Jan Guillous självbiografiska Ordets makt och vanmakt kommer ut. Jag vet förstås inte vad som står i den eftersom jag inte läst den men en kvalificerad gissning är att boken i stort sett går ut på att Jan Guillou höjer Jan Guillou till skyarna. Det är nämligen det Jan Guillou gör bäst. För att travestare Nils Schwarz recension så tror jag mig veta att Jan Guillou instämmer med mig på den punkten, eftersom Jan Guillou är av åsikten att Jan Guillou är bäst på allt.
Det blev ett herrans liv om Sanningen om gömda, eftersom folk hade fått för sig att Gömda var en absolut sanning. Vilket jag i och för sig anser säger mer om dem än om Liza Marklund. Dock bör det påpekas att även om jag är helt säker på att Gömda fördes fram som en roman från första början, så har uppenbarligen varken Marklund eller någon annan på Piratförlaget lagt två strån i kors för att korrigera när den har börjat föras fram som en dokumentär istället.
Detsamma gäller Ondskan. Den sägs vara en delvis självbiografisk roman, men med tiden har den övergått till att påstås vara en självbiografi. Notera att Piratförlaget inte påstår att det är en biografi, inte heller Guillou, men jag hör dem inte förneka det heller. Man skulle rent av kunna misstänka att ryktena underblåses, för en historia blir alltid lite bättre om den kan påstås vara sann. Och nu och då har Guillou uttalat sig om detaljer i boken, som han hävdar är sanna och som ger ett intryck av att boken som sådan är en sann berättelse. “Bedrägeri”, skulle Guillou kalla sådant om någon annan gjorde det.
Det är just det här som stör mig. Guillou skrev två kolumner i rad där han från sitt glasberg kastade allehanda skit på Bonniers för att Hypnotisören skrivits under pseudonym och rykten börjat cirkulera om vem som kunde dölja sig därbakom. Guillou fortsatte med att utan bevisning antyda att Bonniers själva underblåser de ryktena och att det är bedrägeri och svindleri. Det är lätt att se flisan i din broders öga och missa pålen i sitt eget arsle, eller hur?
Vad Guillou gör på kolumnplats (till exempel att som i förbigående kalla företrädare för ett politiskt parti för “förhärdade kriminella”) skulle antagligen räknas som förtal på annan plats, men eftersom han gör det i en stor kvällstidning kommer han undan med det. Att man anser att en lag är fel och bör ändras betyder inte per automatik att man förekommer lagändringen genom att bryta mot den. Ty med den logiken är Jan Guillou terrorist, och jag med, eftersom vi bägge anser att särskilda terroristlagar inte ska finnas.
Men varför granskar ingen Guillou? Varför får han så ofta stå oemotsagd? Jag hittade en gammal artikel i Expressen från när Ondskan filmatiserades, där Jan Guillous mor fäller ett par minst sagt beska kommentarer. I ljuset av det borde historien definitivt ha granskats, för ett tydligare spår får man inte. Jag kan tänka mig två skäl till att så inte sker.
Antingen har man granskat och funnit att såpass mycket stämmer att det inte är värt att ge sig på resten. Det är en möjlighet att man skulle kunna slå ner på att årtal och platser inte stämmer, men att storyn i stort ändå är sann, och då vore det rent löjeväckande att försöka göra en affär av det. Men ska man tro på Guillous mor så finns det inte ett uns av sanning i Ondskan. Nu är hon förvisso partisk eftersom hon i boken framställs som en passiv medlöpare som sätter sig och spelar piano (ett piano hon säger att hon aldrig har haft) medan bokens Erik får stryk. Om boken är sann ligger det i hennes intresse att förneka det, kan man tänka. Men hon är inte den enda som påstår att Ondskan består av lögner; även Guillous syster och skolkamrater instämmer. Det är förstås också en möjlighet att de alla ingår i en konspiration mot Jan Guillou, och då kan man ju ha viss förståelse för att han är lite bitter på ålderns höst.
Eller så är de svenska mediahusen och den svenska journalistkåren rädda för Jan Guillou. Efter fyrtio år i branschen sitter han antagligen på en hel del skit, och han är ju som bekant också duktig på att förvränga saker och få det som är nästan sant att verka trovärdigt. Att ge sig på Guillou skulle kunna förvandla en hel bransch till ett gigantiskt dominospel där varje bricka drar med sig sin nästa. Det vore ett fantastiskt skådespel, men såklart inte så roligt om man själv är en av brickorna. Det antyds i samma Expressenartikel att så är fallet. Guillous mor frågar reportern varför man inte granskar Ondskan, och reportern svarar “Jag vet inte. Många är nog lite rädda för Jan”, varpå modern i sin tur säger:
Ja. Det är jag nästan själv ibland. När han får fantasi och verklighet att gå ihop så att det blir sanning, det är då det blir så konstigt.
Personligen skiter jag i om Ondskan är en “sann” historia eller inte. Jag har alltid sett den som en roman. Möjligen en roman som gör upp med en människas olösta konflikter från barndomen, men likväl en roman. Dessutom en bra sådan. Men jag förundras likväl över hur det kommer sig att Guillou uppnått en position där han är oantastlig. Jag vet att på den pöbelnivå där jag själv befinner mig börjar allt fler ignorera honom eller rent av håna honom. Jag vet också att det bland diverse “intellektuella” länge funnits ett öppet förakt. Ändå sitter han säkert, oavsett vilken dynga han vräker ur sig. Varför?
Det finns förstås en tredje förklaring. Jan Guillou är en nutida (jag höll på att skriva modern men det är inte riktigt rätt i sammanhanget) kung Midas. Allt han rör vid blir till guld, och så länge ingen berättar för honom att han själv har åsneöron kan man karva guld med täljkniv.
Åsneöron. Bilden kommer från woodleywonderworks och är CC-licensierad.
Andra bloggar om: jan guillou, piratförlaget, ondskan, gömda, liza marklund, media, intressant?
Jan Guillous självbiografiska Ordets makt och vanmakt kommer ut. Jag vet förstås inte vad som står i den eftersom jag inte läst den men en kvalificerad gissning är att boken...
