Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Häromdagen såg jag en opinionsmätning på TV4-nyheterna, utförd av Novus Opinion. Detta kommenterades av Per Schlingmann ungefär såhär:

Valet 2010 är helt öppet. Det tror jag är öppet för alla partier, och det är det man måste inse, att väljarna fattar sitt beslut på valdagen och det är då man måste vinna deras förtroende.

Det är så häpnadsväckande dumt att jag hoppade jämfota i vardagsrummet. Nej, det är inte på valdagen det gäller. Möjligen hade resonemanget haft viss bäring för ett oppositionsparti, men när man sitter i regering är det allt man sagt och gjort under mandatperioden som räknas. Man kan inte vinna förtroende på valdagen om man ägnat fyra år åt att missbruka det förtroende man äntligen fått! Med dylika vänner behöver Moderaterna inga fiender. Men det förklarar ju onekligen deras politik.

Behövde Schlingmann bara äta upp gröten på julafton? Kunde han vara en skitunge resten av året och ändå få massor av julklappar? Medborgarföraktet verkar kompakt. Det blir allt tydligare att för gammelpolitikerna handlar politik om att vinna makten och behålla den, inte att styra landet och företräda folket.

Piratpartiet finns inte med i undersökningen, men när man sammanställt det rödgröna och det blå blocket fattas det drygt åtta procent. Där finns Piratpartiet, Sverigedemokraterna, Feministiskt Initiativ, med flera. Men det återstår ett drygt år, och jag har en känsla av att våra PR-genier har ett och annat ess kvar i rockärmen.

Andra bloggar om: moderaterna, opinionsmätning, val2010, per schlingmann

Häromdagen såg jag en opinionsmätning på TV4-nyheterna, utförd av Novus Opinion. Detta kommenterades av Per Schlingmann ungefär såhär: Valet 2010 är helt öppet. Det tror jag är öppet för alla...

Aftonbladet rapporterar idag att MC-klubben Iron Wolfs ville skänka hundratusen kronor till lokala majblommeföreningar, men det hela stoppades av Majblommans riksförbund som inte ville ta emot pengar av kriminella. Iron Wolfs är naturligtvis upprörda över att deras pengar inte duger och att ha blivit kallade kriminella, och Mikael Hofmeijer låter hälsa att Majblommanfolket gör säkrast i att hålla sig inomhus ett tag framöver.

Okej, det där sista hittade jag på.

För det första förstår jag inte hur man så kategoriskt kan döma ut motorcykelklubbar som kriminella. Det finns faktiskt, hör och häpna, människor som förenas av sitt intresse för motorcyklar, inte för brott. Visserligen hävdar Lena Holm på Majblomman att de aldrig har uttryckt sig så och att de definitivt inte sätter likhetstecken mellan kriminella pengar och motorcykelorganisationer, men någon annan förklaring till varför man tackade nej till pengar får vi inte. Ha dock i åtanke att bara för att Aftonbladet inte förmedlar en annan förklaring betyder det inte att den inte finns. (Finns det någon tumregel för hur många “inte” man kan ha i en mening innan den blir obegriplig?)

För det andra förstår jag inte heller varför man som ideell organisation skulle tacka nej till kriminellas pengar. Jag menar, okej om man vet varifrån pengarna kommer. Om det hade varit ett värdetransportrån i Väring två dagar innan och någon kom på det lokala majblommekontoret med en ICA-kasse full av sedlar dränkta i färg, då skulle jag förstå att man tackade nej. Men så länge man inte har en aning? Ta pengarna, för helvete! Det är väl bättre att misstänkt kriminellas pengar går till välgörande ändamål än att de återinvesteras i kriminalitet? Jag tror ju inte att de fattiga barn som Majblomman vill hjälpa bryr sig om varifrån pengarna kommer. “Nej tack, jag är hellre hungrig och förresten ser jag hyfsat i glasögonen jag ärvde efter farfar.”

Men det känns ju bra att veta vad som gäller. När ungarna börjar ringa på här för att sälja majblommor kan jag med gott samvete säga: “Jag skulle gärna vilja köpa allt du har men tyvärr, jag är kriminell. Sorry.” För det är jag ju. Förhärdad kriminell till och med. Jag har fildelat illegalt, kört för fort, kört mot rött, tv-licensskolkat, pallat äpplen, snattat, cyklat onykter, och säkert har jag begått en massa andra brott också. Jag är så tungt kriminellt belastad att jag inte ens minns allt jag har gjort, och till det så arrogant inför lagen att jag förmodligen brutit mot lagen utan att ens veta om det.

Artikeln avslutas med att Majblomman i Väring nu säger att de tacksamt tar emot pengarna. Iron Wolf svarar dock att det är försent för de har redan köpt knark, vapen och ett nytt membranförgasarsnöre till Mikael Hofmeijers motorcykel.

Okej, jag hittade på det sista nu också.

Det finns inget som heter membranförgasarsnöre.

Andra bloggar om: iron wolf, majblomman, mc-klubbar, kriminalitet, välgörenhet, intressant?

Aftonbladet rapporterar idag att MC-klubben Iron Wolfs ville skänka hundratusen kronor till lokala majblommeföreningar, men det hela stoppades av Majblommans riksförbund som inte ville ta emot pengar av kriminella. Iron...

Först och främst; det är lättare att ge flickor namn. Det tycks vara ett empiriskt faktum. Jag vet inte varför det är så, men alla jag har pratat med säger samma sak. Å andra sidan säger de flesta att det är svårare att uppfostra flickor också så… namnproblemet väger i så fall lätt i sammanhanget. Å tredje sidan beror antagligen skillnaderna i svårighetsgrad av uppfostran på att vi envisas med att behandla pojkar och flickor olika. Men det var inte det jag skulle skriva om.

Namn ja. Något av det första man får ta hänsyn till är ju om namnet fungerar ihop med efternamnet. Tycker i alla fall jag. Det måste klinga rätt. Och eftersom vi inte är gifta får Krypet sin mors efternamn såvida vi inte anhåller om annat. Ett polskt klingande efternamn utesluter en del internationella (läs: anglosaxiska) namn. Som… Douglas och Clint. Inte för att det var ett alternativ. Jag bara säger.

På området anglosaxiska namn har det under en tid funnits något av ett fenomen. Alla barn som blivit till i baksätet på en sänkt Volvo ska heta något coolt anglosaxiskt som Kevin eller River eller Liamh med h och Melizza med z. Det är namn som triggar igång så mycket fördomar att jag inte vet var jag ska börja.

Utöver det är det ju så med pojknamn att vartenda namn betyder “Gud är stor”, “Gud rockar fett” och “heja Gud”. Ni som känner mig vet att jag har vissa problem med den där Gud. Som att jag inte erkänner dess existens till att börja med, och om jag mot förmodan har fel så har fanskapet ett och annat att stå till svars för. Så. Därför gillar jag inte namn som betyder “heja Gud”. Jag skulle lika gärna kunna kalla barnet för Jahve då.

Men jag inser samtidigt att det inte går att vara så kategorisk. För de namnalternativ som kvarstår är förkristna namn som Tor och Sten och Björn och Ulf och Torsten och Torbjörn och Torulf och Stenulf och Ulftorstenbjörn. Något mer modernt får det ju gärna vara.

Apropå omodernt så har det ett tag varit väldigt trendigt med det jag anser är gubbnamn. Ni vet, Oskar, Gustav, Melker. Vi pallade äpplen och rabarber av Oskar, Gustav och Melker när jag var liten och cyklade som om våra liv hängde på det när vi blev ertappade. Inte för att vi var sugna på äpplen och rabarber, utan för att gubbarna blev sura. Tipset till er Oskar, Gustav och Melker som växer upp idag och är framtidens sura gubbar: Ställ en bjudkorg med äpplen vid tomtgränsen så kommer ingen att röra dem.

Y-namn går också bort. Alla vet ju att pojkar med namn som slutar på Y är suspekta och halvkriminella. Kombinerar man dessutom ett Y-namn med ett polskt efternamn så är det “gå direkt i fängelse utan att passera G唝 som gäller. Av den anledningen kan jag inte ta hennes efternamn om vi gifter oss. Det blir ett typiskt kåkfararnamn. Å andra sidan kan ju inte hon gärna ta mitt efternamn heller för då måste hon bleka håret och äta falukorv och spela Bingolotto och kanske flytta till Borlänge för att starta ett dansband.

Så när allt är uteslutet återstår bara resten. Det har varit hårda förhandlingar i snart två veckor. Världen har hållit andan och varje dag stigit upp och tittat för att besviket konstatera: Ingen vit rök idag heller.

Idag har vi vit rök. Folket: Låt mig presentera Ender.

Ender, för er som inte vet, är en figur i en serie böcker författade av Orson Scott Card. Ender är ett begåvat barn och en sympatisk vuxen. Ender besitter en sällsynt förmåga att förstå andra individer. Ender är motsatsen till fördomar.

Och ja, Ender har vissa Jesuskomplex. Vän av ordning kan ju då undra varför jag tycker att Ender är ett bra namn när jag så konsekvent motsatt mig kristna namn. Men grejen är den att jag inte har några problem med Jesus personligen. Som Eddie Izzard säger; jag tror att han var en rätt skön snubbe med intressanta idéer. Skillnaden är dock att vi som har läst Orson Scott Cards böcker inte har grupperat oss och i Enders namn börjat slå ihjäl alla som inte erkänner skrifterna som Den Yttersta Sanningen. Eller de som inte ens kan läsa. Eller de som inte förstår vad vi säger för att de är ett naturfolk som inte har sett blekansikten tidigare, än mindre talar blekansiktiska. Eller de som gör en annan tolkning av vad Orson Scott Card egentligen menar i olika kapitel. Än. Det kanske kommer.

Ender är förvisso också ett turkiskt namn. Enligt behind the name betyder det ”very rare” på turkiska, vilket jag hoppas betyder väldigt sällsynt och inte håll honom över ett ljus i en minut, så very rare vill jag ha mitt kött. Statistiska centralbyrån (centralbyrån, hur kommunistiskt låter inte det förresten?) stöder min översättning. Det finns nämligen bara tjugofem män i Sverige som heter Ender, varav nitton har det som tilltalsnamn. Det torde kvalificera det som väldigt sällsynt. Det finns dessutom en kvinna som heter Ender, dock inte som tilltalsnamn, vilket torde uppfylla kraven på politisk korrekthet.

Och väldigt sällsynt är han ju. Han är ju faktiskt den enda människan i världen som är min och Drottningens son. Det blir inte mer sällsynt än så.

The future is a hundred thousand threads, but the past is a fabric that can never be rewoven.

- Orson Scott Card, ur Xenocide

Vit rök. Bilden är skapad av NathanielB och CC-licensierad.

Andra bloggar om: namn, barn, ender, intressant?

Först och främst; det är lättare att ge flickor namn. Det tycks vara ett empiriskt faktum. Jag vet inte varför det är så, men alla jag har pratat med säger...

Ibland funderar jag seriöst på att lägga ner bloggandet. Inte göra som diverse kändisar och göra ett stort nummer av att jag slutar för att någon vecka senare börja blogga på ny adress (och passa på att släppa en ny bok/skiva/diktsamling samtidigt). Utan bara… sluta. Nej, jag tänker inte göra det, men jag leker ibland med tanken. Det händer att jag funderar på att klippa av mig håret också. Det har hänt ett oräkneligt antal gånger de senaste femton åren.

Anledningen till att jag emellanåt funderar på att sluta är helt enkelt att det tar tid och energi som jag inte alltid har. Och när jag inte har energin (tiden hade jag, tills nyligen, ganska gott om trots allt) så blir jag frustrerad och mår faktiskt dåligt av att inte skriva. Det är i så måtto att likna vid ett beroende.

Det är svårt att förklara den där frustrationen. Jag blir lättirriterad och taggig, stressad och har svårt att fokusera. Vissa gånger löser jag det genom att göra något hjärndött för att skingra tankarna, som att spela datorspel.

Frustrationen kommer sig inte av att jag inte har saker att skriva om. Tvärtom. Den kommer ofta när jag har saker att skriva om, när jag har fått idéer som jag inte har satt på pränt, som legat och mognat i huvudet tills de börjar ruttna och förgiftar sinnet istället. Det är lite så jag upplever det; en idé eller en tanke som jag inte får ur mig när det är dags blir ett slags blockering istället. Det låter antagligen helt vansinnigt.

En del av problemet, tror jag, är att jag har ett arbete där jag ofta har ganska gott om utrymme för att tänka, men inte möjlighet att sätta saker på pränt när det är dags. Jag saknar förmodligen också disciplin och en strategi för att sätta mig ner och skriva när jag behöver det.

För det är på något sätt vad det kokar ner till. Jag behöver skriva. Bloggandet är ett sätt att kanalisera tankar och känslor och utan den ventilen blir jag som en tryckkokare. Därför kommer jag inte att sluta. Men jag kanske tar en paus, åtminstone över helgen. Det kan nog vara en god strategi, att helt enkelt schemalägga ett litet uppehåll för att komma bort lite från den press man sätter på sig själv. För det gör man. Att blogga är att vara kreativ på samma sätt som det är för en författare, en musiker eller en målare. Man ska prestera. Vill prestera. Måste prestera, för sin egen skull.

Eller så kan man ju göra som jag har gjort just precis nu; stoppa sin nyföding i barnvagnen tillsammans med en liten dator, ta en lagom lång promenad, slå sig ner på en bänk i skuggan och lyssna på fågel- och motorcykelsång med skogen i ryggen, vattnet nedanför och Södertälje centrum bortanför. Synd att jag inte tog med kameran. Det finns stunder då Södertälje känns som en alldeles utmärkt plats att bo på.

Writing eases my suffering… writing is my way of reaffirming my own existence.

- Gao Xingjian

Andra bloggar om: blogg, bloggande, kreativitet, intressant?

Ibland funderar jag seriöst på att lägga ner bloggandet. Inte göra som diverse kändisar och göra ett stort nummer av att jag slutar för att någon vecka senare börja blogga...

Idag kungjordes att Piratpartiet sätter sig i den gröna gruppen i EU-parlamentet. Detta är förstås något som många skulle kunna tänkas ha åsikter om – varför den gröna och inte den liberala eller vänstergruppen som det också fanns bud från? Säkert finns det gott om sympatisörer som känner starkt för bägge de alternativen. I ett mardrömsscenario skulle gruppvalet ha kunnat så split i Piratpartiet.

Sicken tur då att vi våra PR-genier. För att avleda uppmärksamheten från detta gick man idag ut med både att Ephone kan sätta sig på en gaffel och snurra – uppgifterna om deras kunder ska lämnas ut, basta – och att domaren i Spectrial Tomas Norström inte var jävig. Timingen kunde inte vara bättre.

Klart att inte Tomas Norström är jävig förresten. Nejdå. Ishockeydomare får inte döma matcher där lag från deras egen stad deltar. Med undantag för Stockholm, eftersom Stockholm är stort och har flera stora lag. Detta dels för att undvika att domaren är partisk, men kanske framför allt för att undvika misstanken om att domaren var partisk. Men ishockeymatcher är ju allvarliga saker, till skillnad från rättegångar, så därför är det i det senare inte lika viktigt att uppfattas som rättvis. Och Tomas Norström kommer säkert från Stockholm, alltså är han opartisk. Att han hänger med Peter Danowsky, Monique Wadstedt och Henrik Pontén spelar ingen som helst roll. Ingen alls.

Och Ephone döms alltså att lämna ut uppgifter om vem som använt ett visst IP-nummer. Från “rättsväsendets” sida struntar man blankt i, tja, allt. Man skickar dessutom en tydlig signal till andra operatörer som har fräckheten att värna om sina kunders integritet. Ephone åker nämligen på att betala rättegångskostnader på 75 000 kronor. Om man fortsätter att trilskas åker man på ett vite på 750 000 till och därefter får man väl anta att det fortsätter i samma stil; varje tendens till uppkäftighet kostar tio gånger så mycket som föregående.

Piratpartiets PR-konsult Lars Gustafsson säger till SvD:

Vi tänker inte vänta för att se om domen överklagas. Nu kör vi.

Med detta vill han uppmana alla som ännu inte gått med i Piratpartiet att göra just det.

Jag letade efter ett citat att avsluta med men kan inte för mitt liv hitta det. Någonting i stil med “it is equally important for the judiciary to be perceived as just and fair” och så vidare. Jag har tappat stinget.

Andra bloggar om: piratpartiet, spectrial, pirate bay, tomas norström, ephone, ipred, intressant?

Idag kungjordes att Piratpartiet sätter sig i den gröna gruppen i EU-parlamentet. Detta är förstås något som många skulle kunna tänkas ha åsikter om – varför den gröna och inte...

Igår morse nåddes jag av nyheten att Piratpartiet numera sitter i det tyska parlamentet. Anledningen till detta är att en ledamot för de tyska Socialdemokraterna SPD, Jörg Tauss, hoppat av till Piratenpartei.

I konsekvensens namn borde jag ogilla tilltaget. Jag tyckte att det var ohederligt av Gudrun Schyman att en gång i tiden hoppa av Vänsterpartiet och sitta kvar i riksdagen för sitt nya Feministiskt Initiativs räkning. Jag tycker att det är att blåsa folk. Byter man parti är det rimliga att man avstår sin plats i parlamentet. Nu kan det förvisso räknas som klart förmildrande omständigheter om man är invald via personval, och hur det är med den saken i Tauss fall vet jag inte, men alldeles oavsett om man blivit personvald eller inte så har man haft uppbackning av ett parti med allt vad det innebär i form av kampanjpengar och dylikt. Det är den ena sidan av saken.

Å andra sidan har vi i Sverige ett helt parti som driver en helt annan politik än vad de gick till val på att de skulle göra. Ett parti som driver en annan politik än vad partiet självt en gång i tiden har bestämt. Och vi har en majoritetsregering som inte heller driver den politik den gick till val på. Vi har åtminstone ett par ledamöter som är inkryssade på vackert prat, men som visat med knapptryckningar vad pratet är värt. Med det som jämförelse är det avhopp Schyman en gång i tiden gjorde inte mycket att orda om.

Återigen; jag vet föga om hur det ser ut i Tyskland, men en inte alltför vågad gissning säger att SPD knappast har gått till val på att öka övervakningen av den egna befolkningen. Eller att man ska öka censuren, vilket är den direkta orsaken till Tauss avhopp. Och i så fall kan man hävda att Jörg Tauss hoppar av för att kunna fortsätta bedriva den politik han anser att han fått mandat att driva. Hans egna ord tyder också på det:

Ich bin und ich bleibe Sozialdemokrat – und werde deshalb ein Pirat

“Jag är och förblir socialdemokrat – därför blir jag pirat”.¹ Det är ett coolt citat och mycket skarp kritik mot det egna partiet. En lakeism, kan man säga.

Det står rätt klart att övervakningsivern går över alla partifärger, från höger till vänster. Liksom att motståndet gör det. Vi som bekämpar det har lagt våra övriga meningsskiljaktigheter åt sidan och enats under piratflagg. Det rakryggade vore om storebröderna vågade låta slöjorna falla och lämna de kidnappade partierna för att bilda ett Storebrorsparti.

Och till Jörg Tauss: Välkommen ombord!

Andra bloggar om: piratpartiet, spd, tyskland, jörg tauss, intressant?

1. Min tyska är obefintlig, så i det här fallet väljer jag att lita på Erik Hultin, trots att han är centerpartist. [↩]

Igår morse nåddes jag av nyheten att Piratpartiet numera sitter i det tyska parlamentet. Anledningen till detta är att en ledamot för de tyska Socialdemokraterna SPD, Jörg Tauss, hoppat av...

Innan regimen drev igenom privatpolislagen Ipred var vi många som varnade för att man öppnade för godtyckliga bötesbelopp och ren utpressning. Då var vi, som vanligt, foliehattar. Regimen svarade ungefär att “vi litar på att branschen sköter sig” och att det bara handlar om att komma åt de stora uppladdarna och likande. Häpnadsväckande naivt. När vi har hävdat att det inte är rättssäkert har man ryckt på axlarna.

Nå, idag rapporteras om en kvinna i USA som dömts till böter på två miljoner dollar för att fildelat tjugofyra låtar. Tidigare har de som anklagats valt att betala förlikningsbelopp på några tusen istället för att gå till domstol, men den här kvinnan har vägrat eftersom hon anser att hon är oskyldig. Ja, jag vet att det var i USA och inte här, men upphovsrättsindustrin är global. Det finns ingen anledning att tro att aggressiviteten kommer att vara lägre här.

Verkar det vara ett rimligt vite? Är någon som spridit tjugofyra låtar en “stor uppladdare”? Vem vågar vägra förlikning efter det här? Vem vågar hävda sin oskuld? Verkar det rättssäkert?

Det här är de här människor ni givit fria händer att agera polis, Ask. Det är de här människorna du har valt att lita på. Tack ska du ha.

Uppdatering: Hultin skriver mer och bättre om det. Liksom honom känner jag mig idag mycket nöjd över att jag bojkottar skivindustrin.

Andra bloggar om: ipred, fildelning

Innan regimen drev igenom privatpolislagen Ipred var vi många som varnade för att man öppnade för godtyckliga bötesbelopp och ren utpressning. Då var vi, som vanligt, foliehattar. Regimen svarade ungefär...

Innan jag skriver något annat vill jag understryka följande: Personalen på förlossningen och BB i Södertälje var genomgående bra på det de gör och på det stora hela guld värda. Ingen skugga över dem.

Med detta sagt finns det ett par saker jag funderar över. Som till exempel varför jag måste läras att byta blöja, men inte Drottningen. Varför tas det för givet att hon kan men inte jag? Ingen av oss har barn sedan tidigare – menar man att kvinnor är genetiskt förprogrammerade att byta blöjor, eller menar man att män är pantade? Det lustiga i det här fallet, vilket förvisso inte Södertälje sjukhus vet, är att både jag och Drottningen har varsitt tretton år yngre syskon. Visserligen är det ett tag sedan det byttes några blöjor på dem, men det är ju inte så att det inte har gjorts.

En annan sak jag funderar över är hur man kan stoppa in folk i familjerum utan att berätta att det faktiskt kostar pengar. Det är inte hutlöst mycket pengar, det gräver inte djupa hål i vår ekonomi, och vi visste om det innan eftersom vi hade kollat upp det, men faktum kvarstår att de stoppade oss i ett familjerum, lät oss bo där i tre nätter och när vi checkade ut fick Drottningen ett papper där det stod att familjerum kostar trehundratjugo kronor per påbörjat dygn för anhörig utöver mamma och barn. Som sagt, vi visste om det och själva pengarna kvittar, men förfarandet att ta betalt i efterhand utan att först informera om att saker kostar är inte snyggt. I synnerhet inte på BB där människor i allra högsta grad är i beroendeställning och i det närmaste oförmögna att tänka rationellt. Då blir det extra viktigt att informationen är tydlig. Hade det varit så att pengarna var viktiga, att vi levde på marginalerna, då hade jag gått hem och sovit. Det är liksom tio minuters promenad från sjukhuset.

Den sista grejen jag ska bitcha lite om är PKU-provet.

Jag tog med mig Krypet till ett litet rum där de stack honom i armen (vilket han inte brydde sig om) och så tog de sitt blodprov, lät ett par droppar landa på ett papper och rev av en del av det pappret till mig. Föräldrainformation om PKU-provet stod det där, följt av lite information förstås. Bland annat står det att “Om ni inte vill att att ert barns prov ska sparas kan ni begära detta skriftligen genom att fylla i en s.k. Nej-talong som ni får av personalen som tar PKU-provet.”

Det var bara det att någon sådan talong hade vi inte fått. Därför sa vi till om det när tillfälle gavs. Sköterskan som vi framförde vår önskan till pratade något om att man bara kryssade i på själva provpappret att man ville att provet skulle destrueras. Vi påtalade att det inte var så det stod på det informationsblad vi fick, som för övrigt från början satt ihop med det där provtagningspappret. Då gick hon och skrev ut ett annat informationsblad, som sa i princip samma sak som det vi hade fått, men var ett halvår äldre!?

Nå, vi stod i alla fall på oss och sökte upp den person som hade tagit provet varpå hon mycket riktigt hittade en Nej-ruta på provtagningspappret och kryssade i åt oss. Hon tyckte att det var mycket märkligt att det stod som det gjorde i informationen och tyckte det var bra att vi påtalade det, och därefter tillkallade hon ytterligare någon som äntligen hittade den där Nej-talongen. Som jag tolkade det behövs den inte nu, men det är ytterst märkligt hur som helst. Var det inte så från början att föräldrar fick ge sitt godkännande för att proverna skulle få behållas?

Återigen: Det här är inte en kritik riktad till personalen. Jag tycker bara att det är anmärkningsvärt att viss information inte kommer fram och att det ska vara så besvärligt att få tacka nej till att hamna i ett register som klåfingriga politiker då och då vill in och peta i.

Andra bloggar om: bb, förlossning, södertälje, sjukhus, pku, register, intressant?

Innan jag skriver något annat vill jag understryka följande: Personalen på förlossningen och BB i Södertälje var genomgående bra på det de gör och på det stora hela guld värda....

Andra bloggar om: jan guillou, internet, nöjesmassakern, sven melander, grön asfalt

Andra bloggar om: jan guillou, internet, nöjesmassakern, sven melander, grön asfalt

Sedan EP-valet och dessförinnan har vi sett en hel del mer eller mindre desperata och tragikomiska försök att svartmåla Piratpartiet. Till exempel har man på många håll konsekvent blundat och skrikit “LALALALA BINGO!” för integritetsaspekten och envist hävdat att Piratpartiet bara handlar om fildelning. Rent överlevnadsstrategiskt kan jag förstå det – att erkänna integritetsaspekten innebär samtidigt att man måste konfronteras med sitt eget partis totala haveri på den fronten. Förträngning är ett utmärkt sätt för den mänskliga hjärnan att komma runt saker den inte klarar av att hantera.

Efter valet försökte man göra en grej av att Piratpartiet hade störst stöd bland unga män. Inget nytt under solen där förvisso, men något ljushuvud kom på att även Sverigedemokraterna har sitt starkaste stöd bland just unga män, och eftersom Sd inte kom in i parlamentet medan Piratpartiet fick dryga sju procent så måste det betyda att vi har tagit väljare från Sverigedemokraterna. Stulit, rent av. Redan så långt är det en tämligen klen koppling, men det blir bättre. Eftersom unga män tros rösta på Sverigedemokraterna men inte gjorde det i fullt så stor utsträckning som förväntat, och eftersom unga män också röstade på Piratpartiet så är Piratpartiet och Sverigedemokraterna samma skit. Detta är naturligtvis inget man säger rakt ut. Man nöjer sig med lite antydningar och hoppas att människor lägger pusslet själva.

Jag tänker inte ens gå in på varför den slutledningskedjan inte håller. Däremot tycker jag att det är värt att reflektera över vad kopplingen består i. Den enda konkreta kopplingen som hela indiciekedjan bygger på är: unga män. Således måste man undra; är unga män per definition farliga?

Ja, om man ska tro Annika Qarlsson (c). Hennes tankevurpa från häromdagen (hittat via kommentar hos Opassande) tar priset i uselhet. Hon konstaterar att unga män röstar på Piratpartiet och våldtar unga kvinnor och frågar retoriskt om unga män bara bryr sig om sin egen integritet. Det är så dumt så man baxnar. En kommentator är snabbt där och påpekar att det kanske inte är samma unga män…

Det underliggande problemet här är kollektivistiskt tänkande och absurt förenklande. Alla unga män är likadana; de fildelar, våldtar kvinnor och låter slumpen avgöra om de röstar på Sd eller Pp. Jag undrar hur Annika Qarlsson skulle reagera inför påståendet att kvinnor inte kan fickparkera, att intelligens är kopplat till hudfärg (allt från hyperintelligenta albinon till stendumma kongoleser) eller att alla fotbollsspelare ligger med kvinnor (det finns inga homosexuella manliga fotbollsspelare, medan alla kvinnliga dito är lesbiska).

Statistik kan vara farligt om det hanteras av fel personer. Statistik är ett ypperligt sätt att lura människor eftersom man med tillräckligt kreativ tolkning och selektivt urval kan man bevisa ungefär vad som helst. Och faktum är ju att majoriteten av unga män varken röstade på Piratpartiet eller Sverigedemokraterna, eller våldtar unga kvinnor för den delen. Hur förklarar Qarlsson det? Mörkertal?

Och på något sätt är det acceptabelt att gemene medborgare inte alltid tänker i flera led. Men det är inte okej att en riksdagsledamot kastar ur sig dylika dumheter. Jag förväntar mig mer av människor som ska styra landet, och som dessutom tycks vara av uppfattningen att deras jobb är att agera förmyndare åt medborgarna. Jag hoppas verkligen att det här bara är ett utslag av otur när man tänker. Det kan hända alla.

Uppdatering: Dexion ger svar på tal:

Jag undrar vad som är nästa steg i resonemanget? kvinnliga medlemmar i Piratpartiet är medlemmar för att de gillar att bli våldtagna? Jag menar någon av de kvinnliga medlemmarna måste ju statistiskt sett ha blivit våldtagen någon gång och man får väl betrakta partimedlemskapet som att hon önskar sig en repris?

Lake har kommenterat hos Qarlsson och skräder inte orden:

Fy faan vad lågt! Ibland skäms jag över att kalla mig Centerpartist, detta är ett sådant tillfälle.

Just nu tycks kommentars- och pingbackfunktion vara avstängt. Detta behöver inte betyda något, det är viktigt att påpeka. Det kan vara så att Qarlsson stänger av funktionen om hon inte kan komma åt att moderera på ett tag och inte vill att folk ska få vänta i evigheter. Fortsättning lär följa.

Uppdatering II: Även Magnus Andersson, förbundsordförande CUF, säger ifrån:

För det första blir jag arg när undertonen i bloggposten är att unga män som kollektiv försvarar de enskilda brottslingar som genomför vidriga våldtäkter bara för att de röstar på ett särskilt parti. Det är inte en okej anklagelse.Jag tänker inte försvara Piratpartiet i alla delar. En sak är dock säker, det är många som är trötta på politiker som inte förstår de medborgerliga fri- och rättigheterna. I första hand gäller det på internet, men det innebär inte att de struntar i medborgerliga fri- och rättigheter utanför internet.

There are three types of lies: lies, damned lies and statistics.

- Mark Twain

Andra bloggar om: annika qarlsson, piratpartiet, sverigedemokraterna, statistik, pajkastning, svartmålning, europaparlamentet, val2009, intressant?

Sedan EP-valet och dessförinnan har vi sett en hel del mer eller mindre desperata och tragikomiska försök att svartmåla Piratpartiet. Till exempel har man på många håll konsekvent blundat och...