Skip to content

Månad: mars 2009

Bloggosfären är summan av dess deltagare

En Anders Emretsson tycker att bloggosfären borde växa upp. Detta för att den svenska bloggosfären är navelskådande och bara förmår engagera sig i ”sina” frågor, enligt Emretsson. Som intäkt för detta väljer han den senaste Marklundaffären. Emretsson jämför med den amerikanska bloggvärlden och ett exempel där bloggare kämpat ner Washington Post i ämnet klimatet.

Nå. Till att börja med blir det mer meningslöst att prata om bloggosfären som en enhet för varje dag som går. Att prata om vad bloggosfären tycker är ungefär lika träffsäkert som att uttala sig om stockholmarnas favoritfärg. Man kan förvisso se att en del tongivande bloggare triggar på vissa saker, men jag tror samtidigt att man med säkerhet kan säga att det alltid är en minoritet som deltar i de diverse frågorna. Utifrån det skulle man lika gärna kunna dra slutsatsen att bloggosfären skiter i, vilket förstås är lika galet det.

Däremot kan man förstås notera att det finns en ganska stor och högljudd klick bloggare som går igång på ämnen som politik, personlig integritet och media. Jag tror att det förklaras enklast med att det är det vi förstår oss på. När Emretsson jämför med den amerikanska bloggvärlden bör han komma ihåg att jänkarna har en betydligt större befolkning att ösa kunskap ur. På trehundra miljoner människor bör det finnas fler klimatkunniga personer med en blogg än det finns på nio miljoner. Det är tämligen enkel statistik. Därutöver finns säkert skillnader i debattklimat, mediehantering, med mera. Jag vet föga om vare sig amerikansk media, bloggvärld eller om klimatfrågan och kan därför inte uttala mig om varför den amerikanska bloggvärlden kan ta sig an just klimatfrågan. Men jag känner mig ganska säker på varför delar av den svenska bloggvärlden brinner för de frågor den brinner för – för att det är det vi brinner för. För att det är ämnen vi kan.

Och det är väl gott så, Emretsson? Det är väl bra att folk uttalar sig om saker de förstår sig på? Jag personligen vill då i alla fall inte se en situation där bloggvärlden kämpar ner till exempel en tidningsredaktion enbart genom ett numerärt överläge, men har fel. Vi har för mycket alarmism redan som det är, och gammelmedia står för en del av den. Det vore mycket tråkigt om bloggvärlden hemföll till att i okunnighet skrika sig till att få ”rätt”.

Dylikt kommer säkert att hända. Personligen tyckte jag att den första Marklundaffären hade vissa sådana tendenser, men jag är för okunnig i just det ämnet. Jag har varken läst Gömda eller Sanningen om Gömda och läste därför inte särskilt mycket av det bloggare skrev om ämnet, men spontant fick jag känslan av ett drev som hängde upp sig på en formulering på ett bokomslag. Jo, jag vet att det var mer än så. Vidare kände jag att trots att mitt förtroende för Liza Marklund aldrig varit något att hänga i julgranen hade jag ännu mindre förtroende för Monica Antonsson, Ramona Fransson och intelligentian på Familjeliv.

Det finns vissa saker jag föreställer mig skulle kunna resultera i att en stor mängd bloggare får igång ett drev som till slut ger resultat, även om det är på felaktiga grunder. Frågor som väcker djup avsky kan få människor att reagera reflexmässigt, känslomässigt, istället för rationellt. Prostitution är en sådan fråga men där känner jag mig övertygad om att de liberala krafterna i bloggosfären redan har pinkat in territoriet. Men föreställ er en situation där ett barn blivit utsatt för grova övergrepp och en misstänkt förövare frias, kanske på vad som tycks vara en teknikalitet. Det är precis en sådan händelse som skulle kunna få människor att reagera med reptilhjärnan.

Emretsson är själv engagerad i klimatfrågor. Så lämpligt. Vad Emretsson alltså efterlyser är inte en bloggosfär som vidgar vyerna och inte bara engagerar sig i ”sina” frågor (jag undrar fortfarande hur man någonsin ska kunna engagera sig i annat än ”sina” frågor) utan en bloggosfär som engagerar sig i hans frågor. Det kan jag mycket väl förstå. Den kunskapssökande kraft som finns i svärmen när den väl sätter igång är imponerande och vem skulle inte vilja ha tillgång till det? Så länge engagemanget och viljan att finna sanna uppgifter finns där så är det en otroligt positiv kraft. Vidare har jag givetvis full förståelse för att Emretsson gärna ser att fler engagerar sig i det han tycker är viktigt.

Men ändå. Jag tycker att dylika utspel är poänglösa. Emretsson är varken den första eller den sista att avkräva ansvar av bloggosfären. Han är inte heller vare sig först eller sist med att försöka styra bloggosfären i sin riktning. I slutänden är det dock så att det inte går att styra något som inte har en ledning. Bloggosfären är inte en enhet. Det är trehundrafemtiotusen individer och hela tjusningen med fenomenet är att det inte finns någon chef, redaktör, eller chefredaktör (även om själva internet har en chef). Det är trehundrafemtiotusen människor som skriver om precis vad fan de vill, och det är också precis så det ska vara.

Bloggosfären är ett enormt ständigt pågående samtal, och det enda någon kan göra för att påverka ämnesvalet är att delta.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Mina sista skivköp

Igår kväll la vi en beställning hos Ginza på ett gäng plastskivor. Förutom en säsong House och en säsong South Park passade jag på att beställa några musikskivor som jag sparat ihop på ”att köpa”-listan. Det kan mycket väl ha blivit mina sista.

För snart träder hyrsnutlagen Ipred i kraft och i och med det har möjligheten för mig att finna musik jag vill betala för stängts. Eller, inte stängts, men att ladda hem något för provlyssning och det visar sig vara skit, för att därefter få böta godtyckliga summor för det? Det är inte värt det. Och utöver det har jag ingen som helst lust att skänka pengar till företag som förolämpar mig och som är beredda att skicka sin armé av advokater efter precis vem som helst.

Musik är för mig något som är både socialt och personligt. Socialt för att det är något att samlas runt, att analysera och avnjuta tillsammans och att tipsa varandra om musik och dela med sig av upplevelser hör till. Har alltid gjort det. Personligt för att riktigt bra musik når ställen inom mig på djupet som få andra kan vidröra. Musik är kärlek, kort och gott.

Problemet nu är alltså att om möjligheten att dela med sig stängs, då kan jag inte dela med mig av mina upplevelser och andra kan inte dela med sig till mig. Då kan jag heller inte upptäcka ny bra musik. Då är de kvarvarande två möjligheterna som musikindustrin anser är tillräckliga att a) lyssna på den smörja som de själva marknadsför via tv, radio och reklam, eller b) att köpa grisen i säcken. Jag tänker inte göra någotdera.

Spotify då? Tja, jag vet inte. När jag tidigare gjorde ett försök tyckte jag att det verkade skit. En anledning till att Spotify verkade intressant var att det var socialt i och med att man kan göra spellistor och dela med sig av. Därför började jag med att söka på ett av mina absoluta favoritband, Angra. Fanns inte. Inte en jävla låt. Så då sökte jag på progressive metal istället och fick upp träffar som Rammstein(!), Iron Maiden(!!) och The Ark(!!!). Och det var inte så att jag scrollade järnet för att hitta dem. Alla dessa tre fanns bland de första träffarna, och jag vill minnas att alla de tre första var Rammstein. För Rammstein är ju stilbildande inom progressive metal.

Nu dubbelkollade jag emellertid mina uppgifter och nu finns plötsligt allt Angra gjort på plats och en sökning på progressive metal gav helt andra resultat, som Symphony X, vilket är alldeles korrekt. Så jag kanske får ompröva min inställning till Spotify och överväga möjligheten att tjänsten hade en dålig dag förra gången.

Men det är fortfarande inte helt tillfredställande. Jag lyssnar ofta på musik som kräver en och annan genomlyssning för att sätta sig. Därför är fildelning så bra – jag kan blåsa hem ett album och lyssna på gång på gång i bilen eller var jag vill och inse att jag gillar det, och köpa. Jag tror inte att jag har tagit ut någon av mina senaste, säg, tjugo skivor ur CD-fodralet annat än möjligen för att kopiera det till en CD-R att köra i bilen eller konvertera till en bättre mp3/ogg-version än den jag redan har i datorn. I övrigt fyller skivorna bara två funktioner: 1) de människor som har arbetat med dem får pröjs, och 2) det ser trevligt ut i bokhyllan.

Så vad blev då mina sista skivköp? The Kindness of Strangers och Snow av Spock’s Beard, Octavarium av Dream Theater och två U2-plattor – How to Dismantle… och Achtung Baby. Den förra har funnits på ”att köpa”-listan länge och på något sätt alltid glömts – kanske för att jag inte behöver påminna mig om att jag gillar U2 och just därför glömmer bort köpet – och den senare för att jag har ägt den tidigare men blivit av med på något sätt och därför köper den igen.

För jag gillar skivor. Jag vill inte köpa filer, jag vill köpa skivor. För mig har skivan en plats i bokhyllan och den har ett värde som enhet. Slit-och-släng-pop fungerar säkert utmärkt som enstaka låtar, men rock och metal är enligt min erfarenhet mer albumbaserat, i synnerhet när man rör sig över i progressive-facket där var och varannan skiva är en koncept-dito. Så ja, jag har redan betalat för Achtung Baby en gång – mitt samvete är rent. Men jag vill ha skivan, den riktiga skivan, i min samling.

Jag säger inte att jag slutar köpa skivor, stjärnstopp! Jag kommer antagligen att falla till föga och köpa enstaka skivor från säkra kort framöver. U2:s senaste kanske växer lite till. I dagsläget tycker jag inte att den är tillräckligt bra. Släpper Angra nytt kommer jag säkert att köpa det – Angra är ju dessutom RIIA-safe. Dream Theater är ojämna, svårt att veta om man verkligen vill kasta sig över deras senaste, eller bara kasta den. Men i princip är det sluthandlat. Om jag har att välja mellan marknadsförd tuggummipop, grisen i säcken eller att riskera att bli godtyckligt stämd för att jag söker efter någonting annat så hoppar jag hellre av tåget helt.

Strax över tolvhundra spänn landade ordern på förresten. Det är tolvhundra spänn som titt och tätt kommer att förbrukas på något annat istället. Fanns det något högkvarter tillhörande något av de stora bolagen i närheten skulle jag kunna tänka mig att gå förbi där varje dag med tolvhundra kronor som de inte får. Inte för att det skulle göra någon skillnad, men det skulle kännas bra.

We live in an age of music for people who don’t like music. The record industry discovered some time ago that there aren’t that many people who actually like music. For a lot of people, music’s annoying, or at the very least they don’t need it. They discovered if they could sell music to a lot of those people, they could sell a lot more records.

– T Bone Burnett


Andra bloggar om: , , , intressant?

Rätt ska vara rätt

Jag tog en promenad till sjukhuset för att hämta ut lagligt knark (mmm… kodein) i form av Citodon. Samtidigt ämnade jag också fylla på förrådet av snällare värktablabetter som Panodil Zapp samt nässpray så att jag kan andas.

Det lilla apoteket på det stora sjukhuset var knökfullt. Alla tre receptkassor var öppna och bemannade och väntrummet fullt av folk. Modet föll snabbt. Ändå gick det ganska fort att ticka undan några nummer och när jag stod och väntade på att skylten skulle slå över till mitt nummer inträffade ett smärre mirakel. En person ur personal steg ut i folkhavet och frågade vem som hade nästa nummer, vilket var jag. Han bad då vänligen om mitt recept och legitimation och försvann sedan in bakom disken igen för att göra iordning beställningen. Därefter klev han helt enkelt in och lånade en kassa medan personen i just den kassan tog emot recept från en annan kund så att jag bara behövde kliva fram, dra mitt kort, ta mina saker och gå.

Att stå i ett litet kvavt väntrum fullt av folk när man själv har feber och känner att golvet lutar (fast det kanske bara var det sluttande planet som gjorde sig påmint) är inte kul. Alls. Därför kändes det här nästan som ett litet hjältedåd, och det spelar ingen roll att det var just mitt nummer han tog – poängen är att det gick fortare för alla på det här viset.

Eftersom jag tidigare rantat Apoteket som företeelse för dess brist på effektivitet vill jag idag hissa Apoteket Rosen och dess personal. Rätt ska helt enkelt vara rätt.


Andra bloggar om:

Apropå

Vågorna har gått höga efter Marklunds klavertramp, och den imponerande mängd text som har skrivits sedan Expressen publicerade hennes krönika illustrerar så väl det som jag och många med mig upplever som så fantastiskt med internet och bloggosfären, och som antagligen uppfattas lika skrämmande och hotfullt av andra. Nämligen att en väldig massa människor oberoende av varandra sätter igång att anlägga moteld och syna påståenden. Nu var det kanske inte de allra svåraste felaktigheterna att avslöja, men ändock; var och en börjar nysta på sitt håll, och den enes nystande ger en ny tråd som nästa kan ta tag i och inom kort är hela lapptäcket isärplockat utan att någon egentligen kan säga exakt hur det gick till.

Och ännu viktigare; ingen har givit instruktioner, ingen har överblickat och delat ut uppgifter. Inte en chef i sikte. Det är det här som vissa har så ofantligt svårt att förstå. Det märktes inte minst under TPB-rättegången. Ingen chef, ingen verksamhet. Alla andra modeller är helt otänkbara på sina håll.

Liza Marklund är sorgligt omedveten om vilken tid hon lever i. Detta är förvisso inget nytt, men det blir lätt pinsamt att hon, trots Gömda-debaclet (som jag förvisso tyckte var smått larvigt och överdrivet på sina håll, men det är en annan historia), inte lär sig. Hon har uppenbarligen inte förstått att murarna fallit. I den nya tiden blir även media granskade. Bluffar du blir du synad. Ljuger du blir du avslöjad. Och tiotusen ögon ser bättre än två.

Det var inte länge sedan Marklunds rotekamrat Jan Guillou uttalade sig beskt om ”riktig media” som stod för trovärdigheten, makten och sanningen, och att allt annat var trams.

Babbla på bäst ni vill därute. I Aftonbladet och andra riktiga medier lyfter vi ändå bara in sådant som håller för våra normala rutiner. Tro inget annat. Men tipsa oss gärna.

Nå, om Guillou har rätt så är det något fel på de normala rutinerna. För det var faktiskt inte svårt att kontrollera Marklunds uppgifter, och även om en kolumn har lägre sannings- och objektivitetskrav så finns det ändå vissa trösklar att ta sig över. Viss höjd att uppnå. Åtminstone vill man tro det. En tidning som vill behålla sin trovärdighet kan inte låta kolumnister cykla iväg alltför långt från sanningen eftersom läsare förväntar sig att saker som står i tidningen inte är helt uppåt väggarna.

Jag är antagligen lite för trött för att utveckla något resonemang just nu, men gläds åt att Expressen gjort en rättelse. Inte på undanskymd plats, ett slags skamvrå som ingen läser, utan öppet. Det ska de ha heder av. Att stå för sina misstag istället för att ignorera dem, skjuta budbäraren eller komma med bortförklaringar ökar trovärdigheten.

Jag känner att jag har mer att säga om deltagarkultur, om svärmintelligens, om varför det här är så spännande tider, men nu börjar febern stiga och det bästa att göra åt det är att sova. Så istället tycker jag att ni ska läsa Mymlan som under kvällen har utvecklat mycket av det jag känner att jag vill säga om gamla och nya medier.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Veckans plattnacke v.12

På veckans sista dag slog hon till igen; Drottningen av Plattnackeutmärkelser, Kejsarinnan utan kläder, Liza Marklund! Hon sopade fullkomligt mattan med allt tänkbart motstånd med sin krönika i Expressen och drar hem sin tredje utmärkelse vilket gör henne unik i Plattnackehistorian (vilket hon redan var i och med att vara den enda som förärats med en dubbelplattnacke). Grattis Liza!

Juryns motivering lyder:
För att med häpnadsväckande brist på research ha lyckats med att i en och samma text åter dra ett löjets skimmer över sig själv och sitt skrå, göra en vän en björntjänst och framställa kinesisk censur som något eftersträvansvärt.

Bakgrunden är alltså att Marklund i en Expressenkrönika åter försöker attackera alla dessa tjuvar som stjäl allt som inte är fastgjutet i berggrunden. I ett försök att spela på tjuvarnas medkänsla och samvete (varför hon nu tror att tjuvar skulle ha något sådant – kan man stjäla samveten?) berättar hon en historia om sin stackars vän Johan. Johan spelar i det jättekända bandet Stockholm Stoner. De är typ hur stora som helst. De har blivit omskrivna i tidningar, spelat i tv och legat på någon topplista. Johan berättar att den där veckan då Stockholm Stoner låg på 13:e plats på listan sålde de 379 exemplar. Marklund konstaterar krasst:

Mer behövs alltså inte för att få en försäljningssuccé i skivbranschen i Sverige, år 2009.

Och det är givetvis alla tjuvars fel. Det kan inte bero på utbudet? På att konkurrensen på listorna består av typ hela Idol-startfältet och Zillah & Totte?

Hursomhelst får inte Stockholm Stoner betaaalt. Och det är tjuvarnas fel, för Johan har minsann tittat runt på fildelningsnätverken och konstaterat åttiotusen nedladdningar. Nå, andra har också tittat runt och inte hittat något från Stockholm Stoner. Alls. Själv nöjde jag mig med att söka på The Pirate Bay och Mininova. Finns det inte på Pirate Bay eller Mininova så finns det praktiskt taget inte i fildelningsvärlden, såvida det inte fildelas i stängda nätverk. Och i så fall betvivlar jag fortfarande starkt siffran åttiotusen, men en intressantare fråga skulle ju dyka upp: vad gör Johan i ett sådant nätverk?

Men Liza har förstås svalt hela storyn utan att dubbelkolla något. Eller skarvat själv. Mönstret känns bekant av någon anledning

Vidare kan man ju ifrågasätta Stockholm Stoners känsla för affärer. Att i nådens år 2009 skriva ett exklusivt avtal med ett företag så att ens skiva bara finns tillgänglig hos en enda kedja verkar lite… dumt. När i princip alla (på bägge sidor av staketet) som har någon som helst förståelse för de här frågorna efterlyser enklare tjänster och större tillgänglighet för att konkurrera med fildelningen, då väljer Stockholm Stoner att göra det ännu svårare för eventuella kunder. För så gjorde The Eagles. Men Eagles är något mer etablerade, om man säger så.

Liza Marklund hävdar i sin krönika att det här luriga tricket fungerade, att det var det som gav bandet media. Jag tror att förklaringen stavas Mats Ronander. Ronander är nämligen ingen duvunge och om media får pressmeddelanden om Mats Ronanders nya projekt så bör det resultera i en och annan artikel. När Stockholm Stoner recenserats i DN, Dala-demokraten och Smålandsposten refereras de i samtliga fall till som ”Stockholm Stoner feat. Mats Ronander”. Det är nämligen bandet fulla namn av allt att döma, medan skivan bara heter Stockholm Stoner. DN nämner förvisso Coop-stuntet men mest för att påpeka att det verkar lite dumt.

Så vad står det då om bandet i dessa recensioner? Tja, DN:s Nils Hansson invänder som sagt mot försöket att kopiera Eagles och AC/DC:s koncept med Wal-mart. I övrigt verkar han inte särskilt imponerad av skivan. Smålandspostens Anders Tapola skriver att ”Det är kompetent och snyggt arrrangerat. Men också väldigt blekt, fantasilöst och förutsägbart i en allt för väl väl upptrampad tradition.” Efter en mycket snabb lyssning på Stockholm Stoners myspace-sida är jag benägen att hålla med.

Jon Bergman på Dala-demokraten prickar nog väldigt rätt i sin recension. Jag skulle vilja citera ett längre stycke men eftersom recensionen är liten som…tja, ett längre stycke, så tror jag inte att citaträtten håller. Men låt oss säga att det förekommer ord som ”typiskt överproducerad, bredbent tråkrock”. Bergman erkänner också att det finns bra låtar under den sönderpolerade ytan men att det är så fantasilöst att han inte står ut. Mest intressant är dock hans reflektion över att bandet enligt egen utsago vänder sig till en vuxen publik. Bergman instämmer i detta och konstaterar att ”ingen under 50 kommer förmodligen lyssna på den här skivan och tycka den är det minsta spännande.”

Nu blir det spännande. För om vi förutsätter att påståendet om åttiotusen nedladdningar trots brist på bevis faktiskt stämmer, då har vi ett problem, eller hur? Eftersom det alltid framhålls att det är ungdomar som fildelar så måste Stockholm Stoner ha siktat in sig på fel publik. De tror att de har gjort en skiva för en publik på 50+ som vill köpa den ihop med blodpuddingen på Coop, men i själva verket diggas de av ungdomar som inte tänker gå till Coop och köpa skivor för att ”d é typ pinsamt”. Eller så har åttiotusen tjuvaktiga ungdomar laddat ner skivan och insett att den inte är något de vill ha, varför de inte har köpt den. Eller så är det så att vi har åttiotusen tjuvar på 50+ i landet. Mystiken tätnar.

Allt detta hade Liza Marklund kunnat snoka fram tämligen snabbt med ett par nya uppfinningar såsom dator, internet och google. Men sanningen är att sanningen är något Liza Marklund skiter i. Och Johan, han vill bara ha betalt, oavsett hur det går till. Om Ipred säger han:

Allt som kan stoppa stölderna är bra. Och argumentet att man kan tricksa så att IP-adressen inte syns köper jag inte alls. Massor av bankrånare har rånarluva, men bankrån blir inte mer okej för det.

Det är förstås upp till Johan att tro på vad han vill, men det är både möjligt att dölja en IP-adress och att använda rånarluva. Men när det gäller bankrån så måste man bevisa att det var personen som hade huvan på sig som rånade banken. Ipred-lagen nöjer sig med att låta banken hitta på en summa och skicka kravbrev till ägaren av (den vanligtvis stulna) flyktbilen.

Tre: Internetleverantörerna måste ta fullt ansvar för vad de skickar ut. Om deras bredband används för att stjäla, eller att sprida barnporr, bombrecept eller självmordsreklam så ska de bötfällas. Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju.

Japp. Johan anser väl också då att vägverket bör ta fullt ansvar för att mördare, våldtäksmän och rattfyllon använder deras vägar? Eller? Och det där med att kineserna kan… Kan Kina kan vi! Är det verkligen en devis att eftersträva?

Varför gör du såhär mot din kompis Johan, Liza? Vad för ont har han gjort dig för att du över en natt ska förvandla honom till driftkucku?

Uppdatering: Ulf Hedlund reder ut begreppen. Kurt Uffez har också blivit illegalt fildelat som fan. Roligt.


Andra bloggar om: , , , , , , intressant?

Ideologisk shopping

För ett tag sedan skrev Emma och satte ord på något jag har burit i bakhuvudet en tid. Nämligen att vi rör oss alltmer åt att handla ideologiskt, på samma sätt som vi handlar ekologiskt eller ekonomiskt. Allt oftare tycks det som att folk är beredda att köpa och spendera pengar på personer och företag som man vill stödja av ideologiska skäl (minns ett par blombävningar till exempel). Det är väl egentligen inte något nytt, men det känns som att det börjar bli allt viktigare för konsumenten att producenten är en schysst aktör.

Jag tycker att det är en positiv utveckling och definitivt roligare än generella bojkotter. Dessutom tror jag att det tar skruv på ett annat sätt för om en bojkott drabbar en hel bransch, till exempel musikbranschen, så drabbar det även kreatörer, artister och bolag som inte alls står bakom Ipred och andra dumheter. Därför är det viktigt att hitta just dessa och lyfta fram dem.

En sådan person är Anders Widén. Anders är och har varit djupt engagerad i kampen mot övervakningssamhället i form av FRA-lagen (där han varit med och drivit riksdagssvar.se) liksom Ipred. Någonstans längs vägen bestämde han sig för att lägga ut sina egna böcker för nedladdning. Anders Widén är förvisso också socialdemokrat, men den som är fri från synd skall kasta första stenen, eller hur var det nu? Skämt åsido – jag har vid något tillfälle skrivit till herr Widén och sagt att jag väldigt gärna skulle se honom i Piratpartiet, men att jag ännu hellre ser honom kvar inom socialdemokratin, för kampen mot övervakningssamhället får inte bli en strikt partipolitisk fråga. Det är helt avgörande att det finns människor som förstår de här frågorna inom alla partier, och det finns det. Utom möjligen inom kristdemokratin som inte har uppdaterat sig nämnvärt sedan Jesus konkurrerade ut de lokala specerihandlarna genom att fildela fisk och bröd.

Hur som helst har jag ett litet förslag. Varför inte göra en liten tipsstafett med författare, musiker och andra som vi kan hjälpas åt att stödja med plånboken? Jag börjar.

Jag har nyligen läst ut Under den evigt blå himlen som är första delen i en romansvit om Djingis Khan, och en klart läsvärd sådan. Så vad sägs om att göra måndagen den 30:e mars till ”Köp en Anders Widén-bok-dagen”? Den 30:e borde alla löntagare ha fått in nya färska pengar på kontot, men känner du att det passar bättre att slå till en annan dag så varsågod.

Var nu duktiga kulturälskare och stöd en författare som står på vår sida, och få en trevlig läsupplevelse på köpet. Med tanke på det arbete som har lagts ner i att fäktas mot övervakningssamhället tycker jag definitivt att Anders Widén är en av de författare som förtjänar att få betaaaalt.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Zpljot och musikbranschen

Musikbranschens traditionella marknadsföringskanaler är som bekant gamla medier som radio och tv. Musikrecensioner hör också dit, men i de vanliga tidningarna har de krympt avsevärt och rymmer nu bara de allra nödvändigaste flosklerna samt ett betyg, vilket antagligen var lika bra eftersom ingen ändå läste skiten. Självklart kan man läsa mer nischade musiktidningar, och så finns det ju bloggare och diverse siter på nätet som skriver om musik där man kan snappa upp tips, men dessa predikar i viss mån för de redan frälsta. För musiknovisen är det fortfarande de stora radio- och tv-kanalerna som gäller, samt skvallerdelen i kvällspressen.

Ponera då att en musikälskare från en planet som är ganska lik vår dimper ner på Jorden. Vi kan kalla honom Zpljot eftersom utomjordingar alltid heter något på Z. Överkonsumtionen av konsonanter kommer sig av att Zpljot kommer från ett område på sin planet som påminner starkt om Balkan. Man kan säga att Zpljot är en utomjugge.

Zpljot vill givetvis genast utforska denna blå planets musikutbud så han ringer till Musikbranschens hotline för nyanlända utomjordingar. Efter att ha varit köplacerad i tjugosju minuter (trots att den förföriska inspelade kvinnorösten fyra gånger per minut försäkrat Zpljot att hans samtal besvaras om cirka fem minuter) tar en Ing-Britt emot och följande samtal utspelar sig.

Ing-Britt: Musikbranschen, vad kan jag hjälpa till med?
Zpljot: Hejsan. Jag är ny på er planet. Jag har med mig en kappsäck med intergalaktiska dollar som jag skulle vilja köpa musik för. Var kan jag utforska ert utbud?
Ing-Britt: Åh, jaha. Då ska vi se. Har du provat Radio Rix? Alla som är något spelas på Radio Rix.
Zpljot: Radio Rix? Jag fick in den kanalen i min flygande Daf när jag passerade Mars för åtta månader sedan. Sedan dess är det den enda kanal jag får in. Jag är inte imponerad.
Ing-Britt: Inte?
Zpljot: Inte så mycket. Variationen är obefintlig och på åtta månader är det inte många låtar som har bytts ut, även om det nu på slutet har tillkommit några covers på låtar som spelades för åtta månader sedan.
Ing-Britt: M-hm. Vad söker du då som saknas på Radio Rix menar du?
Zpljot:: Talang.
Ing-Britt: Som Idol, typ?
Zpljot: Neej…
Ing-Britt: Vad är det för fel på Idol då? De är ju talangfulla och duktiga.
Zpljot: Säkert, men det blir tråkig musik. Jag vill ha själ, spelglädje.
Ing-Britt: Ah! Glädje ja! Det har vi. Melodifestivalen!
Zpljot, klentroget: Melodifestivalen? Melodijävlafestivalen? Vi har det hemma också och jag skär hellre upp handlederna och tittar på när livet bokstavligen forsar ut över golvet än jag tittar på Melodifestivalen! (Utomjuggar är ett dramatiskt släkte.)
Ing-Britt, lätt stukad: Det är ju vår musikaliska elit ju. Vår kulturella höjdpunkt.
Zpljot: Verkligen? Alla som någonsin varit med i Idol, plus en del föredettingar. Ja, om er Melodifestival är det minsta lik vår alltså.
Ing-Britt: Har du kollat på Spotify då? Det är ju lite nytt och så.
Zpljot: Jo, jag gjorde det. Jag sökte på progressive metal och fick upp Rammstein, Iron Maiden och The Ark. Så jag lät ett virus äta upp programmet.
Ing-Britt: Pro-vadå?
Zpljot, svårt tålamodsprövad: Okej, vi gör så här istället. Vad säljer ni just nu? Vad rekommenderar ni för skivor?

Ing-Britt kollar snabbt av vad som marknadsförts i tv-reklam på sistone: Zillah och Totte.
Zpljot: Och det är?
Ing-Britt: Det är vinnarna i Talang 2007. [Ing-Britt spelar upp ett par korta snuttar ur reklamen. ”Jag vill inte jobba, som en apapapapa”]
Zpljot: Mhm. Måste ha varit ett starkt startfält… Vad mer?
Ing-Britt: Här har vi också – Magnus Carlssons samling. [Läser innantill] ”En riktig kulturskatt.” [Ing-Britt spelar återigen upp ett par korta stycken.]
Zpljot: Kulturskatt? Vet du, om kapten Long John Silver hade hittat en karta med ett kryss som markerar en skatt, styrt sitt skepp till den platsen, gått det utmärkta antalet steg till en viss punkt och börjat gräva tills spaden slog emot något hårt, och fått upp Magnus Carlssons ”kulturskatt”, vet du hur förbannad han hade blivit då?
Ing-Britt: Neej?
Zpljot: Jävligt förbannad! Kapten Haddock-förbannad! Och vet du en sak till? Om någon har grävt ner Magnus Carlssons kulturskatt så är det för att den aldrig ska återfinnas igen, så det finns ingen karta!
Ing-Britt:
Zpljot: Snälla säg att ni saluför någonting som är en smula utmanande.
Ing-Britt: Som Magnus Uggla?
Zpljot: Nej inte som Magnus Uggla! Något som är musikaliskt lite annorlunda.

Ing-Britt bläddrar förtvivlat bland reklamen: Här har vi något! Musiken till Let’s Dance. Det är rätt annorlunda.
Zpljot: Jaha, hur då?
Ing-Britt: Det är typ alla låtar som har spelats på Radio Rix de senaste åtta månaderna fast i andra tappningar typ hambo och jenka.
*klick*
Ing-Britt: Hallå? Är du kvar?


Andra bloggar om: , , , intressant?

Lästips

Idag tycker jag att ni ska läsa Hanna Wagenius som med välbekant retorik efterlyser en städköpslag. När jag i en kommentar påpekade att jag känner en kvinna som köper städare (inte tjänsten städning, naturligtvis) anklagar hon mig helt retoriskt korrekt för att vara köpt av städindustrin. Det är både skrattretande och sorgligt hur lätt det är att lära sig ett mönster och imitera ett resonemang.

Och så tycker jag att ni ska läsa Tanja Bergkvist (tipstack till Studiomannen som mailade mig länken) som undrar varför i helvete Svensk Kärnbränslehantering AB känt sig nödgade att häfta på ett genusperspektiv på sin rapport, och vad i alla glödheta de två inhyrda genustomtarna svamlar om. Själv läser jag med stigande fascination. Mest över att Tanja orkat läsa hela smörjan. Själv känner jag att hjärnan börjar släcka ner bit för bit som en försvarsmekanism, bara av att läsa citaten.


Andra bloggar om: , , , ,

Politikern

Jag är politiker. Det är ytterst obehagligt att erkänna det för sig själv och än värre att skriva, det men faktum kvarstår. Jag är medlem piratpartiet, jag har deltagit på möten, jag har röstat på årsmötet, jag är politiker. Därför är det dags att sluta låtsas som något annat och börja göra det man ska göra som politiker?

Och vad är det då politiker gör? Vad har vi lärt oss, barn? Vad gör politikern? Just det – som partiledningen säger.

Så när vice ordförande Christian Engström nu ber oss hoppa för att visa vårt stöd för det fria och anonyma ordet svarar jag entusiastiskt: Hur högt?

Färgen jag valde till texten blev för ljus mot vit bakgrund när vi fotade så jag trixade lite med Gimp för att få den rätta lila tonen. Tyvärr ville Gimp då gärna färglägga lite skuggor också, så då fick jag trixa lite till. Därav att B:et ser lite smetigt ut – jag orkade inte sitta och sudda på pixelnivå, för det har inte ledningen sagt åt mig att göra.


Andra bloggar om: , ,