Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Jag håller just på att byta arbetsgivare igen. Jag kommer att fortsätta med samma jobb på samma ställe men med en annan arbetsgivare. Så är det nämligen när man är inhyrd via bemanningsföretag; man hyrs in, tas ett tag över av det företag man är uthyrd till, och kastas ut till ett bemanningsföretag igen, och under hela tiden kan man stå på samma plats och jobba.

Hur som helst har jag därför haft en vag oro i magen i och med att jag nu blev publicerad med bild och namn i Aftonbladet med en åsikt som delar av etablissemanget inte gillar. Med tanke på att en partikamrat som liksom jag var inhyrd kastades ut efter att ha chattat för Piratpartiets räkning kändes det ändå lite olustigt. I synnerhet som mitt nuvarande kontrakt löper ut och ett nytt, med ny arbetsgivare (alltså bemanningsföretag), inte är påskrivet ännu. Det är dessutom en sällsynt illa vald tidpunkt att bli utan jobb, med tanke på arbetsbrist och flera privatekonomiska aspekter.

Idag ringde jag till min nya arbetsgivare för att bestämma en tid då vi kan träffas och krita på ett avtal. Det första min kontaktperson sa då var: Jag såg dig i tidningen igår! Jag blev lite ställd, visste inte hur jag skulle reagera, så jag skrattade mest lite nervöst. Han fortsatte med att han hade blivit förvånad men att det var kul. Därefter pratade vi lite anställning och så innan vi avslutade frågade han om jag var medlem i partiet. Jag svarade ärligt att så var fallet. Det står ju ändå i artikeln också. Kul, tyckte han om det med.

Här någonstans kände jag mig nödgad att betyga att det här är något jag gör på fritiden, att jag alltid varit noga med att hålla isär saker och ting, att jag aldrig någonsin på min blogg nämnt var jag arbetar för att en arbetsgivare aldrig ska behöva känna sig förknippad med någonting jag skriver.

Efteråt kändes det lite fånigt och övertydligt, men kontaktmannen lät mest road. Och faktiskt, han verkade uppriktigt glad och positiv.

Så ta det här som ett motviktsexempel. Var inte rädda. Tig inte. Huka er inte för Storebror.

Andra bloggar om: arbete, jobb, rädsla

Jag håller just på att byta arbetsgivare igen. Jag kommer att fortsätta med samma jobb på samma ställe men med en annan arbetsgivare. Så är det nämligen när man är inhyrd via bemanningsföretag; man hyrs in, tas ett tag över av det företag man är uthyrd till, och kastas ut till ett bemanningsföretag igen, och under hela tiden kan man stå på samma plats och jobba. Hur som helst har jag därför haft en vag oro i magen i och med att jag nu blev publicerad med bild och namn i Aftonbladet med en åsikt som delar av etablissemanget inte gillar. Med tanke på att en partikamrat som liksom jag var inhyrd kastades ut efter att ha chattat för Piratpartiets räkning kändes det ändå lite olustigt. I synnerhet som mitt nuvarande kontrakt löper ut och ett nytt, med ny arbetsgivare (alltså bemanningsföretag), inte är påskrivet ännu. Det är dessutom en sällsynt illa vald tidpunkt att bli utan jobb, med tanke på arbetsbrist och flera privatekonomiska aspekter. Idag ringde jag till min nya arbetsgivare för att bestämma en tid då vi kan träffas och krita på ett avtal. Det första min kontaktperson sa då var: Jag såg dig i tidningen igår! Jag blev lite ställd, visste inte hur jag skulle reagera, så jag skrattade mest lite nervöst. Han fortsatte med att han hade blivit förvånad men att det var kul. Därefter pratade vi lite anställning och så innan vi avslutade frågade han om jag var medlem i partiet. Jag svarade ärligt att så var fallet. Det står ju ändå i artikeln också. Kul, tyckte han om det med. Här någonstans kände jag mig nödgad att betyga att det här är något jag gör på fritiden, att jag alltid varit noga med att hålla isär saker och ting, att jag aldrig någonsin på min blogg nämnt var jag arbetar för att en arbetsgivare aldrig ska behöva känna sig förknippad med någonting jag skriver. Efteråt kändes det lite fånigt och övertydligt, men kontaktmannen lät mest road. Och faktiskt, han verkade uppriktigt glad och positiv. Så ta det här som ett motviktsexempel. Var inte rädda. Tig inte. Huka er inte för Storebror. Andra bloggar om: arbete, jobb, rädsla

Det började med att jag skrev om fildelning i olika former här på bloggen. Det fick en viss spinn i bloggosfären och flera andra bidrog med ytterligare sorters fildelning, vilket givetvis var bra. Men någonstans kände jag att det här borde lyftas fram ytterligare. Att det inte nådde fram till den som borde läsa det. Jag står fortfarande stadigt på jorden och är väl medveten om att jag till största del predikar för de redan frälsta. Att det i sin tur genom ringar på vattnet kan nå långt utanför min sfär ska förvisso inte förringas, men större stenar gör större ringar.

En av de som hade kommenterat min ursprungliga bloggpost var Unni Drougge och eftersom hon gillade den och vi uppenbarligen tyckte ganska lika i den här frågan drog jag helt enkelt iväg ett mail till henne. Det här är en av de saker jag älskar med Internet; närheten mellan människor. Vi är inte längre låsta i våra snäva kretsar. Man definieras inte längre lika självklart utifrån sitt arbete, sin utbildning, sin ålder, var man är uppväxt, etcetera. Man måste inte längre umgås med “de sina” i ett slags klassperspektiv utan kan snarare välja själv vilka “de sina” är. Alla finns ett mail bort. Vilket säkert en del också uppfattar som obehagligt – vill man sitta i sin jaktstuga på tryggt avstånd från pöbeln så förstår jag att Internet ter sig mycket otäckt.

I alla fall. Eftersom gammelmedia har en tendens att lägga stor vikt vid avsändaren snarare än budskapet insåg jag att budskapet skulle ha en större chans att publiceras med en känd avsändare; Unni Drougge. Något jag också skrev till henne redan från början. Hon var snarare av åsikten att jag skrev tillräckligt bra för att klara mig själv (hon hade fel, jag återkommer till det) men nappade på idén och verkade tycka att det skulle vara roligt.

Efter ett par mailväxlingar föreslog Unni att vi kanske skulle diskutera saken över telefon istället. Jag höjde med att föreslå en fika på stan, vilket hon i sin tur höjde med att föreslå en öl. Jag synade och vi träffades på Soldaten Svejk på söder i Stockholm för ett par timmars trevliga diskussioner. Det här är en annan av de saker jag älskar med Internet; det är på riktigt. När man väl upptäckt att någon bara är ett mail bort och att man kan välja vad man vill definieras av och som, kan man också upptäcka att man är ganska nära geografiskt och faktiskt träffas. Den som hävdar att Internet är asocialt har verkligen ingen aning.

Själva arbetet med debattartikeln var inte så tidsödande. Åtminstone inte för mig. Jag började med att stryka alla “jag”-referenser ur den ursprungliga artikeln. Där så passade bytte jag ut det till “vi”, men det allra mesta av personliga referenser och erfarenheter förpassades till papperskorgen. Därefter skrev jag en ny avrundning men kunde inte få till inledningen. Vi hade diskuterat det och var överens om ton och vinkel. Unni löste det smidigt med en alldeles klockren inledning som satte tonen precis. Därefter gjorde hon ett jättearbete med att redigera ner texten till rätt antal tecken utan att tumma på andemeningen. Suddgummit är mäktigare än pennan? Personligen tror jag att redigering många gånger är svårare än skrivandet. När man väl fått upp ångan är det ingen konst att ordbajsa, men att med kirurgisk precision redigera ner en text med en dryg femtedel (i det här fallet) utan att skada helheten…

Så mycket om själva skapandet. Det verkligt intressanta har mer med publiceringen att göra. Unni skickade in artikeln (då var den fortfarande inte beskuren eftersom utrymmet i de olika tidningarna varierar något) till fyra stora tidningar och därefter gick saker lite fortare än vad jag trodde. På onsdag förmiddag ringde Unni mig och sa att hon hade fått svar från två tidningar. Den som svarade först ville emellertid stryka mitt namn!¹ De hade någon förklaring om att det skulle bli tydligare så, något som varken jag eller Unni förstod, och hon hade bara svarat att “det begriper ni väl att det inte går – ni kan inte stryka den ena författarens namn, vi har ju skrivit det här tillsammans”. Då ville de ha lite tid att fundera på saken. Under tiden svarade den andra tidningen, Aftonbladet, och ville köra, förutsatt att texten kortades ner.

Ställd inför de två alternativen var valet givet för oss bägge. Aftonbladet hade redan från början varit förstahandsvalet, mycket tack vare Lotta Gröning. Men är det inte väldigt intressant hur den där andra tidningen resonerade? De får in en debattartikel som indirekt handlar om upphovsrätt, och de vill göra intrång i just den? Hur gör man en sådan tankevurpa? Jag har tidigare skrivit att det inte finns någon självklar rätt att få betalt för vad man har skapat. Vad som däremot finns är en rätt att förknippas med sitt verk.

Om det finns en skevhet i fildelningsdebatten som Unni och jag försökt balansera upp så finns det kanske en ännu större skevhet i upphovsrättdebatten. Den har nämligen kommit att handla helt och hållet om ekonomisk den ekonomiska biten, vilket lätt ger ett intryck av att det är allt upphovsrätt handlar om. Så är det naturligtvis inte. Den verkligt viktiga biten av upphovsrätten torde rimligen vara rätten att förknippas med sitt verk. Att det inte diskuteras kan förvisso bero på att bägge sidor är överens om detta, men det borde ändå lyftas fram att upphovsrätt handlar mycket mer än bara pengar.

På ett sätt är agerandet av den där tidningen rolig för att det gav mig rätt – i gammelmedia finns det fortfarande en tendens att bedöma budskapet utifrån avsändaren. Är du inte någon så är det inte intressant att publicera. Vilket är ytterligare en sak jag älskar med Internet; online är det budskapet som definierar avsändaren, inte tvärtom. Har du något att säga? Säg det!

Sammanfattningsvis var det väldigt roligt att göra det här tillsammans. I slutänden kvittar det nämligen om jag hade kunnat bli publicerad själv, för med facit i hand hade jag inte velat det.

Andra bloggar om: fildelning, upphovsrätt, unni drougge, aftonbladet, debatt, intressant?

1. Jag bestämde mig för att inte skriva vilken tidning eftersom jag inte har pratat med dem själv och inte kan styrka mina påståenden. Utöver det är jag inte ute efter att “hänga ut någon” eller starta en vendetta, jag tycker bara att det är intressant och lite roande. [↩]

Det började med att jag skrev om fildelning i olika former här på bloggen. Det fick en viss spinn i bloggosfären och flera andra bidrog med ytterligare sorters fildelning, vilket givetvis var bra. Men någonstans kände jag att det här borde lyftas fram ytterligare. Att det inte nådde fram till den som borde läsa det. Jag står fortfarande stadigt på jorden och är väl medveten om att jag till största del predikar för de redan frälsta. Att det i sin tur genom ringar på vattnet kan nå långt utanför min sfär ska förvisso inte förringas, men större stenar gör större ringar. En av de som hade kommenterat min ursprungliga bloggpost var Unni Drougge och eftersom hon gillade den och vi uppenbarligen tyckte ganska lika i den här frågan drog jag helt enkelt iväg ett mail till henne. Det här är en av de saker jag älskar med Internet; närheten mellan människor. Vi är inte längre låsta i våra snäva kretsar. Man definieras inte längre lika självklart utifrån sitt arbete, sin utbildning, sin ålder, var man är uppväxt, etcetera. Man måste inte längre umgås med "de sina" i ett slags klassperspektiv utan kan snarare välja själv vilka "de sina" är. Alla finns ett mail bort. Vilket säkert en del också uppfattar som obehagligt - vill man sitta i sin jaktstuga på tryggt avstånd från pöbeln så förstår jag att Internet ter sig mycket otäckt. I alla fall. Eftersom gammelmedia har en tendens att lägga stor vikt vid avsändaren snarare än budskapet insåg jag att budskapet skulle ha en större chans att publiceras med en känd avsändare; Unni Drougge. Något jag också skrev till henne redan från början. Hon var snarare av åsikten att jag skrev tillräckligt bra för att klara mig själv (hon hade fel, jag återkommer till det) men nappade på idén och verkade tycka att det skulle vara roligt. Efter ett par mailväxlingar föreslog Unni att vi kanske skulle diskutera saken över telefon istället. Jag höjde med att föreslå en fika på stan, vilket hon i sin tur höjde med att föreslå en öl. Jag synade och vi träffades på Soldaten Svejk på söder i Stockholm för ett par timmars trevliga diskussioner. Det här är en annan av de saker jag älskar med Internet; det är på riktigt. När man väl upptäckt att någon bara är ett mail bort och att man kan välja vad man vill definieras av och som, kan man också upptäcka att man är ganska nära geografiskt och faktiskt träffas. Den som hävdar att Internet är asocialt har verkligen ingen aning. Själva arbetet med debattartikeln var inte så tidsödande. Åtminstone inte för mig. Jag började med att stryka alla "jag"-referenser ur den ursprungliga artikeln. Där så passade bytte jag ut det till "vi", men det allra mesta av personliga referenser och erfarenheter förpassades till papperskorgen. Därefter skrev jag en ny avrundning men kunde inte få till inledningen. Vi hade diskuterat det och var överens om ton och vinkel. Unni löste det smidigt med en alldeles klockren inledning som satte tonen precis. Därefter gjorde hon ett jättearbete med att redigera ner texten till rätt antal tecken utan att tumma på andemeningen. Suddgummit är mäktigare än pennan? Personligen tror jag att redigering många gånger är svårare än skrivandet. När man väl fått upp ångan är det ingen konst att ordbajsa, men att med kirurgisk precision redigera ner en text med en dryg femtedel (i det här fallet) utan att skada helheten... Så mycket om själva skapandet. Det verkligt intressanta har mer med publiceringen att göra. Unni skickade in artikeln (då var den fortfarande inte beskuren eftersom utrymmet i de olika tidningarna varierar något) till fyra stora tidningar och därefter gick saker lite fortare än vad jag trodde. På onsdag förmiddag ringde Unni mig och sa att hon hade fått svar från två tidningar. Den som svarade först ville emellertid stryka mitt namn!Jag bestämde mig för att inte skriva vilken tidning eftersom jag inte har pratat med dem själv och inte kan styrka mina påståenden. Utöver det är jag inte ute efter att "hänga ut någon" eller starta en vendetta, jag tycker bara att det är intressant och lite roande. De hade någon förklaring om att det skulle bli tydligare så, något som varken jag eller Unni förstod, och hon hade bara svarat att "det begriper ni väl att det inte går - ni kan inte stryka den ena författarens namn, vi har ju skrivit det här tillsammans". Då ville de ha lite tid att fundera på saken. Under tiden svarade den andra tidningen, Aftonbladet, och ville köra, förutsatt att texten kortades ner. Ställd inför de två alternativen var valet givet för oss bägge. Aftonbladet hade redan från början varit förstahandsvalet, mycket tack vare Lotta Gröning. Men är det inte väldigt intressant hur den där andra tidningen resonerade? De får in en debattartikel som indirekt handlar om upphovsrätt, och de vill göra intrång i just den? Hur gör man en sådan tankevurpa? Jag har tidigare skrivit att det inte finns någon självklar rätt att få betalt för vad man har skapat. Vad som däremot finns är en rätt att förknippas med sitt verk. Om det finns en skevhet i fildelningsdebatten som Unni och jag försökt balansera upp så finns det kanske en ännu större skevhet i upphovsrättdebatten. Den har nämligen kommit att handla helt och hållet om ekonomisk den ekonomiska biten, vilket lätt ger ett intryck av att det är allt upphovsrätt handlar om. Så är det naturligtvis inte. Den verkligt viktiga biten av upphovsrätten torde rimligen vara rätten att förknippas med sitt verk. Att det inte diskuteras kan förvisso bero på att bägge sidor är överens om detta, men det borde ändå lyftas fram att upphovsrätt handlar mycket mer än bara pengar. På ett sätt är agerandet av den där tidningen rolig för att det gav mig rätt - i gammelmedia finns det fortfarande en tendens att bedöma budskapet utifrån avsändaren. Är du inte någon så är det inte intressant att publicera. Vilket är ytterligare en sak jag älskar med Internet; online är det budskapet som definierar avsändaren, inte tvärtom. Har du något att säga? Säg det! Sammanfattningsvis var det väldigt roligt att göra det här tillsammans. I slutänden kvittar det nämligen om jag hade kunnat bli publicerad själv, för med facit i hand hade jag inte velat det. Andra bloggar om: fildelning, upphovsrätt, unni drougge, aftonbladet, debatt, intressant?

Nu är det dags för debattartikel igen. Den här gången i Aftonbladet, tillsammans med Unni Drougge. Jag ska kommentera det hela lite utförligare senare idag (hade jag haft något innanför pannbenet hade jag skrivit den historia jag tänker berätta redan igår eller nåt och bara tryckt på “publicera” nu på morgonen) men just nu är det kaffe och sticka till jobbet som gäller.

Ni kan ju läsa så länge, även om läsare av den här bloggen kommer att känna igen texten.

Håll till godo.

Andra bloggar om: aftonbladet, debatt, fildelning, unni drougge

Nu är det dags för debattartikel igen. Den här gången i Aftonbladet, tillsammans med Unni Drougge. Jag ska kommentera det hela lite utförligare senare idag (hade jag haft något innanför pannbenet hade jag skrivit den historia jag tänker berätta redan igår eller nåt och bara tryckt på "publicera" nu på morgonen) men just nu är det kaffe och sticka till jobbet som gäller. Ni kan ju läsa så länge, även om läsare av den här bloggen kommer att känna igen texten. Håll till godo. Andra bloggar om: aftonbladet, debatt, fildelning, unni drougge

Man kan säga olika saker med blommor. Det finns färdiga koder för en del meddelanden. Till exempel betyder en vit blomma “jag tror på din renhet och jungfrulighet” medan en gul blomma betyder “du är solen i mitt liv”. Små röda rosor betyder “Allt är så nytt ännu – ge mig lite mer tid”, vilket i sin tur kan betyda “jag är gift och du är naiv”. Det finns säkert en blombunt som betyder “hon betydde inget för mig” och en annan som betyder “DU betyder inget för mig”.

Nå, vi har numera en stor kruka med lila blommor på balkongen som säger “rota inte i min mjölpåse!” Det skulle finnas svarta också (penséer?) men vi hittade inga. Svart och lila hade liksom varit ännu tydligare.

Andra bloggar om: blommor, meddelande, integritet

Man kan säga olika saker med blommor. Det finns färdiga koder för en del meddelanden. Till exempel betyder en vit blomma "jag tror på din renhet och jungfrulighet" medan en gul blomma betyder "du är solen i mitt liv". Små röda rosor betyder "Allt är så nytt ännu - ge mig lite mer tid", vilket i sin tur kan betyda "jag är gift och du är naiv". Det finns säkert en blombunt som betyder "hon betydde inget för mig" och en annan som betyder "DU betyder inget för mig". Nå, vi har numera en stor kruka med lila blommor på balkongen som säger "rota inte i min mjölpåse!" Det skulle finnas svarta också (penséer?) men vi hittade inga. Svart och lila hade liksom varit ännu tydligare. Andra bloggar om: blommor, meddelande, integritet

För att ytterligare spä på Drougge-dagen kan jag berätta att hon har publicerat mindre trevliga saker på sin blogg. Det är någon som har författat ett mail till Drougge i bästa guilt by association-stil. Med i varierande grad långsökta kopplingar försöker avsändaren svartmåla Piratpartiet och, ännu värre, därigenom angripa Drougges intelligens och integritet.

Egentligen förtjänar dylika påhopp knappt att uppmärksammas, men jag anser samtidigt att det var bra att det drogs ut i ljuset. För saker som det bara viskas om i skuggorna kan vi inte dementera. Det kan vi nu. Så.

Piratpartiet är en, numera rätt stor, bunt människor som har valt att lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan och samlas kring ett antal centrala demokratifrågor, såsom personlig integritet, kommunikationsfrihet, etcetera. Detta innebär förstås att det kan förekomma stor spridning på åsikterna i övriga frågor. Teoretiskt sett kan Piratpartiet både rymma personer som tycker att all skatt är stöld och bör avskaffas, liksom förespråkare för en sovjetisk planekonomi. Det betyder inte att Piratpartiet förespråkar det ena eller det andra, eftersom vi som parti inte tar ställning i nationalekonomi. Bara för att ta ett exempel.

Vidare vet vi förstås att det finns gott om liberala tänkare hos oss. För det första för att det är ganska naturligt att människor som inte bara följer strömmen är intresserade av personlig integritet. Det finns gott om lagliga saker som det finns anledning att vilja dölja, till exempel när det kommer till sexuella preferenser, så det är inte konstigt om människor med alternativa livsstilar dras till oss. För det andra blev mängder av liberaler hemlösa när den nuvarande regimen lät masken falla. En del av dem flyttade in hos oss. Det betyder inte att Piratpartiet är “höger”.

Framför allt undrar jag dock vad den här personen har för problem med att Unni Drougge står upp för samma frågor som vi, och dessutom gör det tillsammans med oss. Varför inte? Om jag och Unni Drougge tycker lika i vissa frågor men olika i andra, ska vi då inte kunna samarbeta och dra nytta av varandra i just de frågor där vi är ense? Varför skulle vi låta de frågor där vi inte är ense överskugga allt annat? Föreställningen att man bara kan umgås och samarbeta med människor som praktiskt taget är kopior av oss själva är outvecklande och fånig.

“Tipsaren” vill häfta ihop Piratpartiet med en Hayek eftersom denne Hayek har citerats av vice ordförande Christian Engström, och samme Hayek ska också vid något tillfälle ska ha sagt något som kan tolkas som ett stöd för den chilenske diktatorn Pinochet, och därför får inte Drougge leka med oss! Åtminstone inte om hon samtidigt vill stödja F!s kampanj att få in Gudrun Schyman i EU-parlamentet. Gudrun Schyman som förresten tidigare var partiledare för vänsterpartiet som tidigare hette kommunisterna, och vad kommunisterna har gjort vet vi ju. Ska vi verkligen leka den leken?

Det är dessutom en dålig taktisk manöver att försöka tvinga någon att välja sida. Om en sida säger “om du är kompis med dem får du inte vara kompis med oss” och den andra sidan säger “vi är tacksamma för allt stöd du vill ge oss” – vilken sida vinner i längden?

I den gammelpolitiska världen är det förstås känsligt att samarbeta med andra, men i den nya världen är det ganska naturligt. Det finns det många exempel på, ett av dem är att Karl Sigfrid (m), Erik Laakso och Anders Widén (s) samt Erik Hultin (c) författat debattartiklar tillsammans. Artiklar som jag dessutom gissar att vissa miljöpartister och vänsterpartister hade kunnat skriva under, liksom piratpartister förstås.

Sedan är det förvisso så att vi alla har våra käpphästar. Det finns alltid någonting som kategoriskt diskvalificerar. För min egen del drar jag gränsen vid rasism. Jag skulle inte göra gemensam sak med till exempel Nationaldemokraterna, även om vi skulle råka tycka lika i någon detaljfråga. Och till den som eventuellt oroar sig för att Piratpartiet skulle hysa rasistiska sympatier kan jag (också) bestämt dementera: Nej, det finns inga sådana sympatier. Rasism och personlig integritet går inte ihop. Att det finns enstaka virrpannor som är medlemmar i partiet och hyser sådana åsikter är däremot möjligt, liksom i alla partier.

Tack och lov är Unni Drougge en tänkande människa som, istället för att huka sig och tiga när hon får ett sådant mail, väsnas och publicerar det. Och det är bra. Dels för att den makt avsändaren trodde sig kunna utöva klingar av, och dels för att det ger oss alla en möjlighet att bemöta det hela. Vi kan inte bemöta saker som det bara viskas om i skuggorna.

Andra bloggar om: piratpartiet, unni drougge, kritik, guilt by association, intressant?

För att ytterligare spä på Drougge-dagen kan jag berätta att hon har publicerat mindre trevliga saker på sin blogg. Det är någon som har författat ett mail till Drougge i bästa guilt by association-stil. Med i varierande grad långsökta kopplingar försöker avsändaren svartmåla Piratpartiet och, ännu värre, därigenom angripa Drougges intelligens och integritet. Egentligen förtjänar dylika påhopp knappt att uppmärksammas, men jag anser samtidigt att det var bra att det drogs ut i ljuset. För saker som det bara viskas om i skuggorna kan vi inte dementera. Det kan vi nu. Så. Piratpartiet är en, numera rätt stor, bunt människor som har valt att lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan och samlas kring ett antal centrala demokratifrågor, såsom personlig integritet, kommunikationsfrihet, etcetera. Detta innebär förstås att det kan förekomma stor spridning på åsikterna i övriga frågor. Teoretiskt sett kan Piratpartiet både rymma personer som tycker att all skatt är stöld och bör avskaffas, liksom förespråkare för en sovjetisk planekonomi. Det betyder inte att Piratpartiet förespråkar det ena eller det andra, eftersom vi som parti inte tar ställning i nationalekonomi. Bara för att ta ett exempel. Vidare vet vi förstås att det finns gott om liberala tänkare hos oss. För det första för att det är ganska naturligt att människor som inte bara följer strömmen är intresserade av personlig integritet. Det finns gott om lagliga saker som det finns anledning att vilja dölja, till exempel när det kommer till sexuella preferenser, så det är inte konstigt om människor med alternativa livsstilar dras till oss. För det andra blev mängder av liberaler hemlösa när den nuvarande regimen lät masken falla. En del av dem flyttade in hos oss. Det betyder inte att Piratpartiet är "höger". Framför allt undrar jag dock vad den här personen har för problem med att Unni Drougge står upp för samma frågor som vi, och dessutom gör det tillsammans med oss. Varför inte? Om jag och Unni Drougge tycker lika i vissa frågor men olika i andra, ska vi då inte kunna samarbeta och dra nytta av varandra i just de frågor där vi är ense? Varför skulle vi låta de frågor där vi inte är ense överskugga allt annat? Föreställningen att man bara kan umgås och samarbeta med människor som praktiskt taget är kopior av oss själva är outvecklande och fånig. "Tipsaren" vill häfta ihop Piratpartiet med en Hayek eftersom denne Hayek har citerats av vice ordförande Christian Engström, och samme Hayek ska också vid något tillfälle ska ha sagt något som kan tolkas som ett stöd för den chilenske diktatorn Pinochet, och därför får inte Drougge leka med oss! Åtminstone inte om hon samtidigt vill stödja F!s kampanj att få in Gudrun Schyman i EU-parlamentet. Gudrun Schyman som förresten tidigare var partiledare för vänsterpartiet som tidigare hette kommunisterna, och vad kommunisterna har gjort vet vi ju. Ska vi verkligen leka den leken? Det är dessutom en dålig taktisk manöver att försöka tvinga någon att välja sida. Om en sida säger "om du är kompis med dem får du inte vara kompis med oss" och den andra sidan säger "vi är tacksamma för allt stöd du vill ge oss" - vilken sida vinner i längden? I den gammelpolitiska världen är det förstås känsligt att samarbeta med andra, men i den nya världen är det ganska naturligt. Det finns det många exempel på, ett av dem är att Karl Sigfrid (m), Erik Laakso och Anders Widén (s) samt Erik Hultin (c) författat debattartiklar tillsammans. Artiklar som jag dessutom gissar att vissa miljöpartister och vänsterpartister hade kunnat skriva under, liksom piratpartister förstås. Sedan är det förvisso så att vi alla har våra käpphästar. Det finns alltid någonting som kategoriskt diskvalificerar. För min egen del drar jag gränsen vid rasism. Jag skulle inte göra gemensam sak med till exempel Nationaldemokraterna, även om vi skulle råka tycka lika i någon detaljfråga. Och till den som eventuellt oroar sig för att Piratpartiet skulle hysa rasistiska sympatier kan jag (också) bestämt dementera: Nej, det finns inga sådana sympatier. Rasism och personlig integritet går inte ihop. Att det finns enstaka virrpannor som är medlemmar i partiet och hyser sådana åsikter är däremot möjligt, liksom i alla partier. Tack och lov är Unni Drougge en tänkande människa som, istället för att huka sig och tiga när hon får ett sådant mail, väsnas och publicerar det. Och det är bra. Dels för att den makt avsändaren trodde sig kunna utöva klingar av, och dels för att det ger oss alla en möjlighet att bemöta det hela. Vi kan inte bemöta saker som det bara viskas om i skuggorna. Andra bloggar om: piratpartiet, unni drougge, kritik, guilt by association, intressant?

Det känns lite som att idag kommer att vara Drougge-dagen. Unni Drougge har nämligen på ett skickligt sätt kapat åt sig uppmärksamhet genom att publicera sin nya bok Boven i mitt drama kallas kärlek på The Pirate Bay samtidigt som hon med en lysande artikel förklarar varför på Newsmill.

Det är så man gör! Det är så man hanterar den nya tiden. Så medan Dick Harrison förklarar att han inte är road av att interagera med sina fans och därefter sätter sig på sin kammare för att sura, tar Drougge kontroll över sitt varumärke och agerar.

Själva Newsmill-artikeln skulle jag mycket väl kunna citera i sin helhet, men jag nöjer mig med det här:

När jag gavs ut på Piratförlaget (med Guillou/Marklund som delägare) skänktes böcker bort i parti och minut till riksdistribuerade tidningar. Ett ledande dammagasin lät trycka upp en av mina titlar i 80 000 pocketexemplar som sedan låg inplastade ihop med tidningen. För detta erhöll jag inte en krona, eftersom förlaget ansåg – och säkert med rätta – att jag därmed fick en mängd nya läsare. Och då är det plötsligt inget fel på fri spridning av en författares alster.

Fundera över det ett tag. Varför är det ena gratis bra och det andra dåligt? Varför är fri spridning av tryckta böcker, transporterade med lastbil, med alla kostnader det innebär, en bra affär? För att spridningen ökar försäljningen förstås. Man kalkylerar kallt med att gå plus på det i slutänden. Men när fansen själva sprider alstren, blixtrande snabbt och till kostnaden noll för förlagen, då är det dåligt?

Förklaringen kommer en bit in i nästa stycke:

Tror någon att det enbart beror på Guillous eller GW Perssons omåttliga popularitet att deras böcker ligger på lastpallar och tornar upp sig över det övriga utbudet i butikerna? Nej, detta är ett spel som avgörs redan innan böckerna går i tryck. Det är ett spel som är lönsamt endast för de författare som har potentialen att sälja megavolymer. Det är ett system som går ut på spridning och prispressning och som går ut över de titlar där de ekonomiska marginalerna inte finns för denna spridning och prispressning.

Just. Om förlagen redan förhandlat om vilka böcker som ska sälja så är det klart att det inte går för sig att läsarna själva marknadsför saker. Då faller ju hela systemet! Och det är… dåligt? För de stora förlagen givetvis, men inte för de mindre och inte för de författare som inte beretts plats i gräddfilen och inte för kunderna och inte för samhället som sådant.

Hur mycket pengar måste man ha för att köpa sig en politikers öra? Nämn en summa så ska jag starta en insamling.

Andra bloggar om: unni drougge, fildelning, böcker, the pirate bay, tpb, upphovsrätt, intressant?

Det känns lite som att idag kommer att vara Drougge-dagen. Unni Drougge har nämligen på ett skickligt sätt kapat åt sig uppmärksamhet genom att publicera sin nya bok Boven i mitt drama kallas kärlek på The Pirate Bay samtidigt som hon med en lysande artikel förklarar varför på Newsmill. Det är så man gör! Det är så man hanterar den nya tiden. Så medan Dick Harrison förklarar att han inte är road av att interagera med sina fans och därefter sätter sig på sin kammare för att sura, tar Drougge kontroll över sitt varumärke och agerar. Själva Newsmill-artikeln skulle jag mycket väl kunna citera i sin helhet, men jag nöjer mig med det här: När jag gavs ut på Piratförlaget (med Guillou/Marklund som delägare) skänktes böcker bort i parti och minut till riksdistribuerade tidningar. Ett ledande dammagasin lät trycka upp en av mina titlar i 80 000 pocketexemplar som sedan låg inplastade ihop med tidningen. För detta erhöll jag inte en krona, eftersom förlaget ansåg - och säkert med rätta - att jag därmed fick en mängd nya läsare. Och då är det plötsligt inget fel på fri spridning av en författares alster. Fundera över det ett tag. Varför är det ena gratis bra och det andra dåligt? Varför är fri spridning av tryckta böcker, transporterade med lastbil, med alla kostnader det innebär, en bra affär? För att spridningen ökar försäljningen förstås. Man kalkylerar kallt med att gå plus på det i slutänden. Men när fansen själva sprider alstren, blixtrande snabbt och till kostnaden noll för förlagen, då är det dåligt? Förklaringen kommer en bit in i nästa stycke: Tror någon att det enbart beror på Guillous eller GW Perssons omåttliga popularitet att deras böcker ligger på lastpallar och tornar upp sig över det övriga utbudet i butikerna? Nej, detta är ett spel som avgörs redan innan böckerna går i tryck. Det är ett spel som är lönsamt endast för de författare som har potentialen att sälja megavolymer. Det är ett system som går ut på spridning och prispressning och som går ut över de titlar där de ekonomiska marginalerna inte finns för denna spridning och prispressning. Just. Om förlagen redan förhandlat om vilka böcker som ska sälja så är det klart att det inte går för sig att läsarna själva marknadsför saker. Då faller ju hela systemet! Och det är... dåligt? För de stora förlagen givetvis, men inte för de mindre och inte för de författare som inte beretts plats i gräddfilen och inte för kunderna och inte för samhället som sådant. Hur mycket pengar måste man ha för att köpa sig en politikers öra? Nämn en summa så ska jag starta en insamling. Andra bloggar om: unni drougge, fildelning, böcker, the pirate bay, tpb, upphovsrätt, intressant?

Åsa Jinder är en mycket ilsken fildelningsmotståndare. Mycket ilsken. Hon håller en hög svansföring och när hon får mothugg kallar hon sina meningsmotståndare för idioter och tjuvar och stänger av kommentarfunktionen. Det sistnämnda sägs ha sin förklaring i att någon gått över gränsen, och om så är fallet är det givetvis beklagligt, men det förändrar inte det faktum att Åsa Jinder håller en hög svansföring.

Därför är det intressant att se att hon bäddar in upphovsrättsskyddat material från Youtube på sin blogg. Om jag var hon skulle jag antingen sänka svansen eller akta mig mycket noga för att begå upphovsrättsbrott. Missade hon Strömstedts fadäs? Märkligt att man ska behöva förklara sånt för ivrare av upphovsrätten.

Någonstans måste man faktiskt inse att upphovsrätten är föråldrad och inte anpassad för dagens samhälle, och att lagen dessutom saknar förankring i folksjälen. Lag måste baseras på medborgarnas uppfattning om rätt och fel. När man i sin vardag måste börja slå i lagböcker och förmodligen ändå aldrig bli helt säker på vad man får och inte får göra, då är det faktiskt lagen det är fel på. När inte ens landets främste riddare i kampen mot ett visst brott kan lagen, och hans organisation begår det brott de är satta att bekämpa, då är det faktiskt fel på lagen.

Anpassa lagen till nutiden.

Andra bloggar om: åsa jinder, upphovsrätt, fildelning, youtube

Åsa Jinder är en mycket ilsken fildelningsmotståndare. Mycket ilsken. Hon håller en hög svansföring och när hon får mothugg kallar hon sina meningsmotståndare för idioter och tjuvar och stänger av kommentarfunktionen. Det sistnämnda sägs ha sin förklaring i att någon gått över gränsen, och om så är fallet är det givetvis beklagligt, men det förändrar inte det faktum att Åsa Jinder håller en hög svansföring. Därför är det intressant att se att hon bäddar in upphovsrättsskyddat material från Youtube på sin blogg. Om jag var hon skulle jag antingen sänka svansen eller akta mig mycket noga för att begå upphovsrättsbrott. Missade hon Strömstedts fadäs? Märkligt att man ska behöva förklara sånt för ivrare av upphovsrätten. Någonstans måste man faktiskt inse att upphovsrätten är föråldrad och inte anpassad för dagens samhälle, och att lagen dessutom saknar förankring i folksjälen. Lag måste baseras på medborgarnas uppfattning om rätt och fel. När man i sin vardag måste börja slå i lagböcker och förmodligen ändå aldrig bli helt säker på vad man får och inte får göra, då är det faktiskt lagen det är fel på. När inte ens landets främste riddare i kampen mot ett visst brott kan lagen, och hans organisation begår det brott de är satta att bekämpa, då är det faktiskt fel på lagen. Anpassa lagen till nutiden. Andra bloggar om: åsa jinder, upphovsrätt, fildelning, youtube

Igår fikade jag med mr Teflonminne. Han frågade mig, helt apropå, om jag hade sett Reinfeldt på sistone, och om jag i så fall kunde minnas vad han hade sagt. Jag tänkte efter och insåg att han tycktes ha gått upp i rök. Igen. Begripligt i och för sig – vad ska han svara när någon ställer frågan: “Vad vill du säga till den ungdomsgeneration du lovade att inte jaga?”

Men alldeles nyss tycks ett mirakel ha inträffat. Växlade några rader med samma Teflonminne över ICQ, när Reinfeldt plötsligt måste ha uppenbarat sig i Teflonminnets magiska låda.

Han: 21:02:03 PM: OMG JAG SÅG REINFELDT SÄGA NÅGOT PÅ TV
Jag: 21:02:13 PM: wow! det är ju nåt att skriva hem om. :D
Jag: 21:02:25 PM: det kan du berätta för barnbarnen sen.
Han: 21:02:35 PM: “Det är min fasta övertygelse att EU behöver Turkiet, och att Turkiet behöver EU” *applåder*
end scene
Han: 21:02:43 PM: dagsaktuellt som vanligt
Jag: 21:02:48 PM: *asg*
Han: 21:03:09 PM: vad skulle man göra utan karln liksom

Alla borde ha ett Teflonminne att roa sig med.

Andra bloggar om: teflonminne, fredrik reinfeldt

Igår fikade jag med mr Teflonminne. Han frågade mig, helt apropå, om jag hade sett Reinfeldt på sistone, och om jag i så fall kunde minnas vad han hade sagt. Jag tänkte efter och insåg att han tycktes ha gått upp i rök. Igen. Begripligt i och för sig - vad ska han svara när någon ställer frågan: "Vad vill du säga till den ungdomsgeneration du lovade att inte jaga?" Men alldeles nyss tycks ett mirakel ha inträffat. Växlade några rader med samma Teflonminne över ICQ, när Reinfeldt plötsligt måste ha uppenbarat sig i Teflonminnets magiska låda. Han: 21:02:03 PM: OMG JAG SÅG REINFELDT SÄGA NÅGOT PÅ TV Jag: 21:02:13 PM: wow! det är ju nåt att skriva hem om. :D Jag: 21:02:25 PM: det kan du berätta för barnbarnen sen. Han: 21:02:35 PM: "Det är min fasta övertygelse att EU behöver Turkiet, och att Turkiet behöver EU" *applåder* end scene Han: 21:02:43 PM: dagsaktuellt som vanligt Jag: 21:02:48 PM: *asg* Han: 21:03:09 PM: vad skulle man göra utan karln liksom Alla borde ha ett Teflonminne att roa sig med. Andra bloggar om: teflonminne, fredrik reinfeldt

Liksom Calle Rehbinder hade jag tänkt strunta helt i att kommentera Politikerbloggens minst sagt pinsamma “avslöjande” att Piratpartiets ledare Rick Falkvinge “raggar brudar” på Facebook. Att avslöja något som skrivits offentligt är liksom inget avslöjande. Det ligger liksom lite i ordets betydelse; för att kunna avslöja något måste det ha varit beslöjat…

Men nyss läste jag hos Calle att en Veronica Svärd, Feministiskt Initiativ, härjar om den här historien och har nåt slags teori om att Rick skaffar väljare sängvägen. Det är fan stor humor! Inte för att diskreditera Ricks förmåga i sänghalmen, men liksom Calle tror jag att den väljarskara man kan knulla till sig är försumbar.

Vidare anser Veronica Svärd att det hela kastar en skugga över Piratpartiet och får oss att framstå som oseriösa. Vi borde ha en “bättre uppförandekodex”. Detta från en medlem i ett parti som under stort jubel åsåg en framförd ramsa som gick ut på att de “hatar dig du jävla man” och “ska slita dig i stycken”. Det var ju mycket mer seriöst!

Men tänk om Rick Falkvinge är precis så fantastisk i halmen som Veronica Svärd tycks tro. Det förklarar ju ett och annat. Nästan 20 000 nya medlemmar på fyra dygn. Inte undra på att Rick såg sliten ut sist jag såg honom i tv.

Nu tror jag att Rick behöver vila upp sig lite och kanske också behandla eventuella skavsår, men när han är fit for fight igen, då vill jag ha en provtur själv! Vem bryr sig om bagateller som sexuella preferenser? Jag menar, jag föredrar öl framför vin, men kommer någon med en flarra av “det godaste vinet någonsin” så vill jag smaka!

Det här ger verkligen ett seriöst intryck. Ärligt talat hörde jag igår folkölshuliganer i grönvita halsdukar som var bättre på taktfasta ramsor än sådär.

Andra bloggar om: rick falkvinge, veronika svärd, piratpartiet, feministiskt initiativ, politikerbloggen

Liksom Calle Rehbinder hade jag tänkt strunta helt i att kommentera Politikerbloggens minst sagt pinsamma "avslöjande" att Piratpartiets ledare Rick Falkvinge "raggar brudar" på Facebook. Att avslöja något som skrivits offentligt är liksom inget avslöjande. Det ligger liksom lite i ordets betydelse; för att kunna avslöja något måste det ha varit beslöjat... Men nyss läste jag hos Calle att en Veronica Svärd, Feministiskt Initiativ, härjar om den här historien och har nåt slags teori om att Rick skaffar väljare sängvägen. Det är fan stor humor! Inte för att diskreditera Ricks förmåga i sänghalmen, men liksom Calle tror jag att den väljarskara man kan knulla till sig är försumbar. Vidare anser Veronica Svärd att det hela kastar en skugga över Piratpartiet och får oss att framstå som oseriösa. Vi borde ha en "bättre uppförandekodex". Detta från en medlem i ett parti som under stort jubel åsåg en framförd ramsa som gick ut på att de "hatar dig du jävla man" och "ska slita dig i stycken". Det var ju mycket mer seriöst! Men tänk om Rick Falkvinge är precis så fantastisk i halmen som Veronica Svärd tycks tro. Det förklarar ju ett och annat. Nästan 20 000 nya medlemmar på fyra dygn. Inte undra på att Rick såg sliten ut sist jag såg honom i tv. Nu tror jag att Rick behöver vila upp sig lite och kanske också behandla eventuella skavsår, men när han är fit for fight igen, då vill jag ha en provtur själv! Vem bryr sig om bagateller som sexuella preferenser? Jag menar, jag föredrar öl framför vin, men kommer någon med en flarra av "det godaste vinet någonsin" så vill jag smaka! Det här ger verkligen ett seriöst intryck. Ärligt talat hörde jag igår folkölshuliganer i grönvita halsdukar som var bättre på taktfasta ramsor än sådär. Andra bloggar om: rick falkvinge, veronika svärd, piratpartiet, feministiskt initiativ, politikerbloggen

Sova till eftermiddagen, sen lunch, pendeln till Fjollträsk. Fick varken stryk av kravallpolis eller ynglingar i grönvita halsdukar och alla flaskor som kastades i ett uttryck för folkfest missade mig. Det var tydligen något slags idrottsevenemang som involverade det lokala laget i stan. Kaffe med herr Teflonminne, tjeckiskt öl med Unni, gott om intressanta diskussioner i bägge sällskapen.

Ja, det har varit en mycket bra dag.

Andra bloggar om: bra

Sova till eftermiddagen, sen lunch, pendeln till Fjollträsk. Fick varken stryk av kravallpolis eller ynglingar i grönvita halsdukar och alla flaskor som kastades i ett uttryck för folkfest missade mig. Det var tydligen något slags idrottsevenemang som involverade det lokala laget i stan. Kaffe med herr Teflonminne, tjeckiskt öl med Unni, gott om intressanta diskussioner i bägge sällskapen. Ja, det har varit en mycket bra dag. Andra bloggar om: bra