Skip to content

Digitala testamenten

På nätet pågår just nu en debatt om vad som ska hända med människors digitala liv när de dör, och det är inte en dag för tidigt. Karibien skriver känslosamt om döden och vad som händer därefter och jag inser att jag håller med till hundra procent om vissa bitar, och inte alls om andra.

Bland annat vill Karibien, till skillnad från Mymlan, inte lämna kvar sina konton utan önskar att de gradvis stängs av. Först read only, därefter fimpas helt. Det är jag inte alls med på. För min del får gärna mina konton ligga kvar och skrota och om andra har behov av att lämna några rader där så bör de få göra det. Det svåra här är väl att någon behöver förvalta det, men jag vill inte att diskussionerna kring diverse ämnen ska upphöra för att jag inte längre finns kvar.

Däremot håller jag helt med Karibiens motstånd till Marys tankar om att sätta upp ett slags minnessite, en digital minneslund, men där man bara vill ha de ”goda” texterna. Nej tack. Jag har svårt för glorifierandet av döda. Jag vill att människor ska minnas det äkta, det sanna, och gärna uttrycka det också. Precis som man nu får tycka att jag är en skitstövel får man tycka det efter jag är död.

Oavsett vad man vill och känner så är det viktiga, precis som Mymlan också skriver, att man vet vad man vill, och att man på ett eller annat sätt meddelar det. Många har ganska klart för sig vad de vill ska hända med deras kroppar och ägodelar efter döden, och hur begravningen ska se ut, men det är hög tid att var och en börjar fundera över sina digitala liv också.

För mig personligen är min lekamen totalt ointressant när jag inte bor i den längre. Min önskan är att vetenskapen ges en möjlighet att karva ut de bitar som kan vara av intresse, och resten kan man lägga ut åt rävarna, till exempel. Om inte man kan använda kroppen som gödsel och plantera ett träd då, för det är en tanke som verkligen tilltalar mig. Ett joshuaträd kanske vore svårt i det här klimatet, så vilket träd som helst duger utom en silverlind, för silverlindar dödar humlor. Hur som helst blir jag hellre rävmat än ruttnar i signad jord.

Mitt digitala liv däremot. Jag skulle önska att bloggen finns kvar. Den är mitt arkiv. Det är mina ord om vem jag är. Det är bitar av min själ i textform. Kanske med en dödsruna som senaste post, och där ska ordet precis som nu vara fritt så att andra ges möjlighet att ge sin version. Jag gillar Orson Scott Cards tanke om en talesman för de döda, och jag älskar när John Cleese på Graham Chapmans begravning tar farväl av ”den snyltande jäveln”. Det är kanske det mest respektfulla jag någonsin har hört uttryckas om någon postumt, därför att det säger något om hur väl de kände varandra. Och på vilket sätt kan man bättre hedra en komiker än genom att skämta och skratta?

Alla önskar vi att bli älskade för de vi är, och åtminstone jag vill då på samma sätt bli ihågkommen för den jag är, med goda såväl som dåliga sidor.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Published inÖvrigtSociala medier

16 Comments

  1. Bara för att förtydliga en aspekt av min inställning för den som inte känner min historia.. Jag och min nu 18-åriga dotter har det senaste året levt i sorg sedan hennes pappa tog livet av sig. Om jag blir överkörd av en bil i morgon vill jag förskona henne från de sorgens klyschor som jag vet att hon innerligen avskyr. Om folk vill trösta varandra med ”styrkekramar” så står det dem fritt att ta kontakt med varandra min blogg förutan.

    Och jag som varit med om att mitt i chocktillståndet ringa rättsläkare, begravningsbyrå, försäkringsbolag, skattemyndighet, arbetsgivare och fan och hans moster vet att det sista hon som efterlevande skulle behöva är ytterligare en förvaltarsyssla…

  2. Just förvaltarsysslan är det som gör mig en smula vacklande. Jag känner att det är rätt att låta bloggen finnas kvar, men den behöver ju förvaltas och det behöver vara någon som känner mig tämligen väl som förvaltar den. Samtidigt vill ju inte heller jag lägga den bördan på någon eftersom sorgen och all byråkrati är mer än tillräckligt.

  3. Så bra sagt!
    Skarpt tänkt och väl balanserade tankar som rimmar väl med mina.

  4. Jag känner ingen jag skulle kunna tänka mig att överlåta förvaltarsysslan till, ingen som jag känner här i stan är tillräckligt internetintresserad – utom dottern och hennes pojkvän och de skulle jag inte vilja betunga med det. Och förutom risken för sorgeklyschor finns förstås den vanliga risken för spam, ohejdad marknadsföring osv som jag inte alls skulle vilja ha i en blogg i mitt namn.

    Men sen tycker jag faktiskt också att mina ord i min blogg är här och nu. Om ett par veckor kanske jag har ändrat mig och skulle formulera om saker, skriva nytt eller kanske lägga ner skrivandet. Jag tror inte på att göra ögonblickstankar odödliga. Det passar inte mig och min blogg i alla fall.

  5. Oops! Det har bestämt blivit ett missförstånd. Jag har tänkt på en digital minneslund, men jag vill inte ha en. För mig är det end over and out och då vill jag inte heller vara kvar på nätet för annat än möjligen om jag lyckas åstadkomma något som är av intresse för omvärlden. Någon doktorsavhandling eller så…

    Mary’s last blog post..Gamlingar måste ha det bra…

  6. Karibien: Vi är alla olika och har olika önskemål. Huvudsaken är ju nånstans att de önskemålen förmedlas på ett eller annat sätt, så att det blir rätt i slutänden.

    Mary: Åh. Om jag har tolkat fel eller läst slarvigt så ber jag om ursäkt för det.

  7. ba: Tack för länken! *stort flin*

  8. Så länge som någon ser till att det framgår på bloggen, i ett sista inlägg, att jag har dött så gör det mig inget att den ligger kvar.
    Men liksom mitt världsliga liv tar slut vore det också en logiskt konsekvens att någon sorts punkt sätts för det liv jag har haft på nätet. Egentligen är det tämligen oviktigt för mig själv, jag kommer att vara död och oavsett min livsåskådning om det finns något liv efter det här, så kommer jag i varje fall att ha dött. Jag har inte lämnat särskilt många instruktioner i vad som ska ske med mig i händelse av min död. De ritualer som förekommer efter döden är mestadels till för de levande snarare än för de döda, även om ritualer spelar en stor roll. Och i termer av avsked skulle jag hoppas att jag får något som liknar det John Cleese gav sin kollega. Så vad som ska hända med mitt digitala liv är en öppen fråga. Mina anhöriga vet inte ens att jag är aktiv på nätet, de vet inte att jag bloggar. Att be dem stänga bloggen vore som att bjuda in dem till något jag faktiskt inte vill att de ska ha en del av, även om jag nu kommer att vara död. Och det hör väl till allt med liv och död, ambivalens. Svårt att besluta om hur och vad som ska hända med vissa saker som har vuxit till att ha en verklig betydelse för en.

    Jessika’s last blog post..33

  9. Utan Nick Utan Nick

    Här får du ett exempel:

    Mikael Wälivaara dog den 1:a april 2008 och länken går till hans blogg som kallades UUAA Radio. Han hade en professionell röst och väldigt många av oss kan ha hört den i radioreklam och liknande. Men på nätet blev det inte så mycket ljud, även om han försökte. Han styrka var att han var fenomenal på att ifrågasätta saker som berörede viktiga världshändelser. Han hittade alltid skumma saker och sånade ganska fritt kring det. Av många kallad konspirationsteoretiker, jag såg han snarare som en realist med god fantasi och utan mentala blockeringar. Bloggen vilar så vitt jag vet ”in limbo”.

  10. Jessika: Men du kanske har ”nätanhöriga” som kan förvalta det istället?

    Utan Nick: Tack för tipset. Mina och Mikaels (som jag inte visste att han hette) digitala vägar har korsats nån gång för länge sen. Jag vet att jag har läst lite av vad han skrev och jag är ganska säker på att han kommenterade hos mig ett par gånger på den förra versionen av bloggen.

  11. Då jag har en allvarlig sjukdom har jag rört mig en del bland bloggar som handlar mycket om sjukdom, död och för all del allt vad livet innehåller. En hel del av de som har haft de där bloggarna har dött. En vacker dag bara upphör inläggen men kommentarerna fortsätter att ramla in några här och där. Därför skulle jag vilja att det fanns ett inlägg där det framgår att det är över. Jag har funderat på vitt arkiv och andra lösningar men nätanhöriga var en bra tanke, ska tugga lite på den.

    Jessika’s last blog post..Hur gick det här till då?

  12. Ja, gnag lite på den du finner ut något smart.

  13. Angående förvaltarskap, kanske borde man göra som i det verkliga livet; ge en extranyckel till grannen?

    För övrigt är det för mig självklart att man vill låta allt det man skapat stå kvar – Non omnis moriar! (Horatius)

    Hanna Wagenius’s last blog post..Intelligensbefriat, DN!

  14. Mycket pinsamt slip of the tounge där, Hanna! :)

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: