Skip to content

Månad: maj 2009

Selektivitet

Att jag har ett värdelöst korttidsminne är liksom ingenting nytt. Jag har varit medveten om det sedan, tja, alltid. Mitt långtidsminne kommer ihåg att mitt korttidsminne inte är pålitligt. Men nu har jag börjat undra hur det är ställt med mitt långtidsminne också. Det tycks minst sagt selektivt. Jag funderar lite över varför vissa saker lagras och andra inte. I vissa fall beror det naturligtvis på intresse, i andra fall på att informationen används med jämna mellanrum, i ytterligare andra tror jag att vi rent av är förprogrammerade att memorera vissa saker. Att hitta hem är bra att kunna, till exempel.

Inatt satt jag och sörplade på en kopp kaffe i fikarummet när en kollega frågade var jag bodde. Hon visste i vilket område men undrade mer exakt. När jag beskrev det frågade hon om det var de där röda husen, och jag blev helt ställd. Jag har bott här i fem år nu och jag skulle inte kunna tala om vad det är för färg på huset jag bor i om så mitt liv hängde på det.

Däremot minns jag snudd på ordagrant detaljer ur en trio David Morrell-böcker som jag läste en sommar i vår hammock, men jag minns inte vilken sommar det var. Jag gissar att jag var tretton. Mitt huvud är fullt av bevingade ord i form av citat och ordspråk och dessutom massor av låttexter.

Jag kan vissla hela gitarrsolon ur låtar jag gillar, och jag minns massor av musik takt för takt. Jag kan återge låtordningen på mina favoritskivor, även de allra första jag köpte. Jag spelar ganska sällan gitarr numera, men sätt en gura i händerna på mig så kommer jag fortfarande ihåg massor av ackordföljder och riff från musik jag har spelat förr i tiden (om jag fortfarande behärskar själva spelandet är en annan fråga).

Jag minns varje telefonnummer jag har haft sedan jag var barn, och kan ytterligare massor av telefonnummer utantill, till exempel min morbrors mobiltelefonnummer som jag ringer en gång vart fjärde år eller så. Jag har nog aldrig ägt en telefonbok tror jag. Aldrig använt i alla fall. Jag minns min första bankomatkod och dessutom vad min kusin hade för kod då. Jag fick veta koden mer eller mindre av en slump, men sjutton år senare kommer jag fortfarande ihåg den.

Jag brukar kunna pricka in huvudstäder i länder som andra knappt vet att de finns. Jag vet inte varför jag kan dem, jag bara… kan. Kanske har det något att göra med att jag läste min skolatlas i mellanstadiet.

Jag minns att i slutet av april 1997, när jag skulle resa till USA för att hälsa på min dåvarande, tog jag en öl i en bar på Arlanda innan jag skulle flyga. När bartendern synade mitt ID-kort noterade han att vi var födda samma dag. Jag minns dessutom vad de två som satt bredvid mig på flyget till Island pratade om, och jag minns en amerikan i transithallen på Keflavik (av klädsel och ryggsäck att döma en backpacker) som satt på huk och pratade med någon i telefon och ”guess where I am – Iceland, man!”.

Varför minns jag dylikt? Det är totalt triviala saker! Att kunna identifiera sitt hem kan ju trots allt vara av viss betydelse. Det borde åtminstone ha varit viktigt för våra förfäder, och därför borde hjärnan vara programmerad att minnas det. Om däremot någon kan ge mig en trovärdig situation där det skulle vara värdefullt för min och artens fortlevnad att recitera vad en amerikansk backpacker sa till sin polare i telefonen i Keflaviks transithall 1997 så ska jag bjuda på en öl.

Nu har jag förvisso varit ute och tittat på huset och kommit på en inte alls särskilt spännande förklaring. Huset har en utomordentligt tråkig färg. Det är inte rött, inte ens rostfärgat, det är bara något slags färg. Även om jag skulle memorera färgen skulle jag inte kunna beskriva den. Förmodligen stöter min hjärna bort den informationen för att den är så tråkig. Om min hjärna beter sig så kan det förklara varför jag knappt kan minnas att jag hade hemkunskap i högstadiet. Men jag minns hur anskrämlig min lärarinna såg ut, vilket inte hade gjort något om hon inte själv hade tyckt att hon var så jävla ärtig. Och att hon inte kunde gå i högklackade skor, vilket en gång fick min mamma att börja skratta och utbrista: ”Har hon fortfarande inte lärt sig det?”. Min mamma hade också henne i hemkunskap.

Vad ska jag med den informationen till!?

Uppdatering: Göran Widham gör lämpligt nog en referens till Terry Pratchetts Discworld. Kan det vara den åttonde? Oktarin – magins färg? Vilket bara är ytterligare ett bevis på mitt selektiva minne. Jag har läst en tredjedel av första boken om Discworld, den som heter just magins färg. Ändå mindes jag att det var något med den där färgen (bara trollkarlar kan se den, inte jag med andra ord) och gjorde genast någon långsökt referens när jag läste Görans kommentar. Förmodligen är jag lite felkopplad.


Andra bloggar om: , , , ,

Blomparaden

Göran Widham tyckte att det var dags att visa Åsa Jinder lite uppskattning genom att skicka en blomma, och får medhåll. Jag instämmer. Därför har det nu skickats en bukett signerat Drottningen och mig. Tyvärr får inte allt man vill säga plats på ett meddelande, så det blev ett ”Alla kan bli heligt förbannade. Få kan be om ursäkt. Tack.” I efterhand ser jag att det där tacket möjligen kan misstolkas, för vad vi ville hälsa och som inte får plats är ju ”tack för att du föregår med gott exempel” och inte något annat.

I alla fall så började jag tänka på det där med att vissa får blommor och andra inte, och insåg att det påminner en smula om sketchen (som för övrigt är riktigt skön humor) när Björn Ranelid läser ”Fadde, min story”. Camilla Lindberg fick blommor. Roger Wallis fick blommor. Dick Harrison fick inga blommor. Åsa Jinder fick blommor. Liza Marklund fick inga blommor…

Och för att illustrera titeln till den här posten var jag naturligtvis tvungen att leta rätt på Galenskaparnas sketch ”Blomparaden” på Youtube. Inte fullt lika stor humor kanske, även om den har sina ljuspunkter. Jag har alltid tyckt att Galenskaparna, i likhet med Saturday Night Live, har haft en tendens att bli lite för fåniga och framför allt lite för tjatiga. De vet liksom inte att sluta medan det fortfarande är kul.

Och då upptäckte jag något besynnerligt. Titta på de bägge klippen. Finns det inte en viss likhet mellan Björn Ranelid och programledaren i Blomparaden..?


Andra bloggar om: , , ,

Det verkligt stora är att erkänna sina misstag

”Att fela är mänskligt. Att förlåta är gudomligt.”

Jag har alltid stört mig på det uttrycket. Utan att ramla in för mycket på min kritiska hållning på religion så irriterar det mig att uttrycket, som ju är tänkt att tala om att det är större att förlåta, indirekt också säger att något som är gudomligt är större än det mänskliga. Att människor gör fel och gudar förlåter. Jojo.

Men det som framför allt stör mig är att det saknas en faktor. Ett mellanled. Visst är det mänskligt att fela och storsint att förlåta, men det finns något som är ännu större än det gudomliga. Nämligen att be om ursäkt, eller medge ett fel. Och det, mina vänner, är det verkligt stora. Det är faktiskt inte så svårt eller gudomligt att förlåta. Det kan man göra av ren egenkärlek. Sätta sig på sina höga hästar och ge nåd, lite arrogant, samtidigt som man inombords känner triumf över sin godhet. Nej, det verkligt stora, något som någon gud aldrig skulle göra, är att erkänna att man hade fel. Jag föredrar uttrycket ”ett misstag blir inte ett fel förrän man underlåter att rätta till det.”

Därför blir jag glad av att läsa Åsa Jinders långa bloggpost Att bli heligt förbannad. Den är en stilstudie i hur man erkänner sina misstag på ett oförfalskat och ärligt sätt. Jinder ber om ursäkt för att ha vevat vilt omkring sig och förklarar varför hon blev så onyanserat arg. Hon inser vad det har gjort med bilden av henne och hur fel allt blev, och att hon i sin tur drog på sig en rättfärdig ilska. Åsa Jinder visar sig vara en stor människa och har med marginal återvunnit min respekt.

Utöver det skriver hon en del om upphovsrätten och tycks öppen för att faktiskt diskutera den. Hon tycks inse att saker och ting förändras, att lagar inte ska vara huggna i sten och att när världen förändras måste man förändras med den, eller gå under.

Jag tänker på när bondesamhället förändrades till industrisamhället. Är jag bonden som kanske måste släppa min harv? Eller kan just jag överleva? Om jag förändrar mitt jordbruk och följer med i utvecklingen? Det har aldrig funnits plats för alla som vill. Jag har haft en plats i musikbranschen, i 33 år. Om jag fortsättningsvis jobbar på lika bra så har jag en fortsatt plats. Men om inte? Kan jag skylla det på den tekniska utvecklingen? Nej.

Och dessutom, som om inte texten var bra nog, så beskriver Åsa Jinder på ett kärnfullt och lättbegripligt sätt det som till exempel Unni och jag försökt förklara; nämligen att en nedladdning inte innebär en utebliven försäljning. Det är mycket bättre skrivet än de flesta fildelningsivrare någonsin fått ur sig, kanske för att det kommer från någon som inte ställt sig själv mitt i debatten och försökt reda ut varenda tråd och på kuppen blivit så uppfylld av sig själv att man hela tiden måste komma med nya, mer komplexa, förklaringar. Svårare än så här behöver det inte vara:

Jag står heller inte för ”sanningen” i att varje nedladdad CD är en förlorad förtjänst. Jag tänkte på det senast när jag var på en nyöppnad matvaruaffär. De bjöd på en massa. Allt från frukt till mat och kaffe. Jag tog av allt.

Det hade jag inte gjort om det inte varit gratis. Då hade jag inte köpt något av detta. Jag var inte direkt hungrig. Blev bara glad och medryckt i en trevliga stämningen i affären. Jag gick tillbaka dagen efter och handlade.

Jag vill rikta ett stort tack till Åsa Jinder för den här texten. För att hon visar att positioner inte måste vara huggna i sten. För att hon tar vägen mot förståelse istället för hat. Tyvärr är kommentarfunktionen avstängd på den posten av orsaker jag inte känner till, så det är lite svårt att kärleksbomba. Vilket är synd, för ibland kritiseras piratrörelsen för att bli så massiv. Jag kan förstå det. När någon skrivit något kritiskt om fildelning, Piratpartiet eller om piratrörelsen i stort kan kommentarsfältet fullkomligt invaderas. Jag förstår också varför. Det beror helt enkelt på att människor är engagerade, men jag tror att jag också inser hur det måste upplevas.

Kanske måste vi därför lite till mans försöka tagga ner. Jag menar inte att någon ska avstå från att kommentera, diskutera eller kritisera, men ramlar man in på en blogg och ser att flera av ens meningsfränder redan är där och försvarar en åsikt kanske man kan vila på hanen. Åtminstone ett tag. Kanske kommer någon annan att dra upp det argument du har tänkt drämma till med. Kanske behövs det inte ens. Om vi låter våra meningsmotståndare diskutera mot ett argument i taget kanske vi kan komma någonstans. Nu blir det nog lätt övermäktigt. Tänk er själva att skriva något och så ramlar det in trettio personer med trettio olika argument till varför du har fel. Hur ska du försvara din åsikt? Var ska du börja när du inte hinner börja ta en diskussion förrän nästa uppstår?

Jag tror inte att det går att övertyga någon medelst korvstoppning. Jag tror på samtal, men samtal kräver att den man samtalar med får en möjlighet att bemöta ett argument i taget, i lugn och ro.

Jag är inte ute efter att kritisera vare sig någon enskild eller piratrörelsen som helhet för dess engagemang, men det är också så att den som inte är öppen för möjligheten att man kanske inte själv har hundra procent rätt inte heller kommer att övertyga någon annan. Därför måste även vi vara självkritiska. Om vi vill att människor ska lyssna på våra argument måste vi också lyssna på deras.

Och just nu skulle jag mycket gärna vilja ha ett samtal med Åsa Jinder och lyssna på hennes argument.


Andra bloggar om: , , , intressant?

Samförstånd istället för pajkastning

Anna Troberg replikerar Katarina Lindberghs debattartikel i Aftonbladet, och hon gör det med den äran. Utan att be om ursäkt för saker som varken hon eller Piratpartiet är ansvariga talar hon tydligt om att både hon och Piratpartiet självklart tar avstånd från alla former av hot.

Jag har funderat lite mer över det där utspelet från Dick Harrisons sambo. Det är någonting i hela förfarandet som stör mig. Någonting som gnager och säger att det hela kunde ha skötts bättre, snyggare. Så här:

Istället för att själv skriva en debattartikel och gråta ut i Aftonbladet kunde Katarina Lindbergh (eller Dick Harrison) ha kontaktat någon ledande piratpartist, lämpligen Anna Troberg. De kunde därefter gemensamt ha skrivit en debattartikel och kraftfullt tagit avstånd från trakasserier och hot och på så sätt visat att bägge parter är överens om att det inte är en försvarbar metod.

En stor fördel med ett sådant förfarande hade varit att det visat på en önskan om fair play. Det är inte bara vår sida som skulle ha tjänat på det, det hade definitivt höjt Dick Harrisons status också. Att han och Anna Troberg inte är de såtaste vänner är liksom ingen hemlighet, och att då gemensamt mana till skärpning hade demonstrerat för mindre begåvade individer att ingen vill veta av några trakasserier, och att det går utmärkt att vara osams om en sak och ense om en annan. Att vi må gräla så att det slår gnistor, men hot och trakasserier ställer vi inte upp på. Det kunde ha blivit bra.

Nu blir istället Katarina Lindberghs debattinlägg en stor paj kastad åt vårt håll, något som på ett eller annat sätt måste bemötas, och så är skyttegravskriget igång igen. Det känns ärligt talat jävligt tråkigt, då det kändes som att vi äntligen försiktigt började klättra upp ur värnen och närma oss varandra för att diskutera sakfrågor.

För det är faktiskt det vi vill. Vi är flera som den senaste tiden försökt lyfta upp diskussionen på en värdigare nivå, och man får kämpa ganska hårt för att komma dit. Det går desto fortare för den som inte vill diskutera att stampa ner samtalet i dyn igen.

Det slog mig för övrigt att en anledning till att skyttegravskrig är så svåra att avsluta är att förhandlingsbordet alltid står mitt på slagfältet, i ingenmansland. Så väl där sitter man inte bara i fiendens skottlinje, utan även i sina vänners, som en ständig påminnelse att för stora eftergifter omedelbums innebär nackskott. Inte helt kreativa förutsättningar kanske…


Andra bloggar om: , , ,

Saker jag inte behöver skriva om

När jag blev förhörd av LT:s journalist idag fick jag bland annat en fråga om man inte ibland drabbades av lite stress som bloggare, att man känner att man måste leverera. Och visst är det så, men där och då insåg jag att det finns något som kan vara ännu mer förlamande än både en press att leverera och brist på ämnen att skriva om. Nämligen att ha för mycket att skriva om.

Det är så det känns. Det finns så mycket att skriva om, så många väderkvarnar att fäktas mot. Jag kan inte slåss på alla fronter, så jag rationaliserar bort. Därför har jag inte skrivit om telekompaketet. Inte för att jag inte tycker att det är viktigt, för det är det. Det är otroligt viktigt. Utan för att det redan finns många kompetenta människor som har tagit sig an det monstret och gör sitt yttersta för att kämpa ner det.

Själv har jag fastnat i fildelningsdiskussionen. Inte för att det är den allra viktigaste frågan, för det är det inte, utan för att jag tycker att det är intressant. Sedan är det en del av ett större sammanhang. En kulturrevolution till följd av en teknisk revolution som saknat motstycke sedan tryckpressen. Det får inte förringas till att handla om hur någon ska få betaaalt. Det ska givetvis inte heller förringas att möjligheten (inte rätten) att kunna leva på sitt skapande också är viktigt.

Någonstans har jag insett att det finns massor av vassa debattörer därute, plus ett fyrtiotusen medlemmar starkt Piratparti, som slåss sida vid sida för allas vår frihet. Svärmen måste inte vara överallt, samtidigt. Vi är så många att vi med gott samvete kan dela upp oss och välja olika strider.

Och det behövs, för regimen har höjt temperaturen. När de började koka grodor var det enligt principen att höjer man temperaturen tillräckligt sakta så sitter grodorna snällt kvar i kastrullen. Men någonting gick fel och grodorna började hoppa ur, så nu försöker man slänga på locket och elda på allt det går för att så många grodor som möjligt ska gå åt.

Därför har jag valt bort telekompaketet.

Jag väljer också bort att skälla på de som har inkommit med hot mot Dick Harrisons familj. Inte för att det inte gör mig förbannad, utan för att andra redan har sagt det som behöver sägas. Och dessutom för att jag inte anser att någon av oss behöver dementera någonting alls. Var och en är ansvarig för sina handlingar. Jag har inte hotat någon. Jag känner mig inte tvungen att skriva att jag inte är rasist eller att jag inte slår min sambo heller. Ni får helt enkelt utgå från att så inte är fallet.

Däremot har jag förstås kallat Dick Harrison för ouppfostrad rövhatt. Det står jag för. I slutänden är det emellertid just rätten att vara en rövhatt som är grunden för hela den här medborgarrörelsen. Vi behöver ingen yttrandefrihet för att säga saker som alla är överens om. Däremot behöver vi vissa grundläggande fri- och rättigheter för att människor ska få säga saker som andra anser är avskyvärda, utan att det får obehagliga följder, oavsett om hotet om påföljd kommer från stat eller plattnackar. De individer som hotar har inte förstått det och representerar inte oss andra, även om de beklagligt nog anser sig stå på vår sida.

Sedan kan man ju förstås undra över sanningshalten i uppgifterna om hot. Det är ju inte så att den sidan av slagfältet har som adelsmärke att hålla sig till sanningen. Jag håller det förvisso för troligt att det Katarina Lindbergh berättar är sant, eftersom det finns stolpskott i alla läger, men att det ändå finns ett tvivel kan Lindbergh tacka upphovsrättslobbyn.

Och jag vet inte, men är det verkligen obehagligare att någon önskar en ”olycka” än att bli kallad ”tjuvaluder”? Är det mer kränkande? Det finns ett uttryck som innefattar verbet ”sopa” och substantivet ”dörr”. Slå upp det.

Sådär. Nu har jag visst skrivit om det där jag inte skulle skriva om ändå.

Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?

– Matt 7:3


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Förhörd

Har just blivit intervjuad av Länstidningen i Södertälje i en dryg timme om privatliv och piratliv och Internet och fildelning. Svettigt, men jag tror jag klarade mig rätt bra för att vara debutant. Lite samma känsla som med sex med andra ord.

Jag har en klart ökad förståelse för att folk blir mediakåta. Jag menar, här har jag suttit i en dryg timme med trevliga människor som bara är där för att höra vad jag har att säga. Det är egoboostande, och jag kan förstå att man kan bli lätt beroende av det.

Skämt åsido var det riktigt roligt och trevligt. Vad det blir av det återstår förstås att se, men det lutar åt publicering på lördag. På min födelsedag och allt!


Andra bloggar om: , , ,

Kulturfyran

Rosemaris kulturfyra är en långkörare i klass med Hem till gården. Idag handlar det om böcker.

1. Vilka böcker planerar du att läsa i sommar?
Jag planerar inte min läsning, men jag har fortfarande två av Anders Widéns böcker om Djingis Khan olästa. Jag ska dessutom läsa Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek. Eller lyssna på den. Jag har aldrig lyssnat på en bok förut, och jag är faktiskt oskuld även vad gäller att läsa Drougge. Varför inte ta bägge debuterna samtidigt?

2. Vilken bok läser du just nu? Ta gärna en bild på bokhögen som ligger och väntar, om du har någon sådan hög.
Just nu läser jag Petra Östergrens Porr, horor och feminister.

3. Hur mycket läser du varje vecka?
Det beror helt och hållet på vilken vecka. När jag läser som mest går det säkert ner tre böcker på en vecka. Andra perioder blir jag uttråkad av att läsa.

4. Om du skulle beskriva vad som är viktigast med en bok, med tre ord, vilka tre ord väljer du då?
Handling. Persongalleri. Språk.


Andra bloggar om: ,