för fan tvungen, än mindre tvingad?

Och så var det just det där med det påhittade citatet. Jag blir så trött på dylikt. Sätter man en rubrik inom citationstecken förväntar jag mig att citatet dyker upp i artikeln med en källhänvisning. Något sådant finns inte här, och det är knappast första gången. Så vem säger “vi tvingas resa till kaoset”? Ingen vet, men tankarna leds automatiskt till paret på bilden, vilket får det att framstå som att det är de och inte Aftonbladet som är ute och snedseglar.

Om själva tvisten mellan Langley och deras kunder har jag inget direkt att säga. Det är hur artikeln är skriven och presenterad som retar mig och gör att jag än en gång tvingas rasa mot Aftonbladet.

Uppdatering: Aftonbladet har nu ändrat sig. Borta är hittepåcitatet på förstasidan. Borta är mardrömsön. Ingen rasar eller tvingas. Borta är också länkar till kommenterande bloggar, men det vet jag inte om det fanns några till att börja med. Men det är ju inte utan att man undrar. Jag gillar verkligen Aftonbladets attityd gentemot bloggosfären, jag tror att de uppriktigt försöker och vill interagera, men det är en bit kvar att gå. Det är inte ok att bara tillåta länkar till artiklar om kattungar och melodijävlafestivaler, men stänga funktionen så fort man skriver om prostitution eller får kritik.

Andra bloggar om: aftonbladet, guadaloupe, langley, språk, journalistik, intressant?

(Faksimil från Aftonbladets förstasida – klick leder till artikel. Note to self: Flytta pekaren från den del av en screenshot du avser klippa ut, plattnacke!) Så var det dags att...

Det är hopplöst att försöka hänga med i rapporteringen från rättegången mot The Pirate Bay. Det är så enormt mycket information. Vilket inte är fel givetvis – det här kommer med råge att gå till historien som den hittills mest genomlysta rättegången. Imorse stod min vän Niclas Strandh i tv-rutan och pratade om sociala medier, om rapportering via bloggar och mikrobloggar och det faktum att vi nu får information som inte först filtrerats av media. Programledaren undrade då om det verkligen är bra med tanke på att informationen därmed löper risk att vara färgad (den är färgad, utan tvekan) när den inte går genom media med dess edsvurna opartiskhet.

Just den biten är rent bullshit. Det må så vara att gammelmedia ska förhålla sig opartiska, men de gör det inte. Inte på långa vägar. Så den färgade information som går att tillägna sig via sociala medier ser jag snarare som motvikt. Det viktiga, oavsett vilka källor man väljer, är att vara medveten om att rapporteringen är färgad.

Sedan undrar jag lite över vad Håkan Roswall håller på med. Att döma av rapporteringen har han redan skrotat en del av sitt åtal. Tre års förberedelse, och därefter fimpar han en del av sitt åtal. Varför? Jag är inte juridiskt bevandrad för fem öre, jag vet inte hur sådant här går till, men verkar det inte lite… tunt? Jag börjar undra om Roswall tvingats in i hela den här soppan. För man kan tycka vad man vill om åtalet och om Roswall men det kan inte vara en angenäm uppgift. Karln är just nu ansikte för den gamla världen, och gamla värden. I runda slängar halva befolkningen är förbannade på denna gamla värld för att den hindrar oss från att omfamna den nya, och större delen av den andra halvan förhåller sig tämligen likgiltig. Roswalls enda vänner är upphovsrättsmaffian och den lär kasta honom på tippen som förra säsongens chihuahua om han förlorar. Och om han vinner… Tja, inte lär hans allierade kliva fram och försvara honom.

Jag har hela tiden trott att det här kommer att landa i en fällande dom, men nu börjar jag undra. Känslan just nu är snarare att det inte behövs något försvar. Leave him alone, he’ll fuck it up himself, som Denis Leary skulle säga.

Åtskilliga rapporter berättar också hur mördande tråkigt Roswalls tragglande har varit under de första två dagarna. Inom lagidrotter som ishockey och fotboll brukar man ibland prata om att ett på pappret sämre lag kan försöka tråka ihjäl motståndarna. Helt enkelt spela så destruktivt och defensivt att motståndarna tappar lusten att spela, förlorar tålamod och koncentration. Det är då man slår till. Är det Roswalls taktik? Fungerar dylikt i rättssalen?

Så många frågor. Så få svar. Kanske är det just därför det känns som information overload.

Andra bloggar om: the pirate bay, tpb, rättegång, fildelning, upphovsrätt, håkan roswall, intressant?

Det är hopplöst att försöka hänga med i rapporteringen från rättegången mot The Pirate Bay. Det är så enormt mycket information. Vilket inte är fel givetvis – det här kommer...

I december förra året skrev Berth Milton en debattartikel i Expressen till försvar för Ipred. Bland annat attackerar han Kjell Häglund för att denne i sin tur sågat idén om att Ipred handlar om att sätta dit “de stora fiskarna”.

Regeringens förslag till Ipred-lag sågas nu av många debattörer och bloggare. Ett exempel är Kjell Häglund som har bloggen weirdscience.se. Jag håller definitivt inte med honom. Varför ska mindre bemedlade ha rätt att stjäla medan en arbetande medelklass ska betala för sig? Vad menar Kjell Häglund med att vi ska ge upp hoppet om att få fast de “stora fiskarna”? Ska vi ge upp hoppet om att få fast de stora ekobrottslingarna och koncentrera jakten till skattemyglande hårfrisörskor och hantverkare?

Nå, idag rapporteras det att Milton åker på ett skattesmäll på 865 miljoner kronor. Så Milton hade rätt och Häglund fel – det går att sätta dit de riktigt fula fiskarna. Eller ser Berth på sig själv som en av de skattemyglande hårfrisörskorna och hantverkarna? Varför ska bara mindre bemedlade ha rätt att stjäla men inte Milton?

Saker som “sopa framför din egen dörr” och “men det är vi som är tjuvar!” fladdrar förbi framför mina ögon.

Andra bloggar om: berth milton, ipred, skatt, stöld

I december förra året skrev Berth Milton en debattartikel i Expressen till försvar för Ipred. Bland annat attackerar han Kjell Häglund för att denne i sin tur sågat idén om...

(via Anino)

Andra bloggar om: joss stone, fildelning

(via Anino) Andra bloggar om: joss stone, fildelning

Idag inleds rättegången mot The Pirate Bay. Eller skenrättegången som jag är rädd att det blir. Med tanke på det politiska tryck som finns för att få dem dömda har jag ytterst svårt att tänka mig en rättvis rättegång. Jag är ytterst tveksam till att det finns ett fall till att börja med, än mindre tillräckligt för en rättegång.

Jag kommer inte att vara där. På jobbet har man bestämt att vi ska ha en internutbildning av något slag just idag. Jag lovar däremot att vara med er i tanken och inte lyssna ett dugg på vad utbildningspersonen har att säga.

För övrigt är jag sjukt trött precis hela tiden.

Andra bloggar om: the pirate bay, fildelning, rättvisa

Idag inleds rättegången mot The Pirate Bay. Eller skenrättegången som jag är rädd att det blir. Med tanke på det politiska tryck som finns för att få dem dömda har...

Drottningen var på loppis igår och kom hem med bland andra två band av Aktuellt. Ni vet, årsböckerna. Efter att ha bläddrat lite förstrött i 1974 års upplaga insåg vi att världen trots allt inte förändrats så mycket. Trots att muren fallit och Europakartan ritats om, och trots att det kalla kriget är slut, ser världen ganska mycket ut som vanligt. Även 1974 var det oroligt i mellanöstern, svält i Etiopien och höjda bensinpriser – hutlösa 1,45 kronor för 98-oktanig soppa!

Övervakningssamhället var på tapeten även då. I vår tid har vi FRA-lagen. 1974 skrevs det om IB-affären.

1974 kunde man också läsa att militärjuntan Chile förbjudet politisk aktivitet. Det kanske vore något för den svenska regimen att ta efter, så att de kunde få lite jävla lugn och ro. Förutom att de då skulle förbjuda sig själva vilket, med tanke på omständigheterna, inte vore en så tokig idé.

Annars skulle jag kunna tänka mig ett system liknande det ”three strikes and you’re out” som tillämpas i Kalifornien. Fast för riksdagsledamöter. Ertappas du med att ljuga för folket, gå emot din uttalade övertygelse eller med att bara vara dum, så åker du ut. Inte första gången, men tredje.

Om du till exempel gör ett nummer av att vara FRA-motståndare men lägger ner din röst istället för att rösta nej, två gånger, och dessutom lägger förslag om att sätta upp förbudsskyltar mot sexköp på Stockholms gator, då borde du åka ut, Birgitta Ohlsson.

Och om du gör ett nummer av att vara FRA-motståndare men röstar ja till lagen, ställer till med stort skådespeleri i talarstolen och därefter, när Norge stämmer Sverige för att norska medborgares kommunikation kan avlyssnas av svenska staten, kläcker ur dig att norrmännen är gnälliga och kan väl dra egna kablar istället för att använda våra, då borde du åka ut, Fredrick Fegerley.

Och om du sitter för socialdemokraterna men egentligen är en repressiv kristdemokrat som är ansvarig för att EU driver igenom datalagringsdirektivet medan du själv genom ministerstyre dragit igång en rättslig process mot The Pirate Bay, då borde du åka ut, Thomas Bodström.

Alla påstådda liberaler som röstade ja till FRA-lagen har en strike enligt det här poängsystemet och bör iakta försiktighet. Vi kan inte ha ohederliga människor på förtroendevalda positioner. Det säger sig självt – förtroendevalda.

Tillbaka till 1974: Ytterligare en sak som aldrig förändras är synen på ”den unga generationen”. Den femte juli 1974 fyllde ex-slaven Charlie Smith 132 år. Han föddes i Västafrika 1842, kom med slavskepp till Amerika 1854 och köptes av en ranchägare i Texas, och det här är vad han hade att säga om ”den unga generationen”:

Det håller på att gå åt helvete med den och det har det gjort de senaste hundra åren!

Andra bloggar om: 1974, historia, upprepning

Drottningen var på loppis igår och kom hem med bland andra två band av Aktuellt. Ni vet, årsböckerna. Efter att ha bläddrat lite förstrött i 1974 års upplaga insåg vi...

Igår var jag på piratmöte i Stockholm för första gången. Även om jag hade vissa problem med att ta mig dit eftersom rövhattarna på SL inte kan se till att deras tåg går i tid, vilket i grova drag är deras affärsverksamhet. Det där med fokus på kärnverksamheten, som det ofta står i arbetsannonser, är tydligen inget SL ägnar sig åt. Således stod jag och huttrade på stationen i ca en halvtimme, förbannades att jag hade stämplat min remsa, för enligt mina beräkningar motsvarar en halvtimmes huttrande de fyra markeringar det kostar att få skramla i ett gammalt slitet tåg i fyrtiofem minuter. På grund av detta var jag också sen och missade mötets inledande tjugo minuter eller så. Nåja, fint folk kommer sent.

Hur som helst så hade vi en liten diskussion om problemen med att diskutera fildelning. Ett av de stora problemen, för bägge sidor, är att det inte går att översätta digital duplicering med någonting annat. FRA-debatten var i det avseendet betydligt lättare, ty även om det handlar om digital övervakning så går det utmärkt att översätta till något annat – som att låta staten öppna allas brev eller avlyssna telefonsamtal. Sådant har ju dessutom förekommit, och även om regimen tycks ha DDR som förebild så vill den inte gärna skylta med det.

Fildelningen låter sig inte översättas så enkelt. Anledningen till detta är att när det gäller just kultur så är det innehållet som är det intressanta, men till stor del själva lagringsmediet och dess distribution man betalar för. När innehållet kan spridas separat och dupliceras kostnadsfritt går det inte att jämföra eller förklara med gamla modeller.

Upphovsrättsmaffian och deras knähundar vill gärna kalla det för stöld, så ofta som möjligt. Det tycks vara en del av deras strategi. Men det är inte stöld i juridisk mening, och det är heller inte stöld i teknisk mening. Inte heller i moralisk mening är det särskilt många som ser det som stöld.

Folkpartiets Johan Pehrson, Gräsklipparmannen, debatterade för en tid sedan med Piratpartiets Christian Engström och försökte sig på en analogi om att stjäla gräsklippare. Förutom att det är riktigt häpnadsväckande korkat att försöka dra en så simpel jämförelse med en ledande piratpartist vars politik till stor del bygger på kunskap om just dessa frågor, så är det dessutom en korkad analogi. Först och främst för att min gräsklippare faktiskt är borta, medan kopiering av en inspelad film eller ett stycke musik inte innebär att någonting försvunnit.

Men om man ska överföra förhållandena från underhållningsindustrin till gräsklippare måste man börja med villkoren som följer med köpet. Du får inte använda din gräsklippare hur du vill. Till exempel får du inte hyra ut den och du får troligen inte heller klippa din grannes gräsmatta med den. Du får inte heller skruva isär den och använda motorn till att bygga en annan maskin.

När så gräsklipparen nu blivit stulen går jag så klart till polisen och anmäler brottet. Polisen gäspar och förklarar att de har viktigare saker att ägna sig åt. Jag kan inte räkna med att de lägger ner några resurser på att skaffa tillbaka min gräsklippare. Och så kan vi ju inte ha det. Folk måste ju ha rätt att få tillbaka sina gräsklippare och låta gräsklippartjuvarna sona sina brott, till varje pris!

Så eftersom jag har ett hyfsat signalement på gräsklippartjuven (mansperson, medellängd, av utländskt härkomst) använder jag en lag motsvarande Ipred för att via domstol få ut en adress till en person med det signalementet. Därefter skickar jag helt enkelt en räkning till vederbörande. Inte på vad en ny gräsklippare kostar, utan på tvåhundratusen kronor. Varför då? Jo, för under de här tre dagarna jag har varit utan gräsklippare har min tomt förfallit från minituöst välklippt till… medelsvensson. Och om jag då hade velat sälja mitt hus precis då så räknar jag med att priset skulle ha landat på tvåhundratusen mindre än med en minituöst välklippt gräsmatta. Jag har inte haft någon avsikt att sälja huset, men jag kunde ha haft. Och då hade jag förlorat så mycket pengar. Helt enligt mina egna beräkningar som jag inte kan bevisa, men lyckligtvis behöver jag inte heller göra det.

Slutligen kvittar det fullständigt om den person som fått räkningen är samma person som faktiskt stal min gräsklippare. Bara jag får mina pengar. Om personen ifråga väljer att bestrida räkningen går vi till en civildomstol där hela gräsklipparbranschen sluter upp bakom mig. Alla mina advokater kastar lite paragrafer omkring sig och rätten finner det troligt att det kan vara just den här personen som har stulit min gräsklippare. Av utländsk härkomst, liksom. Vet man ju hur sådana där är.

Vår sida å andra sidan försöker ibland med förklaringar som “om det vore tekniskt möjligt att kopiera en bil…” Ja tänk. Men det blir alldeles för abstrakt och utopiskt och eftersom det kräver en del energi för att tänka utanför lådan föredrar de flesta att presenteras med en analogi som bara innehåller välkända element. Därför hamnar vi lätt i en situation där vi inte riktigt kan förklara fildelning för den som inte är insatt, utan fastnar i att gång efter annan, som ovan, försöka förklara varför motståndarsidans analogier inte håller.

Och där står vi. För som sagt; grejen är den att digital kopiering är någonting nytt och det låter sig inte utan vidare liknas vid någonting annat. Kanske är det just detta, att det är något nytt, som skrämmer folk till att sätta klackarna i marken och händerna för öronen medan de blundar hårt och skriker “LALALALALA BINGO!”, istället för att försöka ta till sig det nya och se möjligheterna.

Så avslutningsvis vill jag utmana alla att tänka efter: Finns det några bra sätt att förklara fildelning så att det blir begripligt? Finns det några analogier som fungerar? Det enda jag kan komma på är fårkloning, men kloning är ju knappast något som sker ögonblickligen, får kan inte överföras från ena sidan av jorden till den andra snabbt och till en kostnad som närmast kan beskrivas som noll, och förresten är jag tveksam till hur stort intresse det finns hos gemene man att skaffa sig ett får…

Oscar Swartz gör för övrigt en bra insats med en analogi om hur upphovsrätt och upprätthållandet av densamma kan gå till.

Andra bloggar om: fildelning, the pirate bay, upphovsrätt, kultur, johan pehrson, gräsklippare, piratpartiet, intressant?

Igår var jag på piratmöte i Stockholm för första gången. Även om jag hade vissa problem med att ta mig dit eftersom rövhattarna på SL inte kan se till att...

Det finns en del diagnoser som används som en form av frikort. Riktiga diagnoser, märk väl, som nu och då används som retoriskt träben. Gemensamt för dylika diagnoser är att de är diffusa såtillvida att de inte syns. Ni vet vad jag menar. Jag kan inte stava för jag har dyslexi. Jag kan inte uppföra mig för jag har ADHD. Jag föddes svart men är nu vit och min näsa har ramlat av för jag har en hudsjukdom.

Men det går inte att ifrågasätta, för en del har faktiskt dessa diagnoser, och vilken jävla skitstövel skulle man inte vara om man sa till en person med verklig diagnos att kamma sig? Just därför gömmer sig en del bakom diagnoser som de förmodligen aldrig har fått. Sedan är det ju faktiskt så att även om man har en verklig diagnos så är man inte hopplös. Jag känner en dyslektiker som fått kläm på det där med språket efter att ha sökt stödundervisning i vuxen ålder. Hon inte bara har fått kläm på det – hon upptäckte att språk och grammatik och allt det där hon tyckte var pest och pina kan vara riktigt intressant när man väl förstår det.

Det nya verkar vara att man är konstnär. Jag är uppriktigt förvånad och lite besviken över att jag inte fick skäll när jag hånade Andreas Kleerups debattartikel nyligen. Jag hade förväntat mig en kommentar typ: “Han är konstnär och om du inte förstår vad han skriver så är det ditt problem!!!!!” (Antalet utropstecken kan variera men enligt mina egna statistiska undersökningar snittar man fem utropstecken som arg bloggkommentator.) Mitt svar på det hade antagligen blivit “Hindrar hans konstnärskap honom från att skriva en begriplig debattartikel?”

För lite så känns det ibland. Vi kräver av vem som helst att de ska uttrycka sig begripligt. Utom konstnärer. Då är det plötsligt helt i sin ordning att flumma och vara otydlig oavsett forum. Då är det inte budbärarens ansvar att budskapet går fram, utan mottagarens. Är inte det märkligt?

Och så var det ju hon på konstfack som fick sig själv intagen på psykakuten. Jag är lite imponerad av det och är nog beredd att klassa det som ett konstverk. Min egen erfarenhet är nämligen att psykvården är tämligen ovillig att ta sig an nya patienter. Själv funderar jag på att ta bilen och köra mot trafiken på E4 från Södertälje till Gävle. Det ska bli mitt konstverk där alla dikeskörningar symboliserar samhällets rädsla för konfrontationer. Säkert kommer det att hyllas av någon kulturkofta.

Missförstå mig nu rätt. Jag har inget emot konst som företeelse. Konst har rätt att vara smal. Det räcker egentligen med att någon enstaka förstår, och denna någon måste inte nödvändigtvis vara jag. Däremot stör det mig att konst också har blivit något slags slipp ut ur fängelse-kort, tillsammans med dyslexi, ADHD och Michael Jackson syndrome. För precis som verkliga dyslektiker riskerar att inte bli trodda för att någon fjortis är för lat för att skriva fullständiga ord och meningar kan även verklig konst misstänkliggöras.

Och om du inte begriper är det för att jag är konstnär.

Andra bloggar om: konst, dyslexi, adhd, diagnos

Det finns en del diagnoser som används som en form av frikort. Riktiga diagnoser, märk väl, som nu och då används som retoriskt träben. Gemensamt för dylika diagnoser är att...

Jag förstår att tanken ter sig märklig för många, i synnerhet om man sitter fast i bilden av den moderna piratrörelsen som beståendes av finniga fjortisar som tycker sig ha rätt att stjäla saker. Eller för all del om man lyssnar på fåntrattar som Andreas Ekström som istället för att faktiskt läsa Piratpartiets program hävdar att det består av en punkt – gratis är gott – i sin krönika.

Nå, även om man tar sig förbi den gängse nidbilden är det fortfarande svårt för en del att bortse från kopplingen till den gamla tidens sjörövare. Själva ordet pirat sticker i ögonen på folk. Det kan jag förstå, men faktum är att även bilden av sjörövarna är kraftigt förljugen. Alla har väl sett pirater på film – råbarkade sällar med lapp för ena ögat, en papegoja på axeln och en kroksabel i näven. Barbarer som inte skulle tveka att slå ihjäl ens sin bäste vän för en handfull silver och som därför kräver en stenhård kapten som för övrigt tagit sig titeln med våld genom att utmana den förre kaptenen på duell, och om någon missköter sig får han gå på plankan.

Den amerikanske historikern Peter T Leeson hävdar att förhållandena ombord på piratskeppen var en helt annan. I Illustrerad Vetenskap nr 18 2008 finns en artikel som avhandlar nämnde Leesons rön, och den är ytterst intressant.

Leeson menar att en stor del av besättningen ombord på piratskeppen var sjömän som deserterat från framför allt handelsflottor men även krigsflottor, för att de inte stod ut med de fruktansvärda förhållandena ombord på dessa skepp. Livet ombord på piratskeppen var att föredra. Förklaringen till detta är, enligt Leeson, att handelsflottorna hade sina ägare på land. Ägarna har utsett kaptener som passar deras intressen. Besättningens väl och ve är sekundärt. Förhållandena på piratskeppen var motsatta. De enda ekonomiska intressenterna finns nämligen ombord på fartyget (eftersom fartyget är stulet) och besättningen drivs således av egenintresse. Därmed är kaptenen deras kapten. Besättningen är alltså både kaptenens underhuggare och arbetsgivare. Man kan likna piratskeppen vid flytande aktiebolag.

Det är här det börjar bli intressant, för Leeson menar att demokrati uppstod på piratskeppen vid en tidpunkt då den inte ännu hittat fram ens till de mest progressiva samhällen. Piratskeppen fungerade som små flytande samhällen och var således en utmärkt plats för dylika experiment. Piraterna uppfann till exempel den tvådelade makten, där kaptenen stod högst i rang och hade makten i skarpa lägen, men i vardagen fattades besluten av näste officer i rang; kvartermästaren. Genom att dela upp makten på det sättet försvårades maktfullkomlighet. Kaptenen kunde inte sko sig själv och om han fattade dåliga beslut kunde han avsättas. Både kaptenen och kvartermästaren var för övrigt demokratiskt tillsatta genom majoritetsbeslut, och regelverket ombord var enhälligt antaget av besättningen.

Principen med den tvådelade makten finns i många moderna demokratier där regeringen kan åsidosätta landets lagstiftning i en krigssituation men där parlamentet har makten under fredstid. Frankrike och USA införde detta efter den franska revolutionen 1789. Piraterna hade tillämpat detta styre sedan slutet av 1600-talet.

Piraterna var pionjärer för den form av konstitutionell demokrati som i synnerhet Amerika införde i slutet av 1700-talet. Man kan säga att piraterna gav de tidiga bevisen för hur framgångsrik denna sociala organisation kan vara.

- Peter T Leeson.

Sett i detta ljus är det kanske inte så märkligt att det är pirater som agerar demokratins vakthundar. Det är ju ett piratkoncept från första början.

Uppdatering: Upptäckte just på att TPB att det finns en version av nämnda artikel att ladda ner (men gör det inte!). Till råga på allt har den tillgängliggjorts av en person med samma alias som jag! Vad är det för odds på det?

Andra bloggar om: pirater, sjörövare, demokrati, peter t leeson, intressant?

Jag förstår att tanken ter sig märklig för många, i synnerhet om man sitter fast i bilden av den moderna piratrörelsen som beståendes av finniga fjortisar som tycker sig ha...