Skip to content

Månad: augusti 2009

Gunvald Larsson som Universalambassadör

Det finns över etthundratjugo miljoner skådespelare som arbetar heltid. Etthundratjugo miljoner skådespelare som aldrig får vara just det, skådespelare. Och många av dem får heller aldrig uppleva hur det är att bli stor och berömd. (Därför att jag, Micke Persbrandt Gunvald Larsson, ska ha alla roller. Inklusive den här.)

Universal gör någonting åt det här. Varje dag. Överallt. (Bland annat genom att stämma teatrar att underbetalda skådespelare blir arbetslösa istället.)

Nu har du ett val. Antingen gör du ingenting. Eller så gör du någonting. (Eller så kommer jag att predika entonigt för dig igen. Jag och Steven Seagal.)


Andra bloggar om: , , ,

Framtidens Förlag

Det är alltid vanskligt att sia om framtiden. I filmens värld har vi kunnat se gott om skräckexempel på hur framtiden kan bli, och då talar jag inte främst om att maskinerna tar över och dödar oss alla, eller en ny istid eller motsatsen, utan om de där ohyggliga bilderna av en framtid där det alltid är mörkt och regnar och befolkningen är klädda i kroppsstrumpor med märklig skärning, alternativt inlindade i aluminiumfolie. Sådant får mig att hålla tummarna för maskinerna…

För en tid sedan snubblade jag över en mycket läsvärd text författad av Mattias Boström på Piratförlaget. Boström skriver om framtiden och bokförlagen och gör det med den äran. Hans text är i sin tur en reaktion på påståendet om att bokförlagen inte kommer att behövas framöver, varpå han räknar upp vad bokförlagen faktiskt gör och att behoven kommer att finnas även i framtiden.

Och jag håller med. Boström är rätt ute. Även i framtiden kommer det att behövas redaktörer, korrläsare, översättare, marknadsföring, riskkapital. Även framtidens författare kommer att behöva hjälp, kort sagt. Men som jag skrev i en kommentar hos Boström; jag tror att framtiden tillhör de förlag som klarar av att vara flexibla.

Ty det är ingalunda givet att framtidens författare (eller musiker för den delen, mina funderingar om framtiden gäller i lika hög grad musikbranschen) behöver ett kontrakt enligt standardmall 1A, eller att de tänker acceptera det. Jag tänker ungefär så här:

Med digitaliseringen försvinner en hel del kostnad. Som Boström själv skriver; i framtiden laddar alla upp sin bok på storabokhandeln.com. Typ. Kostnaden för att trycka och binda och distribuera böcker kan försvinna, och därmed också en stor del av behovet av riskkapital. Notera att jag inte alls påstår att boken i dess nuvarande format kommer att försvinna, för det tror jag inte. Boken har varit med oss så länge och är så etablerad i vårt kulturarv att jag är övertygad om att den kommer att hänga med ett bra tag till, även om vi skulle få fram lösningar som var bättre rent objektivt. Men alternativet att avstå från att trycka kommer att finnas i framtiden och där kan man skära bort en hel del kostnader.

Det är heller inte otänkbart att författare klarar sig utan att anlita korrläsare och redaktörer. Med de oändliga möjligheter av nätverkande som sociala medier innebär kommer nya möjligheter att hjälpa varandra. Det förutsätter förstås att man inte ser varandra som konkurrenter utan istället som kollegor, och det är ett tankesätt som jag tror anammas allt mer. I det digitala medielandskapet länkar man till varandra och öppnar upp istället för att låsa in, och ser att ett och ett kan bli tre. Att Kalle säljer mer betyder inte att jag säljer mindre – vi kan hjälpa varandra att sälja mer bägge två.

Med samma tankesätt är det också möjligt att behovet att köpa marknadsföring minskar. Boström skriver lite syrligt om framtidens författare som skriver om sin bok på sin blogg och säljer tio exemplar. Nåja, jag tror att kraften i sociala medier är större än så, men det kräver naturligtvis kunskap. Och givetvis ska vi inte förutsätta eller kräva att framtidens författare är experter på området, men en och annan kommer att vara det. Dessutom; om man kan kapa kostnader och om man slipper dela kakan med så många, då behöver man inte sälja alls lika mycket för att överleva.

I sin text trollar Boström fram bokförlaget, och jag försöker inte trolla bort det igen. Min poäng är att om jag som författare i framtiden kan göra någon av ovanstående saker, då ska jag inte behöva betala ett förlag för att göra det. Förlaget ska inte ta andelar av försäljningen för korrekturläsning om manuset redan är korrläst. De ska heller inte ta betalt för marknadsföring som jag inte behöver. Därför menar jag att Framtidens Förlag™ måste vara flexibla. De kan allt det där, men det betyder inte att jag behöver allt. Men jag kommer garanterat att behöva något av det, och säkert något annat, för med ny teknik och nya möjligheter dyker det också upp nya behov och nya problem.

När man pratar om Framtidens Förlag™ så fokuserar man nästan uteslutande på teknik. Den nya teknologin skapar nya förutsättningar. Det är alldeles sant. Men jag vill peka på två förändringar som inte är teknologiska, även om de är en effekt av utvecklingen.

Det ena är medvetenhet. De senaste årens heta debatter kring upphovsrätt och fildelning har skapat en större medvetenhet, både bland kunder och upphovsmän. Det innebär att framtidens författare kommer att ifrågasätta sina förlag och sina kontrakt hårdare, vilket också är en anledning till att jag menar att Framtidens Förlag™ måste vara mer flexibla. Jag har hört många historier om musiker som skrivit på nästan vad som helst bara för ynnesten att bli utgivna och varit tacksamma för de procent på försäljningen som blivit över till dem. Jag misstänker att liknande förekommit i bokbranschen. Jag tror att framtidens kreatörer kommer att se på avtalet från en annan vinkel. Inte ”Wow, jag får ett kontrakt och till och med procent på mitt arbete” utan ”Varför ska jag dela med mig till er? Vad gör ni för mig?”. Därför blir det också otroligt viktigt för Framtidens Förlag™ att kunna förklara vad det faktiskt gör, och att vara transparent.

Det andra och kanske viktigaste är att Kontraktet, som Ravenna skriver om, tappar sitt gyllene skimmer. Kontraktet har alltid varit ett slags kvalitetsstämpel, ett godkännande. Det kommer förlagen att kunna leva på ett tag till, men redan nu ser vi allt fler kompetenta och även redan etablerade kreatörer välja att själva lägga ut sina alster i fildelningsnätverken och helt gå förbi förlagen. Det innebär också att allt fler läsare/lyssnare och potentiella kunder får upp ögonen för att det finns kvalitet därute, inte bara hemmapulande. Därmed tappar Kontraktet gradvis sin funktion som kvalitetsstämpel, och därför tappar det också attraktionsvärde för författaren och musikern.

För så här är det; författare och musiker drivs av passionen för det de gör. De skriver för byrålådan och harvar i garaget hela livet även om ingen bryr sig om vad de gör. Därutöver drömmer de om två saker; att bli lästa/hörda, och att tjäna pengar. Som jag har varit inne på ovan så skulle framtidens författare och musiker kunna tjäna samma pengar på en bråkdel av dagens spridning, genom att kapa kostnader och mellanhänder. Samtidigt kan de fortfarande nå ut till enorma mängder människor, genom fildelning. Behovet av maximerad försäljning minskar.

Det kommer att finnas plats för förlag även i framtiden. Och det kommer att finnas behov. Men den ynnest förlagen en gång har haft, att kunna leka Gud och bestämma vem som blir utgiven och inte, kommer att försvinna och utmaningen för Framtidens Förlag™ blir således att hitta sin nya roll. Att vara ödmjuk. Att finna ut vad klienterna behöver och erbjuda dem det. Jag tror inte att alla förlag klarar det. Jag tror att vissa är för stora, för tröga och för vana vid att vara Gud att de tror sig vara osårbara. Jag tror däremot att Piratförlaget, om det lyssnar på Mattias Boström snarare än på Liza Marklund och Jan Guillou, har goda förutsättningar för att klara övergången.

Vi befinner oss i tunneln mot framtiden. Vad finns i andra änden? En del vill sätta ett galler vid utgången. Andra vill tända lyset. Bilden kommer från Goodwin D och är CC-licensierad.


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Tack, Per Gustafsson

Häromdagen uttryckte jag min besvikelse över att det dök upp reklam på hädangångna Alter Egos blogg. Ett par dagar senare kommenterade Per Gustafsson, mannen som köpt upp domänen resonerar.se min bloggpost, liksom han har kommenterat hos många andra som skrivit om det hela.

Det har kommit till min kännedom via e-post om tidigare ägares öde och i respekt till Helene kommer jag att avregistera denna domän omgående.
Det var bristande koll av tidigare innehåll från min sida vilket var klantigt gjort av mig. Jag ber Helenes familj, släkt , vänner och fans om ursäkt.

Som konstaterats tidigare; vilken idiot som helst kan göra fel, men bara vissa är stora nog att erkänna det, be om ursäkt och rätta till. Därför vill jag rikta ett varmt tack till Per Gustafsson. Respekt!

Jag ser också att resonerar.se är uppe igen. Alter Ego var aldrig en av mina vänner, det vore lögn att påstå något sådant. Men hon var en skicklig skribent som berörde och det gläder mig att hennes ord finns kvar.


Andra bloggar om: , ,

Varumärkesvård à la Leksand

Förra året spreds en film från en stulen mobiltelefon. Filmen visade en man med en dildo i dajmen. Mannen var Jan Huokko, back i Leksands IF. När detta kom ut fick antagligen Leksand panik och i ett dåligt övertänkt försök att skydda sitt varumärke gick en företrädare för föreningen ut och förklarade att detta var något föreningen tog avstånd från. Det är lite som att ha bensin i brandsläckaren.

Frågan är ju vad Leksand tog avstånd från. Att deras spelare har ett sexliv? Att han har en dildo i dajmen? Inget av detta angår Leksand det allra minsta, och det är skrämmande att de ändå tycktes tro det. Om han hade gjort det på arbetstid, typ smugit ut i materialförrådet och satt på sig själv under ett träningspass, då hade det angått Leksand, men det hade knappast varit ett ärende att gå ut med i media.

Hela ärendet har kommit upp till ytan nu igen eftersom Huokko häromdagen talade ut om det hela, på ett utmärkt sätt för övrigt. Han ger ett coolt intryck och slår istället tillbaka mot moralismen, och förklarar vidare att barnen är härdade (vilket de måste vara eftersom pappa spelar i Leksand) och inte tar åt sig av skitsnacket.

Tydligen fanns det också en tanke om att Huokko skulle blogga vid sidan av sitt hockeyspelande, och genast rycker Leksand ut sin brandsläckare/eldkastare och förklarar att det blir inget av med det. Leksands presschef förklarar att ”vi ska spela hockey, inte hålla på och blogga”. Och det här stycket är riktigt intressant:

Leksands policy är nämligen att inte tillåta sina spelare att blogga i medier.

– Jag är inte helt säker på att det blir någon fortsättning med bloggen. Min policy som medieansvarig är att Leksands anställda inte bloggar på några andra sidor än vår egen, säger presschefen Per Källgren.

Leksands anställda är alltså livegna? Vad säger facken om detta? Vad säger lagen? Det är en rätt unken människosyn som manifesteras och även om Leksands agerande primärt är i det goda syftet att skydda varumärket så blir effekten den motsatta.

Även om Leksand snabbt tog avstånd från sitt avståndstagande så visar de här turerna på två saker:

  1. Homofobin sitter rätt hårt i väggarna på de svenska hockeyladorna. Även fast det som filmats var en akt mellan en man och en kvinna. Allt bakom pungen är bögigt, och bögigt är dåligt.
  2. Leksand, och troligen övriga hockeyföreningar på elitnivå, och högst sannolikt också andra idrottsföreningar på högsta nivå, anser att deras spelare är livegna och att det angår föreningarna vad spelarna gör på egen tid. De har ingen egen tid, punkt. (Här kan vi börja prata om att köpa en människa, en kropp, apropå ingenting) Det finns otaliga exempel på det. Zlatan fick inte åka hem till Sverige och delta på en gala.

Laget som ligger mig själv varmast om hjärtat, Brynäs, vågade däremot agera annorlunda när Mathias Månsson anmäldes för att ha hotat en polis. Man vågade stå upp och inta hållningen att föreningen inte har att göra med vad spelaren gör på sin egen tid, och skötte det därefter internt. Jag säger inte att Brynäs skulle vara bättre än någon annan, jag menar bara att i just fallet Månsson så agerade man klokt och utgick från att vad spelarna gör på sin egen tid är deras eget ansvar.

Jag tror inte att Leksand eller någon annan förening själva ger sig ut och fäktas när något inträffar på eget initiativ. I de flesta fallen kryper de nog bara ihop och hoppas att det blåser över, men så ringer det någon reporter och kräver en kommentar, och då ”tar man avstånd” på ren reflex. Från allt. Och eventuellt känner man sig också tvungna att uppfostra spelaren, vare sig han har varit ute och slagits eller fyllstyrt, vilket är två vanligt förekommande skandaler. Jag vet inte varför idrottsföreningar tror att de har ett fulltidsansvar för sina spelare. Det korrekta är ju, hårt uttryckt, att två sina händer. Därefter kan det vara ädelt att erbjuda hjälp (någon som torskar för rattfylla kan ju ha alkoholproblem, kan man misstänka) men själva händelsen är inte föreningens sak. Alls. Men kanske känner man att omvärlden anser det och agerar utifrån det.

Vad Leksand borde ha svarat när filmen på Huokko spreds och murvlarna började ringa för att få en kommentar är: ”Vad han gör på sin fritid är inget som angår oss”. Hade man velat vara mer uppkäftig kunde man ha sagt ”Leksands IF förväntar sig att spelarna håller sig i form och undviker aktiviteter som kan leda till skador, men finner det direkt olämpligt att reglera deras sexliv.” En tredje variant hade varit att ta bestämt avstånd från stöld av mobiltelefoner eller annan egendom.

Leksands kommentar angående Huokkos eventuella bloggande borde ha följt samma linje. Att vad han gör på sin fritid inte angår dem, förutsatt att han inte lämnar ut detaljer som skadar föreningen förstås. Jag utgår från att hockeyspelare liksom alla anställda inom andra branscher får lova att inte lämna ut företagshemligheter eller annat som kan vara känsligt. Men det ironiska här är att i sin iver att förhindra att Huokko eventuellt skulle kunna läcka och därmed skada föreningens anseende, så skadar man föreningens anseende. Det påminner inte så lite om västvärldens iver att fimpa medborgarnas frihet i syfte att skydda medborgarnas frihet, men det är en annan historia. Man litar inte på Huokkos omdöme men agerar själva omdömeslöst.

Och avslutningsvis en uppmaning till Jan Huokko: Jag är inte leksing, men jag har alltid haft stor behållning av att se dig trycka upp den i krysset. Keep it up!

(Förlåt, jag kunde inte låta bli. Jag försökte verkligen.)


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Konst eller brott

Rättegången mot Konstfackstudenten Anna Odell inleddes idag. Jag har medvetet ställt mig utanför hela diskussionen om Anna Odell och hennes verk. Detta för att diskussionen från dag ett har varit ”är detta ett konstverk eller inte?” Nu tänker jag emellertid ta bladet från munnen:

Who gives a flying fuck!?

Aftonbladet illustrerar felet med debatten på ett omedvetet genialt sätt idag när de låter läsarna rösta om Anna Odell skapade ett konstverk eller begick ett brott. Konst eller brott. Can’t it be both?

Diskussionen tycks utgå ifrån att om det är konst, då ska hon frias. Eller; om hon fälls, så var det inte konst. Eh? Konst är inte ett slippa-ut-ur-fängelse-kort. Lagen ska gälla för alla, så om Anna Odell begick ett brott (jag har inte satt mig in i händelsen och är heller inte bevandrad i de lagar som eventuellt är tillämpbara) så ska hon givetvis också dömas för det. Men det betyder ingalunda att det inte kan vara konst. Och det faktum att du eller jag inte begriper det eller har någon behållning av det har heller ingen betydelse; det kan fortfarande vara konst. I slutänden känns det så jävla ointressant. Lite som gräla om huruvida Dream Theater är progressive eller inte. Är det egentligen viktigt?

Därutöver känns hela debatten som en pseudodiskussion. En skendebatt som syftar till att undvika att ta tag i det verkligt otäcka, det Anna Odell ville belysa; nämligen den svenska psykvården. Eller bristen på densamma.

Jag har tidigare nämnt att när min nuvarande sambo (som inte var det då, även om jag tillbringade nästan all min tid där) ringde för min räkning fick hon rådet att slänga ut mig, för det kanske var precis det jag behövde. Jag önskar ibland att det samtalet hade spelats in, för det hade tamigfan varit ett konstverk värt att ställa ut.

Konst eller brott? Du får bara välja ett!


Andra bloggar om: , , , , , intressant?

Piffi Allkrydda

Den här texten påbörjades för länge sedan, blev aldrig färdig och tillägnas Calle och Caspian Rehbinder.

Periodvis har jag arbetat med folk som med stora portioner spydighet kallat mig ”musikälskaren”. Anledningen är att när mina radioberoende kollegor varit ute på lunch har jag helt sonika passat på att stänga av skvalet. När de sedan kommit tillbaka har det förekommit kommentarer som ”det måste vara den stora musikälskaren som har stängt av”.

För det första fattar jag inte grejen med att kommentera alls. Jag låter dem ha radion igång, jämt och ständigt, trots att jag avskyr att höra skvalet och mycket hellre lyssnar på maskinernas entoniga bullrande och gnisslande. Varför kan jag då inte få stänga av när ingen annan är där? Det är som att de blir kränkta av att musiken inte är på när de ändå inte är där för att lyssna på den. Märkligt.

För det andra är det ju just musikälskare jag är! Det är så larvigt egentligen och jag borde inte bry mig men det gör jag. Att folk som tycker att Idol är det bästa sedan grammofonskivan och ägnar hela dagar åt att diskutera melodijävlafestivalen ska sätta agendan för vem som är musikälskare eller inte stör mig.

Så jag har funderat lite över hur man förklarar vad det är man faktiskt hör. Jag var ett tag inne på att göra en jämförelse med whisky, eftersom en av mina kollegor är stor whiskyfantast. Grejen är att whiskykännare påstår att det går att känna ett par hundra dofter och smaker där andra känner typ sprit och skogsbrand. Det är lite så det är med musik. Där andra hör en melodi de gillar hör jag massor av andra nyanser. Men jämförelsen blir lite trubbig.

Så istället funderade jag på att likna det vid tavlor. Jag tänkte att det faktum att jag inte kan ett smack om målad konst i det här fallet skulle vara till min fördel eftersom det skulle illustrera andras okunnighet om musik. Så jag började skriva lite på de där liknelserna som för mig kändes tämligen självklara, men så ville jag ha lite mer kött på benen för att kunna fullfölja analogin, så jag rådfrågade Calle Rehbinder som ganska omgående och hänsynslöst sågade min idé. Han menade att den stora merparten av de människor som inte kan höra komplexiteten i ett stycke musik troligen inte heller kan se det i en tavla. Analogin skulle således vara slöseri med allas tid. Och han har alldeles rätt i det.

Calles förslag var istället mat. Alla som uppnått en ålder då det går att samtala med dem har ätit (utom lufterianer som ägnar sig åt självbedrägeri) och har således ett förhållande till mat. Mat är dessutom någonting betydligt mer alldagligt, och även om jag tycker att det är larvigt att gradera olika former av konst så kan jag konstatera att musik är mer alldagligt än tavlor. Betydligt fler har åsikter om musik än om tavlor.

Nu kanske någon redan här känner sig manad att invända att mat är en livsnödvändighet. Det är förvisso sant, kroppen behöver näring för att överleva, men om det räckte skulle vi nöja oss med att äta sån där sörja som serveras ombord på Nebuchadnezzar i the Matrix. Det innehåller all näring kroppen behöver. Ändå lever vi inte på sörja. I vår välmående del av världen kan vi unna oss lyxen att låta maten vara en njutning och inte blott en nödvändighet.

Föredrar du en rätt väl tillagad av fina råvaror serverad på porslin, eller samma rätt bestående av en massa E-nummer värmd i microvågsugn och serverad i wellpapp? De flesta har inga problem att svara på den frågan. Notera att vi inte pratar om flådiga franska rätter som chôtômôtô på en bädd av saffranmurkelguldsky, utan helt vanlig mat. Jämför en hemlagad köttfärssås med den kattmat Findus marknadsför som just köttfärssås. Det är vardaglig mat och ändå en värld av skillnad.

En vällagad maträtt är liksom ett bra stycke musik en välbalanserad sammansättning. Man har råvaror och man har kryddor och det ska blandas rätt och tillagas på rätt värme för att bli bra. En av de första läxorna i köket torde vara less is more. Det gäller även i musikvärlden. Om du har bra råvaror bör du inte behöva tjugoåtta kryddor. Och om du använder tjugoåtta kryddor kommer det antagligen inte att vara möjligt att urskilja smakerna. Säkert finns det någon anrättning som ska vara precis så, liksom motsvarande musikaliska skapelser, men vi bortser från det ett ögonblick. En bra råvara är god som den är, men rätt kryddad kan den bli ännu godare. En dålig råvara måste däremot döljas.

Dessutom är det ju så att man använder vissa kryddor för att skapa kontraster. Något syrligt som bryter av mot något sött och förhöjer upplevelsen av bägge smakerna, till exempel. Andra kryddor verkar i det fördolda och är knappt förnimbara, men förstärker en annan smak. En löksås smakar inte sött, men utan en nypa socker blir den inte vad den ska vara.

Så vad har då Radio Rix och de övriga kanalerna på menyn idag? Vad rekommenderar kocken? Snabbmakaroner med ketchup. Findus fiskgratäng. Pulvermos och mamma Scans köttbullar som luktar prutt när man öppnar förpackningen. Veckans och möjligen förra veckans rester dränkta med Piffi Allkrydda så att du ska slippa känna vad det egentligen smakar.

Smaken varierar förstås. Det finns de som tycker att pulvermos är godare än riktigt potatismos, och det är helt ok. Men de kallar sig inte gourmeter heller, och framför allt tror jag inte att de skulle få för sig att håna den som föredrar hemlagat potatismos med smör, kärlek och en nypa muskotnöt. Med musik förhåller det sig annorlunda. Det är inte alls ovanligt att folk pratar om hur mycket de älskar musik, för att därefter prata sig varma om de senaste Idolstjärnorna. Och de är väl talangfulla artister och sångare, det är inte det. Det är bara det att musiken är… tja, Piffi Allkrydda.

Vad de här personerna inte förstår är att för vissa av oss är det smått plågsamt att lyssna på smörjan. Jag har ofta fått höra att ”det är väl bara att låta bli att lyssna”. Nej det är det inte! När jag hör musik så lyssnar jag. Det är skillnad på att höra och att lyssna. Jag tror att det är precis det som är skillnaden i grunden; jag lyssnar. De gör inte det, och och i mina ögon går de miste om så otroligt mycket. Och ja, jag är kräsen, men å andra sidan; när jag hittar något jag verkligen gillar så räcker det länge.

Alla har vi olika intressen, olika smak och olika uppfattningar. Precis som det ska vara. På de allra flesta områden är det också accepterat att några besitter mer kunskap om ämnet än andra. Även den som är av uppfattningen att whisky, oavsett typ och märke, bara går att dricka om man häller cola i den accepterar att whiskykännaren faktiskt kan whisky och uppfattar smaker och dofter som helt gått den förstnämnda förbi. Men när det kommer till musik är det fult att påstå att man har mer kunskap i ämnet än någon annan, och att man uppfattar mer av det man hör. På gott och ont, för även om det är frustrerande ibland så skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt. Musik är och ska vara folkligt. ”Vanligt folk” må skita i tavlor, fransk mat, whisky och skulpturer, men när det kommer till musik har alla en åsikt, även om en del passionerat försvarar Piffi Allkrydda.

Detta är tjusningen. Detta är förbannelsen. Musik är mer än kultur. Det är ett fenomen.


Andra bloggar om: , , , , intressant?

Alter Ego reklambloggar från andra sidan

Jag upptäckte häromdagen att jag aldrig har tagit bort Alter Egos feed ur Google Reader. Jag vet inte varför, det kändes väl lite fel, som att radera en människa ur min tillvaro på något sätt. Så hon har legat där och skramlat, ouppdaterad, tills jag glömt bort att hennes feed är där.

Men så häromdagen hade jag en oläst postning hos Alter Ego igen. Funderade löst på om det var någon anhörig som skrev något, kanske med anknytning till den diskussion som pågick nyligen om det digitala livet efter detta. Det var fel. Det var reklam för något som hade med poker att göra.

Därefter har det kommit flera poster från Alter Egos feed. Lån, tandblekning, linser. Bloggen uppdateras alltså av någon, och allt som var Alter Ego är borta, raderat. Jag undrar hur det här kommer sig. Är det någon anhörig som utnyttjar bloggen för att försöka håva in lite pengar på reklam? Det känns osannolikt, men man vet aldrig. Eller har någon kapat bloggen eller domänen? Låg Alter Ego på egen domän, och om inte; är det blogghosten som gör det här?

Oavsett så känns det rätt obehagligt, och ytterligare en anledning till att skriva ett digitalt testamente. En sak vet jag dock säkert; jag kommer aldrig någonsin att befatta mig med de företag som marknadsförs på det här sättet, och feeden som en gång tillhörde Alter Ego är nu bortplockad ur min Google Reader.

Uppdatering: Tonårsmorsa reder ut det hela. Tydligen är Alter Egos domän uppköpt.

Uppdatering: Jardenberg skriver också om det, och hans liknelse beskriver vad jag själv känner:

Men situationen som vi har nu är lite som att vi skulle gå till biblioteket, leta upp alla döda författare, byta ut deras boksidor mot reklamblad, men fortfarande låta boken stå kvar på plats, inkl referens i kartoteket.


Andra bloggar om: , ,

Avslöjande: Redaktören dricker vin vid Medis

Enligt min humla kan idag avslöja att redaktör Niklas Svensson, som tidigare också hette Niklas Svensson, dricker vin vid Medis. Det var igår som Daniel Alsén på Facebook berättade att han skulle ut och pimpla vin vid Medis med Svensson, som strax efter bekräftade det i ett svar. Flera av Enligt min humlas hjärnspöken har reagerat över att han pimplar istället för att smutta, och dessutom på en vardag.

Enligt min humla har förgäves sökt Niklas Svensson för en kommentar men gav snabbt upp då det finns så många i telefonkatalogen med det namnet.

Scoop!


Andra bloggar om: , , ,

Sann och inbillad trygghet

På Brännpunkt skriver Annika Brändström och Pia Lindström från Svenska Stöldskyddsföreningen om kameraövervakning på svenska skolor under rubriken Övervakade elever är tryggare. Men stämmer det?

Artikeln hänvisar till enkäter som visar att både elever och föräldrar ställer sig positiva till kameraövervakning och att de tror att det skulle öka tryggheten. Jag har ingen anledning att ifrågasätta vare sig de uppgifterna eller upplevelserna. Det är antagligen alldeles riktigt att övervakade elever upplever sig vara tryggare. Det betyder emellertid inte att de är det på riktigt.

Det är nämligen skillnad på att vara trygg och att känna sig trygg. Därför anser jag att rubriken är missvisande. Jag vill minnas att undersökningar har gjorts gällande kameraövervakning i andra sammanhang som visar att det inte minskar våldsbrotten. Ja, det ökar troligen chansen att identifiera och gripa brottslingar, men om brotten sker ändå så är vi ju inte det minsta tryggare.

Man ska givetvis inte förringa vikten av att känna sig trygg. Det är i sig viktigt. Jag vill dock hävda att hur trygg man känner sig måste stå i paritet med hur trygg man faktiskt är. Falsk trygghet kan vara rent farlig, ty den som tror sig vara säker behöver inte själv vidta försiktighetsåtgärder och riskerar därför att utsätta sig för fara. Att hoppa ut ur ett flygplan med en fungerande fallskärm är relativt tryggt. Att hoppa ut ur ett flygplan med en icke-fungerande fallskärm är livsfarligt. En van hoppare känner sig trygg när han hoppar ur flygplanet, tills han drar i snöret och det ramlar ut en termos med choklad och två ostmackor istället för en fallskärm. Ett mer jordnära exempel är folk som tror att de inte kan halka av vintervägar för att de har en ny bil med antisladdsystem. Jo, jag har hört en person uttrycka den rörande tilltron till teknologin.

Nu säger jag inte att kameraövervakning är helt förkastligt, men jag menar att övervakning många gånger kan få oss att tro att vi är tryggare än vi är. Att staten ser efter oss. Så därför struntar vi i att se efter oss själva. Det kan få mycket obehagliga effekter. Och jag är rädd för att om vi vaggar in våra barn i den falska tryggheten kommer de aldrig att lära sig se efter sig själva som vuxna heller. Istället kommer de ständigt att kräva mer övervakning, mer trygghet. Personligen känner jag mig snarare mer otrygg av den ökande övervakningen eftersom jag inser att den i sig kan missbrukas och skada mig.

För att ge våra barn verklig trygghet bör vi istället lära dem att göra sunda riskanalyser. Jag vill att min son ska vara trygg. Jag vill att han ska veta att pappa alltid kommer att finnas där för att skydda honom, men den bittra sanningen är att det inte är sant. Pappa kommer inte alltid att vara där. Pappa kan inte hålla honom i handen genom hela livet. Så hur kan jag bäst förbereda honom för det? Genom att släppa taget gradvis. Det kommer inte att vara lätt och det kommer antagligen att skära i hjärtat på mig, men om han någonsin ska bli en vuxen individ (inte bara uppnå myndig ålder utan faktiskt kunna ta vara på sig själv) så måste det göras.

För egentligen; är det inte så att vi håller våra barn i handen tills vi dör, inte för deras skull utan för vår egen?

Alltid kloka Dexion skrev om det för ett tag sedan, och följande parallell mellan barnuppfostran och samhällsbyggande sammanfattar ganska väl varför man inte ska vaddera in tillvaron, varför det är viktigt att tillåtas en privat sfär, och varför pappa måste släppa taget.

Jag tror att man kan dra rätt många paralleller mellan barnuppfostran och samhällsbyggandet. Inte vill man att ungar skall växa upp i absolut säkerhet, i madrasserade utrymmen så att de aldrig slår sig? Genom att slå sig när de trillar från det lilla trädet lär de sig att inte klättra upp i det riktigt stora trädet, genom att pröva sådant som skrämmer lite och märka att det inte var så farligt utvecklas mod och integritet, genom att försöka och misslyckas kommer man att lära sig att försöka och att lyckas. Vi vill få leka efter egna regler, testa nya saker även om andra tycker att det är dumt och farligt, ha hemliga kojor inte för att de gömmer något skamligt, utan för att det är coolt med egna hemliga kojor. Hemliga kojan är en bra generell parallell till våra hem och privatliv i allmänhet.

Safety is something that happens between your ears, not something you hold in your hands.

– Jeff Cooper


Andra bloggar om: , , , intressant?

ASBO ASAP

Till: Kärleksministeriet
Ämne: Begäran om ASBO

Nu har det gått ett drygt år sedan jag infiltrerade Piratpartiet i syfte att undersöka den frodande omoralen bland dessa förhärdade brottslingar. I mina tidigare rapporter har jag föreslagit en rad åtgärder, till exempel skottpengar, men alla har avslagits av olika skäl.

När jag nu läser om våra kamrater i England och deras kreativa lösningar som innebär att staten kan ålägga människor vissa begränsningar genom så kallad anti social behaviour order blir jag alldeles varm. Det här är precis vad vi skulle behöva i Sverige. Det är det perfekta verktyget för att bekämpa tankebrott och stämma i bäcken. Det mest geniala med britternas ASBO är att man kan utfärda det lite hur som helst. ASBO är inte en brottspåföljd, men är däremot olaglig att bryta mot.

Det råder ingen tvekan om att det finns gott om folk att ta i itu med bland piratslöddret. Anna Troberg, andra vice ordförande, är lesbisk, vilket är illa nog. Ordföranden Rick Falkvinge är öppet promiskuös, raggar på nätet och har gärna många relationer samidigt, och i EU-parlamentet har Piratpartiet engagerat Henrik Alexandersson, en före detta porrfilmare. Att pirater rent generellt är perversa är en enkel slutsats att dra, men det finns vissa som är värre än de flesta. Under min tid som undercover i Piratpartiet har jag råkat på ett mycket obehagligt element. En man som verkligen behöver stoppas och som jag anser behöver åläggas en ASBO ASAP. Han heter Carl Johan Rehbinder.

Rehbinder är en låtsaskonstnär som tafsar på människor han inte är gift med under rubriken ”kroppsmålning”. Riktiga konstnärer målar skogsbryn och harpaltar och röda stugor med vita knutar. Det Rehbinder ägnar sig åt har inget med konst att göra, det är rent snusk, och jag yrkar därför på att Rehbinder även förbjuds att titulera sig konstnär, samt åläggs förbud mot att inköpa färg och penslar.

Rehbinder är en djupt omoralisk och pervers farbror. Ett riktigt gubbslem, på ren svenska. Han har slagit klorna i en ung kvinna och sprider nakenbilder av henne på nätet. Och ännu värre, sig själv. Tänk på barnen! Han ligger när naken och lurar lite här och var på nätet, i väntan på något barn att blotta sig för. Jag anser därför att Rehbinder bör beordras att alltid ha kläder på sig.

Vid ett tillfälle berättade Rehbinder för mig att en granne klagat över rytmiska stönanden från sängkammaren, och att Rehbinder då nonchalant avfärdat klagomålet med att andningen är viktig för att förhöja njutningen. Detta är naturligtvis ett oacceptabelt beteende. Jag yrkar därför på ett ASBO-föreläggande om att paret Rehbinders herdestunder inte får vara längre än fyra minuter för att inte väcka avundsjuka hos grannar. Vidare bör en decibelmätare installeras för att kontrollera att eventuella stönanden är inom rimliga gränser, och en kamera monteras för att försäkra omvärlden om att fru Rehbinder under hela akten ser uttråkad och/eller besvärad ut, som det anstår en sedesam kvinna.

Rehbinder? Vad är det för namn förresten? Karln bör beordras att snarast byta namn till ett svenskt hederligt arbetarnamn, som Johansson. Han kan själv få välja sitt nya efternamn, så länge det är Johansson, eller möjligen något annat av Kärleksministeriet godkänt namn. Det finns för övrigt fler pirater med liknande ”vi tror att vi är något”-namn; Rick Falkvinge, Mattias Bjärnemalm, Oscar Swartz. Johansson ska de heta, allihop!

Det allra värsta är emellertid att Rehbinder håller kurser där han sprider sina omoraliska läror till andra. Han är en så kallad sexpedagog, vilket innebär att han ser det som sitt jobb att dra ner andra i fördärvet. Ett exempel på detta, och på hur svag moralen är inom Piratpartiet, såg jag på partiets valvaka där nämnde Rehbinder lyckades hetsa partiledare Falkvinge och vice ordförande tillika nyblivne EU-parlamentariker Christian Engström att piska varandra på scenen till publikens jubel. Vid det tillfället var det på vippen att jag kräktes i knät på Unni Drougge, en piratsympatisör som tror att det är i sin ordning att ha kort kjol och snygga ben när man passerat femtio (här finns för övrigt också ett framtida ASBO-föreläggande att överväga). Man drar hela demokratin i smutsen!

Därtill har Rehbinder tillåtits utrymme i media för att sprida sina irrläror. Detta är ytterst allvarligt och behöver kväsas. Kärleksministeriet bör därför diskutera hur det kan stoppas, men om inget annat fungerar föreslår jag att vi helt enkelt tvångsisolerar Rehbinder. Har England kunnat förbjuda en person att umgås i större sällskap en fem personer borde det vara möjligt även här. Han bör definitivt ha ett föreläggande om att aldrig någonsin få prata om sex offentligt, eller missionera sina perversion i kurser och seminarier.

Om man skärskådar Rehbinders blogg blir det snart uppenbart att han dessutom är regeringskritisk (eller terrorist, som vi säger internt), drogliberal och skarpt kritisk till sexköpslagen. Det senare då han tycks ha någon befängd idé om att människor kan bestämma över sig själva och att staten inte ska lägga sig i enskildas frivilliga överenskommelser. Man baxnar! Rehbinders blogg bör omedelbart stängas och Rehbinder själv bör inte tillåtas att ens kommentera på andras bloggar, ty människor är lättledda får och Rehbinder är en ulv i herdekläder, om ministeriet ursäktar vitsen.

Karln inte verkar skämmas det allra minsta över sina excentriska exhibitionismer. Tvärtom; han skryter om det. Han tycks helt sakna skam i kroppen. Jag har alltid hävdat att yttrandefrihet är ett djävulens påfund, ett symptom på samhällets vekhet. Varför ska vanliga människor tillåtas yttra sig om vad som helst? Ingen bryr ju sig ändå om vad de tycker. Dessutom utnyttjas yttrandefriheten av sjuka hjärnor som Rehbinder, och jag rekommenderar att hans yttrandefrihet betraktas som indragen från och med nu.

Slutligen vill jag ansöka om en retroaktiv löneförhöjning samt ett annat uppdrag ty att umgås med det här packet börjar tära på mig och jag fruktar att jag kan smittas av omoral och trojaner.

Med vänliga hälsningar
Er ödmjuke tjänare agent 42.

P.S Hoppas att jag skickar till rätt adress nu. Kärleksministeriets krypterade mailadress är förvirrande lik den som används för att via mail posta texter på min täckmantelsblogg. Jag hinner inte dubbelkolla just nu eftersom jag anser att ärendet är ytterst brådskande och jag samtidigt måste rusa till mitt andra jobb på PR-byrån. Jag är så djupt undercover att jag inte är säker på vilken sida jag arbetar för längre.


Andra bloggar om: , , , , intressant?