Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Piratpartist attackerad på krogen
Igår kväll, när jag och min vän Juggen satt till bords på en pub i Stockholm och trivdes och samtalade om bland annat fildelning kom plötsligt en känd svensk författarprofil och hällde en öl i knät på mig!

Tidigare samma dag:
Jag tog pendeltåget till Stockholm för att delta i en manifestation för mänskliga rättigheter i Iran. Solen sken när jag kom fram till Söder och det var behagligt varmt ute. På vägen till Medborgarplatsen stannade jag till vid en offentlig toalett i Fatbursparken för att urinera. När jag kom ut därifrån gick två äldre gentlemen med belevat utseende (läs: Keith Richards-look) förbi dörren till den urinoar som bevisligen var ledig och ställde sig istället att pissa mot husväggen till nämnda offentliga toalett. Det är dylikt som får en att tvivla på att demokrati är en så bra idé egentligen.

Jag var tidig, så jag slog mig helt enkelt ner på en bänk vid Medis och tittade på folk, iaktog den febrila aktiviteten med att sätta upp en provisorisk scen för manifestationen, testa ljud, etcetera. Och så iaktog jag de oroväckande mörka molnen på himlen som obevekligt hopade sig över oss. Allt fler människor anlände, och med dem; mer mörka moln. I ungefär samma ögonblick som konferancieren började tala föll de första regndropparna. Ett glest, ljummet regn, som sakta ökade. Redan innan den första talaren tog till orda insåg jag att jag skulle komma att bli dyngsur om jag stod kvar där i jeans och t-shirt så jag gick bort och ställde mig under tak en bit därifrån. Jag är nämligen bara för mänskliga rättigheter så länge det är fint väder.

Strax därpå bröt helvetet lös. Himlen öppnade sig och vräkte ner en syndaflod över alla de som hade fräckheten att ifrågasätta mullornas visdom! Människor stod tappert kvar under det första talet trots att det regnade i sidled (och åt alla håll, vilket var fascinerande - det var som att all vind utgick från torget) men därefter utlystes en paus på en halvtimme och människor sprang i lätt panik från torget och tog sin tillflykt in på Burger King som under en stund förvandlades till Persian King, eller Burger Shah, eller vad ni nu vill. Andra stod och huttrade under presenningar tillsammans med torghandlarna och själv stod jag vid Föreningssparbankens uttagsautomat tillsammans med en brokig skara människor. Öar av människor, isolerade från varandra av en monsun.

Den där halvtimmens paus var ungefär vad som behövdes, för efter tjugo minuters oväder började himlen spricka upp igen och människor vågade sig fram ur sina gömmor för att börja söka efter överlevande. Familjer återförenades, och allt det där. Manifestationen återupptogs. Juggen dök upp och jag blev presenterad för vänner till honom. Nästa gång jag tittade upp var molnen skingrade. En klarblå himmel, nästan så man tvivlade på att Medborgarplatsen för en stund sedan hade sett ut som slutet på videon till Guns n’ Roses November Rain.

Höjdpunkten på manifestationen var utan tvekan Nima Dervishs tal. Att jag känner karln gör mig inte partisk, det har hovrätten slagit fast, och han höll ett lysande passionerat brandtal. Att han har ordets gåva visste jag redan efter att i många år läst hans krönikor, men att han var en såpass bra talare överraskade. Jag blev imponerad. Igen.

Efter manifestationen gick Nima, Juggen, jag och ytterligare en mycket trevlig mansperson vars namn jag inte minns för tillfället (förlåt, I’m bad at names, how ’bout I just call you asshole?) vidare för att hitta ett vattenhål där man kan fukta strupen. Det visade sig vara överraskande svårt. De första två ställena vi kom till var stängda.

När vi korsade Hornsgatan fick jag återigen anledning att fundera över om demokrati är en så bra idé. Vi nyttjade ett obevakat övergångsställe. Det kom en bil från vänster, i god fart men föraren saktade tydligt ner i på behörigt avstånd varpå vi började gå över vägen. Tydligen gick vi inte fort nog, för precis när Nima och jag hade korsat vägbanan gasade han sådär överdrivet irriterat och och brände förbi ett par decimeter från våra hälsenor. Jävla plattnacke.

Vi slog oss ner vid en liten uteservering och intog lite öl och varsin burgare (utom Asshole som nöjde sig med cola), samtalade och hade överlag mycket trevligt. Många goda skratt. Tyvärr hade både Nima och Asshole annat att göra och avlägsnade sig alldeles för tidigt, men det blir förhoppningsvis fler tillfällen framöver.

Ungefär samtidigt som de började prata om att ge upp fick jag ett sms från Unni som undrade om jag varit på manifestationen och om jag ville ta en öl eller redan höll på med det. Så jag talade om var vi befann oss och beställde in mer öl och en stund senare anslöt hon. Dock började det bli lite kylslaget så vi flyttade in på puben och fortsatte prata där. Fortfarande mycket trevligt, även om jag fick den sämsta sittplatsen på hela stället. Vi satt nämligen vid ett bord precis nedanför ett trappsteg, där det dessutom var ganska smalt, så alla packade människor som skulle förbi var tvungna att studsa mot min rygg innan de kunde räta upp sig och gå vidare. Jag tror att det var ett av dessa ostadiga element som var upphovet till dagens scoop.

Unni gick nämligen till baren för att köpa en Krusovice åt mig för att gratulera till faderskapet. Hon kom tillbaka, sträckte sig fram till bordet och ställde ner ölglaset på bordet och hann nästan släppa det innan hon fick sig en törn av någon och tippade ut en del av innehållet i mitt knä.

Mer dramatiskt var det inte, men erkänn att ni undrade. Allt var dock sant. Kvällstidningssant. Jag är medlem i Piratpartiet, Unni är en känd författarprofil (man måste skriva både “känd” och “profil”, så det så!), vi var på krogen, vi pratade bland annat om fildelning, hon hällde öl på mig. Jag sa aldrig att jag fick ölen på mig för att jag är pirat eller för att vi pratade fildelning eller ens att författaren var upprörd, men alla som tänkte så kan väl räcka upp en hand. Och nästa gång ni läser en kvällstidning eller politikerbloggen kan ni komma ihåg att man inte behöver ljuga för att luras. Det räcker bra med att undanhålla väsentliga delar av en historia och låta läsaren felkoppla de detaljer som serveras.

Och ja, mina byxor torkade. Jag behövde inte skämmas på perrongen eller pendeln hem för att folk runt om trodde att jag kissat på mig. Det hade jag inte behövt ändå, eftersom det fanns gott om andra som betedde sig, gapade och skrek, vrålade Bajen-ramsor eller bara ragglade omkring och försökte hålla sig kvar på perrongen. Tack och lov somnar jag nästan alltid på pendeln. Jag tror att det är hjärnans sätt att säga “jag vägrar ta del av här, godnatt!”.

På det stora hela en väldigt rolig och trevlig dag. Tack Internet för att jag har fått träffa och lära känna alla dessa sköna människor!

Uppdatering: Jag petade in “scoopet” från föregående post så att nytillkomna läsare inte läser “the full story” först.

Andra bloggar om: scoop, cliffhanger, ölattack, iran, manifestation, intressant?