För det är inte morrandet i sig jag vänder mig mot, utan just den sortes ljud det handlar om; det vill säga det där man skapar det ljudet helt och hållet med munnen, snarare än med rösten. Där är den enorma skillnaden när Devin Townsend (eller Mike Patton) gör ett morrljud; de gör ljudet direkt med rösten, inte genom att lägga fram ljudet i munnen som när ett litet barn som försöker låta som en vuxen.

Jag tycker dels att det är lika manierat som om man skulle sjunga som Droopy, Scooby Doo eller Musse Pigg (och ungefär lika ballt), men också att det är ett ofta tragiskt försök att låta hård och häftig. För mig är det sångens motsvarighet till wrestling; fejkat och oerhört töntigt.

Jag avskyr också såna festfrågor. Jag brukar svara “Har du hört det på radio, så är chansen stor att jag inte gillar det” eller så nämner jag tre hyfsat obskyra band och om de känner till dem så kan vi fortsätta diskutera ämnet.

Själv har jag nog det mesta av bägge fötterna i metal, men mina musikaliska rötter måste nog bäst härledas till band som Rush och Pink Floyd. Och A.C.T är i mitt bibliotek stenhårt sorterat under “happy metal” – för mig har de aldrig varit så hårt förknippade med prog. Ungefär som exempelvis Freak Kitchen, även om jag säkert tror att många vill ha in även dem i progfacket. Men i största allmänhet skyr jag kategoriseringar. Och jag avskyr att få frågan om vad jag gillar för musik från godtyckliga människor, exempelvis på fester.

Det är ett samlingsnamn på en viss sorts musik som har vissa gemensamma aspekter, och jag hävdar att den främsta av dessa är att man försöker undvika det uppenbara, för det är det enda jag kan se som egentligen förbinder de band som en gång i tiden var de som räknades in i genren; Genesis, Yes, Van Der Graaf Generator, Gentle Giant, Jethro Tull, etc.

UNIVERSUM NOLL’s last blog post..Brighteye Brison i högform i Slottsskogen

Jag tror, och nu är jag säkert ute på djup is och halt vatten, att JET och jag angriper det hela från olika håll. Jag kommer från metalhållet (även om jag nästan gav upp det helt och hållet innan jag upptäckte min kärlek för det jag envist tänker kalla progressive metal) och har inga problem med att sortera ut att vissa metalband (DT, Opeth, Shadow Gallery, Symphony X, och även Angra) är mer progressiva än andra. JET å sin sida, och nu gissar jag vilt, verkar ha sina musikaliska rötter djupare ner i den progressive han hett försvarar (och även om jag kan tyckas spydig ibland så har jag den djupaste respekt för den passion som uppvisas) och ur det perspektivet är det fullt möjligt att metal som jag uppfattar som progressiv ter sig tämligen ortodox.

Vilket också illustrerar problematiken med kategorisering.

Men att som JET implicit gör ovan kalla Opeth för ortodox metal, det är ett gränsöverskridande av episka mått! Gå genast och tvätta munnen med tvål!

(Kul förresten att se att nya DT-plattan får ett så fint mottagande runtom på nätet. Det kanske är dags att damma av mina gamla känslor till dem, de som försvann nånstans runt Six Degrees… Jag lär ju få försöka i alla fall. Och ja, jag vet att detta är necroposting, men jag läser ikapp RSS-flöden i mobilen på semestern, och hör sen.)

universum noll’s last blog post..Tjugo i Top

Jag hävdar bara att det du kallar “bekvämt” är det jag kallar för mainstreamsmörigt, och jag kommer alltid att tycka att det är lite underligt att vara ett lite udda utanförband och samtidigt hänge sig åt låtfragment som låter…tja, urvanligt.

Och, nej – det går faktiskt inte att hitta mycket sånt i tidiga Genesis. Deras största hit innan Collins drog igång poptåget under deras namn var I Know What I like, och till och med den rara refrängen har rätt mycket melodiskt djup och kommer faktiskt bara tre gånger sammanlagt (till skillnad från en vanlig hitlåt där refrängmelodin pumpas om 10-15 gånger).

Men den som accepterar att DT har en enorm smörfaktor i sina låtar har jag inga problem med. Det är bara det att jag ofta stöter på patrull direkt när jag hävdar det.

Titellåten på Octavarium orkade jag aldrig till – tre, fyra låtar in på den skivan (f.ö. den enda med DT som jag ägt, inköpt på helt felaktig rekommendation från nån jag trodde hade koll) råtröttnade jag på sången – men jag ger den en chans i skrivande stund och åtta minuter in är den faktiskt riktigt bra. Tackar för tipset.

Vidare hävdar jag envist att ord och uttrycks betydelse förändras över tiden. Jag kan reta mig som satan på att den där wailande blöjjazzen som MTV har kört i några år kallas för soul, när det har så lite gemensamt med den “riktiga” soulen, men det förändrar inte det faktum att majoriteten menar “blöjjazz” numera när de säger soul. Eller för all del att folk menar en väldigt portabel telefon när de säger “mobil”, och inte en sån där grej man hänger över barnets vagga. :)

Själv tycker jag att DT har nog så komplexa melodier många gånger, liksom kluriga arr, men vad jag menade i min ursprungspostning och som jag står fast vid är att de tillåter sig att landa i något som känns bekvämt då och då, vilket genom kontrastverkan låter ännu trevligare. Sen kan man diskutera procentsatser hit och dit, men nog fan tillät sig även gamla Genesis att “landa” då och då. Lyssna på titelspåret Octavarium och kom sen och säg att det är “Blinka lilla stjärna”. ;)

Den avslutande beskrivningen av DT kan jag köpa, till viss del. Jag har själv hävdat att de många gånger är ett pojkband på steroider, och det är ofta då jag tycker att de är som bäst också.

Om man sorterar ned allt från Daft Punk, Moby och Basement Jaxx till Autechre, Black Dog och Squarepusher i samma låda så blir det helvetiskt rörigt.

Men sen håller jag också med om att bra musik går utöver genre (dålig musik likaså). Jag har länge vetat om att jag gillar mer komplexa melodier som ändå inte är aviga eller atonala, och i veckan kom jag på skalan för att förklara det hela. I ena änden har vi Blinka lilla stjärna, och det är där det mesta av det som spelas på radio ligger; enkla, upprepande kadenser. I andra änden har vi temat i Ravels Bolero; komplext, långt, tonartsskiftande och med stor variation.

Det är lite av det sistnämnda som jag hör i nästan alla band jag gillar, från de första prog-banden på 70-talet till The Week That Was eller Divine Comedy idag. Och det är där Dream Theater fallerar i mina öron; James LaBries sångmelodier är mer Blinka… än Bolero. Eller kanske mer Quiet Riot än Devin Townsend.

Om man kollar musikrekommendationssajter så är det uppenbart att folk är genrelåsta i sitt tänkande. Knappar jag in att jag gillar Fiona Apple så får jag tillbaka Alanis Morissette, och bortsett från att de är låtskrivande sångerskor med en ytlig ljudlikhet så kunde de inte vara mer olika. Naturligtvis bygger det på att många som gillar Apple också gillar Morissette. Eller som diskussionen jag hade med en kompis om skillnaden mellan Simple Minds (innan Derek Forbes stack) och Spandau Ballet. För honom var det samma sorts musik, för de *låter* ungefär likadant, förutom om man lyssnar på låtarna bakom ljudbilden.

Jag tror att min reaktion i ditt kommentarfält bygger till stor del på att DT haft mage att kalla sin turnéserie “Progressive Nation” och sen fyllt på med en massa rätt ortodox metal och rock (undantaget Beardfish, men de var ju också tvungna att hoppa av). “Prog Metal Nation” hade jag inte lyft på ögonbrynen åt, men här kände jag att det var ytterligare ett exempel på hur rocken sakta men säkert äter sig tillbaka in i progen, och progressive rock var som sagt från början inte alls rock, namnet till trots. Det var en ganska tydlig motreaktion på alla rockens klichéer och begränsningar, och det känns trist att den numera börjar ses som en lite mesigare och mer teknisk form av hårdrock och ofta bara blir vanlig pop/rock med lite knixiga partier insprängt mellan de rätt tralliga melodierna.

Myntade för övrigt den här beskrivningen av DT som en vän som gillar dem godkände; de funkar om man vill ha sitt smör inlindat i käck ekvilibrism.

ctail’s last blog post..Dennetts dravel

deeped’s last blog post..Allt är Vint Cerfs fel egentligen

Jag också. Var rätt störande faktiskt.