Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Aftonbladet kör en kampanj och tycker att vi ska nominera svenska hjältar. Det är ett lovvärt initiativ. Dock funderar jag lite över den nominerade Louise Eneberg, mobbaren som slutade mobba. Ja ok, hon har startat en organisation och föreläser och arbetar för att motarbeta mobbning. Det är naturligtvis jättebra, men hon är knappast den första eller den enda som arbetar med dylikt.

Nej, hennes hjältestatus tycks, åtminstone enligt Aftonbladets betoning, bestå i att hon bytte sida. Förr var hon stygg, men nu är hon snäll. Det är väl jättefint, men hjälte? Njae. Jag tycker inte att man är en hjälte för att man är en bättre människa än man var tidigare. Hjältar skapas av slumpen eller så går de omkring och är rent generellt bättre och mer helgonlika än de flesta andra människor. För annars, om det räcker att jämföra med sina tidigare resultat, så är Tony Olsson också en hjälte. Tänk på saken. Han har inte skjutit en polis på flera år nu.

Inget ont om Eneberg alltså. Jag är säker på att det har varit ett stort steg att ta för henne, och jag är säker på att hon gör ett fantastiskt arbete som jag önskar henne all lycka till med. Jag tycker bara inte att det uppfyller kriterierna för hjältestatus, och undrar stilla om det inte finns massor med människor som har gjort större saker än att sluta mobba. Om inte så lider vi en allvarlig brist.

Själv tycker jag att Eero Somervouri är en hjälte. Förr spelade han i Färjestad och var alltså en dålig människa. Nu spelar han i Brynäs och är således en mycket bättre människa än han var då. Skulle han dessutom lyckas sätta ett par kassar så är han den givne vinnaren.

Andra bloggar om: louise eneberg, mobbning, hjältar

Aftonbladet kör en kampanj och tycker att vi ska nominera svenska hjältar. Det är ett lovvärt initiativ. Dock funderar jag lite över den nominerade Louise Eneberg, mobbaren som slutade mobba. Ja ok, hon har startat en organisation och föreläser och arbetar för att motarbeta mobbning. Det är naturligtvis jättebra, men hon är knappast den första eller den enda som arbetar med dylikt. Nej, hennes hjältestatus tycks, åtminstone enligt Aftonbladets betoning, bestå i att hon bytte sida. Förr var hon stygg, men nu är hon snäll. Det är väl jättefint, men hjälte? Njae. Jag tycker inte att man är en hjälte för att man är en bättre människa än man var tidigare. Hjältar skapas av slumpen eller så går de omkring och är rent generellt bättre och mer helgonlika än de flesta andra människor. För annars, om det räcker att jämföra med sina tidigare resultat, så är Tony Olsson också en hjälte. Tänk på saken. Han har inte skjutit en polis på flera år nu. Inget ont om Eneberg alltså. Jag är säker på att det har varit ett stort steg att ta för henne, och jag är säker på att hon gör ett fantastiskt arbete som jag önskar henne all lycka till med. Jag tycker bara inte att det uppfyller kriterierna för hjältestatus, och undrar stilla om det inte finns massor med människor som har gjort större saker än att sluta mobba. Om inte så lider vi en allvarlig brist. Själv tycker jag att Eero Somervouri är en hjälte. Förr spelade han i Färjestad och var alltså en dålig människa. Nu spelar han i Brynäs och är således en mycket bättre människa än han var då. Skulle han dessutom lyckas sätta ett par kassar så är han den givne vinnaren. Andra bloggar om: louise eneberg, mobbning, hjältar

Gårdagskvällen tillbringades på Hovet tillsammans med en hel del andra musikälskare. Orsaken till tilldragelsen var turnéprojektet Progressive Nation bestående av fyra band med Dream Theater som det stora affischnamnet.

Första bandet ut var kanadensiska UnexpecT, som öppnade tillställningen redan halv sju. Vi anlände dock inte förrän alldeles mot slutet av deras spelning, på grund av orsak, och hörde i princip bara deras avslutningslåt. Klart intressant gäng dock. Udda sättning; nåt slags gothmetal med en fet fanvethurmångasträngar-bas, fiol och trumsetet uppställt på ena flanken vänt inåt mot bandet. Tyvärr hade de alldeles för dåligt ljud för att bedömas rent musikaliskt – det jag hörde lät lite väl grötigt, men jag ska definitivt kolla upp dem närmare.

Därefter intog fyramannabandet Bigelf scenen. Intressant sättning även här med en stormhattprydd sångare som samtidigt skötte en fet orgel och ett något mer behändigt klaviatur av något slag. Rent musikaliskt lät de svårt sjuttiotalsinfluerade, lite Black Sabbath möter The Doors, med en twist. Jag höll på att skriva ”på droger” men det hade inte varit någon twist med tanke på referenserna. Nyktra, snarare.

Svenska Opeth är ett band som jag lyssnat alldeles för lite på, skamligt nog. Anledningen till det är att jag har vansinnigt svårt för bröl, eller growl som det också kallas. Nu intygar flera att det är ett inslag som inte är alls lika framträdande hos Opeth längre, och efter att ha sett dem live tänker jag definitivt lyssna mer på dem. Vansinnigt skickliga musiker, och något jag alltid har uppskattat i det lilla jag har hört tidigare är när de börjar spela morsekod, som i avslutningen på Deliverance. Något slags otroligt tight staccato med aviga markeringar som, trots att det är så styltigt och svårt att hitta en puls i, ändå svänger som satan. Det är imponerande i sig, och de behärskar det med bravur även live.

Och så gillade jag deras attityd på scenen. Sångare Åkerfeldt öppnade med ett hårdrocksvrål efter första låten, något i stil med ”HOW ARE YOU FUCKING DOING, STOCKHOOOLM!?” för att efter det svarande jublet från massan säga: ”Ni vet att vi är svenskar va?” Överlag hade de en skön, nästan arrogant attityd, som när de ska presentera en låt och det är ett visst sorl i publiken, och Åkerfeldt säger ”Nu tycker jag att det är lite stökigt här, håll käften därbak.”

Opeth hade dessutom ett bättre ljud än de föregående två banden. Det stör mig faktiskt lite att det alltid tycks vara obligatoriskt med den här sortens hierarki. Okej att man sparar det häftigaste till sist. Okej att huvudbandet får mer scenutrymme, mer effekter och så vidare. Men varför kan man inte låta alla band på en konsert få ett schysst ljud?

Och så var det så dags för Dream Theater, och jävlar vilket band det är! Det var, kort och gott, grymt att uppleva. Så sjukt skickliga musiker, som behandlar sina instrument till synes så lätt, som om det bara är en förlängning av den egna kroppen. Visst, jag har önskemål på låtar jag hade velat höra, precis som alla andra. Det finns ett och annat nummer jag gärna hade bytt ut, men på ett sätt är ju detta både Dream Theaters välsignelse och förbannelse; de har en stor musikskatt att ösa ur, och eftersom de är ganska varierande måste de också sätta ihop en repertoar som tillfredställer alla smaker. Vilket samtidigt innebär att var och en av åskådarna kommer att vilja byta ut ett par låtar.

Det kändes också som att de la extra krut på låtarna från sitt senaste album. Man öppnade med A Nightmare To Remember och det visade sig vara en fantastisk öppningslåt. I mitten klämde man av den smäckra och jättesmöriga balladen Wither och då fick jag en klump i halsen för första gången. Och när man som extranummer repade av Count of Tuscany kom tårarna. Förutom att jag är väldigt förtjust i just den låten, och förutom att jag har lite personliga känslor investerade i den, så framfördes den prickfritt och enomt vackert. Det var en perfekt avslutning på en mycket bra konsert.

Gammelmedia verkar förstås ha missat hela skiten. Det känns som att progmetal faller mellan stolarna. För smalt för nöjessidorna och för brett (det finns ju faktiskt en publik) för kultursidorna. Nöjessidorna är upptagna med Idol, Anna Anka och diverse popsnören som man kan skriva spaltmeter om och bevaka i dagar bara för att de råkar befinna sig på svensk mark. Kultursidorna å sin sida är för fina för att nedlåta sig att skriva om rockmusik och ägnar sig istället åt navelskådande och grejer som ingen annan än kultursidorna själva ens ids låtsas begripa.

Inte för att det gör så mycket. Hade kultursidorna skickat någon så hade det varit någon sur gubbe i kofta som redan från början vet att sådan där hårdrock bara är skränig. Hade å andra sidan nöjessidorna skickat någon så hade vi antagligen fått läsa en sågning som i stort gått ut på att showen uteblev och att det är tråkigt att artisterna inte bjuder till, att de bara står där och spelar sin instrument, och att det aldrig riktigt lyfter så att publiken blir sådär vild. Men grejen är att det faktiskt är riktigt skönt att gå och se en konsert där musiken står i centrum. Där musikerna spelar sina instrument, och gör det fantastiskt bra, och låter det tala för sig. Inte så mycket poserande, och det som var stod Dream Theater för. Mike Portnoy kan snurra trumstockar (wow), James LaBrie kan snurra mickstativet (wow!) och Jordan Rudess kan se ut som Gollum där han står och ser uråldrig ut vid sina keyboards, skallig, med taskig hållning och långa, flinka fingrar.

Det märkligaste med konserten var när PA-systemet dog mitt i det som Mike Portnoy kallade Meshuggah-riffet. Plötsligt bara tystnade allt, utom trummorna. Portnoy tog till orda och på en given signal, utan inräkning (inräkning är för mesar och Iron Maiden) sopade man igång där man slutade. Varpå PA-systemet dog igen. Portnoy skämtade om att Sverige inte klarade av att hantera det riff som man ”lånat” härifrån. Själv tänkte jag ”copyright issues” men jag är skadad. Så man gjorde ett försök att hämta upp låten från efter riffet. Eller från ”nanidada” som Portnoy instruerade och så smällde hela orkestern igång igen. Och PA-systemet dog igen. Det blev en något längre paus den här gången innan man fick ordning på grejerna igen.

Personligen undrar jag över det där. OM PA-systemet verkligen dog, tre gånger, så är det lite pinsamt. Samtidigt betyder det att de är otroligt professionella musiker och artister som hanterade situationen så lysande som de gjorde (i ett av avbrotten sa Portnoy att eftersom hans trummor inte gick att tysta tänkte han spela tills vidare, och så höll han ensam konsert ihop med ljuskillen). Om det å andra sidan var ett slags happening, så skulle det vara lättare att förstå att de kan börja så exakt igen, men då är de å andra sidan väldigt skickliga skådespelare. Jag misstänkte det lite medan Portnoy och ljuskillen showade, för det synkade lite för bra, men å andra sidan repar de säkert en del ihop med honom också, så han kan mycket väl känna igen Portnoys trumspel och improvisera.

Ljuskillen var för övrigt en upplevelse i sig. Eftersom jag hade läktarplats med utsikt över det hela satt jag ibland och tittade på honom, och som han diggade! Han hade järnkoll på musiken, stod och smådansade medan han skötte ljusshowen från sitt manöverbord, och emellanåt såg det ut som att han dirigerade från sin plats. Skön snubbe.

Men nästa gång blir det ståplats. Det är inte samma känsla att sitta på läktaren. Man är inte med på samma sätt. När konserten lyfte som mest och publiken och bandet blev ett, så kände jag det på läktaren och ville vara med, men kände mig ändå fortfarande mer som åskådare än deltagare.

Ytterligare ett par reflektioner: Varje gång Dream Theater drog igång ett längre instrumentalparti gick LaBrie och gömde sig bakom en vägg av högtalare. Det uppskattar jag. Jag har så svårt för sångare som ska ha allt ljus på sig och står och larvar sig under gitarrsolon och annat. Men jag undrar vad han gjorde därbakom. Fikade? Twittrade kanske? Hur coolt vore inte det senare? “Oh well, Rudess is at it again, and I’m sitting behind the speakers, thinking about shutting down the PA-system.”

Och så har jag insett att Mike Portnoy är Dream Theaters egentliga frontfigur. Inte LaBrie, inte Petrucci, utan Portnoy. Jag är säkert helt efter, men ändå. Portnoy är da man.

Uppdatering: Wille Raab kommenterar och har hittat ett par recensioner. Aftonbladet skriver nästan exakt vad jag förväntade mig. SVD lägger ut texten lite mer och är också mer nyanserade i sin kritik.

Läs även andra bloggares åsikter om progressive nation, metal, konsert, dream theater, opeth, bigelf, unexpect, intressant?

Gårdagskvällen tillbringades på Hovet tillsammans med en hel del andra musikälskare. Orsaken till tilldragelsen var turnéprojektet Progressive Nation bestående av fyra band med Dream Theater som det stora affischnamnet. Första bandet ut var kanadensiska UnexpecT, som öppnade tillställningen redan halv sju. Vi anlände dock inte förrän alldeles mot slutet av deras spelning, på grund av orsak, och hörde i princip bara deras avslutningslåt. Klart intressant gäng dock. Udda sättning; nåt slags gothmetal med en fet fanvethurmångasträngar-bas, fiol och trumsetet uppställt på ena flanken vänt inåt mot bandet. Tyvärr hade de alldeles för dåligt ljud för att bedömas rent musikaliskt – det jag hörde lät lite väl grötigt, men jag ska definitivt kolla upp dem närmare. Därefter intog fyramannabandet Bigelf scenen. Intressant sättning även här med en stormhattprydd sångare som samtidigt skötte en fet orgel och ett något mer behändigt klaviatur av något slag. Rent musikaliskt lät de svårt sjuttiotalsinfluerade, lite Black Sabbath möter The Doors, med en twist. Jag höll på att skriva ”på droger” men det hade inte varit någon twist med tanke på referenserna. Nyktra, snarare. Svenska Opeth är ett band som jag lyssnat alldeles för lite på, skamligt nog. Anledningen till det är att jag har vansinnigt svårt för bröl, eller growl som det också kallas. Nu intygar flera att det är ett inslag som inte är alls lika framträdande hos Opeth längre, och efter att ha sett dem live tänker jag definitivt lyssna mer på dem. Vansinnigt skickliga musiker, och något jag alltid har uppskattat i det lilla jag har hört tidigare är när de börjar spela morsekod, som i avslutningen på Deliverance. Något slags otroligt tight staccato med aviga markeringar som, trots att det är så styltigt och svårt att hitta en puls i, ändå svänger som satan. Det är imponerande i sig, och de behärskar det med bravur även live. Och så gillade jag deras attityd på scenen. Sångare Åkerfeldt öppnade med ett hårdrocksvrål efter första låten, något i stil med ”HOW ARE YOU FUCKING DOING, STOCKHOOOLM!?” för att efter det svarande jublet från massan säga: ”Ni vet att vi är svenskar va?” Överlag hade de en skön, nästan arrogant attityd, som när de ska presentera en låt och det är ett visst sorl i publiken, och Åkerfeldt säger ”Nu tycker jag att det är lite stökigt här, håll käften därbak.” Opeth hade dessutom ett bättre ljud än de föregående två banden. Det stör mig faktiskt lite att det alltid tycks vara obligatoriskt med den här sortens hierarki. Okej att man sparar det häftigaste till sist. Okej att huvudbandet får mer scenutrymme, mer effekter och så vidare. Men varför kan man inte låta alla band på en konsert få ett schysst ljud? Och så var det så dags för Dream Theater, och jävlar vilket band det är! Det var, kort och gott, grymt att uppleva. Så sjukt skickliga musiker, som behandlar sina instrument till synes så lätt, som om det bara är en förlängning av den egna kroppen. Visst, jag har önskemål på låtar jag hade velat höra, precis som alla andra. Det finns ett och annat nummer jag gärna hade bytt ut, men på ett sätt är ju detta både Dream Theaters välsignelse och förbannelse; de har en stor musikskatt att ösa ur, och eftersom de är ganska varierande måste de också sätta ihop en repertoar som tillfredställer alla smaker. Vilket samtidigt innebär att var och en av åskådarna kommer att vilja byta ut ett par låtar. Det kändes också som att de la extra krut på låtarna från sitt senaste album. Man öppnade med A Nightmare To Remember och det visade sig vara en fantastisk öppningslåt. I mitten klämde man av den smäckra och jättesmöriga balladen Wither och då fick jag en klump i halsen för första gången. Och när man som extranummer repade av Count of Tuscany kom tårarna. Förutom att jag är väldigt förtjust i just den låten, och förutom att jag har lite personliga känslor investerade i den, så framfördes den prickfritt och enomt vackert. Det var en perfekt avslutning på en mycket bra konsert. Gammelmedia verkar förstås ha missat hela skiten. Det känns som att progmetal faller mellan stolarna. För smalt för nöjessidorna och för brett (det finns ju faktiskt en publik) för kultursidorna. Nöjessidorna är upptagna med Idol, Anna Anka och diverse popsnören som man kan skriva spaltmeter om och bevaka i dagar bara för att de råkar befinna sig på svensk mark. Kultursidorna å sin sida är för fina för att nedlåta sig att skriva om rockmusik och ägnar sig istället åt navelskådande och grejer som ingen annan än kultursidorna själva ens ids låtsas begripa. Inte för att det gör så mycket. Hade kultursidorna skickat någon så hade det varit någon sur gubbe i kofta som redan från början vet att sådan där hårdrock bara är skränig. Hade å andra sidan nöjessidorna skickat någon så hade vi antagligen fått läsa en sågning som i stort gått ut på att showen uteblev och att det är tråkigt att artisterna inte bjuder till, att de bara står där och spelar sin instrument, och att det aldrig riktigt lyfter så att publiken blir sådär vild. Men grejen är att det faktiskt är riktigt skönt att gå och se en konsert där musiken står i centrum. Där musikerna spelar sina instrument, och gör det fantastiskt bra, och låter det tala för sig. Inte så mycket poserande, och det som var stod Dream Theater för. Mike Portnoy kan snurra trumstockar (wow), James LaBrie kan snurra mickstativet (wow!) och Jordan Rudess kan se ut som Gollum där han står och ser uråldrig ut vid sina keyboards, skallig, med taskig hållning och långa, flinka fingrar. Det märkligaste med konserten var när PA-systemet dog mitt i det som Mike Portnoy kallade Meshuggah-riffet. Plötsligt bara tystnade allt, utom trummorna. Portnoy tog till orda och på en given signal, utan inräkning (inräkning är för mesar och Iron Maiden) sopade man igång där man slutade. Varpå PA-systemet dog igen. Portnoy skämtade om att Sverige inte klarade av att hantera det riff som man ”lånat” härifrån. Själv tänkte jag ”copyright issues” men jag är skadad. Så man gjorde ett försök att hämta upp låten från efter riffet. Eller från ”nanidada” som Portnoy instruerade och så smällde hela orkestern igång igen. Och PA-systemet dog igen. Det blev en något längre paus den här gången innan man fick ordning på grejerna igen. Personligen undrar jag över det där. OM PA-systemet verkligen dog, tre gånger, så är det lite pinsamt. Samtidigt betyder det att de är otroligt professionella musiker och artister som hanterade situationen så lysande som de gjorde (i ett av avbrotten sa Portnoy att eftersom hans trummor inte gick att tysta tänkte han spela tills vidare, och så höll han ensam konsert ihop med ljuskillen). Om det å andra sidan var ett slags happening, så skulle det vara lättare att förstå att de kan börja så exakt igen, men då är de å andra sidan väldigt skickliga skådespelare. Jag misstänkte det lite medan Portnoy och ljuskillen showade, för det synkade lite för bra, men å andra sidan repar de säkert en del ihop med honom också, så han kan mycket väl känna igen Portnoys trumspel och improvisera. Ljuskillen var för övrigt en upplevelse i sig. Eftersom jag hade läktarplats med utsikt över det hela satt jag ibland och tittade på honom, och som han diggade! Han hade järnkoll på musiken, stod och smådansade medan han skötte ljusshowen från sitt manöverbord, och emellanåt såg det ut som att han dirigerade från sin plats. Skön snubbe. Men nästa gång blir det ståplats. Det är inte samma känsla att sitta på läktaren. Man är inte med på samma sätt. När konserten lyfte som mest och publiken och bandet blev ett, så kände jag det på läktaren och ville vara med, men kände mig ändå fortfarande mer som åskådare än deltagare. Ytterligare ett par reflektioner: Varje gång Dream Theater drog igång ett längre instrumentalparti gick LaBrie och gömde sig bakom en vägg av högtalare. Det uppskattar jag. Jag har så svårt för sångare som ska ha allt ljus på sig och står och larvar sig under gitarrsolon och annat. Men jag undrar vad han gjorde därbakom. Fikade? Twittrade kanske? Hur coolt vore inte det senare? "Oh well, Rudess is at it again, and I'm sitting behind the speakers, thinking about shutting down the PA-system." Och så har jag insett att Mike Portnoy är Dream Theaters egentliga frontfigur. Inte LaBrie, inte Petrucci, utan Portnoy. Jag är säkert helt efter, men ändå. Portnoy är da man. Uppdatering: Wille Raab kommenterar och har hittat ett par recensioner. Aftonbladet skriver nästan exakt vad jag förväntade mig. SVD lägger ut texten lite mer och är också mer nyanserade i sin kritik. Läs även andra bloggares åsikter om progressive nation, metal, konsert, dream theater, opeth, bigelf, unexpect, intressant?

Vad är det för fel på er? Maken till kundovänlig tjänst lär man få leta efter. Och jag vill redan nu påpeka att jag aldrig har haft några problem med bemötandet från personer på ComHem, snarare tvärtom, utan mitt problem är att överhuvudtaget få kontakt med ComHem.

Säsongskortet Elitserien har nu funnits i minst tre år och fortfarande går det inte att hitta någon vettig information om det på ComHems hemsida (vid närmare eftertanke har jag nog aldrig hittat något vettig information på ComHems hemsida) och än mindre kan man enkelt boka det via ett formulär hos dem. Man måste ringa.

Men det finns naturligtvis inget direktnummer att ringa för att boka säsongskortet. Njet. Man får ringa det officiella numret och försöka navigera sig genom labyrinten av knappval. Första gången valde jag fel eftersom jag i min enfald trodde att “för att beställa pay-per-view, tryck 3″ var rätt väg, eftersom säsongskortet de facto är just de matcher som sänds på PPV. Det var fel och jag hamnade i en återvändsgränd av automatik.

Efter att ha lagt på och börjat om försökte jag följa den vita kaninen och valde istället “abonnemangsfrågor”. Det var bättre och efter ytterligare ett par knappval fanns så äntligen alternativet “…eller dröj kvar så kan du få kommunicera med en livs levande människa”. Jag blev alldeles till mig av lycka, men det visade sig att innan jag kunde få prata med den där människan skulle jag få ytterligare grejer upplästa för mig. Var det kanske det bla bla bla jag ville? Tryck 1. Tystnad. Gäller det adressändring? Du vet väl att du kan adressändra enkelt genom att… Jag motstod frestelsen att trycka på någon knapp. Så här nära målet ville jag inte riskera att gå i en fälla.

“Vi genomför just nu en kundundersökning”, sa Rösten plötsligt. “Om du dröjer kvar efter att ditt ärende behandlats så kan du få svara på några frågor om vår kundservice.”
“Det ska jag göra…”, väste jag tillbaka.
“Det är fem frågor och du besvarar frågorna på en femgradig skala med hjälp av knapparna på din telefon”, förklarade Rösten vidare.
“Jag behöver bara en knapp”, svarade jag.

Så svarade då äntligen en pigg kvinna. Jag förklarade att jag ville beställa säsongskortet och undrade hur man gjorde, varpå hon tog min beställning och that’s all she wrote. Ska det vara så jävla svårt? Varför, o varför kan jag inte bara få fylla i ett formujävlalär?

Efter samtalet dröjde jag kvar för att få genomföra den där kundundersökningen, men trots att ComHem är rätt primitiva i övrigt så verkar de ha installerat någon slags avancerat röstavkänningsmojäng som sållar bort irriterade kunder så det hände ingenting. Sedan hände mer ingenting. Sedan la jag på och tänkte att jag kan ju genomföra min kundundersökning på bloggen istället.

Därför ämnar jag nu ställa fem frågor till mig själv, och besvara dem på en ettgradig skala där 1 = suger.

Vad tycker jag om ComHems hemsida? 1

Vad tycker jag om ComHems reklam med de två tanterna som legat i ide sedan 1955? 1

Hur lätt tycker jag att det är att hitta relevant information hos ComHem? 1

Vad tycker jag om att ComHem gör sitt bästa för att slippa kommunicera med sina kunder, t ex genom knappvalslabyrinter? 1

Vad tycker jag om att ComHem uppenbarligen adressändat oss i minst ett av sina system eftersom de leverar digitalteve till oss men uppenbarligen inte i alla eftersom räkningarna fortfarande går till den gamla adressen? 1

Mitt tips till ComHem är att göra om och göra rätt. Riv hela hemsidan och gör om den från scratch. Utgå från vad som är enkelt för kunden, inte vad som är enkelt för er. För jag förstår att det är jättelätt för er att slippa ha kundkontakt och så, och tyvärr kan ni väl göra lite som ni vill för att ni av rättighetsskäl sitter på ett monopol så om jag vill se elitserie- och NHL-ishockey så har jag inget val annat än att svälja stoltheten och ta emot.

Nåväl. Ni får den här säsongen också. Har det inte skett en förbättring då så ger jag upp och idkar konsumentmakt.

Andra bloggar om: comhem, säsongskortet, elitserien, ishockey, konsumentmakt, kundvård, intressant?

Vad är det för fel på er? Maken till kundovänlig tjänst lär man få leta efter. Och jag vill redan nu påpeka att jag aldrig har haft några problem med bemötandet från personer på ComHem, snarare tvärtom, utan mitt problem är att överhuvudtaget få kontakt med ComHem. Säsongskortet Elitserien har nu funnits i minst tre år och fortfarande går det inte att hitta någon vettig information om det på ComHems hemsida (vid närmare eftertanke har jag nog aldrig hittat något vettig information på ComHems hemsida) och än mindre kan man enkelt boka det via ett formulär hos dem. Man måste ringa. Men det finns naturligtvis inget direktnummer att ringa för att boka säsongskortet. Njet. Man får ringa det officiella numret och försöka navigera sig genom labyrinten av knappval. Första gången valde jag fel eftersom jag i min enfald trodde att "för att beställa pay-per-view, tryck 3" var rätt väg, eftersom säsongskortet de facto är just de matcher som sänds på PPV. Det var fel och jag hamnade i en återvändsgränd av automatik. Efter att ha lagt på och börjat om försökte jag följa den vita kaninen och valde istället "abonnemangsfrågor". Det var bättre och efter ytterligare ett par knappval fanns så äntligen alternativet "...eller dröj kvar så kan du få kommunicera med en livs levande människa". Jag blev alldeles till mig av lycka, men det visade sig att innan jag kunde få prata med den där människan skulle jag få ytterligare grejer upplästa för mig. Var det kanske det bla bla bla jag ville? Tryck 1. Tystnad. Gäller det adressändring? Du vet väl att du kan adressändra enkelt genom att... Jag motstod frestelsen att trycka på någon knapp. Så här nära målet ville jag inte riskera att gå i en fälla. "Vi genomför just nu en kundundersökning", sa Rösten plötsligt. "Om du dröjer kvar efter att ditt ärende behandlats så kan du få svara på några frågor om vår kundservice." "Det ska jag göra...", väste jag tillbaka. "Det är fem frågor och du besvarar frågorna på en femgradig skala med hjälp av knapparna på din telefon", förklarade Rösten vidare. "Jag behöver bara en knapp", svarade jag. Så svarade då äntligen en pigg kvinna. Jag förklarade att jag ville beställa säsongskortet och undrade hur man gjorde, varpå hon tog min beställning och that's all she wrote. Ska det vara så jävla svårt? Varför, o varför kan jag inte bara få fylla i ett formujävlalär? Efter samtalet dröjde jag kvar för att få genomföra den där kundundersökningen, men trots att ComHem är rätt primitiva i övrigt så verkar de ha installerat någon slags avancerat röstavkänningsmojäng som sållar bort irriterade kunder så det hände ingenting. Sedan hände mer ingenting. Sedan la jag på och tänkte att jag kan ju genomföra min kundundersökning på bloggen istället. Därför ämnar jag nu ställa fem frågor till mig själv, och besvara dem på en ettgradig skala där 1 = suger. Vad tycker jag om ComHems hemsida? 1 Vad tycker jag om ComHems reklam med de två tanterna som legat i ide sedan 1955? 1 Hur lätt tycker jag att det är att hitta relevant information hos ComHem? 1 Vad tycker jag om att ComHem gör sitt bästa för att slippa kommunicera med sina kunder, t ex genom knappvalslabyrinter? 1 Vad tycker jag om att ComHem uppenbarligen adressändat oss i minst ett av sina system eftersom de leverar digitalteve till oss men uppenbarligen inte i alla eftersom räkningarna fortfarande går till den gamla adressen? 1 Mitt tips till ComHem är att göra om och göra rätt. Riv hela hemsidan och gör om den från scratch. Utgå från vad som är enkelt för kunden, inte vad som är enkelt för er. För jag förstår att det är jättelätt för er att slippa ha kundkontakt och så, och tyvärr kan ni väl göra lite som ni vill för att ni av rättighetsskäl sitter på ett monopol så om jag vill se elitserie- och NHL-ishockey så har jag inget val annat än att svälja stoltheten och ta emot. Nåväl. Ni får den här säsongen också. Har det inte skett en förbättring då så ger jag upp och idkar konsumentmakt. Andra bloggar om: comhem, säsongskortet, elitserien, ishockey, konsumentmakt, kundvård, intressant?

Madeleine Sjöstedt skriver på SVD:s Brännpunkt och undrar om stämningar är musikförlagens nya affärsidé. Det är en bra artikel. Det borde jag tycka, eftersom huvudspåret – att stämningar är musikförlagens nya affärsidé – är precis vad jag själv har skrivit tidigare, om än i något andra ordalag. Så frågan är nu: Borde jag stämma Madeleine Sjöstedt? Sexhundrasjuttiofemtusen skulle smaka fågel.

(Ok, egentligen är det Karl Sigfrid som ska stå för stämningen eftersom både mitt och Sjöstedts verk kan ses som covers på hans original, men det vore ju knappast första gången som någon “snor” en idé och därefter stämmer nästa “tjuv”. Först till kvarn är det som gäller.)

Skämt åsido. Läs Sjöstedt. Det är verkligen upplyftande att ett kulturborgarråd tar ton i frågan. Vågar man hoppas att vi börjar se en vändning? Vågar man hoppas att fler politiker klarar av att lyfta blicken från bjudlunchen och se vad som pågår?

Andra bloggar om: skivbolag, upphovsrätt, ipred, madeleine sjöstedt, stämning

Madeleine Sjöstedt skriver på SVD:s Brännpunkt och undrar om stämningar är musikförlagens nya affärsidé. Det är en bra artikel. Det borde jag tycka, eftersom huvudspåret - att stämningar är musikförlagens nya affärsidé - är precis vad jag själv har skrivit tidigare, om än i något andra ordalag. Så frågan är nu: Borde jag stämma Madeleine Sjöstedt? Sexhundrasjuttiofemtusen skulle smaka fågel. (Ok, egentligen är det Karl Sigfrid som ska stå för stämningen eftersom både mitt och Sjöstedts verk kan ses som covers på hans original, men det vore ju knappast första gången som någon "snor" en idé och därefter stämmer nästa "tjuv". Först till kvarn är det som gäller.) Skämt åsido. Läs Sjöstedt. Det är verkligen upplyftande att ett kulturborgarråd tar ton i frågan. Vågar man hoppas att vi börjar se en vändning? Vågar man hoppas att fler politiker klarar av att lyfta blicken från bjudlunchen och se vad som pågår? Andra bloggar om: skivbolag, upphovsrätt, ipred, madeleine sjöstedt, stämning

OlofB[eta] leverar idag en mycket pedagogisk och bra förklaring till begreppet trafikdata. Vad det är, vad man kan använda det till och varför det också kan vara farligt att samla in. Eftersom Olof är generös och det är viktigt att informationen når ut återpostas inlägget i sin helhet här, men kosta gärna på er att besöka Olof och var frikostiga med länkkärlek.

Vaddå trafikdata?

Opassande skrev inlägget ”Kom upp ur källaren och kämpa”, så på hennes uppmaning drar jag ännu ett strå till stacken.. Gör det du med och kopiera idéer/bilder från denna blogg! Allt är CreativeCommons, du behöver inte ens länka tillbaka till mig!

Jag har ritat några bilder för att förklara vad trafikdata är.

Tänk dig att du ska skicka ett brev till Island från Sverige. Du klistrar fast ett frimärke och posten stämplar brevet med datum. Du skriver AVS: (avsändare) på kuvertet för att mottagaren på Island ska veta vem brevet kommer ifrån, och självklart också mottagarens adress för att brevet ska komma fram.

Skicka brev till Island

Vi ska titta närmare på själva kuvertet. På kuvertets utsida finner vi information av olika slag; avsändare (AVS), mottagaradress (ADR) och poststämpel (TID). Som på denna bild:

Kuvertets utsida = trafikdata

All denna information kallas med ett gemensamt namn trafikdata. Själva brevet som du skrivit kallas innehåll.

Tänk dig nu att postkontoret har en maskin som kan läsa av trafikdata från kuvertet:

Om nu detta handlat om epost/chatt/annan  digital kommunikation hade detta register skickats vidare till FRA, utan att passera vare sig domstol eller annan ”spärr”:

Trafikdata skickas oavkortat till FRA

Du kanske frågar dig: ”Så vaddå? Vad gör det om FRA får denna trafikdata då?”. Jo svaret är sociogram. Med hjälp av all kommunikation över Sveriges gräns* kan FRA mycket lätt bygga upp sådana här:

Exempel på sociogram

Du kan läsa mer om den databas som har till uppgift att lagra trafikdata på wikipediaartikeln ”Trafikdatabasen Titan”. Tack Mark Klamberg för ditt jobb med att skriva denna artikel!

Men OK – FRA kan skapa sociogram över stora delar av svenska folket – de är ju bara till för att skydda oss, eller hur? Det gör väl inget?

Problemet är FRA får skicka informationen till andra länder, en företeelse som inte över huvud taget är reglerad i lag. Till exempel kan FRA, utan någon insyn, skicka trafikdata (och innehållsdata!) till USAs underrättelsetjänst NSA (National Security Agency).

FRA kan obehindrat skicka sociogram till NSA i USA

FRA kan också samarbeta med andra underrättelsetjänster över världen – och vem vet vart den sålda informationen om svenskar hamnar i slutändan..? Ett exempel vore att Kurdiska invandrare i Sverige kommunicerar med sina släktingar i t.ex. Iran eller Turkiet. Denna trafikdata är lukrativ för USA – eftersom Turkiet/Iran förtrycker Kurder vill de gärna komma åt vem som är släkt/kompis med vem (och annan information t.ex. om ”regimkritisk propaganda” skickas i chattar), och då kan USA använda informationen för att få reda på saker de är intresserade av ifrån Turkiet. Traditionell byteshandel! Och vad händer när svensk-kurden åker på semester till sina släktingar i mellanöstern? Enligt Min Humla skriver om vad FRA kan användas till, låter oss höja blicken lite så att säga. Det var där jag fick kurdexemplet ifrån.

Rick skriver att det är ett år till valet. Du vet väl vilket parti som absolut utan någon tvekan eller några krusiduller kommer att riva upp FRA-lagen..? Inget velande, som HAX anmärker om (s) senaste utspel att de trots allt inte är så säkra på att de ska riva upp IPRED när det kommer till kritan. Farmorgun undrar om riksdagsledamöterna verkligen kan sova gott med det lapptäcke som FRA-lagarna har blivit. Är det inte dags att stanna upp och tänka till lite?

* många IT-experter ifrågasätter huruvida det alls är möjligt att avskilja svensk internettrafik från internationell internettrafik. Det som är säkert är att de som använder webbaserade epost- eller chattprogram (gmail, hotmail etc.) absolut inte kan särskiljas, eller om man kommunicerar hem när man är på semestern.

Andra bloggar om: politik, informationspolitik, fra, fra-lagen, piratpartiet, trafikdata, integritet

OlofB[eta] leverar idag en mycket pedagogisk och bra förklaring till begreppet trafikdata. Vad det är, vad man kan använda det till och varför det också kan vara farligt att samla in. Eftersom Olof är generös och det är viktigt att informationen når ut återpostas inlägget i sin helhet här, men kosta gärna på er att besöka Olof och var frikostiga med länkkärlek. Vaddå trafikdata? Opassande skrev inlägget ”Kom upp ur källaren och kämpa”, så på hennes uppmaning drar jag ännu ett strå till stacken.. Gör det du med och kopiera idéer/bilder från denna blogg! Allt är CreativeCommons, du behöver inte ens länka tillbaka till mig! Jag har ritat några bilder för att förklara vad trafikdata är. Tänk dig att du ska skicka ett brev till Island från Sverige. Du klistrar fast ett frimärke och posten stämplar brevet med datum. Du skriver AVS: (avsändare) på kuvertet för att mottagaren på Island ska veta vem brevet kommer ifrån, och självklart också mottagarens adress för att brevet ska komma fram. Skicka brev till Island Vi ska titta närmare på själva kuvertet. På kuvertets utsida finner vi information av olika slag; avsändare (AVS), mottagaradress (ADR) och poststämpel (TID). Som på denna bild:

Jag åkte upp till Stockholm igår med avsikt att titta till Software Freedom Day och småmingla lite. Till en början var naturligtvis mitt tåg inställt, och nästa avgång några minuter försenad, varför jag kom iväg tjugo senare än jag hade avsett. Jag börjar bli duktigt less på det här. SL verkar köra lite som de vill. Om de inte vill köra din avgång är det otur för dig om du har en tid att passa. Frågan är om inte de kunde slopa pendeltidtabellen helt och ersätta den med Inch’ Allah. Vi har så här många tåg. De går fram och tillbaka hela tiden. Gå ner och ställ dig på perrongen och vänta så kommer det kanske ett tåg snart. Inch’ SL.

Resultatet blev att jag kom fram till Norrmalmstorg kvart i tolv istället för cirka halv tolv som jag hade trott. Nåja, enligt FOSS-kalendern skulle man vara där mellan elva och ett så det var ju ingen katastrof. Förutom att det inte var en käft där när jag kom dit. Snopet. Jag stod där och såg villrådig ut ett tag och sen bestämde jag mig helt enkelt för att hitta på något annat. På vägen till Norrmalmstorg gick jag nämligen förbi Plattan och där höll regimen väckelsemöte så jag bestämde mig för att gå tillbaka och kolla in motståndet.

Jag kan ju inte säga att jag blev imponerad. De stod där, regimens fyra hövdingar, uppradade på en scen med sina påklistrade leenden och skröt om hur väl de klarat av krisen, hur de bekämpat arbetslösheten och bidragspolitik och allt var så bra så bra. Man ägnade avsevärd tid åt att prata om oppositionens politik, vilket jag tycker är lite märkligt. Jan Björklund gjorde ett nummer av att Lars Ohly skulle bli minister i en rödgrön regering och vilken ministerpost skulle han då ha? Finansminister, frågade Björklund retoriskt och “skojade till det” om kommunism. Utrikesminister, frågade han sen, och vitsade vidare om att Ohly inte kan skilja på demokrati och diktatur. Men det kan ni va!?

Man skröt ingenting om det övervakningssamhälle man bygger upp, något som de kommunistiska diktaturer man gärna kladdar ihop Lars Ohly med hade varit stolta över. Man skröt heller inte om att man under den här regeringen jobbar på att avskaffa rättssäkerhet. Är inte det konstigt? Rättssäkerhet är pjosk, och om det är något regimen är emot så är det pjosk. Det ska vara slutdaltat i skolan, slutdaltat med sjuka, slutdaltat med Saab.

Apropå det förresten; är inte Saab-reklamen som går i teve ganska rolig. “När man ser världen ur ett lite annorlunda perspektiv, då bygger man inte bara en bil. Man bygger en Saab.” Jo det vill jag lova att Saab ser världen ur ett “lite annorlunda perspektiv”. Till skillnad från andra behöver de ju inte bygga grejer som går att sälja. Och vem vet; enligt beprövad modell kanske Saab kan börja stämma folk för att de inte köper deras bilar. De måste ju få betaaalt.

Jag sprang ihop med Per Hagwall som jag inte har sett på länge. Han gratulerade till faderskapet, jag önskade hjärtligt lycka till med hans kandidatur till riksdagen. Vi småpratade lite om våra gemensamma förhoppningar och drog vidare.

Ringde Nima som fick komma och rädda mig från ensamheten. Vi slog oss ner och drack kaffe på en närbeläget fik. Det är alltid lika trevligt. Men så här i efterhand önskar jag att jag hade sparat min away from home-dag och åkt in idag istället, ty idag är det mycket roligare saker som händer på Sergels Torg. Idag ska nämligen ett gäng islamistiska stollar demonstrera mot Israel. Och vid sin sida kommer de att ha svenska brunskjortor! Är inte det fantastiskt, så säg? Skäggmongon och mentala kalhyggen i skön harmoni, förenade i sitt hat mot Israel. Och som om inte det vore nog så borde ju även stenkastarvänstern vilja vara med på ett hörn, men frågan är bara vilken sida de ska ställa sig på. För visserligen ogillar de brunskjortor, men de ogillar ju också Israel, och när de ser hur rart förenade islamister och nynazister är så kanske de helt enkelt ansluter i kramkalaset. Det kommer att bli fucking awesome! Och så säger man att politiker saknar helikopterperspektiv.

Det är tur att Israel finns så att andra kan mötas och förenas i sitt hat mot dem. Det är så vi ska bygga världsfred.

Andra bloggar om: politik, sl, software freedom day, alliansen, regimen, regeringen, islamister, nazister, israel, intressant?

Jag åkte upp till Stockholm igår med avsikt att titta till Software Freedom Day och småmingla lite. Till en början var naturligtvis mitt tåg inställt, och nästa avgång några minuter försenad, varför jag kom iväg tjugo senare än jag hade avsett. Jag börjar bli duktigt less på det här. SL verkar köra lite som de vill. Om de inte vill köra din avgång är det otur för dig om du har en tid att passa. Frågan är om inte de kunde slopa pendeltidtabellen helt och ersätta den med Inch' Allah. Vi har så här många tåg. De går fram och tillbaka hela tiden. Gå ner och ställ dig på perrongen och vänta så kommer det kanske ett tåg snart. Inch' SL. Resultatet blev att jag kom fram till Norrmalmstorg kvart i tolv istället för cirka halv tolv som jag hade trott. Nåja, enligt FOSS-kalendern skulle man vara där mellan elva och ett så det var ju ingen katastrof. Förutom att det inte var en käft där när jag kom dit. Snopet. Jag stod där och såg villrådig ut ett tag och sen bestämde jag mig helt enkelt för att hitta på något annat. På vägen till Norrmalmstorg gick jag nämligen förbi Plattan och där höll regimen väckelsemöte så jag bestämde mig för att gå tillbaka och kolla in motståndet. Jag kan ju inte säga att jag blev imponerad. De stod där, regimens fyra hövdingar, uppradade på en scen med sina påklistrade leenden och skröt om hur väl de klarat av krisen, hur de bekämpat arbetslösheten och bidragspolitik och allt var så bra så bra. Man ägnade avsevärd tid åt att prata om oppositionens politik, vilket jag tycker är lite märkligt. Jan Björklund gjorde ett nummer av att Lars Ohly skulle bli minister i en rödgrön regering och vilken ministerpost skulle han då ha? Finansminister, frågade Björklund retoriskt och "skojade till det" om kommunism. Utrikesminister, frågade han sen, och vitsade vidare om att Ohly inte kan skilja på demokrati och diktatur. Men det kan ni va!? Man skröt ingenting om det övervakningssamhälle man bygger upp, något som de kommunistiska diktaturer man gärna kladdar ihop Lars Ohly med hade varit stolta över. Man skröt heller inte om att man under den här regeringen jobbar på att avskaffa rättssäkerhet. Är inte det konstigt? Rättssäkerhet är pjosk, och om det är något regimen är emot så är det pjosk. Det ska vara slutdaltat i skolan, slutdaltat med sjuka, slutdaltat med Saab. Apropå det förresten; är inte Saab-reklamen som går i teve ganska rolig. "När man ser världen ur ett lite annorlunda perspektiv, då bygger man inte bara en bil. Man bygger en Saab." Jo det vill jag lova att Saab ser världen ur ett "lite annorlunda perspektiv". Till skillnad från andra behöver de ju inte bygga grejer som går att sälja. Och vem vet; enligt beprövad modell kanske Saab kan börja stämma folk för att de inte köper deras bilar. De måste ju få betaaalt. Jag sprang ihop med Per Hagwall som jag inte har sett på länge. Han gratulerade till faderskapet, jag önskade hjärtligt lycka till med hans kandidatur till riksdagen. Vi småpratade lite om våra gemensamma förhoppningar och drog vidare. Ringde Nima som fick komma och rädda mig från ensamheten. Vi slog oss ner och drack kaffe på en närbeläget fik. Det är alltid lika trevligt. Men så här i efterhand önskar jag att jag hade sparat min away from home-dag och åkt in idag istället, ty idag är det mycket roligare saker som händer på Sergels Torg. Idag ska nämligen ett gäng islamistiska stollar demonstrera mot Israel. Och vid sin sida kommer de att ha svenska brunskjortor! Är inte det fantastiskt, så säg? Skäggmongon och mentala kalhyggen i skön harmoni, förenade i sitt hat mot Israel. Och som om inte det vore nog så borde ju även stenkastarvänstern vilja vara med på ett hörn, men frågan är bara vilken sida de ska ställa sig på. För visserligen ogillar de brunskjortor, men de ogillar ju också Israel, och när de ser hur rart förenade islamister och nynazister är så kanske de helt enkelt ansluter i kramkalaset. Det kommer att bli fucking awesome! Och så säger man att politiker saknar helikopterperspektiv. Det är tur att Israel finns så att andra kan mötas och förenas i sitt hat mot dem. Det är så vi ska bygga världsfred. Andra bloggar om: politik, sl, software freedom day, alliansen, regimen, regeringen, islamister, nazister, israel, intressant?

Imorgon är det Software Freedom Day. Idag får Piratpartiet välförtjänt kritik från Buddy Jesus för att vi inte har visat något intresse för detta. Och han har rätt. Vi borde vara närvarande och vi borde prata mer om det. Jag har hela tiden haft för avsikt att närvara men har däremot varit vansinnigt trött och digitalt onärvarande senaste veckorna. Dagsformen får avgöra imorgon, men jag hoppas verkligen att någon mer pirat än jag dyker upp. För om öppen källkod någonsin ska bli ett alternativt, då krävs det också att det sprider sig utanför den inbitna Linuxsfären. Och det ligger ju faktiskt i vårt intresse, eller hur?

SFD firas i Falun, Gävle, Linköping (fredag), Ludvika, Stockholm, Sundsvall, Örnsköldsvik och Östersund.

Andra bloggar om: software freedom day, öppen källkod

Imorgon är det Software Freedom Day. Idag får Piratpartiet välförtjänt kritik från Buddy Jesus för att vi inte har visat något intresse för detta. Och han har rätt. Vi borde vara närvarande och vi borde prata mer om det. Jag har hela tiden haft för avsikt att närvara men har däremot varit vansinnigt trött och digitalt onärvarande senaste veckorna. Dagsformen får avgöra imorgon, men jag hoppas verkligen att någon mer pirat än jag dyker upp. För om öppen källkod någonsin ska bli ett alternativt, då krävs det också att det sprider sig utanför den inbitna Linuxsfären. Och det ligger ju faktiskt i vårt intresse, eller hur? SFD firas i Falun, Gävle, Linköping (fredag), Ludvika, Stockholm, Sundsvall, Örnsköldsvik och Östersund. Andra bloggar om: software freedom day, öppen källkod

Sitter och tittar på en dokumentär om flight TWA 800 som kraschade utanför Long Island 1996. Det slår mig hur perfekt stoff för konspirationsteoretikerna det fallet har varit.

En kort resumé: Planet exploderade i luften kort efter att ha lämnat JFK-flygplatsen och vrakdelarna regnade ner i havet utanför Long Island. Flera ögonvittnen säger sig ha sett märkliga ljusfenomen röra sig över himlen precis före explosionen, något som skulle kunna vara en eller två missiler. Haverikommissionens slutsats är emellertid att explosionen orsakats av en självantändning i en bränsletank. FBI ville dock till en början inte acceptera den slutsatsen utan fortsatte utredningen. Man ansåg inte att haverikommissionen hade tillräckligt på fötterna för att utesluta en missilattack eftersom man vid den tidpunkten fortfarande inte hade bärgat alla vrakdelar. En FBI-agent ska på ett möte ha tagit en pappersservett, gjort några hål i den med en penna, rivit den i småbitar och kastat upp i luften för att sedan uppmana de övriga mötesdeltagarna att hitta hålen.

Det här är själva bakgrunden, kort sammanfattat. Bristerna i haverikommissionens första utlåtande är uppenbara. Den bortser helt från vittnesmålen. Den utesluter en missilattack med motiveringen att man inte hittat några skador på skrovet som tyder på in- eller utgångshål redan innan man hittat alla vrakdelar. Man baserar sin teori på antaganden. Och dessutom; varför så bråttom?

FBI kräver därför att det hela undersöks grundligt och finkammar havsbotten efter vrakdelar. Vid ett tillfälle kungör man att man har hittat spår av sprängmedel i planet, men ett par veckor senare kommer man ihåg att man tränat med bombhundar i just det planet. Ett annat lustigt sammanträffande är att man finner något som skulle kunna vara missilbränsle på ryggstödet på ett par stolar, men det visar sig att missilbränsle har samma kemiska sammansättning som flygplansryggstödsklädsellim.

Efter att ha bärgat allt man hittat och satt ihop planet igen bestämmer sig till slut även FBI för att utesluta en missil, och då får konspirationsteoretikerna verkligen vatten på sin kvarn, för nu ser det ju ut som en mörkläggning.

Slutligen ger sig CIA in i det hela och gör en rekonstruktionsfilm som skulle förklara det ögonvittnen beskrivit som ljussken som flög mot flygplanet. Deras förklaring är att när planet bröts itu steg bakkroppen uppåt, brinnande, och först därefter blev det hela ett eldhav, vilket rent fysiskt låter troligt men genast avfärdades av vittnena själva. De säger att filmen inte alls liknar vad de såg, och att de klart och tydligt såg något flyga mot planet från långt bort.

Utredningen är numera avslutad. Haverikommissionen och FBI är överens om att den mest troliga orsaken är en explosion i bränsletanken. Det bärgade och hjälpligt ihopsatta planet finns uppställt för allmän beskådan så att vem som helst ska kunna se det myndigheterna har tittat på.

Det här mumma för konspirationsteoretiker. Först den förhastade slutsatsen av haverikommissionen som motsägs av FBI. Då kan man ju börja undra om FBI visste mer från början. Sedan bestämmer sig FBI för att haverikommissionen nog hade rätt ändå, och då luktar det istället mörkläggning. Därefter lägger sig CIA i, och bara det faktum att CIA är skumt. CIA är liksom skumma per definition. Det är deras jobb.

Det tycks som att myndigheterna har gjort vad de har kunnat för att vara transparenta och visa att det inte är något lurt med det här. Att hänga ut flygplanskroppen till allmän beskådan är ett bra försök till transparens. Men det räcker förstås inte, för det kommer alltid att fattas vrakdelar. Det kommer alltid att finnas ögonvittnesmålen som inte låter sig förklaras. Det kommer alltid att finnas luckor i utredningen, därför att ett flygplan har smulats sönder och det är omöjligt att veta exakt vad som hände. Men luckorna betyder inte nödvändigtvis att det finns en konspiration.

Samtidigt finns det ett par mycket relevanta frågor att ställa. Bortsett från ögonvittnesmålen så kan man undra; om explosionen i bränsletanken berodde på skador i elledningarnas isolering kombinerat med att tanken inte var full och därför innehåll lättantändliga gaser (vilket enkelt sammanfattat är haverikommissionens förklaring), varför skulle det dröja åtta år innan man gick ut med en uppmaning om att alltid fylla upp tanken med ädelgas? Borde inte den åtgärden i så fall vara omedelbar?

Problemet för myndigheter är att det alltid finns en misstanke om att man undanhåller något, och för FBI och CIA är detta förstås extra bekymmersamt då det liksom är en del av deras arbetsbeskrivning att vara hemliga. Och vem vet; även haverikommissionen kan ha anledning att hålla tyst om vissa saker för att inte sprida panik.

Problemet är också att alla eventuella förklaringar från myndigheters sida som har oförklarade luckor lämnar blottor för konspirationsteorier. Så kanske händer det att man skarvar lite för att täppa igen luckorna, men då kommer någon att avslöja bluffen och så ser det ut som en mörkläggning istället.

Personligen anser jag att man alltid ska tänka kritiskt och ifrågasätta. Däremot bör man vara försiktig med att leverera egna förklaringar. Hårdraget är det skillnaden mellan en kritiker och en konspirationsteoretiker. Jag vill också påstå att många konspirationsteoretiker skadar Saken. Visst, många av dem är ihärdiga och ambitiösa och gräver fram relevanta frågor, men förstör dem samtidigt genom att erbjuda orimliga förklaringar. Det gör att även den som nöjer sig med att vara kritisk och ställa befogade frågor får en foliehatt skickad på posten. Själv använder jag inte foliehattar som jag inte har gjort själv, för de kan vara buggade.

Skillnaden mellan en dålig konspirationsteori och en bra är hur den förhåller sig till fakta. En dålig konspirationsteori stämmer med bevismaterial A och B men ignorera C, D och E. En bra konspirationsteori passar även med C, D och E, men faller istället ofta på att den förutsätter så många inblandade att det vore otroligt att det inte skulle läcka.

Det finns också något lockande i konspirationsteorier. Man vill tro på dem. Jag undrar om det rent av finns något trösterikt i dem, en märklig trygghetskänsla som bygger på att saker inte bara händer av en slump. Kanske är konspirationsteorierna de moderna religionerna. Liksom religioner erbjuder konspirationsteorier galna men lättköpta (nåja) förklaringar på antingen oförklarliga saker eller sådant som åtminstone kräver väldigt mycket bildning och engagemang för att begripa.

Det må vara hur det vill med den saken. TWA 800 kommer att vara konspirationsstoff en lång tid framöver, och ingenting myndigheterna gör eller säger kommer att förändra det. För när konspirationsteorierna väl kommit ut ur tuben är det som tandkräm; uppfriskande och omöjligt att återföra.

TWA 800 rekonstruerad. Ett monument över myndigheternas transparens, eller blå dunster i ögonen på kritikerna? Beror nog på vem man frågar. Bilden kommer från Wikipedia och är public domain i USA eftersom den är producerad av federala myndigheter.

Andra bloggar om: twa 800, konspirationsteorier, flygkrasch, Sitter och tittar på en dokumentär om flight TWA 800 som kraschade utanför Long Island 1996. Det slår mig hur perfekt stoff för konspirationsteoretikerna det fallet har varit. En kort resumé: Planet exploderade i luften kort efter att ha lämnat JFK-flygplatsen och vrakdelarna regnade ner i havet utanför Long Island. Flera ögonvittnen säger sig ha sett märkliga ljusfenomen röra sig över himlen precis före explosionen, något som skulle kunna vara en eller två missiler. Haverikommissionens slutsats är emellertid att explosionen orsakats av en självantändning i en bränsletank. FBI ville dock till en början inte acceptera den slutsatsen utan fortsatte utredningen. Man ansåg inte att haverikommissionen hade tillräckligt på fötterna för att utesluta en missilattack eftersom man vid den tidpunkten fortfarande inte hade bärgat alla vrakdelar. En FBI-agent ska på ett möte ha tagit en pappersservett, gjort några hål i den med en penna, rivit den i småbitar och kastat upp i luften för att sedan uppmana de övriga mötesdeltagarna att hitta hålen. Det här är själva bakgrunden, kort sammanfattat. Bristerna i haverikommissionens första utlåtande är uppenbara. Den bortser helt från vittnesmålen. Den utesluter en missilattack med motiveringen att man inte hittat några skador på skrovet som tyder på in- eller utgångshål redan innan man hittat alla vrakdelar. Man baserar sin teori på antaganden. Och dessutom; varför så bråttom? FBI kräver därför att det hela undersöks grundligt och finkammar havsbotten efter vrakdelar. Vid ett tillfälle kungör man att man har hittat spår av sprängmedel i planet, men ett par veckor senare kommer man ihåg att man tränat med bombhundar i just det planet. Ett annat lustigt sammanträffande är att man finner något som skulle kunna vara missilbränsle på ryggstödet på ett par stolar, men det visar sig att missilbränsle har samma kemiska sammansättning som flygplansryggstödsklädsellim. Efter att ha bärgat allt man hittat och satt ihop planet igen bestämmer sig till slut även FBI för att utesluta en missil, och då får konspirationsteoretikerna verkligen vatten på sin kvarn, för nu ser det ju ut som en mörkläggning. Slutligen ger sig CIA in i det hela och gör en rekonstruktionsfilm som skulle förklara det ögonvittnen beskrivit som ljussken som flög mot flygplanet. Deras förklaring är att när planet bröts itu steg bakkroppen uppåt, brinnande, och först därefter blev det hela ett eldhav, vilket rent fysiskt låter troligt men genast avfärdades av vittnena själva. De säger att filmen inte alls liknar vad de såg, och att de klart och tydligt såg något flyga mot planet från långt bort. Utredningen är numera avslutad. Haverikommissionen och FBI är överens om att den mest troliga orsaken är en explosion i bränsletanken. Det bärgade och hjälpligt ihopsatta planet finns uppställt för allmän beskådan så att vem som helst ska kunna se det myndigheterna har tittat på. Det här mumma för konspirationsteoretiker. Först den förhastade slutsatsen av haverikommissionen som motsägs av FBI. Då kan man ju börja undra om FBI visste mer från början. Sedan bestämmer sig FBI för att haverikommissionen nog hade rätt ändå, och då luktar det istället mörkläggning. Därefter lägger sig CIA i, och bara det faktum att CIA är skumt. CIA är liksom skumma per definition. Det är deras jobb. Det tycks som att myndigheterna har gjort vad de har kunnat för att vara transparenta och visa att det inte är något lurt med det här. Att hänga ut flygplanskroppen till allmän beskådan är ett bra försök till transparens. Men det räcker förstås inte, för det kommer alltid att fattas vrakdelar. Det kommer alltid att finnas ögonvittnesmålen som inte låter sig förklaras. Det kommer alltid att finnas luckor i utredningen, därför att ett flygplan har smulats sönder och det är omöjligt att veta exakt vad som hände. Men luckorna betyder inte nödvändigtvis att det finns en konspiration. Samtidigt finns det ett par mycket relevanta frågor att ställa. Bortsett från ögonvittnesmålen så kan man undra; om explosionen i bränsletanken berodde på skador i elledningarnas isolering kombinerat med att tanken inte var full och därför innehåll lättantändliga gaser (vilket enkelt sammanfattat är haverikommissionens förklaring), varför skulle det dröja åtta år innan man gick ut med en uppmaning om att alltid fylla upp tanken med ädelgas? Borde inte den åtgärden i så fall vara omedelbar? Problemet för myndigheter är att det alltid finns en misstanke om att man undanhåller något, och för FBI och CIA är detta förstås extra bekymmersamt då det liksom är en del av deras arbetsbeskrivning att vara hemliga. Och vem vet; även haverikommissionen kan ha anledning att hålla tyst om vissa saker för att inte sprida panik. Problemet är också att alla eventuella förklaringar från myndigheters sida som har oförklarade luckor lämnar blottor för konspirationsteorier. Så kanske händer det att man skarvar lite för att täppa igen luckorna, men då kommer någon att avslöja bluffen och så ser det ut som en mörkläggning istället. Personligen anser jag att man alltid ska tänka kritiskt och ifrågasätta. Däremot bör man vara försiktig med att leverera egna förklaringar. Hårdraget är det skillnaden mellan en kritiker och en konspirationsteoretiker. Jag vill också påstå att många konspirationsteoretiker skadar Saken. Visst, många av dem är ihärdiga och ambitiösa och gräver fram relevanta frågor, men förstör dem samtidigt genom att erbjuda orimliga förklaringar. Det gör att även den som nöjer sig med att vara kritisk och ställa befogade frågor får en foliehatt skickad på posten. Själv använder jag inte foliehattar som jag inte har gjort själv, för de kan vara buggade. Skillnaden mellan en dålig konspirationsteori och en bra är hur den förhåller sig till fakta. En dålig konspirationsteori stämmer med bevismaterial A och B men ignorera C, D och E. En bra konspirationsteori passar även med C, D och E, men faller istället ofta på att den förutsätter så många inblandade att det vore otroligt att det inte skulle läcka. Det finns också något lockande i konspirationsteorier. Man vill tro på dem. Jag undrar om det rent av finns något trösterikt i dem, en märklig trygghetskänsla som bygger på att saker inte bara händer av en slump. Kanske är konspirationsteorierna de moderna religionerna. Liksom religioner erbjuder konspirationsteorier galna men lättköpta (nåja) förklaringar på antingen oförklarliga saker eller sådant som åtminstone kräver väldigt mycket bildning och engagemang för att begripa. Det må vara hur det vill med den saken. TWA 800 kommer att vara konspirationsstoff en lång tid framöver, och ingenting myndigheterna gör eller säger kommer att förändra det. För när konspirationsteorierna väl kommit ut ur tuben är det som tandkräm; uppfriskande och omöjligt att återföra. TWA 800 rekonstruerad. Ett monument över myndigheternas transparens, eller blå dunster i ögonen på kritikerna? Beror nog på vem man frågar. Bilden kommer från Wikipedia och är public domain i USA eftersom den är producerad av federala myndigheter. Andra bloggar om: twa 800, konspirationsteorier, flygkrasch,

En utvisningshotad man från Eritrea skrapade nyss hem motsvarande 1,2 miljoner kronor på Triss. Ja, i dagens penningvärde förstås. Det är tiotusen kronor i månaden under en massa år, så mot slutet lär det inte vara värt lika mycket.

Jag är inte rasist, men… ska verkligen såna där komma hit och ta våra vinster? Trisslotter är bland det svenskaste som finns, det är våra förfäder som har byggt upp potten, och så rider det in en kille på en zebra och bara roffar åt sig? Det är ju som om vi skulle åka till hans hemland och annektera det, slå hans folk i kedjor och sälja som slavar på bomullsplantage, suga ur landet på naturtillgångar och lämna en öken i kaos efter oss när vi åker hem igen. Hur skulle det se ut?

Nej, på riktigt nu. Sällan har jag unnat någon att vinna pengar så mycket som nu. Jag har sällan unnat någon att vinna pengar alls i och för sig, eftersom jag är en missunsam jävel, men i vanliga fall är det något russin med ena foten i graven som vinner och man vet liksom att det enda som kommer att komma ut av vinsten är ett arv som förgiftar relationen mellan barnen. Grattis, liksom.

Den här vinsten känns mycket bättre, även om jag misstänker att Tesfaldet Tesloy hellre hade vunnit på migrationsverkets lotteri. Nu kan han åtminstone betala rätt mutkolv på migrationsverket, så ordnar det nog upp sig. Seriöst, det är en jävla katastrof att en människa kan ha ett utvisningshot hängande över sig som inte kan verkställas på grund av oroligheter i det land han ska utvisas till. Är det inte det vi brukar hävda är skäl att få asyl?

Däremot lär det ju bli fart på Skattemyndigheten nu. De har ju tidigare givit sig på folk som har vunnit X antal kronor i X antal år och velat beskatta dem rakt av på hela summan. Här har de alltså en kille som totalt sett vunnit 1,2 miljoner men som kan bli utslängd när som helst. Det måste vara ett prioriterat ärende! Har Tesfaldet Tesloy riktig tur så kan han stå på minus när han kastas ut ur landet.

Jag ska bli en sån däringa patriot tror jag. Det finns så mycket att vara stolt över i Sverige! Byråkrati och pölsa ftw!

Andra bloggar om: tesfaldet tesloy, triss, migrationsverket, asyl, utvisning, intressant?

En utvisningshotad man från Eritrea skrapade nyss hem motsvarande 1,2 miljoner kronor på Triss. Ja, i dagens penningvärde förstås. Det är tiotusen kronor i månaden under en massa år, så mot slutet lär det inte vara värt lika mycket. Jag är inte rasist, men... ska verkligen såna där komma hit och ta våra vinster? Trisslotter är bland det svenskaste som finns, det är våra förfäder som har byggt upp potten, och så rider det in en kille på en zebra och bara roffar åt sig? Det är ju som om vi skulle åka till hans hemland och annektera det, slå hans folk i kedjor och sälja som slavar på bomullsplantage, suga ur landet på naturtillgångar och lämna en öken i kaos efter oss när vi åker hem igen. Hur skulle det se ut? Nej, på riktigt nu. Sällan har jag unnat någon att vinna pengar så mycket som nu. Jag har sällan unnat någon att vinna pengar alls i och för sig, eftersom jag är en missunsam jävel, men i vanliga fall är det något russin med ena foten i graven som vinner och man vet liksom att det enda som kommer att komma ut av vinsten är ett arv som förgiftar relationen mellan barnen. Grattis, liksom. Den här vinsten känns mycket bättre, även om jag misstänker att Tesfaldet Tesloy hellre hade vunnit på migrationsverkets lotteri. Nu kan han åtminstone betala rätt mutkolv på migrationsverket, så ordnar det nog upp sig. Seriöst, det är en jävla katastrof att en människa kan ha ett utvisningshot hängande över sig som inte kan verkställas på grund av oroligheter i det land han ska utvisas till. Är det inte det vi brukar hävda är skäl att få asyl? Däremot lär det ju bli fart på Skattemyndigheten nu. De har ju tidigare givit sig på folk som har vunnit X antal kronor i X antal år och velat beskatta dem rakt av på hela summan. Här har de alltså en kille som totalt sett vunnit 1,2 miljoner men som kan bli utslängd när som helst. Det måste vara ett prioriterat ärende! Har Tesfaldet Tesloy riktig tur så kan han stå på minus när han kastas ut ur landet. Jag ska bli en sån däringa patriot tror jag. Det finns så mycket att vara stolt över i Sverige! Byråkrati och pölsa ftw! Andra bloggar om: tesfaldet tesloy, triss, migrationsverket, asyl, utvisning, intressant?

Expressen publicerade idag en mastodontintervju med Rick Falkvinge, och precis som Rick själv vill jag applådera tilltaget att vid sidan om den vanliga intervjupublikationen även lägga ut fullständiga svar och resonemang i de olika frågorna. Expressen ska ha en stor eloge för det, och jag misstänker att jag kommer att återkomma till det ämnet för att utveckla mina tankar ytterligare, men i korthet: Man utnyttjar webbens oändliga utrymme och det är på tiden. Tidningsartiklar på nätet har alldeles för länge varit blott digitaliserade prasselartiklar. Att lägga ut texten på det här viset gör det möjligt för den som vill att fördjupa sig i vad Rick egentligen menar om man anser att det är oklart, och det ökar definitivt trovärdigheten hos tidningen eftersom den måste se till att den sammanfattade intervjun överensstämmer med fördjupningsmaterialet. Bravo! Mer sådant!

Det var också i fördjupningsmaterialet jag läste något som gav en liten uppenbarelse. I samtalet kring att Rick egentligen inte vill sitta i riksdagen nämns det att det är gratis att bli medlem i Piratpartiet. Det är en vanlig strategi som våra meningsmotståndare brukar använda för att vifta bort vårt höga medlemsantal att ett medlemsskap som inte kostar något inte heller är värt något, att det är som att gå med i en Facebookgrupp, som någon sa. Nu tycker jag förvisso inte att vi ska låta övriga partier och tyckare definiera vilka av våra medlemmar som är “riktiga” och inte, men ändock; utifrån resonemanget att man bara räknas om man betalar för sitt medlemsskap så har vi åtta- till niohundra “riktiga” medlemmar, om jag tolkar Ricks svar rätt.

I samtalet om EU-valet nämns en annan siffra, som jag tycker är mycket mer intressant. Nämligen att av våra drygt femtiotusen medlemmar så är sjuttontusen aktivister som bland annat har hjälpt till med att distribuera valsedlar. Vi klarade av att täcka 99% av vallokalerna utan det statliga försprång som tillhandahålls riksdagspartier tack vare dessa aktivister. Smaka på den siffran igen. 17 000! Personligen tycker jag att det är värt mer att göra något än att vara en passiv medlem som betalar medlemsavgift för att någon annan ska göra något. Vi har sjuttontusen. Vi har en aktiv medlemsratio på 1:3. Hur många har ni?

Det är ju också så att om man har sjuttontusen aktiva medlemmar som med sina egna händer tar tag i saker (distribuera valsedlar, designar flygblad och partilogotyp med mera, delar ut flygbladen, bloggar, skriver insändare, skapar och underhåller partiets hemsida, etcetera) så kan man gå runt på mycket mindre pengar. Bevisligen. Och har man femtiotusen medlemmar som får utskick per mail och hålls underrättade om vad som försiggår så har man också femtiotusen medlemmar som diskuterar frågorna vid middagar med familjen, kring fikabordet på jobbet och med polarna i innebandylaget. Hur många har ni?

Det är lite som med fildelning. Genom att låta det vara valfritt att betala för medlemsskap ökar vi antalet medlemmar. Med fler medlemmar ökar också antalet som kan tänka sig att donera pengar till partiet, men framför allt antalet medlemmar som vill göra något. Men med upphovsrättsmaffians och gammelpolitikernas sätt att se på det så är väl alla icke-betalande medlemmar i Piratpartiet parasiter som stjäl av de andra. Antagligen sitter de och kliar sig i huvudet och undrar hur det hela går ihop. Varför har inte Piratpartiet kollapsat?

Nu tror jag att medlemsantalet kommer att sjunka med några tusen när vi når årsdagen av Pirate Bay-domen. Det är nämligen så att i Piratpartiet måste man aktivt förnya sitt medlemsskap (vilket innebär att vi inte kan fuska till oss partistöd för personer som glömt eller struntat i att gå ur)¹ på årsbasis, och man behöver inte vara ett geni för att inse att stora delar av de horder av människor som anslöt under de där galna dagarna gjorde det i ren protest. Vissa av dem kommer dock att vara kvar. Vissa av dem har garanterat hjälpt till med det de har kunnat och velat. Att det finns passiva medlemmar som varken betalar med pengar, svett eller tankegods är ingen förlust eftersom det heller inte kostar något för partiet att ha medlemmar. Om kostnaden är noll behövs det ett mirakel eller möjligen en SAAB-vd för att ändå gå back.

Apropå den där viljan att bidra så tycker jag att det illustreras ganska väl av att Jan Lindgren med flera kände sig tvungna att gå ut med skarp information om att man INTE får skriva ut egna valsedlar och lägga ut om det inte skulle finnas några i vallokalen. Bara officiellt tryckta valsedlar räknas. Det är lite rörande på ett sätt, därför att det vittnar om en oerhörd vilja att göra något. Eller mer än så förresten. Det vittnar om en inställning att vi kan göra något. Jag tycker att det är underbart.

Slutligen en reflektion av det där med Piratpartiet inte sorterar in vare sig till höger eller vänster. Ja, jag vet att det är lika konstigt som att en organisation på femtiotusen kan gå runt på neråt åttahundra betalande eller att man kan få betalt för böcker man lämnar ifrån sig gratis, men det är så. Vi har en partiledare som säger sig vara ultrakapitalist, men partiandan är ju när man tänker efter så kommunistisk den kan bli. Vi arbetar utifrån att var och en ska göra precis så mycket eller så lite h*n kan och vill, och bland femtiotusen medlemmar finns det enorma kunskaper som kan komma oss alla till gagn.

From each according to his ability, to each according to his need.

- Karl Marx

Andra bloggar om: piratpartiet, rick falkvinge, medlemssiffror, politik, intressant?

1. Anders Andersson upplyste snabbt i en kommentar att man inte får partistöd beroende på medlemssiffror. [↩]

Expressen publicerade idag en mastodontintervju med Rick Falkvinge, och precis som Rick själv vill jag applådera tilltaget att vid sidan om den vanliga intervjupublikationen även lägga ut fullständiga svar och resonemang i de olika frågorna. Expressen ska ha en stor eloge för det, och jag misstänker att jag kommer att återkomma till det ämnet för att utveckla mina tankar ytterligare, men i korthet: Man utnyttjar webbens oändliga utrymme och det är på tiden. Tidningsartiklar på nätet har alldeles för länge varit blott digitaliserade prasselartiklar. Att lägga ut texten på det här viset gör det möjligt för den som vill att fördjupa sig i vad Rick egentligen menar om man anser att det är oklart, och det ökar definitivt trovärdigheten hos tidningen eftersom den måste se till att den sammanfattade intervjun överensstämmer med fördjupningsmaterialet. Bravo! Mer sådant! Det var också i fördjupningsmaterialet jag läste något som gav en liten uppenbarelse. I samtalet kring att Rick egentligen inte vill sitta i riksdagen nämns det att det är gratis att bli medlem i Piratpartiet. Det är en vanlig strategi som våra meningsmotståndare brukar använda för att vifta bort vårt höga medlemsantal att ett medlemsskap som inte kostar något inte heller är värt något, att det är som att gå med i en Facebookgrupp, som någon sa. Nu tycker jag förvisso inte att vi ska låta övriga partier och tyckare definiera vilka av våra medlemmar som är "riktiga" och inte, men ändock; utifrån resonemanget att man bara räknas om man betalar för sitt medlemsskap så har vi åtta- till niohundra "riktiga" medlemmar, om jag tolkar Ricks svar rätt. I samtalet om EU-valet nämns en annan siffra, som jag tycker är mycket mer intressant. Nämligen att av våra drygt femtiotusen medlemmar så är sjuttontusen aktivister som bland annat har hjälpt till med att distribuera valsedlar. Vi klarade av att täcka 99% av vallokalerna utan det statliga försprång som tillhandahålls riksdagspartier tack vare dessa aktivister. Smaka på den siffran igen. 17 000! Personligen tycker jag att det är värt mer att göra något än att vara en passiv medlem som betalar medlemsavgift för att någon annan ska göra något. Vi har sjuttontusen. Vi har en aktiv medlemsratio på 1:3. Hur många har ni? Det är ju också så att om man har sjuttontusen aktiva medlemmar som med sina egna händer tar tag i saker (distribuera valsedlar, designar flygblad och partilogotyp med mera, delar ut flygbladen, bloggar, skriver insändare, skapar och underhåller partiets hemsida, etcetera) så kan man gå runt på mycket mindre pengar. Bevisligen. Och har man femtiotusen medlemmar som får utskick per mail och hålls underrättade om vad som försiggår så har man också femtiotusen medlemmar som diskuterar frågorna vid middagar med familjen, kring fikabordet på jobbet och med polarna i innebandylaget. Hur många har ni? Det är lite som med fildelning. Genom att låta det vara valfritt att betala för medlemsskap ökar vi antalet medlemmar. Med fler medlemmar ökar också antalet som kan tänka sig att donera pengar till partiet, men framför allt antalet medlemmar som vill göra något. Men med upphovsrättsmaffians och gammelpolitikernas sätt att se på det så är väl alla icke-betalande medlemmar i Piratpartiet parasiter som stjäl av de andra. Antagligen sitter de och kliar sig i huvudet och undrar hur det hela går ihop. Varför har inte Piratpartiet kollapsat? Nu tror jag att medlemsantalet kommer att sjunka med några tusen när vi når årsdagen av Pirate Bay-domen. Det är nämligen så att i Piratpartiet måste man aktivt förnya sitt medlemsskap (vilket innebär att vi inte kan fuska till oss partistöd för personer som glömt eller struntat i att gå ur)Anders Andersson upplyste snabbt i en kommentar att man inte får partistöd beroende på medlemssiffror. på årsbasis, och man behöver inte vara ett geni för att inse att stora delar av de horder av människor som anslöt under de där galna dagarna gjorde det i ren protest. Vissa av dem kommer dock att vara kvar. Vissa av dem har garanterat hjälpt till med det de har kunnat och velat. Att det finns passiva medlemmar som varken betalar med pengar, svett eller tankegods är ingen förlust eftersom det heller inte kostar något för partiet att ha medlemmar. Om kostnaden är noll behövs det ett mirakel eller möjligen en SAAB-vd för att ändå gå back. Apropå den där viljan att bidra så tycker jag att det illustreras ganska väl av att Jan Lindgren med flera kände sig tvungna att gå ut med skarp information om att man INTE får skriva ut egna valsedlar och lägga ut om det inte skulle finnas några i vallokalen. Bara officiellt tryckta valsedlar räknas. Det är lite rörande på ett sätt, därför att det vittnar om en oerhörd vilja att göra något. Eller mer än så förresten. Det vittnar om en inställning att vi kan göra något. Jag tycker att det är underbart. Slutligen en reflektion av det där med Piratpartiet inte sorterar in vare sig till höger eller vänster. Ja, jag vet att det är lika konstigt som att en organisation på femtiotusen kan gå runt på neråt åttahundra betalande eller att man kan få betalt för böcker man lämnar ifrån sig gratis, men det är så. Vi har en partiledare som säger sig vara ultrakapitalist, men partiandan är ju när man tänker efter så kommunistisk den kan bli. Vi arbetar utifrån att var och en ska göra precis så mycket eller så lite h*n kan och vill, och bland femtiotusen medlemmar finns det enorma kunskaper som kan komma oss alla till gagn. From each according to his ability, to each according to his need. - Karl Marx Andra bloggar om: piratpartiet, rick falkvinge, medlemssiffror, politik, intressant?