Det här med bloggande
Under min nu ganska långa tid som bloggare har jag ibland upplevt någon slags bloggtrötthet. Perioder då jag kör fast och inte får ur mig något vettigt, inte orkar sätta mig att skriva och på det hela taget upplever det som frustrerande därför att skriva är trots allt bland det bästa jag vet. När jag inte kan skriva blir jag grinig och mår dåligt, eller så kan jag inte skriva för att jag är grinig och mår dåligt, eller både och. Hur som helst – vid dylika tillfällen har det blivit mer eller mindre ofrivilliga bloggpauser på några dagar.
Det jag upplever nu är att den här bloggtröttheten och de ofrivilliga pauserna inträffar allt oftare. Jag undrar vad det beror på, för det saknas sannerligen inte saker att skriva om. Säga vad man vill om regimen, men tråkigt hinner det sällan bli.
Så jag har funderat lite på det här ett tag och jag tror att det börjar klarna, för det må så vara att regimen håller oss sysselsatta med ämnen, men det här var aldrig avsett att vara en politisk blogg. Det var inte avsett att vara mycket alls annat än en ventil och någonstans att skriva och tycka saker. Jag hade aldrig drömt om att nå så pass många läsare och så pass stor framgång, om man alls kan prata om framgång på den nya fria arenan.
Och kanske är det just det som är problemet. Jag tycker förvisso att var och en som har skaffat sig en röst också har ett ansvar att använda den, och därför har jag blivit en politisk bloggare. Men någonstans längs vägen känns det som att jag har tappat bort den grundläggande förutsättningen: min röst. Mig själv. Där jag tidigare skrev ledigt och lät orden flöda som de ville sitter jag nu och letar formuleringar, väger orden på guldvåg. Där jag tidigare hade en egen ton i mitt sätt att formulera mig sitter jag nu och krystar fram texten i ett försök att på något sätt leva upp till mig själv. Vid sådana tillfällen känner jag mig som en bluff.
Nej, jag tänker inte sluta. Det är lika bra att skriva det innan någon börjar göra dylika tolkningar. Men det är lustigt att när jag har gått och dragit på det här ett tag så skriver deeped om bloggare som bara lägger ner. Slutar mitt i. Det är den digitala motsvarigheten till att en dag finnas och nästa inte. Eller som deeped vackert målar upp det:
Samtidigt vore det ett rätt skönt sätt att sluta en blogg – mitt i alltihop. En dag så blir det inga fler uppdateringar, dammet börjar sakta lägga sig och vinden slår i fönsterrutorna. Det blir ett abrupt övergivet hus. Tallriken odiskad och dagens tidning uppslagen men det har sett ut på samma sätt under flera år.
Jag förstår känslan. Samtidigt är både jag (och deeped) alldeles för mycket drama queen för att bara lämna. Jag skulle smyga runt det där övergivna huset för att se om folk kom dit och letade efter mig. Va ska man ta livet av sig för om man inte får höra snacket efteråt, som den store filosofen Magnus Uggla uttryckte i all sin vishet.
Så nej, jag har inga planer på att lägga ner. Det är inte det. Jag tänker lite högt bara, och det kanske var det den här bloggen var från början. Josh tänker högt, typ. Samtidigt minns jag vad jag svarade på bloggvärldsbloggens enkät 2006.
Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Ja och ja. Om jag inte förändras och utvecklas i mitt skrivande så borde jag lägga av.
Nå, låt oss konstatera att jag fortfarande bloggar två år senare, att mitt bloggande har förändrats och att jag inte är alldeles nöjd med det, men att jag å andra sidan har utvecklats, till skillnad från den store filosofen Magnus Uggla. Jag vill inte hitta tillbaka till 2006, jag vill bara hitta tillbaka till känslan av att orden rinner rakt ur mitt huvud och landar online, istället för via krampaktiga pauser där fingrarna hoovrar över tangentbordet, otåligt väntandes på instruktioner medan huvudet försöker bestämma sig för vilken formulering som är mest Josh. Det är inte en medveten tanke, men nog fan finns den där i bakhuvudet. Känslan av att försöka leva upp till sig själv. Att försöka leverera, istället för att bara skriva.
För trots allt; det är för min skull jag skriver. Inte för att hålla läsarna nöjda och inte för att förbättra världen, även om bägge är trevliga sekundära mål. Jag försöker bara hitta känslan igen, och att skriva av mig det här, att tänka högt, kanske är en bra början. Då kanske jag kan få ur mig de där texterna som ligger och väntar också. För så kan det också kännas ibland – som att idéer som inte blir skrivna när de är mogna ligger och ruttnar i huvudet och blockerar annat som vill växa.
Problemet med att tänka högt är att tankeverksamheten aldrig slutar, så hur avslutar man en sådan text på ett fyndigt sätt? What would Josh do?
There’s nothing to writing. All you do is sit down at a typewriter and open a vein.
- Walter Smith
Andra bloggar om: blogg, skrivkramp, bloggosfären, intressant?
*jublar och dansar av glädje* Yes! Skriv med din egen röst, det är då du är som allra bäst!!!!
Morrica’s last blog post..Mycket musik nu
Det låter enkelt, eller hur? ;)
Tack och lov att jag inte kom till ett utblåst hus utan fönster och väggar där osalig ande dröjt sig kvar i demoleringsdiset, för jag hittade just hit. Jag tänkte det skulle bli gemytligt, ett sätt att börja dagen med leenden snedsmugna i en kaffekopp medan ögonen ilar över raderna. Tack för att du inte slutar alltså.
jag undrar om du inte gör det klassiska “misstaget” att ställa högre krav på dig själv än vad andra gör? Ibland är en spontan ordkaskadkräking precis rätt.
Det skulle förvåna mig mycket om dina läsare ställde andra krav på dig än att skriva som du gör. Å andra sidan, vad vet jag, jag har inte en hord läsare som sitter och väntar på att jag ska släppa ifrån mig något odödligt alster. Jag bara ordkräks =)
Drottningen’s last blog post..Jag ska lära honom allt jag kan
Anette: Du är välkommen in, typ. :)
Drottningen: Jo, det är nog så. Det har jag också konstaterat. Men det är en sak att identifiera problemet och ett annat att åtgärda det.
Ja, sluta skriva får du inte göra, det är du alldeles för bra för.
Samma tankar har snurrat runt i mitt huvud, men personligen anser jag att jag inte får ge upp. Om jag kan få en enda människa att tänka till en gång extra så är allt arbete värt det.
Fortsätt det du gör, för du gör det otroligt bra!
Jag kan absolut känna igen mig i dina funderingar, också i den som bara avslutar. Jag hade en blogg i över två år. Jag stängde ned, skaffade ny, privat. Mitt behov av att skriva var för egocentererat och inte speciellt inriktat på att få fler anonyma läsare… så jag avslutade, och började om. Däremot stör jag mig ibland på dem som bara slutar uppdatera, man funderar ju på om varelsen bakom bloggen bara ledsnat, öppnat nytt, eller gått och kolat. Jag känner det nog så att när man skriver för läsarnas skull så tappar man sin gnista, sina egna ord. Man skriver bara för att läsarna vill ha något, inte för att man har ett behov av att skriva av sig, eller faktiskt berätta något. Jag hoppas du håller dig kvar ett tag till, jag har ju bara läst din blogg ett år drygt men jag gillar den ändå. ;)
framför allt är det jävligt enkelt att tala om för andra hur det ligger till
Drottningen’s last blog post..Jag ska lära honom allt jag kan
Att “bara” tänka högt, för att få igång flödet igen…är ett mycket bra “knep”.
Att lyckas inte bara hitta sin egen röst utan också lyckas behålla den…är många gånger det allra jävligaste svåraste som finns!
I synnerhet i de situationer man – verkligen – vill nå fram till fler än sig själv.
När man – strunt samma varför – inte “bara” skriver för sig själv, utan för att väcka något i andra, då är kraven och pressen på att fortfarande låta som sig själv, men ändå göra sig förstådd, inte måttliga!
Nu har jag ju – bloggmässigt – förverkat rätten att yttra mig, jag är ju en av dem som överger mitt hus, gång på gång.
Turligt nog, har jag aldrig kommit upp så i popularitet och antal läsare, att jag har råkat ut för några större protester.
Varför jag överger huset?
För att mitt “andra skrivande” (och mina försök att bli utgiven) många gånger tar så mycket av min kraft, att klara av just detta “låt som dig själv, kärring…men glöm för fan inte att göra dig förstådd”, att det helt enkelt inte finns någon som helst lust och energi över att blogga med.
Då blir bloggen ett evigt dåligt samvete istället, den ligger någonstans i bakhuvudet och gnager…frestelsen att inte bara fortsätta överge den, utan att istället spränga ruinen i luften, blir stor då, mycket stor.
Jag tycker att du har fått bra råd av de andra!
Blockerat flöde, borttappad röst, idéer som självdör på grund av redan döda hinder…det händer oss alla, oavsett var eller varför vi skriver.
Tricket är att acceptera att sådant händer, sno åt sig vad tips man kan uppleta om hur komma ur det…och sedan börja pröva sig fram, hitta de av knepen som funkar för en.
(Tack och lov, finns det alltid flera att ta till…funnes det bara ett, hade det snabbt begått seppuku, på grund av omänsklig överansträngning.)
Nina’s last blog post..Blev väckt långt tidigare än jag tänkt mig.
Josh, käre du, få saker som verkligen är värda att genomföra är enkla. Likförbannat är de värda mödan. Skriv med din egen röst. Det är då du når fram.
Morrica’s last blog post..om Barbie
Word.
Fortsätt skriv bara, och framförallt oftare! Skriv någonting roligt om världssvälten.
[...] mars 2009 · Inga kommentarer Josh rapporterar om sin bloggtrötthet, om sin känlsa att orden inte flödar ut över tangentbordet [...]
Jag tror att jag förstår dig. Jag har varit där någonstans själv, många gånger. Min lösning har varit att konstatera att så länge jag bloggar utan att få betalt för det, så bloggar jag bara för mig själv. För att det är roligt. För att det ger mig något. Sedan får man/jag med jämna mellanrum lyssna inåt; vad tycker jag egentligen är roligt. Det är så lätt att framgången blir ens egen fiende (inte för att jag är så superframgångsrik, men rent principiellt). Jag brukar låta pendeln svänga över åt andra hållet, mer eller mindre medvetet. Om jag tycker att jag har varit för inställsam blir jag extra vulgär eller hatisk, om jag har varit för politisk gottar jag mig i personliga detaljer. Bara för att visa att jag kan. Att jag sätter min egen agenda. Typ.
Messerschmitt’s last blog post..Människovärdet vi fordra tillbaka
Hej, nu har jag inte läst hela postningen, men att “Det är den digitala motsvarigheten till att en dag finnas och nästa inte” håller jag inte alls med om. Det finns ju en uppsjö av andra digitala tillhåll för sin identitet. Mikrobloggeri, communities och what not.
ML’s last blog post..Bakelite
Hm, den där enkäten känner jag igen. Undrar hur länge sedan det var jag själv började blogga? Nå, med eller utan blogg; åren går snabbt.
Själv har jag aldrig upplevt det där fenomenet bloggtrötthet. Däremot har jag upplevt sinnestillstånd då jag insett att tangentbordet är ett av de sämre ställena att sätta sig vid under vissa stunder. Och skulle jag ändå göra det så är ett tryck på “Posta”-knappen absolut tabu. Det ligger sålunda en och annan opublicerad postning på burken.
Jag tror inte att man skall försöka blogga efter en agenda. Ingen av mina läsare ser mig som en politiker, ändå skriver jag om politik för att det intresserar mig. Ingen av mina läsare inbillar sig att jag är en glödande älskare, ändå skriver jag om kärlek och sex för att det intresserar mig. Ingen av mina läsare skulle nog reagera om de såg mig i verkligheten som den person jag är, men jag skriver ändå om vardagshändelser som intresserar mig att berätta om. Och ändå får jag kommentarer av läsarna vare sig det handlar om sex, politik eller ihjälgnagda rådjur. Jag bugar mig vördnadsfyllt för läsarnas engagemang – det gör mig hedrad.
Ja, det är en bonus till mitt skrivande om läsaren finner intresse i inläggen. Att börja skriva postningar efter vad man räknar att läsarna vill ha, då har man förlorat sin bloggsjäl. Och det är dessutom oärligt mot läsarna, även om det kanske tar en stund innan bluffen avslöjas.
Personligen tycker jag att det som kännetecknar en läsvärd blogg är att den aldrig skall kunna placeras i en enda kategori.
Peter Harold’s last blog post..Hjärtskärande
Jag blir trött ibland, drar mig tillbaka, tycker att jag har inget att säga.
Dagen då jag hör de första stroferna ur sången de spelar när filmen är slut, då är det dags att vandra vidare. Skrivandet fyller dock ett behov som jag visserligen visste att jag hade men inte i vilken form. Form och innehåll har ändrats över tid, något annat hade varit underligt och när allt kommer omkring så har jag fortfarande saker att säga.
Jag som använder orden i jobbet har haft anledning att fundera kring ordtrötthet, skrivkramp, idétorka, brist på inspiration. För egentligen är det ju konstigt att vi går omkring och tror att skrivandet bara flödar naturligt, på inspiration, medan det aldrig skulle falla oss in att tro att en bilmekaniker bara naturligt skulle veta hur man byter en kamaxelrem utan att ha läst en instruktionsbok eller sett nån annan göra jobbet först…
Du som skrivit länge har förmodligen skaffat dig en metod, ett sätt att bestämma tema, knåda argumentation, hitta den röda tråden och fila på formuleringar i huvudet innan du sätter fingrarna till tangentbordet. Vänd på rutinerna och gör annorlunda.
Locka fram lusten genom att använda muntligt berättande. Gå på berättarträffar
http://storytelling.softit.net/singel.php?id=6 eller sagostunder (låna arga barnet som alibi)
Berätta igenom historien du vill skriva för Drottningen och några till, en i taget. Iaktta vad som går hem, var ler de, var vill de nästan hoppa in i storyn? Kolla efteråt vilka partier de minns, vilka formuleringar de fäst sig vid. När du berättat historien några gånger skriver du ner den.
Gör berättarövningar med vän/vänner: tilldela varann slumpvisa substantiv (supertanker, råtta, paraply, dra ord ur en hatt eller peka på bok/tidningssida), och 20 min att svänga ihop en historia på max tre min berättartid.
Välj en av dina historier, skriv ner den på 10 meningar, varken mer eller mindre. Skriv sen samma historia på 5 meningar. Och så ett riktigt koncentrat: samma historia på en enda mening. Berätta sedan hela historien för en vän/vänkretsen.
Läs en bok, Hundra huskurer mot skrivkramp, och testa fler tips
http://www.fojo.se/boecker
Sedan vore det nästan omöjligt att inte hitta skrivandet glädje igen.
Lycka till
/K
Javisst, men för läsaren är det fortfarande döden så länge man skriver anonymt under pseudonym. Jag vet flera exempel på såna som jag har läst men inte vetat något om vilka de är, och som bara slutat uppdatera bloggen, slutat finnas ur mitt perspektiv.
Ni andra: Massor med goda råd och uppmuntrande tillrop. Tackar allra ödmjukast. Jag återkommer kanske med någon mer kommentar kring det när jag har sovit lite.
Till och med att stänga ner sin Facebookprofil är litet som ett digitalt självmord. Plötsligt finns man inte, är inte kontaktbar, alla kommentarer och alla avtryck man gjort på andra sidor försvinner, ansiktet utplånas; samtidigt, överallt. Det är som om man aldrig har existerat. Kusligt.
Gör nu inte så mot oss som inte vet var de skall hemsöka dig om du försvinner. ;)
Jag ska inte. :)
Förresten så kanske jag borde aktivera min Facebookprofil? Jag har förhoppningsvis straffat min omgivning länge nog… ;)
Tråkigt att min kommentar inte kommenterades, fast min humor är kanske inte är så bra i alla fall.
Jag har alltid undrat över hur det blir för exempelsiv Facebook när den första internetgenerationen dör. Kommer kontona att vara kvar för all framtid?
Anaïs: Gör det. :)
Luddevig: Sorry, jag skulle ju, och sen glömdes det bort. Världssvält är inte ett ämne som är helt lätt att skämta om. Därmed inte sagt att det inte går. Det som inte tål att skämtas om är inte värt att ta på allvar. Och jag undrar också hur det blir med konton när folk dör. Var det inte nyligen något rabalder om en död persons konto?
Jag fick länge “besök” under rubriken “personer du kanske känner” av en person som är död. “No recent activity” stod det på sidan. Kusligt!
Det här kändes ändå som din röst i form av ord som flödade rakt ut likt ett smattrande sommarregn. Det var sköna funderingar att få ta del av, tack!
Josh: Smart trick, det ska jag komma ihåg! “Nu blev jag sparkad, kan jag skämta om det? Fan.”
Det enda jag kan påminna mig om är en kille som tog självmord, och fick mail ifrån en spelsida. De skrev att de saknade honom och att han fick 200 kr att spela för.
Anaïs: Kusligt är ordet!
Jo Josh det var nyligen nåt om en död persons konto. En artikel i Metro handlade en man som tog livet av sig på nyårsdagen och hur flickvännen försökte få Facebook att ta ner hans konto.
http://www.metro.se/se/article/2009/01/30/02/5223-45/index.xml
Aftonbladet hade förresten en artikel för ett år sedan om hur svårt det var att radera sitt FB-konto, vare sig man levde eller inte…
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1815365.ab
Jag ska nog komplettera mitt vita arkiv med ett digitalt testamente, jag vill verkligen inte att min blogg blir nån sorts minnesplats och fylls av meningslösa floskler efter min död. Huvva!
Anaïs: Onekligen kusligt!
Humlan: Tack själv.
Luddevig: Tänk om tvåhundra spänn att spela för ändå kunde lösa all saknad.
Karibien: Tack för utfyllnaden. Beträffande det där med digitalt testamente så är det nog ingen dum idé. Tror att allt fler börjar tänka i dylika banor också. Och nej, jag vill inte heller att min blogg ska bli en minnesplats. Tänk dig med såna där fula animerade gif-ljus och änglar och skit. Nejdu!
Man kanske inte kan bestämma över sin död (nu kom jag osökt att tänka på någon scen i “Gladiator”), men man kan förbjuda upprättandet av sådana där förfärliga minnessidor fyllda med outhärdlig smärta och kitsch om vartannat.
Skall man ta livet av sig bör man börja med sin digitala persona.